”och gråten är min när du gråter” – de orden sjunger i mig, när jag ser på mina söners pappa. Hans gråt varken syns eller hörs, och kanske tillskriver jag honom min gråt. Mina tårar trillar lättare än hans. Vi har bott i samma hus sedan Mats dog, vi som en gång var gifta med varandra och delade det mesta. Vi både känner varandra alltför väl och inte alls.
Nu flyttar jag snart hem till mig igen, då blir sorgen och gråten min när jag gråter…
Första advent, värmeljusen är tända. Kokar potatis att stuva till den gravade laxen och middagen. Minsann surar för att hon inte får gå ut, hennes sår ser hyfsat ut – men vi åker nog till veterinären i morgon för säkerhets skull.
Väderlekstjänsterna säger att det varken regnar eller snöar här idag. Just nu kommer ändå något vitt ner från himlen, undrar vad det kan vara. Hittills har jag alltid kallat det snö, möjligen regnblandad snö, men snö…
Det är för mörkt, ute och inne. Flera ljus och lampor. Har just tittat på SVT Play och en film av Gotham Chopra, om och med fadern Deepak Chopra. Fint, kärleksfullt och lätt spefullt porträtt av en ikon. Mycket mänsklig sådan, med allas våra egenskaper – både de som är lätta att tycka om och andra.
Halvsovande funderade jag i morse på det år som snart är slut. Överlevt, det har varit ett år att överleva. Jag inser ju att det var sommar, och att den nog också var varm och vacker som somrar kan vara. Vet inte att jag märkte det, minns det inte. Kommer just inte ihåg när jag gjorde vad. Den 12 maj dog vår son. Den 12 juni begravdes han. Det minns jag. Och jag behöver inte minnas sorgen, den lever i mig, lite mindre överväldigande än nyss. Ibland glömmer jag att han är död. Tror ett ögonblick att jag tagit fel, att han kommer där på stigen. Kanske gör han det, men död är han.
Det här året 2014 är ett år jag vill sudda bort från tidräkningen. Kommer att tänka på David Grossman, israelisk författare till ”På flykt från ett sorgebud” och ”Fallen ur tiden”. Jag vill att 2014 ska falla ur tiden, som hans son, som vår son.
Letar frenetiskt efter något som gör mig glad idag – jo, att Minsann verkar lugnare och inte vill slicka sitt sår hela tiden. Och att jag har en ny mobil router som fungerar perfekt, so far. Liten är den också. Och att jag ordentligt lämnat tillbaka den router jag lånat av bästa vännen.
Och så förstås, det som gladde mig i torsdags redan – att mitt bidrag till Ordberoende förlags novellantologi ”Älskanoveller 2” är utvalt tillsammans med 29 andra. Boken publiceras nästa år. Vill ni läsa vad jag skrev får ni köpa boken! Priset lär bli överkomligt.
Felköpta dammsugarpåsar höll på att orsaka mitt sammanbrott idag. Fd maken klippte och höll på, och fick fortsätta medan jag hämtade en annan dammsugare. Nu har jag skrivit upp vad dammsugaren med fel påse heter. Nästa gång jag handlar blir det rätt påsar.
Att bli så orimligt stressad och irriterad som jag blev idag – och därmed vass i tonen mot fd maken – är inte OK. Jag är inte OK. Medan han gick ut med hunden tog jag en sväng i skogen. Lite snällare och med några trattkantareller i korgen är jag nu inne igen. Hann dessutom med att ”röja” lite med en hacka i diket så att vattnet som samlas där rinner en aning bättre, får antagligen fortsätta hacka i morgon. Hoppas mitt lite lugnare humör håller i sig.
Jag behöver komma hem och vara med mig. Mer än någon dag emellanåt.
Ord 0. Så står det längst ner. Nu är de10. Det här är ett bra bevis för att ”nu” egentligen är över innan det existerar. När jag skriver något är det som var nu alldeles nyss, borta.
