beskrivarblogg

Medberoende är ett ord som jag länge haft lite svårt att riktigt begripa mig på. Som jag förstår det är den medberoende, som t ex är partner eller förälder, den som på olika sätt står den beroende människan nära, oavsett vilken sorts beroende det handlar om. Alla i en familj t ex. Missbruket är inte den enskildes ensak.

Som medberoende behöver man både hålla reda på sig själv i relation till missbrukaren, men också ställa krav. Inte bara ”hjälpa”, inte låna ut pengar, inte ordna upp problem som missbruket förorsakat, inte vara snäll och kärleksfull – alltid. Istället vara stenhård, låta sitt hjärta blöda utan att det syns. Kräva ansvar av den beroende, kräva att han eller hon själv fattar beslutet att sluta dricka eller spela eller knarka. Ingen annan kan göra det. Bara jag.

Stöd behövs. När det var som svårast hade jag det framför allt i min bästa vän, som väldigt tydligt gjorde klart för mig att hon inte längre ville ha med mig att göra om jag inte slutade spela. Om jag inte valde att leva – och våndas – i stället för att låtsas ha ett liv.

Hon har ställt alla de där frågorna som ingen missbrukare vill höra. Hon har krävt ärliga svar. Hon är inte själv missbrukare av något slag. Men hon är medberoende, eftersom hon älskar mig.

Inom AA (Anonyma Alkoholister) brukar man tycka att en mentor ska vara fd missbrukare. Jag tror att det kan vara till hjälp att prata med någon med egna erfarenheter av detta obegripliga, detta att vara beroende. Som kan känna igen hur det håller sitt järngrepp också när man själv faktiskt inte vill spela eller dricka, men ändå gör det. Den där ”kidnappade hjärnan” man brukar tala om i de här sammanhangen.

Numera tror jag inte att det är nödvändigt att förstå varför jag började spela bort allt jag hade. Det är historia, jag gjorde det. Idag har jag fortfarande en framtid, även om den inte ser ut som jag kanske trott att den skulle göra, vid min mogna ålder … Och jag behöver påminna mig och påminnas om att jag aldrig någonsin ska spela igen. Om jag gör det åker jag dit, och det har jag inte råd med, inge någon sorts råd. Aldrig gäller för allt missbruk, beroendet finns kvar, men inte handlingarna.

Det finns mycket att säga om medberoende, och många som vet mycket mer än jag om den konsekvensen av någons beroende. Tack alla ni som är mina medberoende – med er hjälp tar jag en dag i sänder!

Nästan varje dag får jag mejl med erbjudanden om att öppna konto på någon spelsajt. Det är gratispengar och gratisspel, lätt att öppna konto och miljonvinsterna hägrar. Framför allt kvällstidningarna är fulla med blänkare om alla som vinner stora summor och hur lyckliga – eller ibland olyckliga – vinnarna blir. Jag får chansen att fatta mitt beslut om att inte spela mera flera gånger om dagen.

Nyss fick jag tips om en bok skriven av en kvinnlig alkoholist. Boken heter ”Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv” och kan köpas direkt från författaren Cecilia Svensson eller bokhandeln. Hennes hemsida är vaja.se. Tydligen har hon intervjuats i Må Bra och Expressens söndagsbilaga nyligen.

Hon är också en av många som numera ger ut sin bok på eget förlag. Det lockar även mig.

Boktiteln är ackurat. Det är bara att förändra hela sitt liv! Om jag inte gör det, fortsätter mitt beroende. Jag är inte beredd att offra min tillgång till dator och internet, men jag kan som sagt besluta att inte spela. Om och om igen. Och jag kan skriva om att spela och inte-spela. Kanske blir det också en bok en gång, på eget förlag.

Just nu läser jag försiktigt (lite i taget) igenom det jag skrev i november, alla de drygt 50 000 orden. Det lär ta tid och ork att redigera det materialet till något som är läsbart även för andra. Har ännu ingen överblick och vet inte om det alls är möjligt.

