beskrivarblogg

Sinnesro, kanske genom bönen om mod att förändra det jag kan, och acceptera det jag inte kan förändra. Bön om insikt om skillnaden mellan dessa båda. Sinnesro önskar jag mig och världen just nu. I min lilla värld vacklar friden, den är större nu än nyss. Minnen av jular för länge sedan spökar, vad vi själva ärver och vad vi ger i arv.

Hela mitt liv har jag haft en tveksamhet kring jul, kring födelsedagar och firande. Kanske är det på grund av uppväxt och minnen, eller så har jag tillverkat min tveksamhet alldeles på egen hand. Nu är det strax jul, jag har smitit från genom att vara tillsammans med min älskade i hans hus, långt från övriga familjer. Jag hoppas innerligt att alla har det bra i jul.

Om två månader fyller jag ”jämnt”, och häromdagen frågade mannen mig hur jag vill fira. Jag började nästan gråta. Jag kan inte svara på en sån fråga, och jag törs inte riktigt ta reda på varför. Jag tvekar igen, säger lamt att jag inte vill fira – och blir sur när han säger ”OK, då pratar vi inte mer om det”. Kanske är jag rädd att ingen ska vilja fira min födelsedag, kanske oroar jag mig för att inte ha råd att fira, kanske väjer jag bara åldersnojigt för att begripa att jag faktiskt fyller 70. När jag skriver det ser det alldeles overkligt ut.

Och fortfarande, mitt i dagens ångest, är det vackert här, med snö och katt som smyger på fåglar och möss medan det är ljust ute. Nu vilar Minsann välförtjänt, mannen har kokat grisfötter som nu ska läggas i ättikslag över natten, och han har dessutom kokat svintunga till den italienska sallad han brukar göra. Salladen kan jag äta om jag glömmer vad som ingår, grisfötterna är lite väl naturalistiska för mig. Dem får han ha för sig själv! I morgon lägger jag in sill.

Jag vill önska alla som läser detta en riktigt fridsam jul och ett gott nytt år, med mycket kreativt skrivande. Kanske skriver jag igen före jul, kanske inte. Vi, ni och jag, får se.

”Halt vatten”, kom syster min att tänka på igår när hon stod och diskade. Så sade man hemma, om vatten med diskmedel eller tvättmedel i, det var halt vatten. Fast det uttalades mera som ”hart”. Det är ganska roligt hur minnesfragment dyker upp i våra huvuden, flera kanske ju äldre vi blir?

Här utanför fönstret är nu vackert vintervitt, och ett par grader kallt. Vi har skottat gångar fram till ladugården/vedförrådet och ner till tvättstuga och garage. Minsann tog tyvärr sin första fågel igår, en liten talgoxe som kom för nära där hon satt väl gömd i luktärtsriset vid husväggen. Hon fick inte äta upp den dock, den kremerades i vedspisen. För närvarande trakasserar hon granen och dess klädnad av oömma låtsasjulklappar. I öppna spisen brinner en brasa. Det är tyst, det är fridfullt, bara en energisk liten katt som far som en liten svart raket genom rummet emellanåt.

Det har gått drygt två år sedan jag bodde här ”på riktigt”, innan vi separerade och jag flyttade härifrån efter en ensam och på alla sätt kall vinter. Ett år sedan jag deprimerad fick tid hos husläkaren och ordinerades tio samtal med en terapeut. Ungefär tio månader sedan jag började skriva på 1av3.se och i min beskrivarblogg.wordpress.com. Viktiga vägskäl i mitt liv. Tid jag inte skulle vilja vara utan, idag.

Ytterligare en tidsangivelse som jag hoppas är ett vägskäl, ett halvår utan spel, på juldagen.

Och nu är jag här igen, med min älskade och med min katt, även om det är en annan katt än den som flyttade med mig härifrån. Vi två är också andra än vi var. Möjligen klokare, säkert mindre säkra på någonting. Äldre förstås. Mannen min är numera försedd med mustasch, för att reta omgivningen uttrycker han det. Vi har olika uppfattning om huruvida det är klädsamt eller inte. Och jag är långhårig, eftersom det är för dyrt att klippa håret så ofta som jag skulle behöva. Även angående hårlängd har vi olika syn.