Vad håller jag på med? Trycker ner tangenter, formar ord, låter fingrarna vila, stirrar rakt ut i luften. Ser katten och fd maken komma ut ur rummet. Reser mig för att börja göra frukost.
Börjar på ny kula. Varifrån kommer det uttrycket? Wiktionary ger mig genast ett svar:
Kula är ett parti i vissa spel, där insats göres, t. ex. i kille. ”Jag vann första kulan” sägs det i spelet. Börja på ny kula är samma som spela på ny kula, efter ny insats. [1] Kulan är också beteckningen för den skål vari de spelandes insatser samlas. Denna kul-skål var ofta tillverkad av en utväxt på en trädstam.
Förklaringen verkar rimlig. Låt mig se vad den här kulan omfattar.
Läste nyss Stig Larssons (i Aftonbladet) nedgörande recensioner av två nyutkomna deckare, ”eller kriminalromaner som det så fint heter” – där han avslutar med att hänvisa till tidiga kommunistiska år då han lärde sig uttrycket ”kamratlig kritik” och hoppas att författarna ska uppfatta hans ord så… Kanske är böckerna tråkiga och klent hopkomna, men särdeles kamratlig tycker inte jag att hans text var (vad nu kamratlig kritik månde definieras som). Eller är det hans uppfattning att de här författarna borde kunnat bättre, som är kamratlig?
Här kan jag inte låta bli att lägga in Wiktionary´s definition av ordet ”månde” (som Word stryker under som felstavat):
månde
Grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider. –Ragnar Lodbroks saga
Användning: Månde är ett hjälpverb som bildar preteritum konjunktiv, en verbform som uttrycker något som kan hända eller kan ha hänt (presensformen av konjunktiv utrrycker däremot en önskan, begäran, i vissa fall en befallning samt något som kan stämma om man berättar något som någon annan berättat etc.)
Etymologi: Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola)[1].
På torsdag är jag bland många andra inbjuden till adventsmys på förlag. Tackade ja när jag kände mig aningen mera social än just nu. Antagligen skulle ingen ens märka om jag inte kom dit, men så gör jag inte. Och tacka nej vill jag inte en gång till, har redan förbrukat den möjligheten vid tidigare tillfälle när lusten tröt. Det är långt till torsdag. Och jag behöver möta nya människor, särskilt när jag inte riktigt vill.
Borde skicka min gamla Nokia-laddare till ena syrran innan hon åker till London igen. Det är där hon använder sin gamla telefon. Skriver upp på lapp.
OK, jag har gjort lite nytta idag, har öst vattnet ur sonens båt som legat under en presenning på land hela året. Men jag inser att jag inte längre är gjord för att klättra i och ur båtar, ens om de ligger på en trailer och står stadigt. Så har jag stekt fläsk i tärningar och gjort en ugnspannkaka till middag, just uppäten. Fd maken diskar.
Har läst lite, kollat Facebook, skrivit en kort bloggtext som syrran ringde och talade om ”var så bra”. Är glad att jag har henne som troget läser och får mig att skriva när jag inte skriver.
Manusjobbet blev klart igår, det fyllde några timmar varje dag i november. Men det har inte blivit just något NaNo-skrivande. Nu sitter jag här med ett par Barbara Nadel-deckare om den turkiske polisen, ”Vägen till Rebella” av Helga Henschen och ytterligare ett par möjligen läsbara olästa böcker. Jag har också skrivit upp att jag vill läsa Cotton´s ”Himlakroppar”. Utan böcker blir tiden för lång, samtidigt som den är kort.
Mannen som ibland är min har kollat julbordet på vägen till Åland. Kanske blir det ännu en båtfärd i höst, tror dock inte att julbord slår den fantastiska skaldjursmenyn häromsistens.
Vi känner igen varandras kroppar, också när vi inte känner igen den egna. Händer och läppar minns, kanske ser de bortom det påtagligt närvarande. Den här skrynkliga kroppen hävdar att den är min, liksom din är din.
