beskrivarblogg

Greta, Lisa och Minsann – tre kattsyskon födda i maj – där Greta visade sig vara Sixten i stället. I början är det tydligen svårt att se skillnad på kattflickor och kattpojkar … Nu äter därför syrrorna p-piller, så unga de är,  eftersom kattmatten inte vet vad Sixten kan tänkas ta sig för! Och flera kattungar behöver hon inte.

Sixten är särskild, inte bara det faktum att han är enda pojken i familjen – han är också otroligt långhårig, de två syrrorna är lika svarta som han, men absolut korthåriga. Vem som är pappa till dem – om det kanske t o m är flera fäder? – vet vi inte. Alla katter vi känner till i trakten är antingen honor eller kastrerade hankatter.

Nu är Minsann på besök i Västmanland, hon har åkt bil instängd i kattbur för första gången i livet och hon har varit på upptäcktsfärd i och runt huset här, in i ladugården, och ut igen och ute tills det blev mörkt. Just nu ligger hon på sin föregångares sköna lilla dyna, mitt på matbordet i det varma och ljusupplysta köket. Hon, och vi mår gott.

Jag är tillbaka här efter två svåra år. Visserligen har jag passerat huset på väg till och från vänner ett par gånger under de här åren, men nu är första gången jag bor här igen. Och min älskade är glad, jag är glad. Det är fantastiskt att vi kan vara tillsammans i kärlek igen efter det vi upplevt tillsammans. Jag är tacksam för livet som ger mig detta också. Förmodligen har jag sagt det förut, men de här två åren efter den totala kollapsen är två av de mest intensiva och viktiga åren i mitt liv. De har varit smärtsamma, fulla av liv som gjort ont och de har givit mig en sorts lugn och en ödmjukhet som jag inte visste att jag saknade. Jag behövde ett helt liv för att komma hit. Jag är glad att jag är här.

Någonstans läste jag att sovkuddarna hos IKEA är fyllda med minnesskum. Ett poetiskt ord tycker jag, minnesskum. Efter mödosamt tänkande kom jag fram till att det i kuddsammanhanget förmodligen handlar om att det är ungefär samma fyllning som i en Tempur-kudde – men att det inte får heta så. Någon har då uppfunnit ordet minnesskum. Ett ord som får min fantasi att sprattla!

Ett annat vackert ord som inte heller det är mitt, är dimvind. Det var Madeleine Richter som skrev det i en kommentar på skrivsajten. Och Maria Tomsby hittade i försomras ordet fuktluftighet – båda härligt nyskapade uttryck!

Själv satt jag idag och funderade över ordet spak, inte handtag utan det som uttrycker känslan av att vara svag, matt, utan energi och utan ork att göra just någonting! Det är inte ett ord som jag använt på länge. Ett ställe efter vägen hette Spakbacken, och jag vet inte varför. Nyss kom jag ihåg ordet slurk.

Det är med blandade känslor jag sitter i mitt gamla kök. Här är fint, vi bytte köksskåpen mot hyllor, där står vackra glas och tallrikar mm. Tre skomakarlampor fastgjorda i taket ovanför diskbänken vid fönstret medelst gamla vackra korkskruvar med trähandtag och gammaldags tvinnad sladd. Vedspis som nu ger oss värme, vackert trägolv med trasmattor. Ett gammalt träbord och tre gamla vackra stolar. En stor skänk vid ena väggen och tavlor. En kokbokshylla – vad heter han möbelskaparen som skapade hyllan som har kvadratiska hyllplan, ganska små, som sitter fast i en ”planka” mot väggen? Där ligger alla de kokböcker vi samlat på oss.

Jag har burit in en del av den ved jag staplade i den extra vedbod vi byggde tillsammans på baksidan av den gamla ladugården. Jag kände igen vedträna, jag har klyvt dem själv och lagt dem på plats..

Jag är här igen och ändå inte. Inte som då. Friare, utan de lögner som låg emellan oss innan jag till slut berättade om mina svek. Jag är här som gäst. Huset är inte mitt hem längre. OCH det är gott att vara här.

Skriver nu enbart för att se om det alls finns någon koppling mellan fingrar och huvud. Inte mycket visar det sig snabbt, eftersom det blev tomt efter första meningen. Fortsätter ändå. Vad har hänt med mitt skrivande, eller mig, eller bloggandet eller skrivsajten? Nu har jag funnits på 1av3 sedan i mars, och trivts utomordentligt bra, blivit inspirerad av alla goda vänner, triggad ibland också – men framför allt, haft lust att skriva och publicera där. Texter av alla slag.

Nu är det inte så.

Jag bloggar inte heller lika ofta som innan jag åkte på semester. Är det ledigheten som fått mig ur balans? Och hur ska jag hitta alla ord som ska till varje dag i november för att det ska bli det manus om 50 000 ord som är avsikten med NaNoWriMo? Vad ska jag för övrigt ha alla orden till om de är enbart ord – det måste ju vara någon sorts idé med så mycket skrivande. Något man/jag vill få ner på pränt, något jag vill beskriva eller berätta.

Jag brukar tala om för mig själv att jag just inte har någon vidare fantasi att ösa ur. Att jag bara kan skriva om sådant som handlar om mig och mitt, inte klarar av att fantisera fritt. (Rimma kan jag tydligen.)

