beskrivarblogg

En vän berättade om sin bror, som hade turen att befinna sig på sjukhus av annan, okomplicerad anledning när blev sjuk, och hela hans ”system” plötsligt började ge vika – hade han inte varit där han var, vore han idag död. Han är inte frisk ännu, förstås, men han lever.

Sonens hund är skakig i benen, mera stelbent än jag om morgnarna, men än lever även han. Och fd maken blir alldeles utmattad, mest i det strokedrabbade vänstra benet, när han rör sig för mycket. Om han inte rör sig å andra sidan blir det andra negativa konsekvenser.

Minsann (min katt) är rena ungdomen i det här gänget, vig och smidig och rörlig. Själv är jag också stadigare på benen än de övriga, manliga boende här i huset. Jag påminns hela tiden om allas vår dödlighet, livet går för fort förbi, alltför mycket som inte blev vad det kunnat bli med större medvetenhet och beslutsamhet.

Novembertankar tränger sig redan på. De är svarta, utan särdeles hopp, utan glöd och energi. Tappade på kraft. Glädjen har gått i ide och väntar på våren. Är inte alldeles säker på att den magasinerat tillräckligt med solljus för att överleva vintern. Och på Ålands hav stormar det så att det inte ens blir någon liten kryss med skaldjursbuffé för rimlig peng. I morgon ska jag plocka trattkantarellerna i backen, om så regnet står som spön i backen. Alltid något.

Mitt Sim-kort i fd makens modem – löser problemet med internetuppkoppling för ögonblicket. Telias support och jag kom efter sex chattsamtal, flera timmar och fruktlösa försök hit och dit fram till att modemet nog är trasigt. Det trodde jag innan jag chattade…

Jag och grannfrun har baxat ner hennes gräsklippare i källaren och flyttat tungt bord in under tak i uteduschen, där hamnade också stora blomkrukor med mera. Nu är hon och sommarhuset rustade för vintern.

Kålpudding har jag utlovat till middag idag, men än får tillagningen vänta några timmar. Anna Bergenströms recept är oslagbart, du fräser vitkålen och löken och blandar alltihop i köttfärsen. Inga hårdnande lager av köttfärs mellan kålbitarna längre, men ljuvligt saftig och god kålpudding. Kåldolmar har jag slutat göra för länge sedan (om jag ens gjorde dem då).

Läste i Karin Englunds blogg (http://www.karinenglund.com) om hur hon gör fotoalbum av alla de bilder som samlats genom åren, och hur många av bilderna saknar både namn och tidsangivelse. Hon – och jag/vi – har fotografier i högar, men bara några få album. Karin beskriver också hur det tar tid, ibland blir hon sittande och minns. Det känner jag just nu att jag inte vill, jag blir gråtfärdig bara jag tänker på att minnas, mina barn som små, Mats som liten och större, och innan han dog. Fotoalbumen får vänta, på mig eller någon annan.

Karin satte fart på mina tankar också häromdagen, när hon skrev om Tomas Lappalainens bok ”Mellan 55 och 60”. Om jag förstod henne rätt handlar boken om bilden av ”äldre” och hur den är olika i Sverige och annanstans. Jag som är mellan 70 och 75 flinar åt att vara ”äldre” vid 60, men jag tror också att jag kommer ihåg att det var lite skrämmande. Nu skrivs det mer eller mindre roliga böcker om hundraåringar och rånande äldrebo-ingar – och inget av det känns som om det har med mig att göra.

Jag tänker oftare än förr på döden. Beror det på ålder eller på att vår son dog för ett halvår sedan? Kroppsliga tillkortakommanden blir flera och mera påtagliga – på grund av ålder eller på grund av för mycket sittande framför datorn? Rimligen är framtiden kortare än dåtiden, det vore fasansfullt annars. Inte vill jag bli hundra år och uppvaktas med tårta av kungen, som jag för övrigt gärna avskaffar. Gud nåde den som kallar mig ”pigg, kry eller rask”, eller för den delen pensionär eller ”äldre”. Gillar inte etiketter av något slag, och ovanstående får mig att bli knottrig av irritation. Glömsk måste jag medge att jag är, glömskare än förr – ålder eller stress? Väljer för ögonblicket att tro på stress, som möjligen kan bli mindre med tiden.

