beskrivarblogg

Eftermiddag – jag lägger patiens på datorn, en absolut hjärnförlamande sysselsättning. Som dessutom sällan går ut. Katten sover, jag borde gå ut och gå, men ids inte. Telia ringde just och försökte säga någonting som inte hördes om mitt mobilabbonnemang, jag fick tillfälle att tala om hur missnöjd jag är – och bad henne skicka information per mejl. Får se om det kommer någon.

Hyresvärdinnan och hennes man ska åka bort ett par dagar, kommer tillbaka på fredag, bra att jag vet ”om det skulle vara något”. Ja, säger jag – riktigt till vad begriper jag inte nu. Vad ”är något”? Och vad ska jag i så fall göra?

Jag har städat av altanen på snickarskräp, nu ligger bara överblivna plankor och ved där. Plus att där står cykel och gräsklippare och grill … Det ser hyfsat ordnat ut. De flesta hittills nedblåsta grenarna har jag också tagit hand om. Och tvättat överkastet till ena soffan som bar spår av hundars vilande där.

Någon (Cecilia Gyllenhammar, kanske andra) påpekar att man alltid sårar när man skriver om sin familj – och att det mera är andras intresse och grävande och tolkningar som sårar, än det faktiskt skrivna. Hon berättade om sin uppväxt i den kända familjen i boken ”En spricka i kristallen”. Självcensuren gör det skrivna ointressant, för mycket hålls tillbaka av hänsyn till omvärlden. Det möjliga djupet tappas bort. Jag tror att hon har rätt.

Ett dilemma som kanske kan hanteras genom att göra om det självupplevda till något fiktivt, beskriva det egna som om det vore någon annans. Döpa om, skriva hon eller t o m han i stället för jag. Skapa fantasisläktingar och låtsasbarn, förlägga handlingen till södra Sverige i stället för den lilla mellansvenska stad där den en gång ägde rum. Dra ifrån eller lägga till några tiotal år här och där. Jag vet inte om jag klarar det. Hon vet inte om hon klarar det. Inte han heller.

Familjen menar att det är OK att jag skriver om mig själv. Hur ska jag kunna begränsa mig till det när min familj – i dess vidaste bemärkelse – är mitt liv? Om jag berättar om mitt spelberoende och konsekvenserna av det gör det kanske inte så stor skillnad i mitt liv, jag har ändå en tämligen kort framtid. Flera av människorna omkring mig har mera liv kvar, och vill inte ha det omskrivet. De har större behov av privatliv än jag.

Tidigare har kanske jag också haft det, men jag tror att jag gav upp det när jag tog kontakt med socialtjänsten för att få hjälp för mitt beroende. Att sitta inför sociala delegationen – eftersom jag överklagade ett avslag på begäran om behandling – och snudd på bokstavligt klä av sig naken gav inget utrymme för något privat jag. Jag fick ingen hjälp. För att hjälpa mig själv började jag skriva om mig och mitt liv, småningom helt utan något att gömma mig bakom. Jag städade undan alla hemligheter. Det var hälsosamt, troll som dog i solen.

Inom familjen är det nästan enbart en av mina systrar som kommenterar det jag skriver. Och hon har aldrig bett mig censurera något. Mina texter skriver jag för mig själv, men jag har också en tanke att mina barn och barnbarn kanske någon gång ska tycka att det är lite intressant att bekanta sig med farmor via mina ord. Det är ju detta jag själv saknat så, att jag aldrig fick veta något personligt om mina föräldrar eller mor- och farföräldrar. Jag lär inte få veta hur det blir med det framtida intresset.

Just nu lever både barn och barnbarn sina fulla liv, surrar omkring som jag själv gjorde i samma ålder, springer, skyndar, hinner inte. Jag hinner skriva, också när jag inte alltid har så mycket lust. Som idag, inte visste jag att jag skulle skriva detta. Men det gjorde jag.

