Vapenvila?

Publicerat den 20 november, 2012 av beskrivarblogg

Sitter och slötittar på ännu en Afrika-film. Elefanter, trötta ser de ut, där de lunkar och sprutar damm över sig. Ungar i storleks-(litenhets-)ordning efter mamman, hanar som slåss. Som vanligt. Kanske blir det vapenvila mellan Gaza och Israel. Vi har ätit musselsoppa, som mannen min lagat.

Svenska, mätta och glada byter vi åsikter om huruvida Grekland någonsin kommer att kunna betala tillbaka de lån EU beviljar. Ingen av oss tror det.

Och vi lyssnar till diskussionen om ”den svenska modellen” när det gäller förhandlingar mellan arbetsgivare och fack. Det som hände i SAS hände inte över en natt, ändå hade man ingen ”normal” förhandlingsgång – moderaten hävdar att detta är unikt, Unionens kvinnliga ordförande står på sig och påpekar att man infört något hittills okänt i svenskt arbetsgivar-/arbetstagar-klimat. Tyvärr har hon rätt.

I min lilla värld har jag idag städat hela lägenheten hemma hos mannen min, den som en gång var också mitt hem. T o m städskrubben fick sig en omgång. Golven är torkade, gardinerna strukna och upphängda. Fönstren är fortfarande otvättade och får så förbli till i vår.

I morgon åker vi hem till mig, med tvätt från mina två män. Jag har böcker att leverera, och hyra att betala. Så in till stan igen på söndag för mannens sjukhusbesök både måndag och tisdag, och mitt besök hos fd maken.

Han mår glädjande bra, kommer att behöva hjälp hemma när han får komma hem, har pratat med kuratorn om de förändringar som behövs. Trösklar som ska tas bort för att rullatorn ska gå lätt att manövrera, kanske behöver badkaret tas bort, etc. Han är vid gott mod, och tror nog att det ska komma att fungera hyfsat. Jag har talat med grannen på landet så att hon vet vad som hänt. Kanske har hon ringt idag, hon lät lite tveksam inför att ringa.

Hans syskon har veterligen inte ringt. Blir vi så rädda att faktiskt inse vad som hänt en bror (i det här fallet) att vi inte törs ringa och prata? Äldste sonen har talat med dem, så de är inte okunniga. Jag är ledsen å alla inblandades vägnar. Önskar att vi alla lärde oss att det är viktigt att prata med varandra, att bry oss om varandra, och visa att vi gör det. Jag tror ju inte att de struntar i sin bror, tror bara att de kanske tror att de måste säga något alldeles speciellt om de ringer …

Gud har jag småpratat med de senaste dagarna – inte enbart om fd maken. Vi är många som behöver hjälp av något utanför oss själva – och kanske får vi det. Ham – sa.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Nålsögon

Publicerat den 15 november, 2012 av beskrivarblogg

Nu syr mannen min hängare i en handduk, och knappar i min nattskjorta. Tack. Han kan trä på nålen utan hjälpmedel, jag kan knappt med påträdare, den ska ju också in i nålsögat. Jag blåser bort dammet på datorn. Efter lunch, när kisstabletterna från morgonen mattats av något, och innan nästa ska tas – ska vi åka och handla. Livet inrättas efter medicinering (mannens för hjärtat, bl a), transportmöjligheter (att jag har någon som skjutsar mig) och sjukhusbesök (bådas våra, jag till min fd man och mannen min för egen del).

Och jag ser en av grannarna, hustrun i ett par i dryga 80-årsåldern. Hon kör (som en kratta, men kör) och han sitter bredvid med familjens hund i knät, och begynnande demens. Hur länge kan de klara sig här ute? Så länge hon kan fortsätta köra bil utan att något händer, så länge hon är frisk nog. De har ett väl fungerande hus, hon slipper bära ved etc.

Ingen av oss som bor här har träffat de nya ägarna, såvitt jag vet. De är fortfarande bara någon/några ”med massor med pengar” enligt nuvarande gårdsägare.