I kväll ska vi baka piroger, igen. De vi gjorde igår var inte så kul, degen kändes för tjock och mjölig. Nu har vi hittat det recept vi vet blir bra och gör en sats till, fyllning hade vi kvar. Och i morgon bakas matbröd och mandelskorpor som bl a får fungera som liten julklapp till grannarna, de goda.

Nyårsafton fest hos andra grannar, med hela gänget. Precis som förr, som om ingenting hänt. Men någonting har hänt. Det är jag tacksam för idag!

Totalt frustrerad över Telias icke-fungerande internetuppkoppling! Det går inte! Jag smäller av. Lägg därtill att katten klättrar över mig och mina fingrar hela tiden. Ischsch! Och att det snart är jul.

Fortfarande låter jag tankar på jul och julfirande stressa mig. Jag behöver ju inte vara stressad, jag har all tid i världen, inga förpliktelser som inte är uppfyllda, inga återstående julklappar att köpa. Det är mina minnen av julstress i olika former som stör mig än idag. Behöver påminna mig om att släppa det gamla och släppa in annat!

Glädje t ex. I hörnet i rummet står nu en liten tät och fin liten gran, iklädd julklappspaket av frigolit (IKEA för några år sedan), röda och vita. Inget som Minsann gör sig illa på om hon leker ner dem. Granen är till skillnad från många andra svenska granar inte stulen, den är hämtad på bondens mark med hans tillstånd. Det är nämligen bara där korna gått och betat som granarna blir så här små och täta.

Det är varmt och gott i huset, vedspisen sprakar lätt och oxsvanssoppan till kvällens middag är snart klar. Mannen min är här med mig och vi har det bra tillsammans. Jag har fina söner, och en härligt snäll och omtänksam fd man, goda systrar, goda vänner. Jag är frisk. Varm och mätt, efter en sen frukost. Det blev visst en tacksamhetslista – och jag är tacksam. Glömmer bara bort det ibland, när irritationsmomenten blir för många.

Jag sitter och skriver i det som kanske kallades salen förr, åtminstone i gårdar större än denna. Jag minns salar från besöken hos släkt på landet när jag var liten, kalla rum som man inte använde annat än till stora helger eller fester. Ofta ganska stora rum, med stort matbord och många stolar, kakelugn någonstans och många trasmattor på golvet.

Den här salen är liten och varm, den rymmer både människor och katt. Men inte TV, vilket jag tycker är skönt. Mannens arvekaktus blommar på en piedestal, när vi försöker räkna ut hur gammal blomstret kan vara hamnar vi på dryga femtio år, minst. Den har alltid funnits i hans familj, först hos hans föräldrar och hos honom själv i åtminstone tjugofem år.

Från min skrivplats ser jag ut mot skogen, med lite gräsmatta och ett par gamla äppelträd framför alla granar och tallar och björkar. Och småfåglar, som inte låter sig störas av Minsanns försök till anfall, vare sig hon är inomhus eller ute.

Gräs och växtlighet är förstås visset och brunt, men med lite fantasi går det att se hur fint det blir i vår. Vinbärsbuskarna är fulla av knoppar, små lupinblad har tagit fel på årstid och grönskar. Persiljan bryr sig inte om att det är vinter. Det gör inte småflugorna inomhus heller, de kvicknar till när huset blir varmt. Vi begriper inte varifrån de kommer, och jagar dem med dammsugaren. De är färre nu än de var igår.

Om en stund ska vi gå ut och ta upp några jordärtsskockor att lägga i soppan tillsammans med ett par potatisar – det blir gott! Och inte det minsta julaktigt!

En blöt katt har just kommit in efter att ha utforskat ägorna runt huset i Västmanland. I mörker och regn visserligen, men det måste göras innan man/Minsann kan vara inne hos oss människor i det varma och ljusupplysta huset. Vi har åkt från Norrtälje hit, med handla-uppehåll i Uppsala, både IKEA för ljus och ICA för mat. Det tar sin tid, och väl här trodde jag att jag glömt min väska med plånböcker mm i Uppsala – väskan återfanns under bilen utanför mannens hus. Den hade ramlat ut när vi packade in allt i huset. En hel del eftersom vi ska vara här över jul …

Nu har jag fått en lugnande liten whisky, som var välbehövd. Minsann jagar räkor som ligger för upptining på diskbänken, och mannen min drar sig tillbaka en stund före middagen. Jag skriver.