Idag talade min bloggstatistik om för mig att jag just lagt in text nr 413. Jag började blogga i december 2008, före det stora sammanbrottet i relationer, företag och ekonomi. I texterna finns både vardagsglädje och nattliga dämoner. Och under det senaste året skriver jag mycket om den läkande process skrivandet har varit för mig.

Att skriva har inte bara sysselsatt dator, händer och hjärna rent mekaniskt, och därmed förhindrat spelande. Att skriva har fått mig att se, känna, minnas, sörja och glädjas. Jag har fått nya vänner och återfunnit gamla. ”Orden som befriar” hette en bok av Marie Cardinal, fransk kvinnlig författare, en gång. Orden befriar.

Utom i Etiopien där tre svenska medborgare och ordanvändare nu sitter i fängelse, Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson. Vem och vad ska befria dem, och alla andra som orättfärdigt sätts i fängelse för samhällskritik. I Ungern har man hittat ett fiffigt sätt att bli av med oönskad regeringskritik. Man säljer helt enkelt den frekvens det kritiska radioprogrammet sänder sina inslag på till en annan radioproducent. Som sägs ha bjudit ett bättre pris, vilket gör att beslutsfattarna framstår som ekonomiskt ansvarsfulla, samtidigt som de blir av med en kritisk röst.

Jag hörde också att Norge överväger att efter amerikansk modell stifta en lag som gör att mördare (och ev andra brottslingar) ska hindras från att tjäna pengar på sina brott genom att skriva böcker. De orden kanske också fungerar terapeutiskt, men de får alltså inte medföra inkomster. Ord som befriar?

Minsann vill inte komma in, hon är ute i snön och väntar på småfåglar som inte kommer idag. Varför de håller sig borta vet jag inte, kattens närvaro brukar inte hindra dem. Kanske är det snön de inte gillar? Det snöar vackert och ser ut som vinter för första gången. Några centimeter har kommit hittills, det är dags att ta sig in i källaren och leta reda på snöskyffeln. Jag har nästan glömt bort var den finns. Jag vill inte gå ut idag, så det får vänta till i morgon. Då kanske snön är borta!

Jag har plockat fram svärmors vackra 30-talsservis och diskat det jag vill använda till födelsedagsmat. Mosters bestick med vita benskaft blir fina till – plus lite vardagsgafflar och -knivar också, plus diverse glas som definitivt inte är lika varandra. Det blir lite si och så när man som jag delat hem två gånger … Häromdagen skulle jag ta fram hålsleven och fiska upp musslorna ur soppan, men insåg att sleven numera lever sitt liv mig förutan. Det gick bra med spaghettigaffeln.

Det mesta av prylar och pinaler klarar man sig bra utan. Några nödvändigheter finns: en bra potatisskalare, osthyvel, äggskivare, en sådan där lökgrej med ”taggar” att skära lök fint med, stor järnstekgryta (bra framför allt när du har vedspis), bröd- och ugnsformar i teflon, någon sorts matberedare för degar, bra kastruller i olika storlekar, dito stekpannor. Pannkakslagg i gjutjärn. Tekanna kan jag inte heller vara utan, och elektrisk vattenkokare är bekväm. Några vackra vinglas, och goda Dry Martini-glas.

Högst upp ovanpå skåpen i köket står en rad krukor och gamla vaser, mormors kaffekvarn och mosters mässingsmortel, en liten glasburk med blått bygellock och en tennkanna. I några av krukorna ligger torkad svamp, övertäckta av smådukar som jag minns från barndomen. När jag slänger ett öga ditupp blir jag glad. Det klarar man sig heller inte utan!

