beskrivarblogg

Intressant fenomen, Facebook. Och sk vänner därstädes. Häromdagen länkade jag till en sida om något som jag definitivt inte visste något om, vilket jag angav – men som lätt vettigt från det jag läste om saken via en annan person på FB. Det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort, en vän slängde ur sig en kommentar om att ”du läser visst inte nyheter, va” – och hänvisade till en artikel om länkinnehållet. Jag gillade inte tonen – det var inte första gången från det hållet, sade ifrån att jag inte ville ha mera av sådant, och tog bort honom som vän. Retur: jag borde ha kunnat diskutera sakligt och informera mig ordentligt innan jag länkade, nästa gång skulle jag kanske länka till IS intåg i landet. Härskarteknik kallade han att ta bort honom som vän.  Där ville jag sätta punkt – det ville inte han, nu ett meddelande …

Så kom hans kompis och vapendragare in i kommentarsrutan, tyckte att jag hade fel och borde veta bättre, ”ta bort mig som vän är du snäll”. Gjort, det med. Och jag har tagit bort länken, som jag för övrigt inte skrev under. Förmodligen är det kvacksalveri, men det är inte det det handlar om här.

Det intressanta för mig är att dessa båda män har fått adrenalinet att rinna till förr, i förenings- och gruppsammanhang på FB. Det har vi del i alla tre. Men nu spelar jag inte med längre, de får stötta varandra så mycket de orkar. Och de slipper antyda att jag är fel på ett eller annat sätt. Jag borde ha gjort det jag gjorde idag för länge sedan, men var enfaldig nog att tro att det skulle fungera med större avstånd. Det gjorde det inte. Nu ska jag försöka ägna min energi (som är låg) till att kanske skriva om något annat.

Svårt att somna, vaknar vid 3-tiden, somnar om runt 5, vaknar 7. Nu sitter jag här och inser att kroppen inte klarar av att sitta så här mycket. Axlarna värker, fingrarna slinter. Hunden sover på golvet, vill ännu inte gå ut. Katten sover möjligen hos fd maken, eller är redan ute.

Visste ni att gråten börjar i magmusklerna, i mellangärdet? Den drar till där och väller sedan uppåt i kroppen tills den når ögonen. Om inte musklerna stänger den inne, ett tag till. Idag tror jag den är instängd.

Det blåser ljumma vindar därute, meteorologerna talar om möjlig snö senare i veckan. Bästa vännen är i Norge och bistår med barnvaktande medan dotter och måg flyttar, kanske kan vi ses till helgen. Längtar efter henne, det var längesedan det var bara vi. Längtar efter att vara med en människa där jag inte behöver vara någon annan än den jag just då är – liten och ledsen, dum, glad, jag.

Jobbade lite igår och fick iväg de textresponser jag gjort. Nu behöver jag åka hem till mig och hämta de böcker som ska levereras. Och kolla hur huset ser ut, om stambytet är klart eller inte. Om jag har ett golv i källaren eller inte. Om det fortfarande luktar kloak eller inte…

Mannen som ibland är min är sjuk, hostar och har feber, kanske lunginflammation. Det är inget hans blodkroppar behöver, och det oroar mig. Han har fått antibiotika som jag hoppas fungerar, och vill inte ha mig där. ”Att vara två just nu är inte kul för någon av oss.” Så han klarar sig väl ensam då, sönerna vill han inte oroa, ”de har sitt”.

Nu kom det in en liten svart katt som snabbt sprang bort till matskålen. Så det var ute hon var. Dags för dagens första kopp te för min del.

I november för ett år sedan levde vår son. Jag var mycket orolig för honom, pratade med honom, pratade med ”gud”, och med socialtjänsten. Det senare fungerade till slut, och han tog kontakt med dem. I november i år är han död, i en olycka på landet, utan att alkohol var inblandat. Var eventuella högre makter höll till den 12 maj i år vet jag inte – här var de inte.

Nu försöker jag få ordning på mitt eget inre kaos. Större delen av tiden sedan dess har jag och hans pappa, min fd man, tillbringat tillsammans. Vi har ordnat med sådant som skulle ordnas med, och nu är det mesta avslutat. Allt myndighetskommunicerande är färdigt, bara Mats personliga saker återstår att hantera, tillsammans med hans dotter och hans bröder.

Sorgen är inte avslutad, den är tjatig och påträngande. Tårar och bottenlös ledsnad kommer utan förvarning, när som helst och hur som helst. Den är trist. Den täcker allt annat, utom i få välsignade ögonblick. Den gör mig otillgänglig för andra människor. Den passiviserar och förlamar. Den gör ont.