Onsdagsmorgon, regn. Svart därute när klockan är nästan 8. Ljusen på matbordet är tända, Minsann och jag har ätit frukost, olika. Spisen brinner. Jag tänker på min vän och hennes sorg över sin dotter som dog i julas. Den sorg och ångest alla föräldrar delar.

Mössen under diskbänken har ätit upp osten, men inte fastnat i någon fälla. För stor ostbit kanske?Dessutom far Minsann runt och sniffar misstänksamt runt diskmaskinen (som jag aldrig använder) – kan möss bo i en dylik? I ett gammalt hus kan de nog bo lite varstans.

Idag har jag inte bestämt mig för att göra någonting. Något kommer jag säkert att göra, ligga och läsa hela dagen orkar jag inte. Men det känns ganska skönt att inte ha några idéer om att måsta göra ditt eller datt. Annat än att t ex klappa den lilla svarta som just hoppade upp i mitt knä. Numera lägger hon sig tillrätta så att jag ändå kan fortsätta skriva. Mina fingrar är inte längre något attraktivt jaktbyte som ska jagas. Hon är varm och god och mjuk, speciellt på magen som hon tillåter mig att smeka.

Nu har det gått tio minuter och himlen börjar blåna. Träden syns igen. Det blåser.

Hur får man tyst på en hjärna som hela tiden fyller huvudet med ord, eller tankar? När ångesten var som värst brukade jag använda mitt mantra från längesedan TM-mediterande. Förmodligen har jag gjort om det ursprungliga ordet – ett ord på sanskrit utan associationer för mig – men det fungerade ganska bra. Bara dit med mantrat i stället för all oro och ängslan. Nu är det ett bra tag sedan jag behövde göra så här, men just nu är jag där igen, emellanåt. Jag mantrar.

Ångestkänningarna handlar om död och ålderdom, död och ungdom. Liv som är svårt, som är kamp. Mitt och andras. Mörker både ute och inne. Då behöver jag påminna mig att det antagligen även i år blir vår, det blir redan ljusare enligt almanackan, jag märker det just inte. Kanske är det ljust lite längre på eftermiddagarna. Nu när snön regnat bort blir det mörkare ute igen. Ljuset är min enda anledning att vilja ha snö.

Hur står någon människa ut med att bli gammal? Gör någon det? Att inte orka, inte kunna ta på sig strumporna stående på ett ben? (Det lär vara ett ofelbart tecken på ålderdom.) Att känna hur knäna inte längre vill böja sig som förr, det går inte längre att stå på knä – du måste sätta dig ner, på golvet eller på backen om du tror att du måste ditner. Du känner inte igen dina egna händer, de är ju din mammas! Håret ska vi inte tala om, vems är det där gråa på det där huvudet som inte heller är välbekant numera.

Och allt det ovan är ändå medan jag fortfarande tror att jag är frisk, tycker att jag fungerar hyfsat, orkar gå (men springer inte mera), orkar bära det jag handlar, ids städa. Kan bädda sängen själv. Och laga min mat, slipper alla trista djupfrysta enportionsrätter, eller butikernas ”hemlagade” färdigmat.

Hur står den ut med att fortsätta leva, som bara kan ligga i en säng och inte ens vända sig själv? Är det så lyckligt att hjärnan stänger ner sig själv när kroppen gör det? Ibland är det så. Men när det inte är det? Hur ska jag förmå att skapa en värld att leva i när min kropp inte längre vill? I mitt huvud? Jag vet inte hur det går till. Så småningom får jag veta. Men inte än. Och den ovetskapen är kanske det som gör liv möjligt att ändå leva!

En alldeles vanlig söndag. Jag har städat och tvättat, lagt på en gammal, stor matta i vardagsrummet och den som tidigare låg där ovanpå. Nu är det inte lika kallt från golvet. Minsann letar möss – de har varit i huset medan jag varit borta. Under diskbänken där de ätit Wettex-dukar och stomma soppåsar. Och i toalettrummet där de festat på solrosfrön, påsen är numera full med små hål och ligger i en större plastkasse. Nu är musfällorna riggade under diskbänken, men mössen håller sig borta. Det tycker nog Minsann är tråkigt.