Osynlig som kvinna efter en viss ålder, visst är det så. Det kan nog handla lika mycket om kvinnan själv som om de män som inte längre ser henne. Ensam kvinna på krog i Sverige lär inte vara så kul, undviker den erfarenheten av olika skäl. Men en av de vackraste kvinnor jag visste – när jag själv var betydligt yngre och i alla fall mindre skrynklig än nu – var Viveca Lindfors, på gamla dar.

Syrran noterar att jag inte skriver. Och pratar om katarsis i skrivandet – jovisst är det så. För ögonblicket vet jag inte riktigt varför det inte blir något skrivande. Kanske handlar det om att jag inte säger mig ha tillräcklig ro där jag i stunden befinner mig. Ofta är jag på väg mellan mitt hem och fd makens sommarhus, där vi båda tillbringar mesta tiden. Vi är ömsesidigt beroende av varandra, jag får använda bilen och han behöver någon som kör och fixar sådant han inte längre klarar. Idag t ex har vi gemensamt tömt mulltoan och grävt ner innehållet i det gamla potatislandet nedanför husen. Att innehållet var något blötare än vi trott kan väl räcka som beskrivning.

Nu vilar hund och katt och man, jag har gjort en något märklig äppelkaka (hade inget bakpulver så det blev en variant med vispat ägg och socker och Crème Fraiche, plus kanel, ett Arla-recept) – vi får väl se vad den smakar som efterrätt till ugnsrostade potatisklyftor och dito tunna revben småningom. Gårdagens middag var wienerkorv, fantasin och orken förslår inte varje dag.

Jag vet att trattkantarellerna några meter in i skogen väntar på mig, men de får stå där till i morgon. Snart ska jag göra mig en Dry Martini utan citron (glömde köpa, har heller inga oliver) och läsa vidare i ”Monsoon” av Wilbur Smith – farliga seglatser och dödliga pirater och engelska hjältar blandat med någon mera vardaglig gubbe, tillräcklig verklighetsflykt  därtill på engelska. Det behöver jag just nu, och inte ens jag läser ut den boken idag. Den räcker åtminstone i morgon också.

Jag lovar, det är äpplen, inte falukorv!

Ordet ”skamfilad” dök upp i mitt huvud i morse. Varifrån kommer det? Att det innebär medfaren, sliten, kanske lite sjaskig trodde jag mig veta. Wikipedia meddelade att ordets ursprung är sjöfart – ofta använt om tåg etc som av fartygets rörelser gneds och gnuggades mot vartannat och medförde slitage.

Rykten kan också vara skamfilade – här blir slitaget mera bildlikt, nött av för mycket o-bra.

Och jag tror att jag känner mig skamfilad ibland, när jag glömmer hur bra och OK och vacker jag är. När jag mest undrar vem den där trötta och ledsna kärringen i spegeln är, hon med fåror i ansiktet och tomma ögon. Då är det jag själv som står för filandet, och skammen. Och då gäller det att mota Olle i grind (undrar vem den ursprunglige Olle var, som inte fick komma in, någon som vet?) – och skrämma bort både skam och annat elände. Det kostar för mycket sparsamt förekommande energi att hysa sådana intränglingar.

En kusin ringer syrran och berättar att en annan kusin dött och hon ringer mig. En kusin som jag och mina systrar nästan aldrig har träffat. Åtminstone inte som vuxna, kanske någon gång som barn – jag minns två smala blonda systrar som bodde i Blåsut utanför Stockholm. Minns det antagligen för att det namnet fascinerade mig, hur kunde en plats heta Blåsut?

Läser parallellt ett inlägg på Facebook från en polis i Lund, om hur han nästan går sönder när han håller om en mamma skriker och skakar efter att ha hittat sin son död hemma, ett självmord som jag förstod det. Hans professionella sköld brast nästan. Jag gråter över den skildringen, men inte över min kusins död. Båda var obekanta. Det är den skrikande och skakande mamman jag gråter med. Henne är jag nästan bekant med, båda har vi förlorat ett barn, hur vuxet det än må ha varit.

