En dag som de flesta andra. Det ovanliga var en solglimt ett ögonblick. Lite småplockande och lite dammsugning, dammande med nya dammvippan (mycket damm blev det visst här), ut med hunden i leran på vägen, dusch med hunden efter promenaden, försöker blunda för stora leriga hundspår på trasmattorna (de lär bli flera). Boklämning i brevlådan, och senare koll att böckerna hämtats och inte ligger kvar och blir blöta. Te, kaffe, skinkmacka till lunch, nya ljus i många stakar, tända enbart i köket där jag sitter och ser vad katt och hund gör. Nu svart utanför fönstren igen, och klockan är fem. Trevligt julbrev från vännen i Löa, ett korrekturuppdrag som verkar roligt. Lite annan läsning som inte fångar mitt intresse.
Vedspisen knastrar och det är varmt och mysigt i mitt kök, med Minsann mitt på bordet och böcker i travar runt omkring mig. Som alltid. Ett ögonblick var jag frestad att läsa ”The Prince” av Machiavelli, men nej. Han får fortsätta vara oläst, men han ska in på Bokbörsen. I högen ligger också ”Greek Tragedy, a literary study”, som jag antagligen inte heller kommer att läsa. Däremot läser jag om Joan Didion´s ”TheA Year of Magical Thinking” – jag läser den med andra ögon nu, när min son är död. (Inser dessutom när jag kollar stavningen av efternamnet att jag faktiskt läser den på svenska, ”Ett år av magiskt tänkande. Hmm.)
Två korgar med ved har jag tagit in. Har fortfarande en hög ligger mot husväggen utanför, har lekt plockepinn med högen och tagit bara torra vedträn. Resten av högen rasade mycket riktigt när jag tog sista vedpinnen. Nu blir förmodligen alla lika blöta – då får jag ta min ved från den fulla och torra vedboden. Som sonen byggde åt mig. Han finns med överallt. Min kusin ringde och ville ha nya adressen till min sondotter, för att skicka ett julkort. Hon pratade på om hur den första julen är den värsta – och jag kände hur gråten ville ta överhanden. Jul skiter jag i, men saknaden och sorgen är det värsta, och det värsta är värst även om det lugnar sig lite ibland. Han är saknad och han behöver inte slåss mera med sitt liv. Jag har bestämt mig för att han fått frid, var han nu finns – så länge jag finns är han med mig.
I morgon åker jag till Sundbyberg för att fira fd makens födelsedag på måndag, och senare julafton tillsammans med äldsten sonen och hans familj. Där kommer Mats också att fattas, men hans hund Rösti är med oss. Hans dotter firar jul med sin mamma och den delen av släkten.
beskrivarblogg 