Eldar i spisen, det är bara runt noll ute, men det känns kallt i huset, trots att värmen varit på under min bortovaro. En stor gren har blåst ner från trädet framför huset och ligger tvärs över gången. I morgon ska jag ta bort den.

Den alldeles vanliga söndagen blev en vanlig måndag innan det blev något skrivet. Men idag har vi handlat mat, varit på biblioteket, burit bort grenat som fallit ner och nu har mannen min åkt hem till sitt och jag och Minsann är ensamma. För första gången på ungefär en månad! Vi har hälsat på de nya grannarna och beundrat mannens (han är uppfinnare) fiffiga anordning för att få cirkulation på den smala vedspisens varmluft!

Minsann har försökt ta fasanen som intet ont anande spatserade över vår tomt, där han brukar gå. Hon lyckades inte.

Mannen och jag har pratat om födelsedagen i februari och vad som ska ske då – och kommit fram till att jag inviterar släkt och vänner till lunch härute på lördagen runt klockan 13. När vi ätit – vad det nu blir – får de åka hem, huset rymmer bara en, max två nattgäster i taget. Hur vi ska sitta, om vi ska sitta, har jag inte räknat ut ännu. Det ordnar sig. Vad vill jag ha i present? Inte en massa saker i alla fall. Kanske bidrag till en ny vedspis/kamin eller en liten varmluftspump, något som är effektivare än den nuvarande vedspisen. Nya, gärna blåvitrandiga, påslakan. En Mac att författa alla böcker på! Nej, något som förhöjer värmen i huset är nog det viktigaste.

Helst skulle jag vilja gå i ide och inte fira alls, men det verkar bara vara ett sätt att skjuta upp det hela. I Norrtälje tidning vill jag i alla fall inte förevisas, de har redan kollat. Och tidningen Aftonstund (som jag aldrig hört talas om) tycker att jag ska prenumerera, den fyller också 70 år i år … Det tyckte inte jag.

Det är mörkt och svart utanför fönstren, men här lyser både tända ljus och lampor. Vi har lyckats ställa in tiduret så att en fönsterlampa tänds klockan 4 på eftermiddagen och släcks runt 11-tiden, även om jag inte är i huset. Det är trevligt, om inte annat så för grannarna, att det lyser även i ett tomt hus. Minsann sover och tittar ibland upp. Hon ligger på en mjuk filt på en stol vid köksbordet. Vi lyssnar till tystnaden. Det är gott.

Det blir ingen ordning på skrivandet med alla helgdagar och trevliga grannar. Jag har just konstaterat att det är fredag, och därmed lördag i morgon när vi åker härifrån. Idag är det några grader kallt, vägen är ishalkig och snö har vi inte.

Egentligen har det inte varit någon riktig ordning på mitt skrivande sedan mastodontskrivandet i november. Jag kanske förtog mig. Orden vill inte med mig längre, det tar emot och då låter jag bli att skriva. Vet att det är dumt, och att det självklart inte ger mig större skrivlust, snarare tvärtom. Alla, inklusive jag själv, manar ”skriv ändå”.

Nu vill jag hem till mitt, så länge jag inte är där kan jag ju inbilla mig att det skulle bli mera skrivet hemma …Det lär visa sig.

Nyss promenerade ett stort lodjur förbi på vägen i mörkret. Vi släckte adventsstjärnan och kunde se hur lon makligt rörde sig förbi våra fönster. Ingen brådska alls, ingen rädsla, hög svansföring.

Och bara några kilometer bort var en drever nära att bli vargmat idag, vår jagande granne var där och man lyckades skrämma bort vargen. Jag är glad att Minsann var inomhus när den stora katten passerade – de vilda djuren kommer lite väl nära numera.