Mannen min har fixat en lampa ovanför vedspisen – det blev en grön sak på mässingsarm, förmodligen avsedd för sovrum! Den lyser så att jag ser vad jag gör när jag lagar mat, och ser lite lagom knäpp ut där den sitter. Det som skymtar intill lampan är i stället för klädstreck – en avbarkad gren av ene där det gamla durkslaget, en kopparskopa och det gamla rivjärnet hänger perfekt. Dessutom har han skruvat fast duschens vattenledningsrör, de hängde tidigare osäkert i de gamla skruvarna. Skönt med en händig man, jag assisterar med glada tillrop och stor tacksamhet.

Skrivlusten infinner sig inte idag. Jag väntar in den …

Måndag morgon, efter frukost tar jag en bild på den gröna spislampan – här är den, och rivjärnet! Och snön är kvar.

Lördag förmiddag, lyssnar till Eva Cassidy och njuter. Mannen min sitter och river apelsinskal på ett vackert gammalt rivjärn. Han ska baka biscotti med mandlar i stället för nötter. Igår bakade han ett fantastiskt bröd med valnötter, båda recepten Anna Bergenströms.

Minsann är ute och tittar på småfåglarna, hon kommer inte åt dem. Nyss höll hon på att hamna nos mot nos med gårdens gråhund. När jag öppnade dörren för att släppa ut henne stod hunden där, katten försvann snabbt in.

Det är några grader kallt, denna icke-vinter. Det är grått, himlen är tät.

Juholt ska avgå eller så ska han inte avgå. Och den galante kryssningsskepparen halkade ner i livbåten tillsammans med båda sina vice-kaptener. Livet är antagligen inte så kul får någon av dem just nu. Mitt lilla liv är gott, jag har sällskap i mitt hus och skriver därmed nästan inte alls. Kärlek inverkar menligt på skrivandet. Jag ägnar mig åt annat.

Under veckan har ännu en nära, alltför ung människa dött, efter ett liv som de senaste åren var tungt och svårt. Med ung menar jag lika gammal som äldste sonen, yngre än femtio. Ännu en död och ännu ett liv där den egna livsviljan och beslutsamheten inte räckte till, där beroende och missbruk tog över livet. Jag sörjer med hans närmaste, jag tänker också att deras oro och ångest nu kanske släpper sitt grepp över deras liv. Barn ska inte dö före sina föräldrar!

Av någon anledning har jag haft ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” sjungandes i huvudet de senaste dagarna. De gammeldags orden är så sköna, vem använder idag t ex ordet ”evad”? (Det betyder ”vad som än”.) Sånger, psalmer och visor fastnar och pratar med mig, ibland plågsamt länge. Vissa törs jag inte närma mig ens med första ordet, och nu är det väl kört när jag berättar om det! ”Sju ensamma dagar har sagt du kommer ej”…

Den här inre monologen intresserar mig. Kan man t ex kalla sång monolog? Varifrån kommer den, hur går det till när min hjärna plötsligt kommer ihåg orden till en gammal psalm som jag kanske aldrig sjungit, men lärde mig utantill för drygt 60 år sedan? Och varför kommer jag inte ihåg namnet på den där personen du vet (till mannen min), han som vi träffade …? Ibland kommer jag ihåg efter en stund, ibland får vi båda lägga det icke-ihågkomna minnet på hyllan. Ack ålderdom, och hjärnceller som inte är så alerta som de kanske varit. Dock tyder nylig forskning på att hjärnan är mera kapabel att krya på sig även när den blir riktigt gammal.

Här dyker Pablo Picasso upp. Han lär ha sagt att ”det är aldrig för sent att bli ung”. Det är kanske det jag håller på med när ”Blott en dag” sjunger i mig. Nu väntar jag på att skorporna ska bli klara så att jag kan få kaffe med biscotti!

Vem väntar på vem?

Ska jag ringa – nej, för då drar du slutsatsen att jag vill att du ska komma hit. Och det vill jag ju, men jag vill att du ska vilja. Inte för att jag vill.