Sonen har byggt så fint på altanen vid huset där jag bor, och ska t o m göra ett tak över en del av altanen, med tillstånd och gillande från husägaren. Jag är tacksam för att han har något som engagerar honom att göra, och för att jag får en fin altan att vistas på när det väl blir vår och sommar igen. För det blir det väl!?

Här uppe har man plogat för ett par dagar sedan och sandat vägen som var glashal. Idag var det bara blött. Och blåsigt. Men snart är det bara januari, februari och mars kvar av det som kanske kallas vinter.

Är det någon som har ett snällt tips för hur man får en liten katt att låta bli att fascineras av allt i skålar och på bänkar och högt uppe etc? Vattenspruta är ett sätt, att blåsa på henne ett annat – men vatten är inte särskilt snällt och blåsandet låter sig inte alltid göras. Ibland är hon för nyfiken!

Mannen min hävdar att hon inte bör växa mera nu, hon är tillräckligt stor. Jag undrar vad han rekommenderar för metod att förhindra hennes växande? Köp en ny katt, säger han med ett flin, han som älskar denna lilla katt lika mycket som jag, kanske t o m lika mycket som mig!

Nu har hon insett att herrn i huset försvunnit uppför trappen till sovrummet, och springer raskt upp dit. De kan sova tillsammans, ibland fungerar det.

Det är gott att vara här, jag tror att trollen i väggarna har slutat spöka för mig. Jag känner mig lugn och hemma igen, som förr, före. Största irritationsmomentet häruppe är Telia och ”ingen nätåtkomst” även på telefonen. Internet går nätt och jämnt att använda, och om jag vill ringa måste jag antagligen ta mig upp på det lilla berget där flaggstången står. Det är halt. Alltså ringer jag inte, och försöker förmedla till den som eventuellt ringer mig att det inte fungerar. Vilket framgår utan att jag säger något …

Måndag i Stockholm, grått, blåsigt, men inget regn och ingen snö. Bara trist. Jag har varit ut till fiket runt hörnet och köpt fyra frallor, brödet var slut hemma hos mannen min. Och Minsann tittar ut med misstro, och verkar nöjd med att vara inne. Hon ligger gärna alltför nära datorn när jag försöker skriva, kanske är den lite varm och skön. Eller så vill hon ligga i mitt knä, det är också varmt och skönt.

Bra nog-tävling utlyst på skrivsajten av en medlem. Good enough-tröja till vinnaren. Jag har talat om att jag tycker jag är bra nog, numera. Om jag vänder på orden blir det ”nog bra” – nog är ett konstigt ord. Nog bra innebär för mig en tveksamhet, inte riktigt tillräckligt bra. Eller en fråga. Stor skillnad i alla fall jämfört med ”bra nog”. Konstigt är det också att sitta här och titta ut på en grön gräsmatta i Rålambshovsparken dagen före Lucia. Är det växthuseffekt och klimatförändring som gör att snön och vintern dröjer?

Slussen ska beslutas om idag, och redan talas det om att beslutet kommer att överklagas. Om det i sin tur leder till ett annorlunda förslag än det som ligger på bordet idag är högst oklart, men tid lär det ta. Bra är det, kanske hinner opinionen mot förslaget bli starkare. Läs mera i Karins blogg, karinenglund.wordpress.com. Karin skriver initierat om Slussen, och har pratat med många människor om förslaget och andra möjligheter. Dessutom skriver hon om mycket annat och oftast är det både roligt och lärorikt.

Den egna skrivlusten lyser med sin frånvaro. När jag skriver detta fastnar jag i ännu ett märkligt uttryck, lyser med sin frånvaro. Hur kom någon fram till att det skulle betyda ”finns inte”, ungefär? Hittar förstås svaret via Google:

Uttrycket betyder givetvis att det märks påfallande tydligt att man inte är närvarande. Man är förväntad att vara på en viss plats och det är uppenbart för alla att man inte är det

Formuleringen kommer från den franske författaren Marie-Joseph de Chénier som använde den romerske historieskrivaren Tacitus verk ”Annales” som grund för sin tragedi ”Tibère”.

Tacitus berättade om den romerska seden att när någon skulle begravas visades bilder på den avlidnes närmaste släktingar upp under begravningståget.

Men när Junia Tertia dog fick inga bilder visas på varken hennes man eller på hennes bror. Orsaken var att brodern hette Brutus och den äkta mannen Cassius, två välkända namn för den som kan sin romerska historia.