Samtidigt börjar jag få en liten aning om svårigheterna med att helt skriva självbiografiskt. Någon påpekade att man då ofta tvingas att censurera, göra om verkligheten för att inte såra andra människor. Jag är inte helt klar över vad detta skulle kunna innebära för min del.

Om jag skriver en berättelse om en storasyster som just inte var så mycket barn när hon var liten, inte så mycket ung när hon var ung – och som nu när hon är gammal inte är så gammal heller, i alla fall inte om man mäter klokskapen vi förväntas skaffa oss i livet, och kunna använda fullt ut när vi blir gamla.

De senaste åren har den här storasystern inte bara fallit från den piedestalen, hon har brakat i backen rejält, saboterat ett gott kärleksförhållande med svek, spel och dobbel, pengamissbruk och lögner, sett till att bli utan bostad, utan pengar, utan det mesta – men med så stora skulder att hon aldrig kommer att kunna betala tillbaka mer än en skärv, oavsett vad Kronofogden lägger rättmätigt beslag på varje månad.

Om jag skreve en dylik berättelse, vad skulle göra den läsvärd? Hur kan jag brodera med fantasi, när verkligheten är så full av allt negativt som tänkas kan, allt dumt som ingen någonsin trodde just den här kvinnan skulle kunna göra (inte hon själv heller), alla upprepade idiotiska beslut hon fattat under några få år.

För ögonblicket verkar hon vara i någon sorts balans (om man undantar skrivandet). Hon spelar inte längre på några internetcasinon – det kanske helt enkelt är en följd av att hon klippt sönder sitt bankkort och sagt upp sina konton på olika casinon, men det kan också handla om att hon faktiskt inte längre vill spela. Att hon vill låta bli att spela mera än hon vill spela. Pengar har hon inga heller, så om hon skulle vilja spela kan hon inte. Inte för att det hindrat henne tidigare – på något sätt tog hon sig råd att spela ändå. Så inte längre.

Hon har fått bra kontakt igen med sin fortfarande älskade, just nu sitter hon och väntar på att han ska komma till henne. De ska tillsammans åka upp till det hus hon också fick överge när allt föll samman. Hennes nya lilla katt får följa med, den kära katt som följde henne därifrån är död.

Hon har gjort otaliga halvdana synopsisar (vilket ord!), lekt med färger och ord, pusselbitar och ord, rubriker och underrubriker – mycket har handlat om barndom, föräldrar och deras föräldrar. Om sådant som var bra och om sådant som inte var bra. Just nu känns allt det där inte viktigt. Det känns mera som ett taffligt försök att rättfärdiga att hon så totalt tappade kontrollen över allt efter att hon fyllt 60. Födelsedagen hade inte med saken att göra, den tjänar bara som en markering att hon faktiskt väntade med galenskaperna tills hon hade ett till synes gott önskat liv med sin älskade i det gemensamma huset. Då först släppte hon taget om sitt ordnade liv och rasade iväg in i spelmissbruk och lånekarusell. Tills hennes företag fick försättas i konkurs, hennes privata ekonomi i princip upphört att existera och hennes älskade inte längre kunde leva med henne, utan gjorde sig fri. Hon fick med sönernas och fd makens hjälp flytta till ett hyrt hus på landet, ”bortom ära och redlighet”. Men där bortom var hon ju redan, så det passade väl bra.

Nu är det två år sedan hon avslöjade för sin älskade allt hon gjort. Och de två är snart på väg tillbaka till huset, för några dagars gemensam vistelse. Livet är konstigt, och intressant – det går runt, rätt som det är bär det utför med det mesta, och så ordnar sig något igen, och så fortsätter det. För att tala med P O Enquist ”En dag skall vi alla dö, men alla andra dagar skall vi leva.”

Att leva är verkligen upp och ner ofta. Och det visade sig ju att fingrar och huvud har någon sorts kontakt trots allt …

Nu har jag gjort allt möjligt utom att skriva: dammsugit och skakat mattor, dammat, kapat och klyvt det som gick att ta hand om av fd altanräcket, tvättat och skakat ur så mycket som möjligt av den pappersnäsduk jag glömt i en ficka, matat katten, fixat frukost i morse, kollat skrivsajten och FB.

Bland mejlen fanns ett uppmuntrande tillrop från NaNoWriMo – hur man bäst beter sig för att få ihop de 1667 orden varje dag i november. Jag har ju anmält att jag vill vara med, kanske är det därför jag har så svårt att skriva de senaste veckorna? Jag känner mig alldeles tom på idéer och skrivlust.

Tycker inte att skrivsajten är kul längre heller, om det sedan har någonting med själva sajten att göra, eller enbart handlar om mig, vet jag inte. Designen, att titta på en författarintervju under en hel vecka, på ”bekostnad” av medlemmarnas inlägg och kommentarer som får mindre plats – gillar jag inte. Jag läser intervjun om jag är intresserad, sedan gör det mig inte gladare att se den varje gång jag öppnar sajten. Kanske börjar jag bli färdig med just den här skrivsidan. Och jag saknar Jacks knäppa kommentarer.