Och så inbillar jag mig att du resonerar också, och därmed låter bli att ringa. Eller så vill du inte, det är för besvärligt och du har det ju bra där du är. Bilen ska hämtas och det skas tankas och köras i snömodd och halka. Och antagligen åkas igen och handlas, eller gås till biblioteket i Norrtälje. Och förresten så ska du ju hämta din utlånade häftpistol hos den andra kvinnan.

Så här sitter jag och slåss med mina dämoner. Gillar den stavningen. Gillar inte att slåss med dem.

Om du är här kan vi spela canasta och jag kan förlora hur mycket som helst, det gör (nästan) ingenting. När jag är ensam löper jag risken att spela för pengar, än låter jag bli, jag vill slå mitt eget rekord i spelavhållsamhet. Tar det sekund för sekund.

Löper risk – varifrån kommer det uttrycket? Och spankulera som jag funderade påhäromsistens apropå lodjuret vi såg, som just spankulerade. Kollar: spankulera • promenera lugnt och bekymmerslöst {→flanera, spatsera, strosa, ströva}: ~ omkring på stan
HIST.: sedan 1835; sv. dial. spankulera, till spanka ‘gå med styva ben’ . (Dagens ord.)

Löpa risk fanns det enbart synonymer till, som riskera, och det visste jag redan.

Så, jag skriver.

Minsann sover på stolen bredvid mig. Det är svart natt ute, bara stallets ytterlampor lyser. Och mina. Min blogg igår utnämndes av Julia på 1av3 idag till ”dagens text” och lades in på FB-sidan för 1av3 och på/i Twitter, under tillägget ”handlar om spelberoende”. Det gillade jag inte riktigt, texten handlade om spelberoende, men också annat, och jag var inte tillfrågad. Men jag har inte klagat … Jag är grinig, vill bestämma själv.

Dessutom är jag less på alla FB-inlägg med citat och bilder av citat hit och dit. Lättköpt klokskap som ibland är klok, men ibland bara lättköpt. I alla händelser tröttsam, för sura mig, just nu. Jag har idag läst Siri Hustvedts bok ”Den skakande kvinnan” och imponerats och inspirerats av tankar, kunskaper och förmåga att förmedla både det ena och det andra. Då ter sig FB-inlägg – mina och andras – tämligen tomma och ytliga.

Och Philippe i Paris skickar ett härligt mejl där han berättar att han gläds åt att jag skriver – han ”läser” min blogg, och kan inte ett ord – eller kanske ett – på svenska! Han ser att jag skriver ofta och det gör honom glad! Och mig glad att han berättar det.

Det får mig att fundera på att skriva mera på engelska, som åtminstone de flesta av mina icke-svenska vänner och bekanta kan läsa. Svenska är ett fantastiskt språk, men inte bekant för alltför många. Men nej, för jobbigt. Och kanske också för publikfriande, det blir som en begäran att ”läs nu när jag gjort mig besväret att skriva så du förstår”. Som om inte skriverierna på svenska vore just det – läs det jag skrivit! För det vill jag ju.

Om inte annat för att ibland förundras över vad som får flera visningar av bloggen och vad som inte berör så många. För så är det väl? Finns det någon samstämmighet mellan antal visningar och antal berörda läsare? Vet inte – ibland misstänker jag att statistiken på WordPress svajar lite som den vill – det finns inga för mig vettiga förklaringar till att jag en dag har 125 visningar och nästa 18. Särskilt inte som jag själv tycker att den text som ”bara” visades 18 gånger var mycket viktigare än mycket annat …

Nyss satt en koltrast på altanräcket utanför fönstret. I snön. För än är det snö därute, det där vita som långsamt vittrar bort i plusgraderna. Och det är lite ljusare än vanligt så här dags, halv 9 på morgonen.

I köket är det än så länge bara ungefär 15 grader varmt, spisvärmen har inte nått runt ännu. Man får klä på sig ordentligt under morgonrocken! Gårdagens speldämoner har lagt sig, förhoppningsvis sover de länge. Något bankkort tänker jag inte skaffa mig ännu. Jag är väldigt tacksam mot den gode vän i eländet som tipsade mig om att klippa kortet, för flera månader sedan. Det var ett hjälpsamt råd.

