beskrivarblogg

Omvärlden stör oss, sonens pappa och mig, när vi just tycker att vi har klarat av en del av det som hör till sorgen och arbetet när en älskad son är död.

Idag ringer en man och säger sig företräda två kompisar som köpt en bil av sonen (oklart när), men registreringsbevis etc har aldrig förts över på de nya ägarna. Denne ”Kevin” vill hjälpa kompisarna, det är därför han ringer. Att vår son är död har han kanske fått besked om via Transportstyrelsen. Bilen är avställd eftersom vi (dödsboansvariga) inte har någon information om vare sig försäljning av bilen eller om bilen alls existerar numera.

I maj, några dagar efter vår sons död, ringde en annan man i samma ärende. Han hade varit utomlands i två år och inte vetat att papperna inte var i sin ordning…

Alltihop luktar illa, känns hotfullt och eländigt. Samtalet med honom slutade inte trevligt, han undrade om jag visste vilka kretsar vår son umgicks i. Jag kunde bara förmoda att det nog var samma kretsar som han själv umgås i. Vår son är död, kretsar hit eller dit spelar ingen roll idag.

Nu har vi skickat ett meddelande till Kevin utan efternamn, men med ett telefonnummer. Vi ber honom skriva ett brev med redogörelse för sina krav på att få registreringsbeviset från dödsboet. Även om han säger sig ha både bil och bilnycklar vet vi ju fortfarande inte vem han (eller presumtiva ägare) är, eller var bilen finns. Och finns den så är dödsboet ägare – med tilläggsbouppteckning som konsekvens. För en väl begagnad gammal bil, där skulderna för obetald skatt etc redan redovisats i dödsboet.

Kändisar skriver sin egen nekrolog, den publiceras och eventuellt överskott av försäljningen av boken (?) går till forskning om Alzheimer. Behjärtansvärt, men gör mig ändå lätt förstämd. Först, varför heter det numera nekrolog och inte dödsruna? Nekrolog låter vagt otrevligt, antagligen för att det påminner om nekrofil. Och dödsruna är väl för rakt på sak, gör väldigt klart för alla att det handlar om döden. Den personliga döden, min och din död.

Alzheimer är en sjukdom som gör mig ledsen, kallas visst för ”de anhörigas sjukdom” – men så är det väl med alla obotliga och svåra, slutgiltigt dödliga, sjukdomar. Den sjukdom jag själv fruktar mest är ALS. Jag läser på Facebook om en ung dotter till en pappa med ALS. Hon och hennes vänner och familj gör armband med texten ”fuck ALS” och har samlat in stora pengar till forskningen kring den sjukdomen. Jämför det med att kittla fantasin med att skriva sin egen nekrolog… ”Oemotståndligt makabert” tyckte SvD´s kulturskribent att det senare var.

Letar frenetiskt efter något som gör mig glad idag – jo, att Minsann verkar lugnare och inte vill slicka sitt sår hela tiden. Och att jag har en ny mobil router som fungerar perfekt, so far. Liten är den också. Och att jag ordentligt lämnat tillbaka den router jag lånat av bästa vännen.

Och så förstås, det som gladde mig i torsdags redan – att mitt bidrag till Ordberoende förlags novellantologi ”Älskanoveller 2” är utvalt tillsammans med 29 andra. Boken publiceras nästa år. Vill ni läsa vad jag skrev får ni köpa boken! Priset lär bli överkomligt.

Felköpta dammsugarpåsar höll på att orsaka mitt sammanbrott idag. Fd maken klippte och höll på, och fick fortsätta medan jag hämtade en annan dammsugare. Nu har jag skrivit upp vad dammsugaren med fel påse heter. Nästa gång jag handlar blir det rätt påsar.

Att bli så orimligt stressad och irriterad som jag blev idag – och därmed vass i tonen mot fd maken – är inte OK. Jag är inte OK. Medan han gick ut med hunden tog jag en sväng i skogen. Lite snällare och med några trattkantareller i korgen är jag nu inne igen. Hann dessutom med att ”röja” lite med en hacka i diket så att vattnet som samlas där rinner en aning bättre, får antagligen fortsätta hacka i morgon. Hoppas mitt lite lugnare humör håller i sig.

Jag behöver komma hem och vara med mig. Mer än någon dag emellanåt.

Ord 0. Så står det längst ner. Nu är de10. Det här är ett bra bevis för att ”nu” egentligen är över innan det existerar. När jag skriver något är det som var nu alldeles nyss, borta.