Brutus mördade Caesar och Cassius var en av de som var med i konspirationen mot kejsaren.

Brutus och Cassius lyste med sin frånvaro.

Källa: ”Bevingat” av Birgitta Hellsing, Magdalena Hellquist och Anders Hallengren

Tack för informationen!

Jag längtar bort från stadens köphets och många människor, vill till tystnad och lugn. Inga täta tunnelbanetåg, inga massor av bilar, inga halvspringande människor i alla åldrar som nästan springer omkull varandra. I morgon åker vi till mitt lilla hus, och nästa dag upp till huset utanför Sala där julen småningom ska firas. Dvs god mat ska lagas och ätas, grannarna ska bjudas på middag någon dag – funderar på att göra borstj (reserverar mig för stavningen) – och gott vin ska inmundigas.

Jag behöver definitivt ingen ”personal shopper” som stressade storstadsbor utan egen julklappsfantasi förmodas behöva. Mannen min ska förmodligen få en stavmixer, eftersom den vi hade gemensamt tidigare var min och följde med mig när jag flyttade. Själv önskar jag mig ett par varma ulliga tofflor, och får det nog (!) också. Fd maken får en flaska god whisky inhandlad på Finlandsbåt till sin födelsedag strax före jul, julklappar slutade vi med inom familjen för flera år sedan. Ett skönt avstressande beslut.

Torsdag, i Stockholm, åker båt till Helsingfors i morgon kväll. Det lär blåsa, och kanske snöa. Vi får se. Idag tvättar jag täcken, lakan och överkast – Minsann trodde att sonens stora säng var hennes kattlåda. Tur att jag inte behövde tvätta alltihop i min lilla maskin och sedan försöka få det att torka i köket!

Just nu sover hon i den sköna öronlappsfåtöljen där mannen min brukar sitta. Han sitter på en stol vid bordet i stället. Det är tröttsamt spännande att vara i storstaden, det låter hela tiden och när hon tittar ut genom de franska fönstren i vardagsrummet rusar bilar förbi därnere på gatan. Och tunnelbana mitt emot huset. Vad är alltihop som rör sig och blinkar och lyser? Skillnaden är stor jämfört med hennes vanliga vardag på landet. Det tycker hennes matte också.

Ett par dagar kan det vara skönt att slippa elda i vedspisen och varje morgon tvätta sina sotiga fingrar före frukost. Det kan vara roligt att se folk och gå runt på julmarknad i den finska huvudstaden, äta de där små stekta fiskarna som jag aldrig kommer ihåg namnet på, fika på Fazers med någon smarrig räkmacka t ex. Kanske dra ett varv på Stockmanns stora varuhus och titta in på deras delikatessavdelning. Bara titta. Mat är alltid intressant att se och jämföra länder emellan, också när det är så lite emellan som när det gäller Sverige och Finland.

Kungen far runt i spalterna igen, hans fd vän lär ha skrivit en inlaga i DN – och experter dömer ut mannens trovärdighet som absolut icke existerande. Pensionera kungen, det verkar som om han har gjort sitt. Hur låter hans valspråk? ”För Sverige i tiden”. Och nog är han ”i tiden” – beter sig som en alldeles vanlig drullig svensk karl med för mycket pengar och för mycket tro på sin egen suveränitet. Att han trillat i fel säng är en sak, men att han ljuger är inte OK. Inte att hans sk vänner tror att de måste ljuga för hans skull heller. Det är heller inte OK att han är tyst, hur många blad han och hans drottning än må ha vänt. Ett trist kapitel i kungariket Sverige.

Slussen är ett annat trist kapitel. Stadshuset vill uppenbarligen driva igenom ett ogenomtänkt förslag som kommer att kosta miljarder. Sent har många protesterare vaknat, och hittills verkar det inte som om politikerna tar något intryck av andra argument än de egna. Kommunalt självstyre är väl bra, ofta – men ibland blir det fel. När jag passerade Bromma flygplats idag, och det nya butikscentrum som ligger där, så ser jag att området numera heter ”Bromma Blocks”. Är det svenska eller engelska eller varken eller?

Grattis dock till Alshammar som fick Svenskans Bragdguld i förrgår! Hon är ett fenomen i absolut särklass.