De som vet säger att den blir annorlunda med tiden. Det hoppas jag. Jag har sörjt föräldrar och syster, andra både vänner och släktingar – men ingenting liknade detta. Det här är okänt land, och jag har aldrig haft någon karta för den här livsresan. Min syster har gjort den, men den här är min. Och det är annorlunda. För alla vi som älskade honom är det olika, sorg går inte att beskriva med några få ord eller begrepp. Det, åtminstone, har jag lärt mig nu.

Frost i natt, sommar häromdagen. Vädret är ungefär som jag själv, upp och ner. Solen utanför fönstren gör att det är aningen mera upp för ögonblicket.

Syster min talade om ”en droppe i tidshavet” och avsåg mina två maratonskrivande novembermånader. Det är sant, och jag gillar uttrycket. Känner mig själv som en droppe, som snart försvinner bland alla andra droppar. En del droppar plaskar mera när de landar, andra märks nästan inte. Landar? Är det det man gör, när tillvaron upphör?

Jag hamnar i döden, hur jag än vänder mig. Just nu är det inte så sorgligt, mera konstaterande. En vän våndas inför Allhelgona-helgen med kyrkogårdsbesök och tända ljus – och all saknad och allt som inte blev, förmodar jag. Just den här helgen har aldrig betytt något för mig, jag har snarare känt det som att då ska jag i alla fall inte gå till någon kyrkogård och sätta en ljungkruka på någons grav. Har aldrig gillat ljung heller. Jag har varit vid Mats grav ett antal gånger, utan blomster. Föräldragraven är numera enbart en sten med årtal och namn, lika är det med mormors/morfars/mosters grav. Det är inte där de finns. I den mån de finns så är det i mig och i de som kände dem och älskade dem en gång.

Dagen idag ska ägnas åt att köra grus i skottkärra, från högen nere vid vägen upp till huset. Rösti (hund) har grävt en djup grop vid altankanten, den har jag fyllt med sten och nu ska grus dit också. Han får hitta nytt ställe att gräva på, det här hålet är farligt lätt att kliva fel i. Lite jord ska också läggas ut där vi tagit bort stenplattor. Kålpudding till middag småningom, med hemkokt lingonsylt – känner redan nu att jag är förtjänt av det.

November snart, svart november. Ska jag fylla varje dag med mer eller mindre meningslösa ord? Som tidigare två novembrar – ord som inte tog mig någonstans, annat än till någon sorts skrivardisciplin. Som i sin tur inte lett någonvart. Så vad skulle det tjäna till?

Det skulle fylla funktionen att få mig att inte fastna i självömkan, det skulle hjälpa mig att få dagarna att gå, det skulle få mig att inbilla mig att det någonstans bland alla orden kanske finns något bra/användbart/mitt-i-prick. Något att bygga något odefinierat på. Det skulle ta mig annanstans, om så enbart i fantasin. Att inte deprimera mig.

För att det alls ska bli möjligt behöver jag vara hemma hos mig, i ett hus som fungerar, med toa och inte trasiga avloppsrör som stinker. Stambytet är eventuellt klart om någon vecka, har inget hört så det är fullt möjligt att det tar längre tid. Jag vill hem.

Här, där jag är nu, har jag tillbringat stor del av mitt liv – vi byggde huset när vår förste son var nyfödd. Jag har burit sprängsten, jag har målat, jag har älskat, grälat med grannar, lagat massor av mat till hungriga ungar och deras kompisar, plockat svamp i mängder – till och med blåbär för länge sedan. Sett rådjurskid födas när jag körde sakta förbi på vägen, fiskat kräftor. Här dog vår son. Det är ingen anledning till att inte trivas här längre. Men jag är inte hemma här, det är inte mitt hem. Det främmande hus som blev mitt att hyra tack vare sonen som nu inte finns här längre, det är nu hemma. Det tog några år, liksom det tagit några år att inte känna mig hemma här i det jag numera kallar ”fd makens sommarhus”.

Vi börjar närma oss en punkt där det handlar om att vi separerar igen – jag till mitt hyrda hus, och han hem till sin lägenhet. Där kan han handla och laga mat på egen hand, här är det jag som gör det. Behöver han hjälp med städning och annat kan hemtjänsten ställa upp. Här i sommarhuset sitter han fast om inte jag kör honom, i hans bil. Och jag sitter fast i mitt hus utan hans bil. Livet är krångligt ibland.