Nu har linden utanför huset fällt så gott som alla sina blad. Jag vadar bland löv när jag går från trappen till soptunnan. Har jag tur blåser de annanstans, min kompost är full och rymmer inte mera. Och jag har ingen stor lust att räfsa.

I morse trakasserade några kajor kohägern som landat högt uppe i ett träd. Tjurarna har flyttat tillbaka ”hem”, nu går de utanför mitt fönster och betar igen. Korna är också tillbaka där de började sitt betande i våras, längre bort på ängarna. Minsann ligger bredvid datorn i solstrimman och blundar nöjt. Igår fick hon färsk strömming för första gången i livet, och det var gott.

Jag tittar på det stora fotografiet av mormor när hon var runt 16-17 år. Och nu ser jag min systerdotter, det har jag inte gjort förut. Den här bilden på mormor har alltid känts lite främmande för mig, jag kände henne ju inte när hon såg ut så där. Men nu känner jag igen henne, och en ung släkting ungefär 100 år senare. Tre generationer senare. Eller blir det fyra, fyra inklusive min systerdotters egen. Kanske vill hon ha tavlan av sin mormorsmor.

Jag läser just nu en bok av Doris Dahlin, ”Till mamma på mors dag”, och den berör mig. Jag orkar bara läsa den lite i taget. Just nu vill jag inte utforska varför jag blir nedstämd av att läsa om hennes ”mammabilder”, det räcker med att jag vet att det är så. Jag byter stämning med att parallellt läsa ”Fatimas hand” av Ildefonso Falcones, en bok om morer (som här kallas morisker) och kristna i Spanien under senare delen av 1500-talet. 919 sidor, fulla av historiska och geografiska kunskaper och blodiga strider. En roman som berättar om en ung mans liv och flera gånger nästan död, åtminstone på de 245 sidor jag hunnit läsa.

Hur i all världen ska jag få mig till att skriva 1667 ord varje dag i november, dvs från och med tisdag?

Sju minuter över nio, på kvällen, en måndag i oktober, i Sverige, 2011. Ett årtal som fortfarande är obekant för mig. Obekvämt att skriva. Ofattbart. Ett år då min pappa skulle fyllt 100 om han levat, igår, men han har varit död i 23 år nu.

2009 dog jag nästan. Nästan. Bästa vännen fanns där. Insåg småningom att jag överlevt, började skriva och levde vidare. Bara två år sedan – känns som ett helt liv. Känns som den viktigaste delen av mitt liv, viktigare än att gifta sig, föda barn, överleva att barn överlevde, fortsätta att överleva de som inte är barn längre, skiljas från pappan till barnen, vara otrogen innan vi skildes, en etikett som inte betydde mera än dåligt samvete. Tro och vilja tro att du och jag skulle leva till livets slut med varandra. Ordnade ändå så att det inte blev så. Jag ordnade det.

Nu lever vi vidare, du och jag. Ibland vi, ofta jag respektive du. Det som är viktigt för mig idag är att jag lever. Och att du lever. Inte så viktigt att vi lever tillsammans, eller med varandra. Men jag blir glad när du ringer och säger att ICA har färsk laxfilé till hyfsat pris, ska ”jag grava en till dig, du kan ju lägga den i frysen”? Du tänker på mig som jag tänker på dig. Gravad lax. Eller nya glasögon – vilka ska du välja. Du e-postar fyra alternativ, vad tycker jag? Jag talar om, du bestämmer dig.

När jag talar med bästa vännen säger hon att det viktiga är att jag håller reda på vad jag vill. Jag försäkrar att det vet jag, men det är sant att jag behöver försäkra mig själv om att jag faktiskt vet vad jag håller på med. Idag vet jag att jag inte ska bo tillsammans med dig någonsin igen. Jag har lärt mig att leva ensam, lärt mig fördelarna med att bestämma själv, utan att behöva ta hänsyn till någon annan, dig. Men jag tror fortfarande att jag ofta vill att du kommer till mig eller att jag kommer till dig – om du hämtar mig (jag har fortfarande ingen bil). Jag vill ha dig i sängen bredvid min, vill kunna sträcka ut en hand och ta din, andas på dig och känna din andedräkt på mig. Röra vid din värme. Känna dig.

Minsann är varm och nära, men hon är katt, inte du. Duger till vardags, men inte för alltid. Hon är sig själv nog, hon är inte en ersättning för dig. Hittills är ingen någon ersättning för dig, du som Jack på 1av3.se kallade ”mannen i mitt liv”. Du är inte utbytbar. Jag var det, är det fortfarande såvitt jag vet. Du har sagt att du ska avveckla den andra/första kvinnan – faktum kvarstår, jag var utbytbar. Det gör fortfarande ont. Det var förståeligt, rimligt mot bakgrund av vad jag gjort – ont gör det likafullt.

Det här med att byta ut, oavsett vilken anledningen är – byta den älskade som inte längre är den älskade mot någon annan – hur gör man? Jag visste att du inte längre ville ha mig som din älskade. Det gjorde ingen skillnad för mig. Du var fortfarande min älskade. Trots att jag inte hade ”rätt” att älska dig längre. Trots att alla dina vänner, dina söner, dina kusiner etc insåg att jag verklilgen inte hade någon rätt att älska dig. Någon rätt att över huvud taget finnas, kommas ihåg som den människa jag också var, benämnas. Jag hade fullt upp med att hålla mig vid liv, ingen energi att byta ut dig mot någon annan.