Det fd altanräcket är numera ved, i vedboden. Har kapat och klyvt och staplat igen. Armar och axlar vet om det, men mina ögon gläds åt värmen senare i vinter. Det var skönt att jobba ute idag, bara runt nollstrecket och ingen vind. Kan man redan idag säga ”vinter”? Ett tunt, tunt snölager täcker gräsmattan fläckvis. Är det almanackan eller snön som bestämmer om det är vinter?

Jag är nöjd så länge jag inte behöver skotta och halka mig fram utomhus. Jag tror Minsann delar min uppfattning. Hon har varit med mig ute hela förmiddagen, nu ligger hon på min tröja på matbordet och sover.

Om kvällarna, innan jag somnar och kanske också när jag väl somnat, skriver jag böcker. Flera stycken på en gång, men tyvärr har jag alltid glömt vad de handlade om när det är morgon igen.

Jag tror inte att jag någon gång har upplevt det flyt i skrivandet som andra författare talar om. Kände en aning av det häromdagen när jag skrev ”Döden tänkte jag mig inte så …”. Det var min älskade svärmor som fanns i mitt huvud medan fingrarna gjorde ord, och jag tänkte inte särskilt mycket på hur jag formulerade mig eller vad det blev. Det var lätt att skriva, roligt att skriva – fast det handlade om död, självmordstankar, och sillbullar! Som är det värsta jag själv vet! Näst pölsa.

Skriva 10-listor var en uppmaning häromdagen från skrivcoachen Ann L. Och jag skrev tio förstameningar, varav en blev inledningen till texten om svärmor och döden. Bra idé tydligen, borde kanske pröva andra 10-saker också: tio karaktärer, tio namn, tio slutmeningar, tio baksidestexter, tio dumma saker jag vill ha med, tio bra saker jag vill ha med, tio platser/städer/länder, tio kapitelrubriker, tio hemligheter, tio hinder eller besvärligheter, tio drömmar. Tio titlar på min bok.

Sedan är det meningen att man också skriver sina 10-saker!

Döden skrämde henne inte, om hon dog i natt skulle hon ju aldrig få veta det. Hon skulle vara annanstans. Men hon ville dö utan plåga, utan ångest, inte ligga och vänta, och vändas därför att hon själv inte orkade. Hur skulle det gå till?

Hon läste i tidningen att en kvinna som i tjugo år sålt självmordsanvisningar och hjälpmedel på internet nu åtalats. Kanske var det i Australien, i alla fall långt härifrån. Hur såg de där hjälpmedlen ut? Någonstans hade hon läst, eller kanske sett på TV, något om plastpåsar. Det lät krångligt, och framför allt lät det som om det krävde både beslutsamhet och mera styrka än hon visste att hon hade.

Hon hade inga mediciner som hon trodde skulle kunna hjälpa henne att dö. Och hon skulle aldrig få sig till att köra in i en bergvägg, om det hade varit så att hon ens haft en bil. Nu hade hon ingen bil, så det var inget bekymmer. Hoppa i sjön? Även om hon faktiskt inte hade badat i en sjö på flera år, så trodde hon sig veta att hon skulle simma. Simma för att komma i land och fortsätta att leva. Och hur skulle hon ta sig till sjön? Vem skulle ta henne dit?

Sluta äta? Var det inte så att någon person som arbetade med privat äldrevård (på Carema) hade uttalat sig häromsistens att ”det var en naturlig del av åldrandet” detta att inte vilja eller kunna äta längre. Dvs svälta ihjäl. Det lät inte roligt, och det lät som om det kunde ta ganska lång tid. Kanske skulle det gå fortare om hon också slutade att dricka något över huvud taget. Hon trodde att det var så, mat kunde man klara sig utan ett bra tag, men inte vätska.

Tankarna malde i huvudet. For hit och dit utan ordning och utan att hon hittade några svar på sina frågor. Hur gör man för att få dö som man själv vill, när man själv vill?

I det här landet är inga läkare villiga att riskera fängelse för att hjälpa till. Det lär förekomma, det trodde hon att hon förstått på något sätt, men inte var det vanligt. Ingenting vem som helst kunde be om. Ingen kan beställa sin död här. Om du är helt hjälplös, och inte har något som helst hopp om någon förbättring, och kanske du dessutom måste vara ganska ung?, då kanske. Är du gammal, och du ändå kommer att dö inom överskådlig framtid, då får du vänta på döden.