En ny dag. Vad kommer den att ha innehållit, i kväll när jag ser tillbaka? Just nu gläds jag åt att se talgoxar, blåmesar och entitor hämta frön och talg utanför köksfönstret. Ibland kommer hackspetten på besök. Minsann sitter förmodligen under altanen och bevakar alla tänkbara jaktbyten. Ingen jaktlycka ännu, såvitt jag vet. Koltrasten lever farligt, den går på backen och letar efter frön som ramlat ner.

Dimman just nu kanske lättar under dagen, det ser inte inbjudande ut. Jag klarar mig nog från att ta min promenad idag också.

Mina vinterbleka pelargoner har fått sig en skvätt vatten. Och det är dags att ge mig en kopp kaffe, efter morgonens kopp te.
Idag går det mycket långsamt att lägga in böcker på Bokbörsen. Jag kommer aldrig att förstå mig på variationerna i internetuppkopplingen – och någon info via mejl kom förstås inte från Telia, bara ett ohörbart och förvirrande telefonsamtal häromdagen.

Ännu går jag och hämtar ved inomhus, i skrubben bakom vardagsrummet. Skönt att slippa gå ut.

I stället sätter jag mig med Siri Hustvedts bok ”Den skakande kvinnan” – jag läser och läser. Förstår antagligen inte allt, läser slarvigt en del – men boken är otroligt fängslande och spännande och intressant! Den handlar förvisso om hennes förbryllande skakningar, men också om den eviga frågan om vad JAG är, om samspel mellan psykologi och neurologi, kropp och själ, liv och död. Läs den!

Jag noterade bl a följande, som jag vill ha med mig för ev framtida bruk:
Siri Hustvedt berättar om en bok av poeten och konstnären Joe Brainard som heter ”I Remember” – varje stycke inleds med orden ”jag minns”. Använt som skrivtema får du tillgång till många minnen som du inte minns att du minns!! Det sk episodiska minnet berättar för dig. En minnesmaskin – som fungerar annorlunda när du skriver ”jag minns”, än när du enbart säger orden. Det ska bli spännande att testa!

Hon återger också ett citat från D W Winnicott, engelsk psykoanalytiker och barnläkare: ”Att fly in i sundhet är inte hälsa. Hälsan är tolerant mot ohälsan; faktum är att hälsan vinner mycket på att vara i kontakt med ohälsan i alla dess aspekter.” Det citatet pratade nog med mig utifrån mitt skrivande om spelmissbruk – ohälsa i en av dess aspekter – och hur jag upplever att det hjälper mig att skriva.

Jag inser också att jag måste läsa om Tolstojs ”Ivan Iljitjs död”. Jag läste den när jag var för ung. Ett citat:
”I djupet av sin själ visste Ivan Iljitj att han höll på att dö, men han kunde inte vänja sig vid denna tanke utan förstod den helt enkelt inte, kunde på inga villkor förstå den.

Det där exemplet på syllogism som han lärt sig i Kiesewetters Logik: ”Kaj är en människa, alla människor är dödliga, alltså är Kaj dödlig”, det hade han under hela sitt liv funnit helt riktigt när det gällde Kaj, men på inga villkor när det gällde honom.” Slut på citatet.

Det som står där känner jag direkt igen, visst förstår mitt intellekt att vi människor är dödliga, men inför tanken på att också jag ska dö stegrar jag mig, gör som Ivan Iljitj …

(Syllogism = slutledningsregel, av två premisser följer en slutledning, Aristoteles; den polske logikern Jan Lukasiewicz anser att den historiskt riktiga formen för en syllogism, och i överensstämmelse med Aristoteles intentioner, är att den framställs med konditionalsats. Han ger ett exempel med utgångspunkt från Slaget vid Salamis. Om några atenare föll i sjön och alla som föll i sjön blev blöta, så blev några atenare blöta. Hämtat från Wikipedia.)