Här bor åtta hushåll, ägarna inräknade, nu när mamma och syster/svåger flyttat. Finns alltså utrymme för två familjer till, plus ny familj i stora huset. När jag försöker räkna antalet människor får jag det till sjutton idag. Jag och paret med hunden i knät är äldst. Tre familjer med barn, två av dem med spädbarn. Hundar och katter, hästar och kor. Gris. Och varg och lo i skogen, älg och rådjur.

En gammal såg/kvarn håller på att rasa ner i den forsande bäcken. Den ska renoveras av nya ägarna, ett jättejobb. En strömstare bor en bit ner vid bäcken, änder och häger när det är den tiden. Två stora stallbyggnader, diverse magasin och andra mindre hus. Två av husen längs vägen är friköpta, övriga hör till gården.

Alla korna står i en öppen ladugård¸ även vintertid. Tjurarna är borta, men det är ett tjugotal kor kvar, och kor lär ska finnas även i framtiden.

Ordkontrollen i programmet gillar inte kombinationen ”lär ska”, utan markerar med grön vågig understrykning.  Robotar tänker inte, det gör inte datorprogram heller.

Eller för all del den som skriver, alltid. Det finns säkert någon som gett sig på uppgiften att räkna ut hur många tankar en människa (standardvarianten?) tänker per dygn. Jag har tack och lov ingen aning, men jag vet att i min hjärna sprattlar det alldeles för många tankefragment, hela tiden. Hur det är när jag sover är jag inte säker på, men om jag ska mena att även drömmar är tankar så svindlar det lite. Hur mycket av allt som pågår har någon som helst relevans? Hur mycket är någon annans skräp, strunt som jag läser på nätet, eller i böcker, eller alldeles eget onödigt tänkande.

”Idiot savant” betecknas den förståndshandikappade som har en fantastisk förmåga, t ex att kunna spela piano på gehör efter att en enda gång hört ett komplicerat musikstycke. I övrigt fungerar ingenting som det ska. En ganska grym benämning på ett mänskligt tillstånd som jag inte riktigt vet om jag ska tro är välsignat eller motsatsen. En gång för flera år sedan såg jag ett TV-program som jag inte glömt. En ung man, som inte kunde klä sig på egen hand, än mindre läsa, prata eller skriva – han spelade klassisk pianomusik så att jag grät av hänförelse. Räcker denna gåva även för att göra hans liv gott? Vem vet mer än han själv, han såg ut att vara lycklig när han spelade.

Hur kom jag hit? Jo, via alla mina virriga tankar som just inte leder någon vart. Jag har ingen fantastisk extraordinär förmåga som kompenserar alla mina tillkortakommanden. Jag kan å andra sidan fortfarande skriva, läsa, prata, laga min mat och diska (jo, jag kan det också, även om jag gillar när någon annan gör det). Men varför har de flesta av oss så mycket onödigt i huvudena våra, så ofta? Varför har vi inte mera effektiva filter, som blockerar struntet?

Vi har filter, blir tillvaron alltför kaotisk och tankarna svämmar över i oss, glömmer vi bort det värsta, ibland det mesta. Jag märker just nu att jag är stressad, genom att jag t ex startar tvättmaskinen utan att ha stängt locken därinne – som tur är kan den inte rotera. Jag går iväg för att hämta något och måste backa och göra om. Börjar med en sak, och fortsätter med något annat, för att hitta det påbörjade efter en bra stund. Kaffet t ex. Drar i för många trådar samtidigt, tänker för många obesvarbara tankar parallellt.

Just nu njuter jag anblicken av mannen min som koncentrerat syr i en knapp i min flanellnattskjorta. Han torkar teatraliskt svetten ur pannan, och jag tackar ödmjukast. När jag fastnar med pekfingernageln för tredje gången inser jag att det var nagelfilen jag skulle hämta för en halvtimme sedan, när jag i stället gick och hängde tvätten. Nu har jag även filat naglarna.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | 11 kommentarer

Tavla, tavla på väggen där

Publicerat den 15 november, 2012 av beskrivarblogg

Gårdskarlen har lämpat av två rostiga järnrör som varit trappräcke till det här huset. Nu ska de på plats och så ska något dit som man kan hålla sig i, upp- och nerför trappen. Hur det nu ska gå till.

