Huset är städat, mannen har somnat om.
Hon funderar på om hon ska skrika högt eller låta bli. Och låter förstås bli, det skulle bli så trist att försöka få man och son att förstå varför hon skrek. Kanske vet hon inte riktigt själv heller – fast det där är fegflykt, det är klart att hon vet varför hon vill skrika högt! Men hon talar inte om det, ens för sig själv.
Datorn tycker att ord som ”fegflykt” är felstavade och stryker argt under med rött.
Skriket kanske kan översättas i ord? Ångest, åldersnoja, fattig, skrynklig, spelberoende, oförmögen att fatta vettiga beslut, ensam (också i sällskap), öm i baken, mammas händer, måste röja i källaren i huset där hon bor, måste deklarera, vaknade flera gånger i natt, saknar dig, saknar närhet, saknar skratt, saknar smek, saknar sång, saknad. Hör ni hur jag skriker? Tyst och högt, så det ekar i huvudet.
Nu slutar skriket. Andra ord får ta plats i stället. Idag t ex kan hon vara tacksam för att hon är uppe och sitter här och skriver, att hon har städat (dammsugit, skakat mattor) huset efter helgen, och plockat ihop det hon ska ha med sig hem – se där kom det, hem. Kanske är det på gång att bli ”hemma”, huset där hon bor.
Tacksam för den genomsnälle fd äkta maken och bästa vännen, tacksam för söner som finns när de behövs, tacksam för kärleken vi hade du och jag. Tacksam för skiten nu också, för den gör något med mig som inte bara är eländigt. Den har t ex fått mig att skriva, något jag inbillat mig att jag skulle göra en gång. Jag hade inte fantasi nog att föreställa mig vad som skulle få mig därhän, men här är jag nu. Skrivandes.
Min fantasi förslog inte heller till att föreställa mig som ensamstående. (Jag går från tredje person till första lite hur som helst – bryr mig inte om det.) Hela livet i någon sorts tvåsamhet, ensam därinne ofta, men ändå med en man. Nu är det ”bara jag”. Männen i mitt liv finns fortfarande, men är bara mina en stund här och en stund där. Vi hör inte ihop längre, varken fd maken och jag, eller du och jag. Jag hör inte ihop med någon annan än mig själv. Det var väl så dags i livet, när jag nu såg till att det blev så här.
Jag kan vara glad idag också, åtminstone över det vackra vädret, och de blå scilla-blommorna i tallbacken bakom huset som flugit dit, de urgamla påskliljornas svällande knoppar och alla små gröna musöron i björkarna. Glad åt en skön altan att sitta ute på, några timmar till innan vi åker härifrån.
Glad åt att jag såvitt jag vet, peppar, peppar, ta i trä – är frisk i kroppen. Övrig hälsa vacklar lite hit och dit, men håller någon sorts balans. Slår inte över, skriker inte högt, utanför kroppen. Bara så här…
beskrivarblogg 