Nyss sprang fasanen över tomten, ska jag därav dra slutsatsen att fågeln minns hur Minsann jagade henne häromveckan, och därför ville komma fort in bland buskarna?

Just nu är jag på vippen att skrika högt i min ensamhet. Internet fungerar inte som det ska, vet inte om det är modem eller dator det är fel på. Jag kommer inte in där jag vill, eller när jag kommer in så är det styckevis och delt! Det finns flera anledningar till skriklusten.

Det jag känner nu är hur nära det ligger att då börja spela på casino igen, om jag hade haft mitt bankkort – det som jag klippt sönder, tack min vän i eländet – så hade jag förmodligen spelat bort de fattiga kronor jag har på kontot. Som tur är så tar det flera dagar att göra en banköverföring och så räddas jag. Det är inte mitt fasta beslut som räddar mig, det är bankernas långsamhet. Den som jag muttrar över när det handlar om pengar in på kontot …

Bara för en stund sedan kunde jag ha lurat mig själv att jag numera är fd spelberoende. Det är inte sant. Jag är fortfarande spelsmissbrukare, eller skulle vara om jag bara kunde. Jag antog ett erbjudande om gratisspel och vann förstås ingenting, men sitter nu här och suktar!! Har väckt alla dämoner som har med spel att göra. Lättväckta. Skit.

Informationen inför gratisspelandet var att när man senast hade erbjudit just detta så hade en person vunnit den största vinsten hittills på casinot. Jag skulle kunna slå vad om – om jag hade något att slå vad om med – att vinsten inte vanns med något gratisspel!

Och jag går på det. Igen. Fast tack och lov utan att satsa några pengar den här gången. Något bankkort törs jag inte skaffa mig igen på länge. Bra lärdom, om jag bara kan få mig att komma ihåg den.

Så här är det förmodligen att vara alkoholist också. Stackars alla oss.

Dåtidsnovellen – bestäm själv vilken historisk tid och stämning du vill skildra … Tävling på DuoDito förlag under våren. Så begåvad är jag nu inte, har fullt upp med att begripa vad Karin E skriver på 1av3.se om POV, ”point of view”, berättarperspektiv. Det ska tydligen inte hoppas från karaktär till karaktär och inifrån respektive person skildra vad som pågår. Kallas ”head hopping” och är i det närmaste förbjudet av de som kan skriva, eller i alla fall av de som gått skrivarkurser …

Tror att jag förstår vad som avses: om jag berättar om mina tankar i texten kan jag inte samtidigt sätta ord på Petterssons inre monolog. Den vet bara han eller hon något om. Det är ju sant, men det är också något jag aldrig i världen tänkt på. Kan bero på att jag enbart skriver om mig själv, ibland maskerad som ”hon”, då ryms inte så många av andras tankar. Tänkta tolkningar är nog tillåtna, de kan ju inte göra anspråk på att vara annat än just möjligheter.

Jag har just skrivit ut de nittio tättskrivna (två ”t” tycker ordprogrammet att det ska vara) A4-sidor mitt novemberskrivande ledde till. Har inte läst dem. Har ingen riktig lust, men blev ändå lätt ängslig när jag inte hittade hela filen i ”mina dokument”. Det berodde på att jag arkiverat under obegripligt namn! Nu ligger pappershögen här och småpratar med mig. Just nu hör jag dåligt.

Skriver inte heller. Har ägnat eftermiddagen åt att lägga in böcker för försäljning på Bokbörsen, bildöverföringen är en god träning i tålamod. Men, ibland säljer jag en bok och eftersom de är inköpta för just ingenting så blir det en liten förtjänst.

Har just fått mitt pensionsbesked i posten: plus 60 kronor jämfört med i fjol (före skatt), men eftersom Alecta-pensionen sjunker med drygt två tusen före skatt så blir det definitivt ingen vinst sammantaget!