Jag har baxat in sonens kräftburar i källaren, med viss möda och omflyttning fick de plats. Men om vattenröret i hörnet fryser i vinter måste de flyttas på igen. Mannen min: ”det skulle jag inte ha gjort” – betyder att han inte skulle ha lagt in burarna, när sonen tyckte det räckte med att lägga dem utanför dörren.

Nu rakar mannen min sig, med apparat där det finns el, men ingen spegel. Så han saknar en spegel, men inte vill jag ha en spegel bredvid svärmors tavla med trötta lingonplockerskor på väg hem. Väggarna här är  fulla av tavlor av alla sorter, som ändå hör ihop på något sätt, mitt sätt. En har Anna-Charlotte, skrivarkompis, målat. En är av autodidaktiske Sala-konstnären Stig  (tror jag) Engberg, en liten, gammal är av okänt franskt ursprung med titeln ”Leve au jour”, en är en skotsk sjö som jag fått av bästa vännen.

På skåpet vid samma vägg står lutat mot väggen ett litet gammalt tryck, ett bondepar som ber/tackar för sin skörd, ”L´Angelus”, därbredvid står en kaffekanna i effektfullt svart och orange, en akryl av min franske vän, Philippe Auriol.

Vid sidan av sovrumdörren står ett stort vitmålat 30-talsskåp för porslin mm. På det står en stor ”Open Mind” av Ulrika Hydman-Vallien, och på väggen hänger en tavla med fantasifåglar som flyger över en fantasihimmel, en litografi av Uno Vallman. Den har sällskap på ena sidan av en liten akvarell av Paul  Holsby, och på den andra av ännu en liten akryl av Philippe Auriol, ”Don´t volveremos à cinq heures” (Väck oss inte klockan 5?).

På väggen ovanför ena soffan hänger en nakenstudie i olja, av okänd konstnär, mest intressant på grund av ena benets fysionomi, ”vilja men inte riktigt kunna”. Bredvid en tavla där man med lite möda kan urskilja en flamencodansös och en gitarrspelande man. Väggen ovanför andra soffan är storblommig i grått och svart och silver – det räcker.

Av ovanstående framgår nog att jag gillar tavlor, gillar vad de får mig att se och drömma om och komma ihåg. Tycker om att flytta på både tavlor och möbler, ser plötsligt att det där skulle passa bättre där. Just nu borde jag tömma de två senaste bokhyllorna och plocka om böckerna – jag hade lite bråttom att få in dem, så nu har jag alfabetet lite utspritt i båda, plus i de tre andra som står i sovrummet. Och den som står i det lilla rummet på väg till duschen. Var ska jag ställa de ytterligare hyllor jag behöver?

Mannen min diskar. Nu vill han putsa min gamla kopparskopa som hänger över vedspisen, men jag har enbart silverputs, så det får vara.

Allt det här skriveriet började i att mannen min rakade sig. Solen lyser obarmhärtigt på mina otvättade fönster, idag är det varmt ute, kanske …

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

skriftligt prat från igår kväll och idag

Publicerat den 9 november, 2012 av beskrivarblogg

Gud hjälp honom. Punkt. Eller, hjälp honom!! Nu kom i alla fall Minsann in, med kalla tassar. Jag låser ytterdörren, varför vet jag inte. Om någon definitivt skulle vilja ta sig in är det lätt genom något av de tillgängliga och otäta fönstren. Nu vill Minsann kelas med, och det ställer jag gärna upp på. Hennes päls börja bli vintertät och vacker, glänsande svart som alltid, med två (jag lovar, två) vita strån alldeles under hakan. I övrigt är hon svart. Även under fötterna. Eller tassarna.

Kall natt, vaknade klockan sex, men somnade om, drömde igen om katter. Nu en gullig liten kattunge, perfekt randad i grått och vitt som lyckades sno mina trosor och trassla in vassa tänder i dem. Och moster hade två långhalsade hägrar innanför morgonrocken, som för övrigt var min, fd syrrans, ceriseröda. Hon undrade förvirrat hur de kommit dit?