En enda, nåja, två män, har berört mig under de här två åren. En för hans blick på ett fotografi – ingenting annat att hänga upp min tveksamma attraktion på, den andre för hans ord, dikter och försiktiga gemenskap i någon sorts förståelse. För ingen av dem har jag berättat någonting. Det behövs inte. Jag finns, de finns. Därifrån till utbyte är långt.

Och nu håller vi på med något som inte handlar om utbyte, utan mera om återgång till något som nästan liknar det som var. Du har berättat för en av dina söner att du träffat mig igen – mina och min fd man vet att vi träffas – din kompis vet via min hyresvärd att vi ses (och förundras liksom din son). De gamla grannarna däruppe i Västmanland vet att vi ses. Mina systrar vet. De som är viktiga för mig vet, vet de som är viktiga för dig?

Måndag. Jag har klyvt ved, igen, tillsammans med Minsann som inte vikt från min sida idag. Gårdagens trädklättramde satte någon sorts spår i henne. Veden hinner inte torka för användning i vinter, men kanske kommer det ännu en vinter.

Tvättat har jag också, låtsats att det är torkväder. Två dagar, så är tvätten torr nog att ta in. Och så har jag utlåtit mig angående de nya glasögon du kanske ska skaffa på Favoptic: gillade två, ogillade två. Slökollat på skrivsajten och FB, blir där ganska trött på alla kämpakäcka citat och länkar som glädjer andra, syster B har lämnat FB igen, kanske gör jag det också snart.

Har också mejlat till vännen i Nicosia och tackat för senast. Och jag har talat om för Anitha Östlund, författare, att jag både läst och tyckt om ”Pappersskärvor”, samt lämnat boken att leva vidare på Cypern.. Jag har kommenterat några inlägg på 1av3, har, som alltid, gillat Madeleine Richters ”yttringar”, vare de dikter eller kommentarer eller annat. Den kvinnan är något alldeles särdeles!

Middag idag blev kyckling i gryta, lite fusk-Coq au vin, med champinjoner, lök och vitlök, rökt sidfläsk, lite morätter och rött gammalt vin, plus Crème Fraiche, och lite grönsaksbuljong, salt och peppar. Vedspis, i järngryta, efter lätt bryning i teflonstekpanna. Färsk pasta till. Gott vitt vin. En fullkomligt acceptabel måndagsmiddag!

Vad har jag gjort mera? Postat två böcker som sålts på Bokbörsen (och betalts), föreslagit skuldbetalningsform för ett par inkassoärenden, kollat att min mammografitid på Danderyd är OK (den sista i livet förmodligen, om jag inte vill betala själv, ”kvinnor upp till 69 års ålder” handlar det om). Ännu ett sammanhang som en gammal kvinna som jag trillar ur. Ungefär som bilbesiktningen numera, du måste ringa själv, ingen kontaktar dig för att du ska göra det du behöver göra.

Jag har pratat med bästa vännen i telefon och kommit fram till att hon nog kommer på besök efter 15 november, då är hennes man återrest till England, min fd är inte på besök hos mig (som fr o m onsdag denna vecka och till söndag), min älskade får hålla sig annanstans (nu åker vi till hans hus måndag och stannar över Allhelgona-helgen), vännen och hennes man åker till Skåne till helgen och besöker vänner, etc. Vi tror att vi kan ses och prata ihjäl varandra efter den 15 november. Äta gott och dricka gott, promenera med hundarna och prata, prata, prata. Det är ett tag sedan sist, behovet är uppdämt hos oss båda.

Jag inser att jag verkligen har stort behov av samtal, viktiga samtal – om det sedan är sant eller inbillning är strunt samma. Ett sådant fick jag på Cypern, med svärfar till vännens dotter. Jag är trött på tomt prat med människor, även om jag inser att det förmodligen också fyller någon funktion. Kanske håller tompratet relationen vid någon sorts liv.

Nyligen tillbringade jag och min älskade en helg tillsammans med vänner. Vi åt gott, vi drack gott, vi pratade inte om något viktigt. Jag hittade ingen energi förrän jag fann mig stormgräla med min väns man, som jag betecknade som fullkomligt intelligensbefriad i stunden. Temat kanske var ”hon beskriver sig som urdålig på att använda internet” (och samtidigt informerade ”hon” oss om att ”han” stänger av uppkopplingen, när han tycker att hon suttit där tillräckligt länge, om av snålhet eller annan anledning kommer jag inte ihåg).Jag blev galen, å vännens vägnar. Insåg förmodligen redan då att jag förde henens talan, vilket jag inte borde ha gjort. Hon borde ha talat för sig. Men det jag upplevde var att mannen bara stod där och babblade sin ramsa ”det är OK att stänga av internet …” – eller så – han bara pratade på oavsett vad jag sade. Så gör han säkert med henne också. Och då inser jag hur omöjligt det är att ta sig igenom det skalet. Det går inte. Men hon väljer att vara där, hon väljer att sätta igång mig så att jag, istället för hon själv, säger det hon också vill säga. Skit att leva i ett sådant förhållande, skit att göra sig så liten och låta en sådan plös bestämma, också en sådan liten struntsak som internetuppkoppling. Jag bad inte om ursäkt till frukost, kände fortfarande hur befriande det faktiskt varit att råskälla på en korkad man som tror – eller låtsas tro – att han är smart. Och hans hustru förstärker hans tro genom att inte slänga ut honom genom fönstret! Utan att bry sig om att fönstret går sönder och kostar reparation.