Mutter och gnäll. Det är hyfsat varmt i huset, elden i vedspisen sprakar och katten sover nära mig. Snart ska jag äta middag, gårdagens kyckling med rostade grönsaker räcker även idag. Livet är gott. Faktiskt.

Förresten, jag tänker inte investera i någon ny spis eller dylikt i huset jag hyr. Tar därmed tillbaka födelsedagspresenttankarna tidigare! En prenumeration på tidningen Skriva  vill jag däremot gärna ha, dessutom är den billigare än annars februari ut. Påslakan är fortfarande helt OK, och de mångomtalade bokhyllorna från grannen på landet hemforslade hit är också en god present! Hoppas någon presentgivare läser detta – annars är det ju bra att jag vet vad jag vill – för en gångs skull!

Nu får den här tomma manussidan ligga här och stirra mig uppfordrande i ögonen. Ute mörknar det, ner kommer något, om det är regn igen eller regnblandad snö vet jag inte. Varför heter det ofta snöblandat regn? Mera snö än regn? Fortfarande plusgrader, så vad det än är som himlen släpper ner blir det bara blött på marken.

Jag är godissugen. Har inte ens russin i skafferiet, men har skrivit upp det på handlarlappen.

Just nu går en flock svanar borta på åkern bakom pumphuset.

Kväll, eller sen eftermiddag, klockan är 18 och det är nattsvart ute. Minsann syns inte när hon smyger på tilltänkta jakttroféer (hittills har hon enbart försökt, inte lyckats). Middagen är avklarad, köttsoppa som lagades igår.

Jag undrar hur Anna Wahlgren mår, med tanke på dotterns bok ”Felicia försvann” (bra titel) och apropå gårdagens funderingar kring familjehänsyn. Jag har inte läst boken, inte läst mer än en recension som inte gillade huvudpersonen – men jag har uppfattat det som att mamma Anna beskrivs som både tämligen alkoholiserad och egocentrisk. Inte den där duktiga supermorsan som hon framställdes som och som hon säkert också framställde sig själv som, när det begav sig.

Hon gav alla oss andra morsor dåligt samvete för att vi slogs för daghemsplatser åt våra barn. Hemma hos barnen skulle man vara – och så skulle man förmodligen ha åtminstone åtta barn. Jag hade tre och hade fullt upp, och var hemma i nästan tio år och blev inte en bättre mamma av det. Snarare tvärtom.

Jag vet inte vad en bra förälder är, mina var exempel på mycket som jag aldrig ville vara eller bli. De gjorde så gott de kunde, med de förutsättningar de hade, har jag småningom insett. Som barn begrep jag aldrig det, det tog mig många år av minnen och hantering av det jag gick ut i livet med.

Tror inte att ”bra förälder” handlar om fysisk närvaro, inte att ungarna mår bra av att få en massa saker, men kanske av att den mamma eller pappa de har är närvarande i samvaron med barnen, är där med alla sinnen. Där syndade jag ofta, ville vara annanstans, trodde att jag skulle må bättre av att jobba än vara hemma med barnen.

Idag kan jag bara konstatera att även jag och barnens pappa gjorde så gott vi kunde och begrep. Vad så våra barn gör med sin uppväxt och sin syn på sina föräldrar är deras sak.

Mitt föräldraskap är inget jag känner skuld för, jag vet att jag älskar och alltid (nåja, för det mesta) har älskat alla mina tre söner. Idag talar jag emellanåt om det för dem också, men den sortens ord är inte vanliga inom familjen, kramar däremot. Som handlar om mitt behov av att röra vid dem även nu när de är vuxna, ibland skäggiga, män. Och minnas de där små, mjuka, värnlösa varelserna som jag och min man satt till världen utan att förstå att vi därmed för alltid (all vår tid) skulle vara mamma och pappa.

Idag är två av sönerna själva föräldrar. Undrar om de tycker att de vet vad föräldraskap är? Eller om de också vill göra tvärtom, göra annat än deras föräldrar gjorde?