Gud, hörde du mig när jag vaknade. Jag ropade på dig det första jag gjorde, hjälp Jan. Idag också. Snälla. Jag tycker hela tiden att telefonen ringer, men det gör den inte. Något mejlsvar från Jan har jag inte fått, han har naturligtvis inte haft igång datorn i natt, när han inte kollat igår. Sopbilen har varit här och tömt min överfulla tunna, jag har postat tre böcker. Det är otroligt vackert ute med frost och sol. Minsann är ute, kanske är det därför det inte är några fåglar vid fröautomaten. Den är tom, det är anledningen, talg är tydligen inte lika lockande! Ska fylla på om en stund.

Förströr mig med att lägga in böcker på Bokbörsen. Och ringa sjukhuset, jag har fått ett annat nummer, till rätt del av avdelningen – men där svarar ingen. Jag inser att jag skrivit mindre än hälften av det jag ”borde” nu i november.

Min fd man ringde nyss, hade lånat telefonen på avdelningen! Han får inte använda sin dator, eller sin mobil … Han kunde prata, men slirar lite på orden, har utretts för rehabilitering, men ännu inte fått mera besked. Hans blodtryck var över 200 när han kom in. Nu var det nere i 140, bra. Det kändes bra att prata med honom, han verkar lugn och tar det som det är. Blir bra omhändertagen. Igår var han trött, precis som sonen noterade.

Jag är alldeles utmattad, också i kroppen, just nu.

Fågelfrön påfyllda, mera ved intagen, flera böcker registrerade. Jag försökte göra mig vacker tills mannen min kommer om någon timme, men ser bara trött och hängig ut. Näsan är snuvröd, ögonen blir inte klarare ens av lite mascara. Jag börjar vänja mig vid de nya glasögonen. Nu är fåglarna här igen, både hos fröna och vid talgen. Var Minsann är vet jag inte, hon har varit på vift några timmar i det vackra vädret. Frosten ligger fortfarande kvar där solen inte kommit åt. Det är vackert.

Gud, kanske har du ändå hört mig och andra. Jag försöker glädja mig åt det som är, inte dra iväg med fantasier kring hur det kunde varit. Men du Gud, du får fortsätta hjälpa honom, han behöver det framöver. På alla sätt, glöm inte bort honom i mullret från alla andra som också behöver ditt stöd. Och förstås, tack så här långt! Jag kommer att fortsätta att påminna dig om honom, tjata på dig, be dig, beordra dig. Ham sa.

Du hör nog både det ena och det andra, Gud. Nu har mannen min kommit hit och han har med sig presenter från bästa vännen, Bodil Malmstens senaste ”Så gör jag” (häromdagen talade jag om den som en av de få böcker jag ville äga) och en bok jag nyss läste om och ville läsa, Lizzie Doron´s ”Varför kom du inte före kriget?”, plus två till som jag återkommer till framöver. Jag blev så glad att tårarna trillade.

Och vardagsrummet är fullt av begagnade böcker från stora huset, sådana som inte ska flytta med folket när det blir dags för flytt. Jag tackar och tar emot. Just i det här ögonblicket är livet gott. Tack till alla som tänkt på mig och min fd man. Jag fortsätter prata med Gud och jag fortsätter med Ham sa.

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Torsdagar med Margareta B

Publicerat den 8 november, 2012 av beskrivarblogg

Läs min krönika på 1av3.se!!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Frusen

Publicerat den 7 november, 2012 av beskrivarblogg

Jag nyser och snorar. En reaktion på sjukbudet igår? Kropp och själ hör ihop, igår blev min själ rädd och chockad. Nu fryser jag och känner mig allmänt vissen, några baciller har jag veterligt inte utsatt mig för – har inte träffat någon mera än mannen min på en dryg vecka, inte ens varit och handlat.

Sönernas far är kvar på sjukhuset för ytterligare utredning, han har ”kvarstående symtom” som den sköterska jag talade med i telefon uttryckte det. Det tog en stund innan jag begrep vad hon sade. Han kan gå, men får inte gå omkring ensam. Hur talet är vet jag inte, mobiltelefon får han inte använda på sjukhuset, och någon telefon har han inte fått inkopplad. Vi får se.