Och november inträffar ju inte förrän i helgen…

Letar i panik i bokhyllorna här, där jag också tidigare levde, nu på långt besök – och hittar Björn Ranelids ”Tusen kvinnor och en sorg” (hittills oläst) och Tillie Olsen´s ”Silences”. Också oläst tror jag, om jag läst den har jag glömt det. Länge sedan.

Jag lever mitt liv lite konstigt baklänges just nu, är tillbaka hos den man jag gifte mig med för 52 år sedan, fick tre söner med och skilde mig från för 12 år sedan. Nu är jag här igen, främst på grund av att en av våra söner förolyckades i maj i år. Utan att vi särskilt påtagligt tröstar varandra, hjälper vi nog varandra att överleva och ta hand om det som behöver tas om hand. Biblioteket här på Djurö har jag bara visiterat när jag röstade i höstas. Kanske dags att skaffa lånekort.

En av mannens ungdomsbekanta dog för ett par veckor sedan, jag såg annonsen och blev berörd. Ingen av oss har haft någon kontakt på de senaste 50 åren, ändå blev det ännu en påminnelse om hur kort resten av livet förmodligen är för oss två, åtminstone.

Och hur glad blir jag av dessa påminnelser? Inte. De duggar tätt numera. Dessutom är det svart ute så här dags, normaltid/vintertid gör att mörkret kommer för tidigt. Och november, skön dagstemperatur idag till trots. Lite utejobb blev det trots allt, kändes skönt att fika ute en gång till. Altanbordet var redan undanställt, vi fick plocka ut ett lätt flyttbart litet bord inifrån. Och hålla koll på hunden så att hans långa lina inte skulle välta hela paketet när han bestämde sig för att flytta på sig.

Han (hunden) sätter sig de senaste dagarna och vädrar med nosen högt i luften. Jag inbillar mig att han vädrar efter sin döda husse. Lite som jag gör emellanåt, inte vädrar, men tycker mig se en rörelse i ögonvrån, tror ett ögonblick något, inser så att nej. Nej. Fast nog är han här, i allt han gjorde här. Du finns här, Mats.  Så länge vi gör det.

Tack Eva Ullerud för nomineringen till Sisterhood of the World Bloggers Award! Evas blogg hittar ni på http://skrivarlyan.ullerud.nu/sisterhood-world-bloggers-award/

God idé att på detta sätt hjälpa varandra att öka antalet länkar.

Vad man gör när man blivit nominerad:
1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och ställ 10 frågor till dem

Här är de frågor jag fick av Eva:

1. Vilken bok skulle du vilja vara författare till? – Pippi Långstrump, med negerhövding till pappa och allt!

2. Hur ofta går du på bibliotek? – Åtminstone ett par gånger i månaden, ofta mera.

3. Vilken bok köpte du senast? Köper inte längre böcker, får eller lånar, eller läser gratis e-böcker.

4. Vad står överst på önskelistan? – Att kunna tillbringa de mörkaste av årets månader annanstans, i lagom värme och ljus, skrivande.

5. Vem är din favoritförfattare? Varför? – Har ingen absolut enastående favorit, men läser fortfarande om Röde Orm någon gång om året.

6. Vilken genre tycker du bäst om? – Läser allt utom skräck.

7. Kan du fortfarande läsa barnböcker med behållning? – Nej.

8. Vad föredrar du: pappersböcker, ljudböcker eller e-böcker? – Ljudböcker har jag aldrig testat, de övriga läser jag med glädje.

9. Har du lagt en bok ifrån dig oläst eller tvingar du dig att läsa färdigt det du påbörjat? – Lägger undan den som inte fångar mig, ibland återvänder jag och läser – annars förblir den oläst.

10. Du får ta med dig en enda bok till en öde ö. Vilken väljer du? – Min egen ofullbordade som det då kanske skulle hända något med.

Jag nominerar:

Bosse Lidén, bosseliden.wordpress.com

Skrivmoster, skrivmoster.bloggplatsen.se

Eva Åström, blogg.gd.se/stjarnklart

Lotta Wanner, lottawannersblogg.com

Kerstin Svea Dahlén, kerstinsvea.wordpress.com

Elisabet Jönsson, www.punctumsaliens.se

Joanna Björkqvist, joannasuniversum.blogspot.com

Anna-Karin Mattsson, maskroskvinnan.blogspot.se

Inger Eriksson, framgangsbyran.se/blogg

Super-Carina Aynsley, www.aynsley.se

Här är mina frågor som ni besvarar om ni vill:

