beskrivarblogg

Vem har ett torp, med vedspis och gärna kakelugn, vinterbonat – att hyra ut till mig på årsbasis??

Min nuvarande hyresvärdinna har surt talat om för mig att gräsmattan måste klippas och att rabatten borde fyllas med blommor. Eftersom huset min son hyr och jag bor i ”ligger mitt i gården, så återfaller det på gården om det ser ovårdat ut här. Och det var så välvårdat tidigare.” Jaha.

Jag har ingen gräsklippare, men inser att någon gång måste gräset klippas. Hade tänkt vänta tills gullvivor, mandelblom och förgätmigej hade blommat ut. Jag tycker dessutom att lite halvhögt vajande gräs är vackert. Blommor till rabatten kommer, när risken för frost är över och jag har råd. Om sådär 14 dagar. När du kommer hit har du med dig en gammal ”handdriven” gräsklippare, den kanske klarar det värsta gräset nära huset.

Jag lät hennes ord gnaga på mig och dränera mig på energi. Nu försöker jag ruska av mig dem.

Men visst skulle jag vilja bo annanstans, i ett annat litet hus med vedspis, på landet. Utan en härsklysten hyresvärdinna som gillar att sätta sig på folk/mig av obekant anledning. Hennes pappa var militär, kanske lärde hon sig fasonerna som liten. Hon har fantastisk hand med djur, men är mindre begåvad när det gäller relationer med människor – det är förmodligen jag också, eftersom vi har ”krockat” ett par gånger under det år jag bott här.

Jag anstränger mig att hålla god min, hatar att behöva göra det och inte kunna säga att hon ska strunta i hur det ser ut hos mig – för det är ju inte hos mig, det är hennes hus och hennes gräsmatta och hennes rabatt. Hennes trasiga grind på altanen, ”underhållet ska den sköta som hyr, det finns ju virke” – dvs sonen som aldrig har tid att över huvud taget vara här borde snickra ny grind, lappa och laga. Vad gäller underhållet inne i huset frågade jag om hon betalar materialet om jag/vi gör jobbet, spacklar och målar? Hon skulle höra med maken och återkomma, ännu två dagar senare har hon inte återkommit.

Beroende är svårt vad det än gäller!

”Har du slutat längta?” Din fråga när du ringde nyss. Nej, jag har inte slutat längta, och nu kommer du om några timmar, bilen har fått en ny generator och jag lite mera energi på köpet.

Städat har jag, tagit in fräscha syrener med liten ljuvlig doft, tömt sophinken, diskat och plockat undan. Handfatet och kranen i badrummet är blänkande rena, toaletten också. Nya handdukar, både här och i köket. Sängarna är bäddade, det är bara du som fattas ännu en stund. Du handlar med dig något gott till middag, och har köpt vin. (Skrivprogram är fantastiska, när jag skriver vin, kommer ordet vinstskatt upp – när skrev jag någonsin om vinstskatt?)

Då får jag alltså låna dig lite i alla fall, det gläder mig även om syrran tyckte att jag skulle sparka dig i baken från henne. Hon morrar åt dig och din dam, men unnar mig också det jag får och vill ha av dig, även om jag också skulle vilja ha annat och mera. Som antagligen varken du eller jag klarar av att ge och få, vi har ju försökt, länge och många gånger om. Det är tillräckligt bra så här. Jag tar emot dig med varm glädje. Holding on to life!

I morse gladde jag mig åt att du skulle komma, efter lunch ringde du och sade att du strax skulle åka. På eftermiddagen ringde du igen, bilens generator hade dött. Reparation i morgon, om de får en ny generator med reservdelsbilen som kommer till verkstaden då. Annars blir det inget besök.

Jag får alltså inte låna dig en stund, för det handlar bara om ett lån. Nu är jag ”den andra kvinnan” igen, som för många år sedan när vi först var otrogna tillsammans. Det känns underligt att vara tillbaka där. Skillnaden nu är för all del stor: vi är båda frånskilda, jag har nya problem och du har din knackiga hälsa. Vi är också ungefär 25 år äldre än då. Nu som då vet dina barn och andra dig närstående inte om att vi träffas. Mina vet, också det en skillnad.

Någonstans önskar jag att jag var fri från dig. Att jag inte blev så glad varje gång jag hör din röst, eller så ledsen när du inte hör av dig på länge. Eller talar om henne, vilket du gör numera, lite. Jag vill inte veta, och jag vill veta. Det enda du sagt om henne är att ”hon är rund som en boll”. Det tyckte jag var elakt, du gillar inte feta kvinnor. Eller ska jag skriva ”gillade”?