Det är för mycket död omkring mig och oss alla, döden tar aldrig slut.  Men det gör ju inte livet heller. Nya liv, och gamla långa liv. En cyklande man som är 103 och unga människor som inte orkar leva längre. Farsoter som medeltida pest, omöjliga att hindra från att spridas. Parallellt med krig som avsiktligt dödar, utan att skilja på sk soldater och civila, barn eller vuxna. Flyktingbåtar som sjunker eller sänks utanför Italien, romer som inte får finnas någonstans.

Bokbål i Småland, inspirerade av seklers bokbål. Några direkta häxbränningar har jag inte hört talas om ännu – vilka är nutida häxor värda att förljuga och förfölja och skada, kanske döda? Sveriges utomlandsfödda kvinnor? Kvinnor? Vi har en andre vice talman i riksdagen som kanske kan komma att uttala sig om den saken. Han vet säkert.

Är det hösten och snart november och mörkret utanför fönstren som jagar upp alla svarta bilder och allt elände? För det mesta kan jag hålla svärtan i någotsånär schack – just nu överväldigar den mig. Det farliga/hotfulla/ finns där, lidandet försvinner inte.

Tur att det också finns motkrafter, min just nu är en fyrbent vän, Louie. Han klämmer upp sig i soffan nära mig och lägger huvudet i mitt knä så att skrivandet blir nästan omöjligt. Så mycket gråt blir det inte heller med en slickande hund i famnen. Han mjukar upp mitt hjärta.

Har tänt ljus inför kvällens mörker. Grannen eldar och elden är vacker där den skymtar mellan träd och buskar. Sjön är nu spegelblank. Här är rofyllt, överallt utom i mig. Tyst är för all del även jag, men inuti skramlar och dirrar och far det – vad nu det är. Sprattel i själen, o-frid, inget som leder någon vart.

Det här är ett sådant där lugn och en sådan ensamhet som många skrivande människor längtar efter och söker. Och jag kan inte använda den, mer än så här. Någonstans i det interna virrvarret finns också en känsla av brådska, jag begriper mer och mer att jag har kort tid framför mig och lång tid bakom mig. Alltså borde jag effektivt utnyttja den tid jag har… Tyvärr fungerar varken jag eller orden så. Ibland hittar jag några ord som tycks ha energi, ofta gömmer de sig.

Är hos Louie och sitter vid köksbordet och ser ut över den lilla sjön, samma sjö som finns på min blogg. Här är vackert, tyst och lugnt. Gräsmattan är nyklippt (av hundens husse, inte mig) och parasollet rör sig lite i vinden. Läser ett par recensioner av Ulf Lundells nya bok, ingen av läsarna var nådig mot författaren. Ändå lär han ha haft den längsta kön för signering vid Bokmässan i Göteborg. Boken heter ”Visenterna”, de mer eller mindre utdöda stora djur som ännu finns några stycken i Avesta, min hemstad en gång.

Husets router och nätverk tar hand om min internetuppkoppling, behöver alltså inte nöta på fd makens modem.

Med enbart en hund i huset är här förunderligt tyst, och ändå kan jag inte inse att Frankie skulle ha varit särskilt högljudd. Saknar honom, och hans sätt att komma och bara stå bredvid mig som tröst och distraktion.

Små irriterande blomflugor far omkring och låter sig inte fångas. De är det enda som stör min frid i ögonblicket. Den politiska röran i Sverige får reda ut sig mig förutan, jag väljer just nu att tro att S och Mp kan få ihop något som är acceptabelt, när det väl kommer till riksdag och omröstning. Utan stöd av nazisterna i ett eller flera andra partier. Jag mår illa vid tanken på en andre vice talman från ett sådant parti, det enda som kanske är bra med det är att han möjligen inte får utrymme att öppet hävda sina åsikter.

På Facebook lunkar kattbilder och trillingnötter (försvinnande sådana) på. Aktiviteten i mitt flöde (det heter så) är mindre än vanligt, kanske är det så för många. ”Boksmälla” kallade någon sin nyanlända förkylning, det är kanske det som gör många avslagna den här veckan. Mitt eget interna flöde är också tämligen klent. Sorg, ekonomi (Kronofogden har räknat upp mina lånebetalningar med dubbelt så mycket som hittills, hade de räknat fel förra året?), höst, mörka kvällar och morgnar, snart november – lägger sig i vägen.