Vad får henne att stanna kvar? Vad får oss alla att göra oss mindre än vi är, att ta livet av oss så långsamt att vi knappt märker det?

Vännen är duktig konsthantverkare (bland mycket annat) och hennes kommentar om nyligt inval i sådant sammanhang med försäljning i butik och exponering, fick mig att gå i däck. Hon säger ”jag skäms varje gång jag ser mina saker där” – hon gör fina saker som definitivt platsar bland allt det andra, och hon skäms. Jag blir så ledsen.

Samtidigt blir jag glad över mig själv, jag skäms inte, fast jag har anledning. Jag är stolt idag, inte över allt jag gjort och levt, men över att jag finns och att jag skriver och lever och skrattar och gråter. Och stormgrälar på en stackars man, som kanske ingen gjort förr.

Det är möjligt att jag gjort det i vår tidiga ungdom – vi fanns tillsammans även då – men det har både han och jag glömt. Varför kan inte alla ta livet på allvar? Varför skräpa ner sitt och andras liv med sådabn självgodhet och oförståelse som jag uppfattar att han gör? Och hon. Vad är det i detta som triggar mig så kraftfullt – om man bortser från det vin jag druckit den kvällen det begav sig?

Jag tror att det är omöjligheten att nå fram. Att det inte går att bli sedd eller lyssnad till. Att det inte spelar någon roll vad som sägs, eller vad som händer. Det landar inte. Det händer ingenting i den andra personen. Vilket förmodligen kan tolkas som att då finns jag inte. Ett fundamentalt existensiellt förnekande. Död. Det är vad det handlar om.

Hon väljer att fortsätta ”leva” med den här mannen. Något tjänar hon på det, någon sorts trygghet, försörjning, tak över huvudet, mat, barns och barnbarns gillande – vad vet jag. Någonting gör att hon väljer detta framför det liv hon säger sig vilja ha. För många år sedan blev jag trött på att vara förstående och därmed (förmodligen) hålla hennes liv kvar i status quo. Nu är jag där igen, och jag gillar det inte. Gillar inte min roll, självpåtagen, i det. Vill inte se detta mera, vill inte gå igång och gräla på mannen mera, vill inte heller berätta för henne att jag inte vill. Fegt? Ja.

Spännande att se vad som döljer sig i tangenterna på datorn! Inte visste jag att jag behövde skriva om detta. Nu har jag gjort det, och det gör mig inte klokare. Jag låter det hela vara, tills det eller livet kräver handling.

Nu är Minsann inne i det varma köket. Hon tröttnade, på mig som stod och grälvädjade till henne nedanför trädet, eller på att sitta i en vindgungande asp – vad vet kag. Ner tog hon sig och in kom hon. Och glad var jag, hon fick både extra mat och kramar och pussar.

Så nu är ordningen återställd, hon vill som vanligt ligga på klaviaturen när jag skriver, men nöjer sig efter femtielva nedflyttningar till golvet med att ligga mellan klaviaturen och skärmen. Där viker hon in framtassarna och ringlar svansen runt sig och kollar omgivningen lite lagom lojt.

Nyss ringde du och frågade om jag ville följa med till ditt hus i Västmanland i nästa vecka. Det vill jag. Det var en gång vårt hus, jag har inte bott där sedan vi skildes åt. Men jag går gärna i skogen där och plockar svamp ännu en gång. Du påminde mig om att det är Allhelgona-helg nästa vecka, sådant har jag inte längre koll på.

Nu står Minsann på stolens ryggstöd med en tass på min axel,hon tycket tydligen att det är nästan lika bra som att ligga i mitt knä när jag skriver.

Så, vi åker till huset måndag nästa vecka. Det blir bra.

Du har ätit kräftor ikväll hos din ena son, som säger att den andra sonen förmodligen blir sur när han får höra det. ”Varför då” undrar jag naivt, och du försöker förklara något som jag inte förstår om deras inbördes relation. Varför skulle det inte vara OK att du äter kräftor från din fd kräftsjö tillsammans med din ena son och hans familj, varför skulle den andra sonen bli arg för det. Det handlar ju inte om att de båda sönerna vill äta kräftorna ihop. När jag försöker säga att du har saker du behöver prata med respektive son om, väjer du. Allt för att inte orsaka mera uppståndelse i familjen. ”Häng in galgen”, le fast du vill gråta, eller vara arg, eller något annat än le.

Du hade köpt en tavla på Hötorgets loppis idag och var glad. Ibland önskar jag att jag bodde i stan och kunde gå på Hötorget en söndag och köpa något på loppis. För det mesta är jag glad åt att vara här ute på landet, långt från oljud och stress.

Om vi åker upp till huset tar jag med mig datorn. Jag ska skriva 1667,5 ord varje dag i november. Även om du och jag är tillsammans. Hm. Om vad – med vilken titel, vilken synopsis, ska jag hitta på något som jag inte skrivit hittills?