Och den kommer när den kommer, när ditt hjärta inte orkar mera, eller när du får en stroke som avslutar ditt liv. Om du har tur. Har du otur överlever du, och ligger där som någonting som bara måste hanteras av stressade vårdmänniskor.

Mitt i de här tankarna dök tanken på sillbullar upp. Det var länge sedan hon fick sillbullar med korintsås. Hon visste att hon tyckt om det förr. Kanske var det enklare att få sillbullar än att få dö? Sillbullar kunde hon be äldste sonen köpa med sig, döden kunde hon inte prata med honom om.

Han blev ledsen om hon gjorde det, och började genast prata om något annat. Men han var snäll, han kom upp till hennes rum på äldreboendet – hon hatade det ordet – nästan varje dag nu när han också var pensionär. Och han skötte hennes räkningar och deklaration. Pratade med personalen om hur hon mådde, hörde efter att hon åt ordentligt. Det händetill och med att han hade en blomma med sig till hennes fönster.

De andra barnen bodde så långt bort, de kunde inte komma särskilt ofta. Och barnbarnen som ofta hälsat på hos henne när hon fortfarande bodde hemma i lägenheten, de kom aldrig numera. De hade för mycket om sig, och den ena sondottern tyckte dessutom så illa om allt som liknade sjukhus … Hon saknade dem.

Hon låg där i sängen som gick att höja och sänka. Nu hade personalen satt ett stängsel runt sängen så att hon inte skulle ramla ner på golvet. Ibland sov hon oroligt trots insomningstabletten hon fick på kvällen. Tidigt på kvällen. Inte för att tiden spelade någon roll. Hon tittade inte på TV längre, och hon såg inte att läsa. Hon bara låg där och tänkte och mindes. Ibland trodde hon att hon mindes något, men insåg att det bara var något som dykt upp i hennes hjärna. Att det inte var verkligt.

Vem skulle måla hennes naglar, det behövdes verkligen. När svärdottern kom på besök skulle hon be henne göra det. Och smörja in hennes ansikte med dagkrämen, och händerna med handkräm så att de blev ännu lite mjukare. Mjuka var de ju av att inte användas längre. Men det kändes skönt att någon smekte händer och ansikte. Rörde vid henne på ett annat sätt än när någon av biträdena tvättade henne, eller bytte nattlinne.

Ibland var hon nästan glad att hon hörde så dåligt. Hon brydde sig inte om att be någon sätta i hörapparaterna i öronen längre. Det var så mycket ljud i korridoren, någon av de boende gick där med sin rullator hela dagarna och jämrade sig. Ropade på någon som aldrig kom, aldrig hade varit där. Personalen verkade inte höra eller bry sig. Hon var glad att inte riktigt höra hon heller.

Aldrig hade hon trott att hon skulle behöva ha blöjor på sig i sängen. Hur kunde det ha blivit så här? Var det verkligen så här livet skulle sluta, ungefär som det en gång för länge sedan börjat? Hur kunde hon se till att det slutade snart, snart … Hur gör man för att dö?

Minsann har krupit ihop mellan klaviaturen och datorskärmen, mitt på köksbordet. Det råder lugn i huset, här finns inga hundar längre. De har åkt hem. Sonen har en stor hund och bästa vännens två cockerspaniels har också varit här. Nu slipper Minsann hållas i sovrummet, nu kan hon fara runt och jaga sin kapsyl över hela huset, om hon vill. Och jag slipper ha hennes låda i sovrummet. Skönt, eftersom hon använder den mycket tidigt på morgonen, det hon gör luktar, och så dags är jag för lat att gå upp och ta bort!

Jag sitter här och lyssnar till tystnaden. Spisen brinner, och ibland knäpper veden. Inget annat hörs. Ute är svart, men nu lyser några lampor i grannhuset. Det unga paret är i full färd med att flytta in.

Den nya vedboden har numera också fått ett plåttak. Altanräcket är nästan färdigt, det fattades lite virke. Sonen har jobbat bra och jag är glad och tacksam. Veden jag hade mot husväggen ligger nu i boden, mina axlar känner av det – men det är det värt! Nu behöver ingen oroa sig för att huset blir fuktigt under veden (min hyresvärdinna) eller fundera på om veden är torr (jag).

Kanske kommer sonen nästa helg och gör färdigt. Då är jag inte hemma, min älskade och jag åker över helgen till Helsingfors på julmarknad. Minsann får följa med till stan och klara sig fredag kväll till söndag förmiddag med låda, skålar med torrfoder och vatten. Just nu kör jag en tvättmaskin, torkställningen får plats framför spisen när inga hundar behöver trängas och skuffa för att komma förbi varandra.