När jag började skriva hade jag en tanke på att försöka komma ihåg vad som gläder mig just idag, ny månad, årets sista kvartal, en sorts tänkbar nystart. Vackert väder är ett glädjeämne. En hjälpsam fd make som ser till hund och katt medan jag passar vännernas hund är ett annat. Fysiskt frisk är jag nog också, vacker utsikt har jag som sagt, och snart något att äta. Fri tillgång till internet. Beställda Bokbörsen-böcker är levererade (de jag fått betalt för). Mer? Syrran är välbehållen hemma efter Albanien-resa som var fin. Andra syrran lär komma tillbaka från London i veckan. Sönerna mår veterligt bra. Mannen som ibland är min har fått glädjande besked om sina blodvärden, ”har inte varit bättre sedan 2007”.

Snart är det fem månader sedan vår son dog. Och han är mera med mig idag än någonsin. Kanske är det faktiskt också en konstig sorts glädjeämne. Och ännu ett är Louie som just krånglat sig upp i mitt knä, som han brukar sitta med matte. Jag lyckas inte ta någon selfie med oss, men här är han nersläppt på golvet därefter.

Lånar modem av fd maken och har idag gjort slut på hans surfmängd. Tur att det är ny månad i morgon – ska passa vännens hund en vecka och hoppas på att kunna koppla in mig på deras router under tiden. Klarar förmodligen inte att inte vara uppkopplad en hel vecka. Just nu går det att låta bli, eftersom internet är så segt att det inte fungerar, vad än Telia hävdar…

Är tillbaka i fd makens sommarhus, det jag en gång var med och byggde och levde i. Lite konstigt är ju livet, men eftersom vi är goda vänner känns det OK.  Vi behöver varandra just nu, också när jag blir trött på att vara tillbaka i gamla roller oss emellan. Ibland fräser jag och känner mig hemvant elak, men så intalar jag mig att jag får fräsa, lite och inte alltför ofta, inte hela tiden. Jag var till kyrkogården idag och tog bort vissna blommor från Mats grav, som än så länge är alldeles anonym och utan sten. Skönt att vara ensamma där en stund, bara han och jag.

I morgon ska jag krama en fyrbent vän som just förlorat sin kompis i hundlivet. Louie är nog lite vilsen han också i den annorlunda tillvaro som hans liv nu är.

Ska också göra mera plommonchutney enligt recept från ICA-butikernas tidning – med plommon, rödlök, röd chilipeppar, ättikssprit, lite socker och riven ingefära, gott och vackert. Den jag gjorde i helgen är nästan slut. Och lägga in ett par kassar böcker på Bokbörsen, snart är alla flyttande grannarnas böcker presenterade, en del redan sålda. Återstår enbart problemet med bokhyllor till allt nytillkommet. För ögonblicket letar jag i diverse pappkartonger när jag får en beställning, och inte hittar boken i någon av de bokhyllor jag har. Det brukar ta en stund, men för det mesta lyckas jag. Idag hittade jag t ex Clinells ”Folk- och festmat i Hälsingland” överst i en hög på det gamla skåpet i vardagsrummet, innan jag letade i alla de andra högarna.

Är det någon som märker att jag skriver ord för att få ord skrivna, oavsett vilka? Jag tvingar mig att få ner något på skärmen och vidare till bloggen idag också, kanske i morgon också, den som inte vill läsa slipper ju. Det är inget jag styr över.

Syrran hävdar att bloggen är ett bra ställe att förvara ord på. Och nog finns där en massa ord redan, men det är inte de orden jag är på jakt efter. Jag vill ha de hittills oskrivna orden, de som ska ta mig annanstans i mitt skrivande och i mitt liv. De som ska läsas av många. De som jag vill, men tydligen inte tillräckligt starkt. Än. Har väl inte nått ordbristens botten.

I stället för ord blev det rönnbär under eftermiddagen. Inga särdeles sura sådana, bara ett par kilo att stoppa i frysen och göra gelé av senare. I morgon åker jag till fd maken, och på onsdag är jag hundvakt till Louie som numera säkert saknar Frankie lika mycket som jag. Vi får trösta varandra.