Min liberala syn på lo och varg delas inte av jägarna häruppe, de har nollvision som mål. När jag försöker hävda att vargar mycket sällan har angripit människor, får jag frågan ”vad ska de äta då, när alla älgar och rådjur är borta, då återstår bara boskap och människor, små människor först”. Vargen är nämligen ”glupsk, och oerhört feg, han anfaller från sidan eller bakifrån, aldrig framifrån, och han äter bara kött”. Citat från gårdagskvällens vargsamtal – före dreverattacken idag. Grannens hundar har numera spikvästar på sig när de är ute i skogen.

Utanför Norrtälje där jag bor finns också ett vargrevir, med flera djur. Där jagas numera enbart med kopplade hundar, och antalet älgar och rådjur beskrivs som drastiskt minskande. Jag har förstås inga lösningar på den här problematiken, och jag vill kunna gå i skogen utan att vara rädd – men jag vill inte heller att vargar ska utrotas.

För övrigt har vi slängt ut granen idag, barren lär vi få dras med till midsommar! Så fort jag dammsugit hittar jag nya barr. Skönt att helgerna nu är över och livet återgår till det mera vardagliga, med eller utan vilda djur.

Den lilla svarta katten sover gott i sin korg på en stol bredvid mig, ljusen på köksbordet är tända, och så småningom blir det en middag med gubbröra från igår, kanske rökt skinka och stekt potatis. Jag lyckades beräkna lutfisk och sås så att det inte blev något över när alla var mätta, men potatis kokade jag för mycket …

Nu har jag den stora klaviaturen kopplad till min lilla dator – jag klarar inte att skriva med de små täta tangenterna på datorn. Och åtminstone det tekniska skrivandet går bättre så här. Innehållet talar jag inte om.

Första vardagen i januari är grå och småregnig efter gårdagens lilla snö. Och katten jagar småfåglar innanför fönstren och sveder svansen på våra tända ljus. Det (svedjandet) tycks inte bekomma henne, men våra känsliga näsor rynkas! Och ljusen får blåsas ut, även om de faktiskt gör tjänst en dag som denna.

På torsdag ska här bjudas på lutfisk. Nyårsaftonens grannfest var så trevlig att den fick mannen min att invitera gästerna till oss på lutfisk. Vi blir åtta personer och jag försöker räkna ut hur mycket lutfisk som kan gå åt, liksom hur många kilo potatis som ska skalas och vilka mängder sås som ska till. Har redan bestämt mig för att senapen får stå på bordet så att var och en kan blanda själv efter tycke och smak. Folköl och en snaps till, hårt bröd och ost. Förrätt lantpaté med cumberlandsås och cornichoner, plus bubbel. Kaffe och mandelskorpa till efterrätt. Det blir bra.

Sedan far vi tillbaka till ”civilisationen” och vardagen igen. Det känns bra.

Ännu är 2012 ett tämligen oskrivet blad, idag är första måndagen på året, första arbetsdagen för många. För egen del är det en dag då jag vill skriva så som jag vill fortsätta skriva varje dag det här året. Jag känner inte att jag har något ”flow” som andra berättar om, men tänker inte låta det hindra mig. ”Misslyckas bättre” talade Samuel Becket om. Det ska jag göra.

Det enda löfte jag givit mig själv i all tysthet är att varje dag låta bli att spela på internet. Varje ögonblick, varje dag, varje natt. Varje stund då jag är uttråkad och tycker livet är trist ska jag skriva i stället. Varje gång jag är ledsen över något, verkligt eller inbillat, ska jag skriva i stället för att tröstspela.

Och just nu borde jag börja med att städa datorn, men det får vänta tills jag är hemma igen. Har inget USB-minne med mig! Jag borde försöka skaffa mig en överblick över vad jag skrivit hittills – vad kan jag slänga ut och vad kan jag kanske använda på något sätt? Det känns lite spännande att t ex läsa igenom alla de drygt 50 000 orden f rån novemberskrivandet. Jag kommer inte ihåg mycket av vad jag skrev, annat än att jag ofta klagade över att inte ha något att skriva om …

Minsann envisas med att halvligga över datorn och det får emellanåt konstiga konsekvenser. Nyss lyckades hon få upp ett tomt dokument så att jag ett ögonblick trodde att hon lyckats sudda ut det ovan skrivna. Hon är världens sällskapligaste katt och vill helst klättra på oss hela tiden, eller åtminstone ligga nära. Oftast är det mysigt med en varm liten kattkropp i famnen, men inte alltid. Nu sitter hon förnärmat i den korg som är hennes på hennes stol vid köksbordet. Hon blänger på oss.