Det har inte blivit mycket skrivet den senaste veckan. Hundar och matlagning har kommit i vägen. Nu har jag inget att skylla på. Alltså skriver jag. Lite.

Om det blåser på månen vet jag inte, men månen skyms av moln ibland och syns igen ibland i mörkret därute. Blåser gör det alltså fortfarande.

Nu har Minsann just tagit vägen över min axel upp på kylskåpet, bland burkar med torkad svamp (Karl Johan, svart trumpetsvamp, rynkad tofsskivling – som numera heter något jag glömt – och trattkantareller) mm däruppe. Hon behöver ju inte gömma sig där nu när det bara är hon och jag i huset, men det är nog en suverän utkiksplats att sitta där och ha full koll på vad som händer i rummet nedanför.

Jag är nöjd med att vedboden blev klar innan det kom någon snö. Sonen talar om att göra ett vedförråd också på altanen, med tak på gångjärn. När veden är slut kan taket fällas ner. Låter bra. Det behövs, jag har fortfarande två vedstackar som ligger öppet för alla väder och som skulle behöva komma under tak. Är det någon som tycket att jag är vedfixerad?

Det är jag – jag frös i vintras och hade långkalsonger mm på mig dag som natt. Det är t ex inte skönt att sitta still och skriva i ett hus som är kallt. Nu har jag flyttat dator och vad därtill hör in i köket. Halva köksbordet är skrivplats, resten äter jag och ev gäster på. Jag makar bara undan dator och skärm en bit. Bordet är stort.

Att ha det ganska kallt i sovrummet tycker jag bara är skönt. Med Minsann – eller min älskade – i sängen blir det tillräckligt varmt. Mosters tunga gammaldags täcken gör att det är skönt att krypa ner i den svala sängen. Täckena förpassas sedan till golvet vartefter värmen inombords stiger. Och på morgonen står tofflorna vid sängkanten och väntar, och den illrödgredelina badrocken ligger inom räckhåll.

Kan man färga en frottébadrock i tvättmaskinen utan att få färg över hela tvättrummet? Och vilken färg tar på den färg den nu har? Kanske fungerar det att göra den ännu mera lila? Skulle jag se vettigare ut i den färgen? Och vad spelar det för roll egentligen? Det är en skön rock och en förfärlig färg. Kanske räcker det som anledning att i alla fall försöka färga den.

Inom räckhåll från sängen finns också alltid ett antal pågående böcker. Och glasögon,  ett glas vatten. Hörapparaterna ligger utom räckhåll. För katten. Högst uppe på morfars dockskåp som står ovanpå en liten bokhylla vid min säng. Bredvid bilden på mamma och hennes syster, den där eftermiddagen sommaren 1934 då systern skulle åka till Amerika.

Där uppe står också en liten svarvad ”ringpinne” i trä,  med bl a min kamratring. Den ring som symboliserade din och min relation, den som inte skulle vara en förlovningsring, utan alldeles speciell, alldeles bara ett tecken på vår kärlek till varandra. Du använder din ibland har jag sett. Jag har inte haft min på mitt finger sedan vi bröt vår relation för två år sedan. Kanske ska jag också börja använda min ring, om så bara för att det är en vacker ring i vitt guld. Och för att du och jag ändå har någonting tillsammans igen, vad det nu kan kallas.

Idag försökte jag hitta på tio förstameningar till en roman (en adventskalendertävling utlyst av Ann Ljungberg, författarcoach). Tio-listor är ett av hennes tips för att komma igång med sitt skrivande. Vilken sorts tio-listor som helst. Jag valde förstameningar. Det var inte helt enkelt, men ganska roligt att försöka säga något tillräckligt intressant eller spännande för att locka till fortsatt läsning. Eller fortsatt skrivning. Kanske kan någon av de meningar jag fick till vara något att bygga på.

Ju mer jag skriver själv (eller ibland inte skriver därför att jag inte kan),  desto mer imponerad blir jag av alla författare som skrivit sina böcker och fått dem utgivna och lästa och älskade. Eller refuserade flera gånger, men ändå fortsatt att skriva. Jag har alltid läst mycket, alltid flera böcker i veckan sedan jag lärde mig läsa innan jag började i skolan. Eftersom jag började ”ett år för tidigt” måste jag ha lärt mig läsa i femårsåldern, hur minns jag inte. Lo-Johanssons ”Bara en mor” läste jag alldeles för tidigt enligt mormor. Böcker har alltid varit en absolut nödvändighet i mitt liv.