1. När läser du?

2 Hur läser du?

3. Varför läser du?

4. Bok-ord som du bär med dig?

5. Läser du e-böcker?

6. Vad betyder bibliotek för dig?

7. När skrattade du högt senast vid läsning?

8. När grät du (vid läsning)?

9. Rekommendera en bok som du tror att jag inte läst.

10. Vad läser du  just nu?

”nytt tomt” heter det oskrivna dokument som alltid ligger på datorns skrivbord. Ibland ropar det på mig och vill bli skrivet, oftast är det missbelåtet nöjt med att förbli just tomt. Tomheten handlar ofta om att jag som ibland skriver då sysslar med att göra min värld svartare än den möjligen behöver vara, vintertid, november, mörker och kyla som i varierande grad svärtar ner.

Sorgen är hela tiden närvarande. Tidigare i livet upptäckte jag att skrivandet hjälpte mig att stå ut med det liv jag hade skapat mig, nu räcker inte orden till eller är för många och för klumpiga. Jag har inte något sorgespråk, inte ord som ger mig lisa och ro i den här väldigt levande saknaden. Den böljar och lever sitt eget liv, i mig och vid sidan av mig. I spegeln ser jag ledsna fåror i ansiktet, inbillar mig att de är relativt nytillkomna. Eller så såg jag dem inte tidigare.

Sorgen är drygt fem månader och den är samtidigt gammal. Den blandas med frågor, som inte går att få svar på. Vrede över ett liv som tog slut för tidigt, eller kanske i alldeles rätt ögonblick. Sorgen sitter i axlarna, den drömmer om nätterna. Den ger mig minnesglimtar som får mig att gråta. Den förlöser ingenting. Jag tror att jag kan vänta ut den, att den någon gång ska bli annorlunda, mjukare och uthärdlig. Inte så brutal och plågsam som den är nu. Jag kan inte prata om den med de som delar den. Orkar inte dela deras sorg, tror inte dem om att orka dela min. Det kanske också blir annorlunda, sedan. Sedan, när du min son, är ”en av de som levat för länge sedan”. Fast då är nog även jag där, annanstans – och sorgen borta.

Huvudet är redan fyllt med diverse historier, tankar, inlägg på Facebook, snabblästa tidningsrubriker. Vart tog jag själv vägen? Har börjat ännu en dag med att släppa in världen, innan jag riktigt hänger med.

Ute blåser det. Jag flyttar telefonens sim-kort från den relativt nya iPhonen (som jag inte hör något i) till den urgamla Nokian utan kamera. Till en nygammal Samsung som jag just fick överta från mannen min. Också utan kamera. Inte för att jag någonsin fotograferar varje dag, men nu grubblar jag ändå på hur det ska bli med bilder framöver. Nåja, att höra vad någon säger i telefonen är viktigare än fotografier.

Igår kom jag tillbaka hit till fd makens och fd mitt sommarhus, efter några dagars samvaro med fd kärbon, han med telefonen ovan. Vi åkte till Mariehamn med Birka Princess och åt en fabulöst bra skaldjursbuffé, med fantastiska ostron bland allt annat gott. Det blåste då också, men det märkte vi just inte. Båten var full av Lasse Stefanz-fans, ditresta från hela landet. Vi tog en svängom på dansgolvet, och jag såg avundsjukt på de otroligt dansanta och samspelta paren omkring oss. Dansband innebär tydligen också dansanta dansande.

Hem till mig kan jag inte åka just nu. Stambyte i huset pågår. Det blir nog bra när det väl är klart. Tur att jag kan välja mellan ett antal andra boendemöjligheter – som samtidigt gör mig vilsen och glömsk. Tandborstar är utspridda på flera ställen, hårborsten håller jag hårt i för att inte glömma ta med mig. Och var har jag den sköna fleecetröjan och glömde jag de tjockare strumporna hemma eller hos mannen min. Eller i fd makens lägenhet, där jag hämtade post innan jag for hit? Och var är…?

Så håller jag på. Nu vill jag snart landa på ett ställe och vara där ett par veckor åtminstone. Mitt ställe, dit hunden och katten följer med om jag ska vara där ett tag. Min bortovaro under ett par dagar hanterar de och fd maken på egen hand.

Jag saknar vår son, hans hund saknar honom också – en fråga till hans pappa igår ”brukade Mats…” fick mig nästan att tappa fattningen helt. Det är drygt fem månader sedan han dog, och ibland drabbas jag av insikten att han faktiskt är död. Död. Livet är obegripligt, döden än mera. Jag är vilsen.