Vad gör Johanna för resten, det är länge sedan nu som hon kommenterade något jag skrivit. Och varför dök hon upp i mitt huvud just nu? Jag saknar henne, hon gör mitt skrivande legitimt, eller OK, eller vad det nu är jag vill säga. Jag tycker att det är särdeles roligt att hon gillar mycket av det jag skriver. Jag värderar hennes omdöme.

Tror jag mig om att kunna skriva något som jag inte skrivit förr? Något som bara kommer ur min fantasi, eller mina samlade erfarenheter. För förstås är det så att det jag skriver ändå har mig som grund, mina referensramar, min verklighet finns alltid med som bas och underlag för det som hamnar i datorn.

Det är spännande med referensramar. Jag kan inte förstå något annat än det jag kan förstå, bara det jag kan koppla till någon av mina erfarenheter eller min uppfostran eller min värld över huvud taget är möjligt för mig att begripa. Hur begränsande är det?

Jag vet att jag alltid varit fascinerad av historien om indianerna på land i Amerika som såg Christoffer Columbus´ skepp därute på havet – de såg inte skeppen, förstod inte vad som pågick förrän Christoffer och hans män var på stranden och dödade dem. Då begrep de förmodlligen, ett ögonblick innan de dog. Ungefär som Gadaffi eller hur hans namn nu stavas – som inte begrep att han var dödens förrän han faktiskt dog.

Är det så för oss alla? Att vi inte förstår att vi dör förrän döden är ett faktum? Än vet jag inte, och när jag väl vet så är jag död och kan inte berätta för någon …

Vad får mig att tänka på döden just nu? Din släkting är döende, och genomgår trots det en förmodligen plågsam strålning. Du får inte besöka honom, han vill inte, men ni pratar på telefon, och senast var hans kommentar ”och du som är yngre än jag”. Orättvist att dö alltså. Det är alltid orättvist att dö, alla kunde ha haft ytterligare några ögonblick av liv, gott liv eller halvdött liv, men liv. Kanske önskat, kanske inte.

Pappa skulle ha fyllt 100 år igår. Han blev 67. En skrivarvän skriver ”jävla sjukdom” och nämner sin pappa som bara är 58 och inte blir friskare. Min yngre syster dog för tre år sedan. Alla äldre släktingar är döda. Jag och min kusin som kanske inte är min kusin är äldst på mammas sida, på pappas finns några äldre kusiner.

Vad gör det med mig? Att vara den som är äldst? En sak är att jag är den enda som vet vad några i mormors gamla fotografialbum är. Ingen annan av de mina minns att det där är Emil, som var så stolt över byxor gjorda av ”terylene” (han uttalade det som det skrivs), ingen annan vet att det där är mormors kusin Linnéa som bodde i Falun. Eller att det där är Colins Hulda, eller det där Marias, morfars syster, man Valentin. Osv.

När jag dör försvinner den kunskapen. Gör det någon skillnad för alla de som inte vet att den en gång fanns? Om man inte vet att det finns något att sakna, saknar man det då?

Det enda jag vet är att jag just nu har en varm liten katt i knät, en katt som har suttit fem timmar i ett träd och till sist vågade sig på att klättra ner. Det är liv.

Kajorna landar i trädet så att de kala grenarna gungar. Plötsligt är trädet fullt av svarta fåglar. Och inte, de flyger iväg lika överraskande som de kom. Deras ärende vet jag inget om.

Vedspisen knäpper. Bordet jag sitter vid är lite för högt för datorskrivande, axlarna blir spända. Minsann är ute, vill inte komma in. Något gör hon under altanen, men inte heller det vet jag något om. Hon ser glad ut när hon försvinner in därunder och lika glad när hon väl kommer ut igen. Jag längtar ut i skogen, men det är inte lämpligt just nu i jakttider. Förra helgen sköts inget, ”vi fick bara in fel djur, och en varg” …

Jag tror inte att jag riktigt återhämtat mig efter resan till Cypern. Inte så att det var påfrestande på något sätt, tvärtom roligt och spännande och lite sorgligt med fiendskapen mellan de båda sidorna där nere. Men mitt skrivande har inte kommit igång, kanske är det som någon skrev att ”han inte tyckte om att resa, det blev ett sådant avbrott i skriverierna”. Den som reser har något att berätta hette det på tyska när jag gick i skolan – men så många före mig har berättat om sina resor.

En av dem läste jag därnere, danske poeten, resenären och observatören Henrik Nordbrandt som redan 1978 skrev sin ”Brev från en ottoman”. En särdeles rolig och informativ och spännande tunn liten bok som tål att läsas idag också, alldeles speciellt om man befinner sig i grekturkiska trakter. Han har skrivit mera, men biblioteket i Norrtälje kände inte till honom … Min syster hade hittat boken på bibliotek i Uppsala, annars hade jag aldrig mött honom!

Jag läste också Anitha Östlunds (författarkollega på 1av3.se) novellbok ”Pappersskärvor” i skuggan under ett badparasoll på stranden– en både rolig och tragisk bok med texter som var för sig kunde bli en bok. Välskriven, lockar till både gråt och skratt. Getingars konversation fick mig att skratta högt, berättelserna om misshandlade kvinnor gjorde ont. Läs den, läs om den, och köp den, Anitha säljer den via sin hemsida, novellbloggen-razaha.blogspot.com.