Men inte förrän nu, sisådär 65 år senare, imponeras jag av skrivandet som arbete. Som disciplin, att sitta där och förr kanske skriva för hand, eller på skrivmaskin, inte kunna korrigera så enkelt som idag. Inte kunna skriva ut så snabbt och lätt som jag kan. Om jag vill. Inte kunna flytta ett stycke dit där det passar in i texten bättre än där jag kom på att skriva det. Att de orkade, allihop, över hela världen i alla tider. Passion, att skriva för att leva, för att inte dö på ett eller annat sätt, handlade det nog om. Då också.

2 december – hur går det till att skriva när jag inte ”måste”?

Detär två dagar sedan jag avslutade Nanorajmo-skrivandet, 50 000 drygt ord ligger och tar igen sig, jag kanske tar mig an dem igen om några veckor eller månader. Men nu handlar det om idag – vad har jag att skriva om?

Idag har dagen ägnats åt att flytta ved från husväggen till den nya vedbod sonen har snickrat åt mig. Skottkärra efter skottkärra. Plus promenera vännens hundar och sonens, dock inte samtidigt. Tre hundar på en gång är åtminstone två för mycket. Minsann tillbringar dagarna i lugn och ro i mitt sovrum, hon tycker att tre stycken är tre för mycket! Sonen bygger nytt räcke runt altanen, nu när vedboden är klar. Och han talar om att det nog blir ett vedförråd även där, med tak på gångjärn som kan fällas ner när veden är uppeldad. Det blir bra.

Vad händer i världen? Juholt, Jämtin och Rosengren dansar runt, har eller har inte planerat för eller önskat Juholts avgång; ätit middag privat lär några av dem ha gjort tillsammans med Östergren och kanske Östros; privatskolornas pennalism och märkliga ekonomiska villkor diskuteras; hur gick det med Slussen i måndags förresten, jag har missat det? I den amerikanska världen gör politikerna bort sig på olika sätt, pratar utan att veta om vad eller har sex. Vem har inte det?

Och de två mycket små afrikanska barnen får stanna i Sverige, med permanent uppehållstillstånd. Var föräldrarna finns vet ingen. De slipper utvisas till Italien. Där har de ju hur som helst inte någon anledning att vilja vara – om nu 3- och 5-åringar kan ha vilja i sådana sammanhang. Visst är vi snälla i Sverige!? Till slut.

Att en 90-årig kvinna avlidit av svält vid ett av Caremas äldreboenden ”är enbart en naturlig del av åldrandet” enligt en talesperson som borde ha hållit mun! Undrar hur gammal han eller hon är eller tänker bli?

Och så är det fotboll och sport och rättegång mot en ung man som dödat en kvinnlig häktesvakt och försökt döda sin förment bäste vän. Plus att en äldre man som fått båda sina ben amputerade nu kan förflytta sig medelst Permobil, eftersom en privatperson lånat ut en till honom. Landstinget menade att ”funktionsnedsättningen inte kunde beläggas vara bestående”. Nähä. Trodde man att benen skulle växa ut igen?

Vad är det som händer när man blir beslutsfattare i vårt land? Oavsett om det gäller flyktingar med eller utan papper, vuxna eller barn – eller gamla människor i sk äldrevård, eller med annat behov av hjälp. Och vad hände inom den unge man som dödat en människa och försökt döda en annan – norrmannen som dödade många blev kränkt när han sades vara sjuk vid tidpunkten då alla dog för hans vapen. Om man inte ändrade den etiketten kunde han tänka sig att ”egenterminera” sig – dvs ta livet av sig.

Och Gunde är fortfarande snuvig, trött och orkeslös, inga läkare tycks hitta orsaken. Det är självklart oroligt. Själv har jag ont i ryggen idag och vet varför. Jag har använt kroppen på sätt som den inte är van vid, jag är gammal och höll igår på att halka omkull när jag klev över en hund med famnen full av vedträn. Lyckades undvika det genom att böja på ena knät alldeles för snabbt – det känns idag.

Dessutom är det snart jul.