Att bli gammal är svårt att begripa, mäts ofta i ”orkar inte längre”, ”kan inte”, ”kommer inte ihåg”. Min hjärna förstår inte att det är jag som är gammal, och du. Den får acceptera utan att förstå, tala om för sig att det är sant. Kvinnan i spegeln är jag, och du är fortfarande du. Inuti. Vi är vi, ett tag till. Var för sig, och med varandra.
Nu är jag hemma ett par dagar. Igår åt jag ostron med den nyss mycket sjuke fd kärbon, som piggnat till, lite. Var i morse också hem till bästa vännen och såg deras nya hem – vackert, otroligt välplanerat och fint – gjorde mig glad. Sedan hämtade jag bilen där jag parkerat den, och betalt för den tid den stod där. Tyvärr hade jag missat att tisdagar är städdagar och noll parkering på gatan – oavsett om det städas eller ej. Kostade 600 kronor. Det blev jag inte glad över.
Och när jag senare kom hem till mitt blev jag inte så glad heller, inga nya golv vare sig i toalettrum eller skrubb – OK, ny fläkt i köket i stället för den som saknade filter, och döda grenar bortsågade från trädet utanför (numera på gräsmattan), men ändå. Möjligen har jag i morgon en golvläggare här som spacklar och därmed behöver flytta bort toaletten… På torsdag återvänder jag till fd maken och huset på landet. Då blir åtminstone Rösti (hund) och Minsann (katt) glada, kanske även vi människor.
Så har vi pratat igen, idag – du är hemma från sjukhuset, men i dåligt skick. ”Hjärtat far som en pingisboll i bröstet”, säger du. Du ska utredas igen, har remiss men inget begrepp om när det kan bli aktuellt. Du tar det lugnt, du har ätit, även om det närmast kunde kallas frukostlunch, kanske skulle du äta något mera till kvällen. Din röst är ansträngd, du hostar fortfarande.
Jag känner mig exkluderad. Har inte gjort helt klart för mig varför. Du ringde ju upp när jag ringt och lämnat meddelande. Dina söner ska hjälpa dig få iväg en del till Stadsauktion, det verkar du vara glad över. Senast jag var hos dig tvättade jag din tvätt, slängde dina tidningar och sopor och plockade undan. Just nu behövs jag inte. Kanske. Eller så orkar du bara med dig själv just nu och nätt och jämnt det.
Är det så här livet ska vara just nu? Städa här och städa där, tvätta och laga mat, handla (men inte betala för maten här hos fd maken), inte vara hemma hos mig själv. Hemma i mig själv. I förmiddags trodde jag att jag tappat bort plånboken – den låg i den ficka jag kunde ha svurit på att jag kollat. Bra. Påminde mig om några tillfällen i San Fransisco när jag och bästa vännen utsatte oss för kraftfulla encounters – då tappade jag bort plånboken också. Fast inte på riktigt, trodde det bara. Spärrade kort etc. Hittade det jag trodde att jag förlorat. Stress hette det då, och stress heter det nu.
Som när jag åkte hemifrån senast utan väskan med ombyte av kläder, hårborste och pincett att dra mina skäggstrån med. Stress. Syrran ringde igår och undrade om hon skulle posta den ögonbrynspenna hon köpt åt mig i London. Behövs inte sa jag.
Minsann är inte stressad, hon leker kurragömma med sig själv – det slår mig att jag kanske gör det också, utan att krypa under några mattor.
Snöplogspinnarna är utsatta efter vägen hem. Och det snöade när jag åkte därifrån.
Min vind är döda fåglars sista viloplats, eller plågsamma grav – enligt byggarna som kollat, stora fågelskelett, många. Byggarna bytte stammar i huset, och tittade in på vinden.
Du hostar och låter som om du inte skulle kunna ta ett vanligt andetag någonsin igen – du åkte till sjukhuset akut efter besöket på vårdcentralen; du fick stanna där och nu låter du fortfarande illa, men du kunde prata lite idag med hjälp av cortison och inhalator. I natt trodde jag inte det. Nu hoppas jag du blir bättre, och att dina vita blodkroppar hittar hem. Du mannen som ibland var och är min.
beskrivarblogg 