Jag hade tänkt kolla ordet ”blänga” på Google, men det vill inte Telia. Jag vet ju vad det betyder, och Minsann vet vad det är, men det hade varit intressant att kanske hitta något om ursprunget. När jag väl kommer åt nätet står bara synonymer som ”titta argt eller surt på”.

Regnet strilar, dagen är jämngrå. Måndagsgrå.

Nytt år. 2012.

Idag snöar det och är några grader kallt. Marken blir långsamt vit. Jag är trött efter grannfesten igår, med god mat, vin, calvados och bubbel i alltför rikliga mängder. Det känns skönt att inte ha någonting som måste göras idag, vi kan skrota omkring i våra morgonrockar hela dagen om vi vill. Nu, halv ett, har vi just avslutat frukosten.

Hackspetten balanserar på talgnätet utanför köksfönstret. Han är egentligen för stor för att klara av att äta och sitta kvar samtidigt, men klarar båda sakerna galant. Dessutom har han hela tiden koll på omgivningen, skulle jag resa mig upp nu så flyger han bort en stund.

Hos grannarna hade en varfågel hälsat på häromdagen. Jag har aldrig sett någon sådan. Men nu ser jag Minsann som är ute och smyger bortanför ladugården i snöfallet.

Strax ska vi sätta oss i soffan i salen, med brasa i öppna spisen, och lyssna till vinterpratande Bodil Malmsten på radion.

Någon pratsjunger en förfärligt (bokstavligt) bra text på temat ”man vänjer sig” apropå olika sorters våld, i det här fallet att göra våld på sig själv, att inte protestera eller stå för det man menar är viktigt, utan vänja sig.

T ex vid migrationsministerns uttalande om asylsökande som ”flyktingbördan”. Eller vänja sig vid att tåg inte går eller kommer i tid. Bodil Malmsten talar också om ”tänk om alla gjorde så”-fenomenet, som används t ex för att styrka avvisningsbeslut av den dementa gamla kvinnan till Ukraina (beslutet ändrades småningom). Alla gör inte så, samtidigt. Punkt.

”Att inse att man är maktlös är inte detsamma som att ge upp” – citat från (den franska kvinnliga?, hörde inte riktigt) korruptionsdomaren som försöker minska korruption runtom i världen. De orden behöver jag fundera på. Jag ser inte direkt hur jag förstår dem – handlar det om att ändå göra det man kan göra, att inte sluta protestera, att fortsätta kämpa?

Den som skriver förlorar balansen i livet, blir besatt av att skriva och missar kanske att leva. Bodil M skriver sedan 13 år på sin roman, om Edvard (i början hette han John). Hennes oskrivna roman som hon har i huvudet. Hon måste bara skriva ner den, och det kan hon inte. Hon berättar också om den sydamerikanske författaren Bolaño, som avstod från levertransplantation för att skriva sin stora roman – och dog därefter.

Bodil M är i hög grad levande, och skriver tack och lov också annat än romanen om Edvard. Jag tycker mycket om hennes sätt att använda språket och hennes tankar kring företeelser som riskkapitalism och äldrevård, typ Carema.

Hon talar om döden som den oåterkalleliga skilsmässan, och att hon som är en otålig människa nu har en långsam sorg som hon inte kan ta in, sedan den 4 februari 2011 . William Blake kallade döden för en dörr till ett annat rum – där det är tröskeln som gör ont. Och om att ”misslyckas bättre” som Samuel Becket uttryckte det. Han menade skriva mindre dåligt, men tanken är tilltalande i många sammanhang. Misslyckas bättre.