Nu finns boken hos vår Avesta-vän i Nicosia, när hon läst den lever den vidare hos Svenska Föreningen där flera kan läsa den. Apropå Maria Tomsbys grupp på FB, ”ge bort en bok”. Gör det också, ni behöver inte åka till Cypern!

Det är det ingen kaja som sitter längst upp i den höga skrangliga lövlösa aspen utanför huset. Det är Minsann, och hon törs inte klättra ner … Jag försöker säga mig att hon kan komma ner om hon kunde komma upp, men nu har hon suttit där ungefär tre timmar! Jag har lockat med torrfoderskrammel, med rökt skinka, med lock och pock – men hon håller bara i sig och sitter kvar. Aspen svajar i den lilla vind som är. Jag har inte larmat brandkåren …

Kan jag skylla på Minsann att jag inte skriver? Eller på att det är kallt i huset och mina fingrar inte vill riktigt som jag vill? Eller på att det snart är november med förväntad depression? Eller på att jag inte använt datorn på drygt två veckor och har legat av mig? Eller ensamhet, det är tomt efter dig.

Vet inte, vill inte, kan inte. Vad har jag att skriva om – nu när jag inte är lika olycklig som jag var? Nu när jag faktiskt inte spelat på något nätcasino på fyra månader, och dessförinnan mycket lite länge.

Nu när jag varit på Cypern i två veckor och badat och slappat och haft intressanta samtal med en chilensk svärfar till dottern till vår kompis i Nicosia. Och i någon mån insett hur det är att leva i en av krig delad stad, på en av krig delad ö. Med hus som var mitt, men som nu bebos av någon annan, eller t o m har sålts till någon engelsman för liten penning – har jag tur så kanske jag får mina bröllopsfotografier om jag åker dit och frågar … Både grekcyprioter och turkcyprioter lider, och håller sitt hat och sin oförsonlighet vid liv på alla sätt de kan. Beroende av varandra också för att hata.

Minsann tar sig upp i mitt knä trots att jag sitter med magen tryckt mot bordet för att hindra henne. Hon vill helst ligga på klaviaturen, men tyvärr händer det så konstiga saker då, så det får hon inte. Hon är säkert sur på mig som lyfter ner henne på golvet så snart hon hoppat upp. Vi måste hitta ett sätt att klara hennes behov av att vara i mitt knä och mitt behov av att skriva (också när jag inte vet vad). I morgon ska jag passa på att sätta mig vid datorn när hon är ute.

Idag talade du om att du berättat för en av sönerna att du träffat mig igen (träffat en gång?). Sonen tyckte ”inte så bra, men du gör väl som du vill” – ”tack”, sade du … Så då är jag halvofficiell, eller tillfälligt nästan officiell eller vad det nu kan heta.

Du säger själv att du ska avsluta relationen med den kvinna du haft drygt ett år nu; semestern två veckor på Kreta blev tydligen inte riktigt vad du hade hoppats. Hon kommenterar din klädsel, din pratsamhet, din randiga sekelskiftesbaddräkt gillade hon inte, och hon är tjock och håller inte rent och snyggt i köket. Nähä. Snål är hon bestämt också, dvs allt ska vara billigt, även om ni betalar var för sig. Inte kul. Och min hyresvärd känner din kompis, och de hade tydligen pratat om att du varit här – han kommenterade det, och tyckte det var konstigt att du ville träffa mig. Efter allt som hänt. Skvallergubbar.

Nu vill du bjuda mig på resa till Helsingfors i december för julmarknad, som vi varit på i flera år, dock inte de senaste två åren. Jag tackar glatt ja, vi har trevligt tillsammans och jag älskar dig. Vad du gör vet jag inte, men det du gör räcker för mig. Just nu.

Du är strax 80 och jag strax 70, och vi låter som om vi vore fjortisar. I själen är vi kanske fortfarande unga, glad är jag för det i så fall. När jag var ung var jag inte ung. Då var jag gammal. Någon sorts ordning är det kanske i att jag nu när jag är gammal är yngre än jag någonsin förut varit. Jag är det gärna med dig. Saknar dig när du inte är här. Det är tomt i sängen, och kallt – mosters fina täcken och Minsann till trots.

Dagen har varit kall och vacker. I morse såg jag höstens första frost på ängarna, vet inte hur kallt det var eftersom jag saknar termometer (hittade ingen senast jag var i närheten av en butik). Tvätten torkade dock tillräckligt för att tas in på sen eftermiddag och läggas till färdig torkning inomhus. Av någon anledning fick jag för mig att göra rent i skafferiet, så nu är där ordning och reda. Ugnen är också rengjord, och jag har lagt på stora vintermattan i vardagsrummet. De ljusa trasmattorna är för mycket sommar just nu, de får vila över vintern som pelargonerna.

Alla mina böcker – både de jag vill ha kvar, och de jag har lagt ut till försäljning på Bokbörsen – har fortfarande inte fått några bokhyllor att stå i. Jag har flera på gång, en hos dig och två hos grannen på landet, men dessutom behöver jag bilförare med släp och muskler för att få hit dem. För ögonblicket letar jag efter en bok på engelska som jag just sålt och inte hittar. Ny genomgång av banankartongerna i morgon.