Vad håller jag på med? Trycker ner tangenter, formar ord, låter fingrarna vila, stirrar rakt ut i luften. Ser katten och fd maken komma ut ur rummet. Reser mig för att börja göra frukost.

Börjar på ny kula. Varifrån kommer det uttrycket? Wiktionary ger mig genast ett svar:

Kula är ett parti i vissa spel, där insats göres, t. ex. i kille. ”Jag vann första kulan” sägs det i spelet. Börja på ny kula är samma som spela på ny kula, efter ny insats. ^[1] Kulan är också beteckningen för den skål vari de spelandes insatser samlas. Denna kul-skål var ofta tillverkad av en utväxt på en trädstam.

Förklaringen verkar rimlig. Låt mig se vad den här kulan omfattar.

Läste nyss Stig Larssons (i Aftonbladet) nedgörande recensioner av två nyutkomna deckare, ”eller kriminalromaner som det så fint heter” – där han avslutar med att hänvisa till tidiga kommunistiska år då han lärde sig uttrycket ”kamratlig kritik” och hoppas att författarna ska uppfatta hans ord så… Kanske är böckerna tråkiga och klent hopkomna, men särdeles kamratlig tycker inte jag att hans text var (vad nu kamratlig kritik månde definieras som). Eller är det hans uppfattning att de här författarna borde kunnat bättre, som är kamratlig?

Här kan jag inte låta bli att lägga in Wiktionary´s definition av ordet ”månde” (som Word stryker under som felstavat):

månde

1. (ålderdomligt)skulle kunna (hjälpverb)

Grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider. –Ragnar Lodbroks saga

Användning: Månde är ett hjälpverb som bildar preteritum konjunktiv, en verbform som uttrycker något som kan hända eller kan ha hänt (presensformen av konjunktiv utrrycker däremot en önskan, begäran, i vissa fall en befallning samt något som kan stämma om man berättar något som någon annan berättat etc.)

Etymologi: Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola)^[1].

På torsdag är jag bland många andra inbjuden till adventsmys på förlag. Tackade ja när jag kände mig aningen mera social än just nu. Antagligen skulle ingen ens märka om jag inte kom dit, men så gör jag inte. Och tacka nej vill jag inte en gång till, har redan förbrukat den möjligheten vid tidigare tillfälle när lusten tröt. Det är långt till torsdag. Och jag behöver möta nya människor, särskilt när jag inte riktigt vill.

Borde skicka min gamla Nokia-laddare till ena syrran innan hon åker till London igen. Det är där hon använder sin gamla telefon. Skriver upp på lapp.

OK, jag har gjort lite nytta idag, har öst vattnet ur sonens båt som legat under en presenning på land hela året. Men jag inser att jag inte längre är gjord för att klättra i och ur båtar, ens om de ligger på en trailer och står stadigt. Så har jag stekt fläsk i tärningar och gjort en ugnspannkaka till middag, just uppäten. Fd maken diskar.

Har läst lite, kollat Facebook, skrivit en kort bloggtext som syrran ringde och talade om ”var så bra”. Är glad att jag har henne som troget läser och får mig att skriva när jag inte skriver.

Manusjobbet blev klart igår, det fyllde några timmar varje dag i november. Men det har inte blivit just något NaNo-skrivande. Nu sitter jag här med ett par Barbara Nadel-deckare om den turkiske polisen, ”Vägen till Rebella” av Helga Henschen och ytterligare ett par möjligen läsbara olästa böcker. Jag har också skrivit upp att jag vill läsa Cotton´s ”Himlakroppar”.  Utan böcker blir tiden för lång, samtidigt som den är kort.

Mannen som ibland är min har kollat julbordet på vägen till Åland. Kanske blir det ännu en båtfärd i höst, tror dock inte att julbord slår den fantastiska skaldjursmenyn häromsistens.

Vi känner igen varandras kroppar, också när vi inte känner igen den egna. Händer och läppar minns, kanske ser de bortom det påtagligt närvarande. Den här skrynkliga kroppen hävdar att den är min, liksom din är din.

Att bli gammal är svårt att begripa, mäts ofta i ”orkar inte längre”, ”kan inte”, ”kommer inte ihåg”. Min hjärna förstår inte att det är jag som är gammal, och du. Den får acceptera utan att förstå, tala om för sig att det är sant. Kvinnan i spegeln är jag, och du är fortfarande du. Inuti. Vi är vi, ett tag till. Var för sig, och med varandra.