Just nu misslyckas jag helt med att få Minsann att stanna på golvet. Hon ska ligga i mitt knä, att jag samtidigt försöker skriva bryr hon sig inte om. ”Gott nytt år” säger Bodil M och lovar att hon ska ta bra hand om det nya året – något hon kräver av alla oss levande, också. Det är en förhoppning jag delar!

Hon ruskade irriterat på huvudet, nu fungerade inte internet igen, uppkopplingen bara hoppade ur. Inte för att det var något viktigt hon skulle göra på nätet, men ändå. Egentligen skulle hon inte göra något viktigt på hela dagen idag. Och inte i morgon, även om det var nyårsafton och fest hos grannarna på kvällen. Hon hade ingen lust, men de hade tackat ja.

Ute var det mera vår än vinter, solen sken och gräset var tämligen grönt, med bara lite frost. Någon grad kallt hade det alltså ändå varit i natt, nu var det flera plusgrader. 30 december 2011. Det var ingen ordning på vädret, och ingen ordning på henne. Humöret var lågt, lusten noll.

Ved ska in, hon borde göra en Jansson till middag, kanske sätta på en tvättmaskin och plocka ner alla nyinköpta begagnade böcker i en bananlåda. Dra ett varv med dammsugaren, det blir skräpigt när både vedspis, öppen spis och kakelugn eldas. Och katten far runt i hela huset, full av energi.

Hennes energi räckte för att ta ner sopor och in ved. Och internet kopplade ur så fort hon närmade sig datorn – var det något fel på datorn, handlade det inte om Telia? Fel på datorn har hon inte råd med, sur på Telia ärär ett bättre alternativ.

Just nu sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien” . Men det gör hon, hon ångrar sig ibland, men inte särskilt aktivt, eftersom det inte förändrar någonting, bara gör henne missmodig. Igår skulle mannen skåla för ”framtida välgång” men sade fel, ”framtida vemod” – det blev en passande devis för hennes dag idag. Vemod, ett vackert ord med ett mjukt sorgligt innehåll.

Arja Saijonmaa sjunger nu ”ett politiskt uttalande” i Leif GW Perssons vinterpratarprogram på radio. Tja, ”jag vill leva i Europa, älska, sjunga här” – kanske. Ett Europa som är annorlunda än det EU vi nu har i så fall, ett Europa som inte är stora cementerade byråkratier med korrupta system och pengar som enda ledstjärna. Annorlunda än det Sverige vi lever i. Ett land som numera inte ens har socialdemokratiska socialdemokrater.

Katten jagar fåglar innanför köksfönstret. En sympatisk form av fågeljakt, men hon undrar vad kattens adrenalinpåslag gör med henne, att hela tiden vara jaktberedd. Hon verkar må bra, så det är förmodligen bara bra, en fin träning för utejakter.

Nu sjunger Jan Sparring ”Vi förstå hans vägar bättre ovan där” – och det påminner henne om att hon inte har sjungit sådana sånger på mycket länge. Faktiskt inte under de senaste nästan tre åren. Tidigare sjöng de ofta många olika sånger när grannarna träffades, kanske blir det sång i morgon kväll. Det vore trevligt. Om hon bara kunde få sig till att vara på gott humör inför festen. Hon vet ju att det då oftast blir roligt och bra, liksom att det blir trist om hon förväntar sig det.

Och Jussi Björlings ”O helga natt” är ofattbart vacker, nästan outhärdligt vacker.

Hon har inte läst någon av kriminalprofessorns böcker, men har hört att hans självbiografiska senaste bok är bra. Han läser nu en dagsedel av Stig Dagerman, från 1954, och fortfarande högst aktuell, och klok och tänkvärd.

Att söka tröst i böcker och i sina egna fantasier är något hon känner igen, och fortfarande ägnar sig åt. Hon dagdrömmer och flyttar till en annan verklighet en stund. Kanske befolkad av ”de små” som hon minns att hon såg när hon var barn, och skymtar någon gång även idag. Dagerman skrev om att låtsas, att söka tröst i fantasierna – och tog sitt eget liv ett halvår senare, vid 31 års ålder.