I eftermiddags såg jag först ett tiotal svanar flyga söderut. Tio minuter senare kom sex stycken tillbaka, eller om det var sex andra som bestämt sig för att flyga norrut. Nu är det svart därute, några lampor lyser vid stallet, och längs vägen. Korna är fortfarande ute på ängarna längre bort men syns inte. Det lyser hos grannen, och i pumphuset.

Igår hämtade jag en död mus i en av fällorna i källaren, idag har jag inte kollat. Sonens filosofi är att de kommer in i huset nerifrån. Sätt därför ut fällor i källaren. Kanske ligger det något i det. Men det är inte kul att tömma en råttfälla, även om råttan är liten och mus. Det är ännu mindre kul att ha dem i huset, ätandes på det de hittar. I fjol hittade de mina antika ljuvliga knäppkängor och åt upp hälkappan inuti på den ena. Därför död åt möss i hus!

Jag sätter fingrarna på tangenterna och börjar skriva.

Samtidigt försöker Minsann (kattunge) komma in bakom rullgardinen och lyckas. Bara svansen sticker fram och rör sig sådär lite irriterat som kattsvansar ibland gör. Jag inser att jag ägnar henne för mycket uppmärksamhet, det blir inget skrivet om jag samtidigt ska fundera på kattens själsliv och upplevelser.

Mina egna upplevelser idag är ganska nollställda. Inga spännande rovfåglar, ingen räv har passerat, inget speciellt har hänt. Veden ligger därute och väntar på mig. Inte spännande.

En skrivande vän har varit på klassträff i helgen, folkskolan. Samtidigt låg jag igår kväll och kom ihåg namnet på de flesta av mina kompisar från ungefär samma ålder därhemma i Avesta: Gun-Britt A (hon var och gratulerade kusinen häromdagen på födelsedagen och hälsade till mig, talade mina systrar om) och hon hade en bror som jag tror heter Stig, Lena som flyttade till Hedemora – lååångt från Avesta, ca 2 mil – Kerstin, den andra Gun-Britt , Gunvor, Håkan ?. Karl-Erik. Putte, och hans storebro, Torkel? Var det verkligen så att det var flest flickor? Eller kommer jag bara ihåg flickorna?

De närmaste grannarnas barn Sonja och Svante, som är död och var pianist i USA, Kristina och Ingrid och brodern som hörde till Missionskyrkan. Börje som drunknade i älven, Tore, Bosse och tvillingarna och alla de andra många barnen från samma familj, Marit och Britt-Marie, Margareta och Inger och brodern Ulf, Ing-Marie, Gunnel, Lena, Rolf som var lite äldre än vi och hans syster Marianne.

Kusinerna som bodde ett kvarter nedanför vårt hem. Gerd. Och förstås våra kusiner i samma hus, Lena, Lasse och Hasse. Jag minns också efternamnen på de flesta, men de kanske inte vill bli ihågkomna här. Och flickorna har bytt efternamn, precis som jag. Mina systrar har tagit tillbaka vårt första efternamn, men jag är inte riktigt där ännu – det känns inte som jag, det heller. Det var en eller oftast flera ungar i varje hus, och vi lekte med varandra och kände varandra några år – och tappade sedan bort varandra i livet.

Jag minns vår lärare de sista åren i folkskolan, Svea J – med sin hårrulle i nacken, hon var religiös och, tror jag, tillhörande Filadelfia. Hon var en bra lärare. Ändå. Jag minns Alfhild också, även hon lärare, i parallellklassen. Någon relegiös orientering tror jag inte hon hade. Dottern hette Kerstin och maken var vår gymnastiklärare, Vendel. Alfhild och Vendel – vilka vackra namn. Och musikdirektören Ebbe som talade om för mig att jag inte kunde sjunga – inte hålla ton – och jag var dum nog att tro på honom nästan ett helt liv. Numera sjunger jag, vare sig jag kan eller inte! Just nu och här ska vi inte tala om syslöjdslärarinnen fröken (fast hon var fru) L.

Är det här ett ålderstecken, bland många – att komma ihåg sådant som var för länge sedan? Och vimsa runt med det som är idag. Glömma t ex att det är på torsdag som jag behöver lämna Minsann till fd matten, inte fredag som jag hävdade igår när vi pratades vid. Jag åker till Cypern på fredag morgon, förskräckligt tidigt, så det så.

Tidigare idag satt jag här och tittade ut och tänkte – så vackert det är när solen lyser på några av kullarna och ängarna där borta och molnen skuggar resten. Jag kan få fantasier om vikingar och folk för längesedan som kanske ligger begravda här under mjukt rundade former. Den heliga Birgitta föddes och levde en del av sitt liv alldeles här i närheten, och det finns flera mycket vackra små medeltida kyrkor här. Bygden, naturen här ger en sorts ro. Samtidigt kan jag känna att det lugnet och den ron är bedrägligt på något sätt – att den lurar mig bort från ett levande liv, bäddar in mig i kulturbomull.

Men just då – när jag skriver detta – sätter Minsann klorna i mina skrivande handleder och tuggar lätt på mig. Gör mig väldigt levande, väldigt snabbt.