Bilens generator har större vett än du och jag – den lade av. Energin tog slut – men det har den inte gjort ännu mellan dig och mig, trots allt som hänt. Vi har fortfarande roligt tillsammans, jag kan fortfarande skratta och leka med dig och du med mig. Och vi lever ännu ett tag.

Till min syster – en dikt av Dan Andersson som min mamma älskade, och som sjöngs vid hennes begravning. Ur samlingen ”Svarta ballader”, 1917.

”Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!”

Jag har tre systrar, C är död och vilar kanske hos mamma, pappa och alla de andra hos all ängens rosor.

Vi andra lever vidare, ibland nära varandra i anden, ibland längre ifrån. Just nu är jag nära min yngsta syster, hon läser det jag skriver, kommenterar och stödjer mig när jag behöver det. Min andra syster har så vitt jag vet inte läst, i alla fall har hon aldrig kommenterat mitt skrivande, vare sig i bloggen eller per telefon.

I surt mejl (surt av andra orsaker) har jag också talat om hur jag uppskattar stödet från yngsta syrran. Ingen kommentar kring detta i hennes svarsmejl, bara att ”jag antar att din ilska inte hade med mig att göra”. Det hade den, men jag var väl inte tydlig nog. Jag vågade inte vara tydlig.

Jag saknar henne, är arg på henne, ledsen att hon inte bryr sig (min fantasi), besviken att hon inte talar om att hon inte vill läsa, eller varför hon inte vill.

Jag vet att mitt spelberoende har varit svårt för henne att acceptera och hantera – det är svårt för mig också, och för min yngsta syster. För alla i min närhet. Men det försvinner ju inte bara för att man inte talar om det. Jag skriver för att inte spela. För att få ett mera normalt liv igen. Jag behöver dem jag älskar, och som älskar mig. Jag behöver båda mina systrar.

Jag kom inte ihåg att det var den här dikten, men jag vaknade med orden ”och allt skall tagas från mig” i huvudet, de har följt mig hela förmiddagen och när jag Googlade så fick jag veta – de är ju från en av mina älsklingsdikter från ungdomen. Dikten är lika vacker och lika sann idag. Pär Lagerkvist 1919.

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Stuprännan på baksidan av huset är rensad, på framsidan är den full av löv och annat och regnet rinner över mitt framför mitt fönster (och ovanför källardörren, så du blir rejält blöt om du går dit när det regnar). Jag har ingen stege som når upp till rännan, det får droppa.

Häggen har strax blommat över, det är bara de allra nedersta blommorna som inte ramlat av i regnet. Som för att kompensera lyser kabbelekan gul vid åkanten.

Idag är vinden mera stillsam.

Det är stilla i mitt huvud också, fortfarande. Känns nästan som om jag inte vaknat riktigt ännu, trots att jag varit uppe ett par timmar. Jag har inte klivit in i världen än, tittar bara på den ovanför datorskärmen, undrar lite vagt vad den här dagen ska omfatta. Det är ett ganska behagligt tillstånd, men ensamt. Tomt.

I världen därute gick just min hyresvärdinna förbi, som alltid med mobilen mot örat och hunden före, på väg till stallet för att släppa ut hästarna.

Bläddrar i mina anteckningsböcker, en kinesisk ”lycko-cookie” trillar ut – ”You have an important new business development shaping up.” Jaha. Som jag minns det gjorde det inte det då, vi får väl se hur det går med nu.

Att ta en titt på år som passerat gör mig inte vaknare idag. Mycket då handlade om samma sak som nu: att vara jag. Medvetet välja att vara jag. Också när jag är ensam, inte gömma mig för mig. Känna efter, stämma av med kroppen, vad vill jag idag?

Framtiden är kort, för kort att slösas bort med att tillfredsställa andras önskningar. Igår läste jag en blogg som berörde mig djupt, en 27-årig man skriver om sin cancer,

ikroppenmin.blogspot.com.

Han skriver sin ångest och sin vrede, sin rädsla och sitt hopp. Läs, gråt, gläds.

Idag var jag ute och gick i 1,5 timmar för att råda bot på min rastlöshet – nu har jag ”restless legs” och kan inte sova!