Hon tänker på att hon levt mer än dubbelt så länge som han. Kanske har hennes dagdrömmar också hjälpt henne att fortsätta att leva. Ibland har de fördunklat hennes omdöme, fått henne att fatta ogenomtänkta beslut, göra dumheter. Men på det stora hela kanske de varit hjälpsamma, hon lever ju fortfarande.

Hon önskar sig förmågan att se varje enskilt ögonblick som ytterligare ett ögonblick av liv, levande liv, och vara tacksam för det. Oavsett om det är gott eller inte.

(Hon inser just nu att Leif GW Persson och hon har samma smak för Roffe Wikström och Freddie Wadling, härliga artister båda.)

Är det så att ju mera man skriver, desto mera skriver man? Formulerat så låter det inte klokt, men är det kanske ändå. För hennes del är det sant, hon har aldrig i livet hittills skrivit så mycket som under det senaste halvåret. Vad alla orden ska användas till, om något, är oklart. Hon vågar fantisera om att få till en bok, men törs inte säga det högt, ens för sig själv. Men om någon frågar vad hon gör numera så är svaret ”jag skriver”. Ännu törs hon inte säga ”jag är författare”.

Josef Calleja sjunger nu ur Tosca, han har kallats en ny Jussi Björling och är bara 33 år. Hans röst ger henne rysningar över hela kroppen, om det är han eller om det är den nutida bättre tekniken vet jag inte. Men åh, så fantastiskt vackert han sjunger. Det är första gången hon hör honom och har förmodligen stavat hans namn fel. Lyssna till honom, Leif GW tycker att han saknar Jussis lätthet, den som svävar ovan oss alla och som kanske kommer med högre ålder.

Ett fint program med god musik och trevligt pratande, kloka och sympatiska tankar. Nu ska hon leta rätt på hans böcker på biblioteket och läsa någon av de thrilleraktiga och definitivt den senaste där han berättar om sig själv.

Juldag, solig förmiddag, 4 grader kallt i natt. Jag muttrar över Telias konstigheter när det gäller mobil uppkoppling, men inser att jag ju kan skriva i stället. Minsann är ute och lurar på svartmesar och entitor, talgoxar och nötväckor. Den svartrödvita hackspetten är också intressant, och STOR, jämfört med småfåglarna.

En ny kanna te står på bordet, lång frukost idag, skönt slapp. Mannens mandelskorpor med saffran får avsluta ätandet.

Har ni nånsin griljerat okokt julskinka? Det har jag/vi. Vi var övertygade om att vi köpt en kokt Piggham-skinka, griljerade den som vanligt och fin blev den. När vi skar första skivan kvällen före julafton gladdes vi åt att den verkade så saftig! Det var den, rå som den var …

In i ugnen igen, med termometer och allt. Vi fick vänta på smakbiten, och griljeringen blev aningen färgstarkare än avsett – men till slut var skinkan god. Lärdom: läs ordentligt, handla inte när du är stressad av för mycket folk i affären, se till att den skinka du köper faktiskt är kokt. Hoppas bara att den äldre gentleman som vi pratade med om färdigkokt skinka och dess fördelar, insåg att den han fick med sig hem var okokt! Innan den stod på julbordet.

Åkrarna härutanför är fortfarande fläckvis vita mot den svarta jorden, gräsmattan är grön. Vägen blöt och isig. Idag ska vi ta upp jordärtskockor (ska det vara två s?) och göra soppa, med äpple och någon potatis, som kokas i god buljong och mixas. Till detta goda sega små baguetter som mannen just bakar, degen sattes att jäsa kallt över natten och ska nu jäsa igen med ytterligare lite jäst, 10 g för att vara lika exakt som mästerbagaren Hed anvisar. Verkar krångligt, men blir gott.

En tvättmaskin går nere i tvättstugan, ved är intagen och två banankartonger står på trappen. Minsann klättrar på takstolen nere i magasinet, balanserar galant och tar sig fram till trappen, och promenerar ner. Just nu sitter hackspetten i talgen utanför köksfönstret, i lugn och ro eftersom katten är någon annanstans.

