beskrivarblogg

>Jag har numera två bloggar – en anonym som används för mina hemligheter och så denna. Och jag inser att jag har svårt att hålla isär dem… I någon av dem muttrade jag om syrrorna mina som inte tände som jag på fransmannen med ”Indignez-vous” – nu har i alla fall den ena berättat att hon ”nog var lite trött just då” och att hon nu har vidarebefordrat länken till både son och vänner! Så då muttrar jag inte längre.

På lördag ska vi gå och se Zorn-utställningen på Valdemarsudde. Inte för att jag längtar efter just Zorns tavlor, utan för att jag vill träffa min syster OCH vara lite kulturell ett tag. I överdragsbrallor och grova kängor – det är de kläder jag har med mig i stan den här veckan (som var avsedd enbart för hundvaktande och ty åtföljande promenader i kloka kläder). Det är möjligt att syrran muttrar då…

Jag tror att mina tankar kring att hålla isär mina två bloggar delvis triggats igång av Bodil Malmsten – hon är stenhårt privat samtidigt som hon delar med sig av sina observationer och tankar utan hämningar. Hur gör man det? På frågan från journalister ”familj?” – svarar hon enbart ”ja”. Punkt. Jag skulle förmodligen på samma fråga breda ut mig om fd man, kärbo, söner med familjer, barnbarn, numera avlidna katter etc. Syrror, både de två nu levande och älskade, och hon som är död, och älskad. Fast det talade jag nog inte om så tydligt medan hon levde – hennes liv var svårt och det hade jag svårt att klara av. Jag drog mig undan i stället för att vara nära. Idag är jag ledsen över det, och försöker att inte göra samma sak i andra liknande sammanhang.

Den här dagen är en bra dag – det går lätt att skriva och jag gör det flera gånger under dagen – oftast tänker jag för mycket och får mig att låta bli innan jag ens börjat. Kanske är skrivandet trots mina tveksamheter ett sätt för mig att skapa ett annat liv än det jag alldeles själv skapat mig och försöker stå ut med nu?

Den här bilden påminner mig om att det blir en annan årstid småningom, inte för att jag tror att jag hittar någon kruka med guld vid regnbågens slut, men kanske ro och glädje, och skrivlust?

>Teknikens under – eller något annat? När jag skriver om mina skulder och publicerar inlägget och får besked om att det är publicerat – då finns där bland Googles annonser enbart sådana som talar om att man kan få låna pengar, trots tidigare skulder – lätt som en plätt!

”Gud ser dig” – eller någon annan. Bra känns det inte!!

>Läser just Birros krönika, där han berättar att han och familjen drar till Rom på obestämd tid – för ögonblicket känner han sig som en främling i eget land… Jag kan bara hoppas att han fortsätter att dela med sig av sig i tidningen, och att han blir gladare av att möta våren i Italien! Du behövs, Marcus Birro – vi är många som känner igen oss och känner oss sedda när du skriver!!

>Jag trillade dit igen, alldeles på egen hand och utan att det var någon annans ”fel” – dvs jag har spelat igen, för den del av månadens pension som skulle ha klippt mitt vildvuxna hår… Ångest och vånda natten efter, tack och lov för terapeuten på morgonen, även om ångesten följde mig dit också.

Och till min bästa vän därefter, som fanns där för mig i min skam. Båda hjälpte mig en bit på den väg jag försöker hitta, att kunna välja att inte spela även om jag har några hundralappar på mitt konto.

Vi talar om spelandet som flykt, mera än ett beroende. Det blir begripligt för mig. Ett missbruk är det hur som helst. Och beroende är jag, av alla de mina, och fd mina – och av ljus, vår, hundarna jag just varit ute med (bästa vännens), mothugg, svåra frågor som jag inte medvetet vill hitta svaren på.

Än så länge jobbar jag med ”symtombehandling”, dvs försöker se till att åtminstone hyra och dit hörande betalas varje månad, Kronofogden får sitt per automation, några av mina lånegivare betalar jag vid sidan av. Och postkodlotteriet. Ett spelande det också, men förhoppningsvis också något annat. Något som gör gott, till skillnad från Svenska Spel och alla andra spelbolag.

Där är något att indignera sig över, att samma stat som ändå på olika sätt får kostnader för de som spelar och tappar kontrollen – också tjänar stort på samma sak!

Syrrorna mina som är viktigare för mig nu än någonsin tände inte på min vidarebefordrade länk till ”Indignez-vous”, den franska åldersmannen som passionerat manar till motstånd och ”indignation”… Det blev jag besviken för.

Den här tavlan av Göran Brunius sitter ovanför min tomma vedkorg i huset där jag bor. Jag föreställer mig att kvinnan är från Peru (eller så) och tycker mycket om bilden. Det som hänger på ramen är ett smycke i snidat trä som äldste sonen med familj hade med sig till mig från Egypten. Ved lär ska levereras… Ibland längtar jag långt bort.

Än så länge är den här dagen god, jag har pengar på mitt konto och testar att veta det och ändå inte spela. Ett sätt att göra det är kanske att ha bloggen inloggad hela dagen, och gå hit i stället för till en spelsajt. Så jag är kanske tillbaka flera gånger idag – och i så fall är det bra. Jag skriver i stället för att spela!

>Hej Åsa, Livia och Anne – och tack för mitt livs första kommentarer till mitt bloggande! Och tack för boktipset, Anne – den har jag inte läst men ska leta på biblioteket i Norrtälje. Ni tog er tid att göra det jag inte gjort hittills – talade om för bloggaren/mig att ni läst! Livia och Åsa följer jag efter att ha hittat er av en slump – var finns du Anne?

Idag är jag hos fd mannen och tvättar (åt oss båda), fick låna hans bil förra veckan och kunde ta med mig tvätt in – har ännu inte kommit på hur jag ska kunna torka tvätt inomhus på vintern, det finns inte plats och det är tämligen kallt i huset där jag bor. Elräkningarna är enorma, så jag klär på mig i stället för att köra elementen på fullt.

Glad blev jag av att ni hörde av er, bloggkompisar – i morgon är det dags för terapeuten igen, kanske blir jag glad av det jag kommer på där också… Kram på er! Ännu en liten glädje, ovan, en cyklamen som jag för flera år sedan hittadespå en komposthög och tog hand om – den jobbar på och blommar fortfarande.

>Jag satt just och funderade över det absurda i att skriva om hemligheter i en anonym blogg – och insåg att den förmodligen inte är så anonym som jag trodde… OK – då är det väl så – jag skriver om mina två (minst) världar – den hemliga och den inte så hemliga. Båda är mina, båda är kända av de människor jag älskar och bryr mig om. Jag vill inte skada någon genom mitt skrivande – inte mig själv heller.

Jag är den jag är – på gott och mindre gott, ont vill jag inte säga. Jag älskar min fd sambo, jag har svikit honom lika mycket som jag svikit mig själv – och jag älskar honom fortfarande. Jag älskar också mina barn, min fd man, mina systrar, min allra bästa vän som funnits för mig hela den här helvetestiden. Och fortfarande finns.

Just i det här ögonblicket känns det bra att inte vara så hemlig – men jag minns med viss förskräckelse en av syrrornas reaktion när jag talade om att jag nästan lagt ut fotot på mamma och hennes syster inför det de uppfattade som ett avsked för resten av livet. Det var inte något som jag hade rätt att dela med resten av världen – som om mamma och moster Astrid skulle kunna bry sig, de är döda och bortanför världsliga fasader… OCH bilden på dem står i mitt fönster men inte här!