Sätter mig vid datorn och tror att jag ska skriva någonting, men vet inte vad som vanligt.

Jo, jag fick en komplimang idag av en av kollegorna på skrivsajten 1av3.se: hon tyckte att jag skulle samla mina blogginlägg till en bok:

Det jag främst tänkt på är faktiskt dina bloggtexter, som är så jordnära på något vis. Du har ett, som jag tycker, enkelt, tilltalande och skönt språk. Som nog kan tilltala många.

Tror att det är rätt uttryckt, hoppas du förstår vad jag menar. Ibland tycker jag det är så svårt att finna rätt uttryck till att kommentera alla olika texter som skrivs. Då blir det istället att jag avstår.

Så det jag menar är att dina bloggtexter skulle ju kunna bli en riktigt läsvärd bok! En bok som speglar en sida, din, hur det kan vara att ha just det beroendet du har. För även samma beroende ter sig ju olika hos olika personer. 

Vet inte om du givit ut något eller så. Nu är ju jag långt ifrån en expert, men jag vill i alla fall tala om för dig hur jag har tänkt.

Jag har börjat med att spara alla mina texter i ”korrekta” dokument. Då är de ju färdiga att ge ut ifall det skulle bli så. Så om du inte gjort det innan, så börja samla ihop alla dina bloggtexter så det blir som en bok, då är du ju redo ifall, för du vet väl att:

”Plötsligt händer det!”

——-
Vilka härliga kompisar jag fått genom mitt skrivande på sistone! Carina som skrev det här, och alla andra som generöst delar med sig av sina egna skriverier. Samtidigt inspirerar och peppar vi varandra och lär oss av varandra – och har roligt! Och rastlösheten i mina ben viker (vilket för all del också kan bero på att jag smort in mig med Weledas Arnica-olja). Men jag vill tro att det är nyttigt på många vis att skriva och att få kommentarer som den jag citerat här.

Fortfarande 69, och fortfarande nyfiken på livet, har just lärt sig hantera borrmaskinen och snabbt få eld i vedspisen kalla morgnar, men vägrar motorsågen, klyver sin egen ved om soner kapar.

Hon vill ha sin Dry Martini åtminstone ett par gånger i veckan, och gärna vin till maten, te på morgonen, mera sällan kaffebröd.

Hon har röda tånaglar på välvårdade tår, och början till långt, slarvigt uppsatt hår, ofärgat

Gillar att dansa ensam till hög musik, afrikansk, cubansk eller annat rytmiskt. Hon vill älska oftare.

Hon skriver varje dag, i sin blogg och på skrivsajten.

Hon har ”been there, done that” – nu vill hon annat, sådant hon hittills inte gjort/varit: Skrivarkurs, och -coach eller lektör står på programmet, hennes bok ska vara klar om ca 1 år.

Hon gör inte längre någonting som hon inte är säker på att hon vill, inte längre något för att hon tror att någon annan vill det; t ex har hon slutat att självklart ställa sig och diska när huset varit fullt av familjemedlemmar och middagen är uppäten.

Hon har börjat kolla in män igen, i första hand vad hon tycker om det hon ser, i andra hand hur hon gillar det som inte syns direkt; hon åker dock inte Finlands-färja, men börjar våga låta sig attraheras, även om det bara är hon själv som vet det.

Hon tänker skaffa nya glasögon, och borde få en tandläkartid (men det vill hon egentligen inte, det är ju inte akut…).

Hon skulle vilja resa utomlands och sätta sig och bara skriva, vara omöjlig att nå – men hon kan ju lika gärna sitta där hon är och bara skriva.

Ett eget hus med vedspis ska hon skaffa sig, och en ny bil – hur är en senare fråga.

Hon hukar inte längre, hon borstar av sig dammet och skammen, sätter hakan i vädret och sträcker på ryggen

Hon väger 64 kg mot tidigare 75 – och gillar sin smalare kropp; gillar inte ”crèpe de skin” lika mycket – och älskar ett foto av Viveca Lindfors där hon är gammal och mycket rynkig, så de smått kräppiga benen numera får väl gå an.

Hon är glad, energisk, lycklig och tycker om sig själv. Hon sover gott om nätterna, och vaknar pigg som en lärka. Tar kontakt med dem hon vill träffa eller prata med, väntar inte längre på att någon annan ska ta initiativet

Och så släpper hon ut vilsna humlor och getingar så att de kan komma in igen och släppas ut igen och…