Solen lyser fortfarande precis ovanför grantopparna, klockan är kvart över 1 denna vårlika juldag.

Till middag åt vi den goda soppan, och tog om. Det var tur, eftersom jag slängde resten av soppan ut över trappen när jag skulle ställa ut den att svalna. Kastrullen hoppade ur mina händer, soppan var överallt, och speciellt över mig. Det blev strip tease på trappen, fast så värst retsam kände jag mig inte. Mera ilsket envetet torkandes soppa, länge. Och hällandes vatten över hela trappen.

Tacksam att inte Minsann just då bestämde sig för att slinka ut samtidigt som jag kastade soppa omkring mig. Hon hade rymt för gott om hon fått jordärsskockor i soppform över sig! Men gott var det! Och bröden var fantastiska. Nu är det kväll, grannarna har fått julklapp i form av bröd och skorpor. Ljusen lyser i sina finputsade stakar av mässing och brons. Det är fortfarande jul, även om det kändes som vår under dagen.

Julafton 2011. Dags för bokslut, att sammanfatta året som gått, plus och minus. Spar det till en annan dag. Just nu är jag nöjd med att vara mätt – har ätit sillunch med öl och nubbe, jag är älskad – en varm och skön  timme i sängen med mannen min, jag har lyckats lägga diverse ångestar på den hylla där de hör hemma (de som jag nämligen inte kan göra något åt),  och jag har ett glas bubbel framför mig på bordet. Mannen vilar efter lunchen, Minsann har jagat färdigt för idag, nu är det mörkt ute. Hon sover i sin korg på stolen invid köksbordet.

Insåg just att jag saknat Sa på skrivsajten, och ville önska honom god jul – då hoppar uppkopplingen ur. Fel ord för något som inte alls fungerar häruppe, det är ingen uppkoppling, det är en urkoppling.

Vi har just rationaliserat bort julklappsinslagandet. Vi vet ju vad vi köpt till varandra, och struntar i att göra vackra paket. Ingen mer än vi ser dem ju …

Jag har pratat med söner och fd man, med syrror och systerdotter. SMSat till Vidar och hämtat in ved, spisen behöver fyllas på, så det gör jag. Det lyser i hönshuset, och lampan på ladugården är också tänd. Det ser fint ut. Himlen har svartnat, men något enstaka flygplan och (kanske) några stjärnor syns. Julefrid här på denna lilla fläck av jorden. Förr hette den Lerbäcken, den här gården, men vi hittade namnet Jonsborg i papper som hörde till huset och föredrar det namnet. Lerbäcken låter för dyigt, och ån/bäcken som rinner över åkrarna härutanför är numera bara en liten rännil. Förr lär man ha badat där, idag kan man möjligen bli våt om fötterna.

Siri och hennes föräldrar och syskon bodde här från 1920-talet och fram till ca 1940. Idag är det bara Siri kvar av familjen, och hon bor inne i stan, men vi har fått låna och förstora ett fotografi av föräldrar och tre systrar, sönerna var borta på arbete när bilden togs, 1924. Huset är sig likt, numera brädfodrat och tilläggsisolerat, men går att känna igen. Siris mamma lär ha odlat jordgubbar på åkrarna utanför, och dessutom cyklat in till Sala med smör och ägg för försäljning på torget. Andra människor har bott här efter Siri och hennes släktingar, nu lånar vi huset en stund innan nästa ägare tar vid. Det är ett gott hus. Hur jag vet det vet jag inte. Men vätten som Siris pappa också såg hör vi ibland, och han/hon är definitivt snäll och beskyddande.

En julafton som denna önskar jag alla. Full av frid, kärlek, god mat och dryck. Och tankar på det som var en gång, här och annanstans. I mitt liv och andras. Tacksamhet och respekt, både för det som blev bra och det som trots allt var menat att bli bra. När fan blir gammal blir han religiös heter det bestämt – så gammal är jag inte, ännu. Men en anings andlighet och trygghet känner jag här, nu.