Min telefon går varm av samtal från släkt och vänner som vill veta hur han mår. Och jag vet ju inte riktigt, men säger det jag kan. Två av sönerna skulle besöka honom i eftermiddag.

I morse, när jag som mest behövde distansera mig från ovisshet och elände, skrev jag torsdagens krönika för 1av3.se. Läs den i morgon.

Nu ska jag stoppa mera ved i spisen så att köket blir varmare. Jag har en gammal varm poncho över kläderna, och raggsockor på fötterna – men blåsten ute känns som om den drar rakt igenom huset. Minsann sover på sin dyna på köksbordet. Det mörknar, jag tänder några ljus.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Nu pratar jag med Gud hela tiden!

Publicerat den 6 november, 2012 av beskrivarblogg

I morse skrev jag om tacksamhet och om att prata med Gud. Just nu försöker jag vara tacksam att min käre fd make är på sjukhus och får den vård han behöver för den stroke han haft pågående några dagar. Jag ber och jag pratar inombords, och jag tänker tillbaka på vårt långa liv tillsammans. Inte vill jag att det ska ta slut här och nu!

Det verkar inte som om man kan göra särskilt mycket mera än att ha honom under uppsikt. Han lär ha en lätt ansiktsförlamning och dito på ena sidan – enligt sonen som har kontakten med läkaren. Min fantasi svämmar över, jag kan lätt föreställa mig hans rädsla innan han kom sig för med att ringa efter en ambulans. Han var ute på landet. Jag kan inte göra mera än prata med alla makter som finns – och be att de tar hand om honom.

Mitt i rädslan är jag fascinerad av hur saker och ting fungerar. Det var inte så svårt att skriva om att prata med Gud i morse. Jag måste medge att jag inte tänkt igenom saken ordentligt, jag hade inte tänkt mig att jag några timmar senare skulle sitta och stamma innanför munnen, be så att jag får ont i huvudet.

Här är vi alltså nu, och vi vet mindre än någonsin om framtiden. Alla frågor som inte går att få svar på, all oro som inte hjälper någon. Sönerna har kontakt med varandra, och äldste sonen åker till sjukhuset i morgon efter jobbet. Jag får nöja mig med det.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , | 14 kommentarer

Tacksam

Publicerat den 6 november, 2012 av beskrivarblogg

Datorn – eller Norton – spökar, idag fick jag köra reparation igen, och nu laddar Norton mycket långsamt ner uppdateringar. Lite väl mycket sprattel för att vara en dator som bara är tre-fyra månader gammal! Nästa mål kanske är en Apple, en Airbook (heter den så?). Dags skriva ny önskelista.

Just nu önskar jag mig ord, ord med mening och sammanhang. Den gamla kvinnan från igår, som skärskådade (vilket märkligt ord, måste kolla) sig själv och sina (mest fysiska) tillkortakommanden, hon sitter här idag och vill skriva. Hon läser fortfarande boken från igår, och hittar fortfarande pärlor:

”när man väl funnit lyckan så måste man se till att hålla den kvar, hålla sig flytande ovanpå den, så att den inre förnöjelsen inte sipprar ut. Det är ingen konst att be när man är illa ute, men att fortsätta be när krisen är över är som att täta själen och hjälpa den att hålla kvar vad den uppnått.”

Jag gillar tanken att flyta ovanpå lyckan och täta själen och därmed hjälpa den. Jag vet bara inte riktigt hur man gör. Att läsa och att skriva är nog mina tätningslister. De båda håller i alla fall ihop mig, får mig ofta att samla mig, nästan fysiskt känna hur jag blir en och hel(are). Känna att jag är där jag är, just i ögonblicket.

Tidigare i livet har jag varit nöjd när jag varit nöjd. Jag har inte ”fortsatt att be”. Och det jag hade uppnått försvann långsamt bort.

Nu är jag gladare och lyckligare än på länge – nu gäller alltså att fortsätta be. Fortsätta prata med Gud. Jag har svårt att skriva om Gud, men det får bli med stor bokstav, och det ord som många använder. Jag vet inget annat. Men jag vet att det inte är söndagsskolans gud, eller kristdemokraternas, eller sekternas, eller någon specifik religions gud – det här är min Gud.

Kanske är det som vissa menar ”Gud i mig”. För vi har alltid pratat, även om jag inte etiketterat pratet. Vi pratar hela tiden. Oftast om struntsaker. Ofta väljer jag att inte lyssna. Hur var det nu, att be är att prata med Gud, att meditera är att lyssna till Gud.

Ham-sa, mantrat på sanskrit som lär betyda ”jag är Det”. ”Ham” på inandning, ”sa” på utandning. En gång lärde jag mig transcendental meditation och fick ett mantra, ett ord på sanskrit. Jag fick då förklaringen att ordet var till för att inte få mig att tänka på någonting, jag visste ju inte vad det betydde, det var tomt på innebörd. Jag mediterade regelbundet några år, och släppte det sedan.

Därefter har jag mediterat på många olika sätt, i olika sammanhang. Mitt gamla mantra har jag glömt. Det var viktigt att man inte talade om det för någon sades det när jag fick det, och tydligen talade jag inte riktigt om det för mig själv heller.

När jag var som mest jagad av skuld och ångest och hade nattsvarta hemligheter för min älskade – då hittade jag ett ord att använda för att tömma min stackars hjärna. Ett ord att sätta i stället för alla stressade och stressande tankar när jag inte kunde sova. Det fungerade bra, jag fick lite vila. Det ordet har jag inte glömt, och jag tänker inte tala om det här heller.

(Att skriva en haiku fungerar också bra när ångesten bits om natten. Tre rader, sjutton stavelser, ögonblicksbild.)

Jag mediterar lättast i sällskap med andra människor. Är jag ensam har jag alltför lätt att fara runt i huvudet, även om jag använder ett mantra, eller ser på ett ljus, eller bara andas, in och ut. Ham-sa.

Eller så gör jag som nu, fixar kaffe och plockar fram en hallonruta som mannen min bakade häromdagen. Eller pratar med honom i telefon. Eller tittar ut på småfåglarna vid fröautomaten. Eller undrar om det verkligen är snö, det där småttiga som far i luften? Minsann har kommit in, då är det väder på gång. Termometern visar bara en halv grad varmt. Snö. Inte direkt något ymnigt snöfall, men snart är det vinter. Sådana tankar ger inte min lycka någon näring. Ham-sa.

Även om jag bara stoppar in orden emellanåt får de mig att leta efter gladare tankar. Snälla tankar. Tacksamma tankar, nu till exempel tacksamhet för att jag har en kärleksfull liten svart katt som just nu absolut inte vill något annat än balansera i mitt knä och hänga över min arm. Medan jag skriver.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

”Den vise är sig alltid lik”

Publicerat den 5 november, 2012 av beskrivarblogg

Dag 5 i november – jag borde ha 5×1667 ord i ett manus vid det här laget. Det har jag inte.

 

Vid köksbordet sitter en gammal kvinna. Hon skriver på sin dator, det syns att hon kan fingersättningen, för det går fort. Glasögonen på näsan nästan hoppar av fingrarnas aktivitet. På andra sidan datorskärmen ligger en alldeles svart liten katt hoprullad på en dyna. Just nu sover katten. Småfåglarna flyger, kanske vet de att katten för ögonblicket är inomhus.

Den där gamla kvinnan är jag. Hon är jag. Det behöver jag tala om för mig själv flera gånger om dagen. Ändå är det knappt att jag tror mig. Jag tittar på min spegelbild, på rynkor och grått hår. Brösten är dekorerade av födelsemärken, som antagligen borde tas bort. Stela leder syns inte i spegeln, men känns. Att sitta på huk är det inte längre tal om. Skäggstråna är på väg tillbaka på hakan, de behöver dras med pincett ungefär varannan dag om andra ska slippa se dem.

Låter det trist? Det är det ibland, framför allt att kroppen inte längre alltid vill det jag vill. Eftersom Viveka Lindfors alltid varit något av ett skönhetsideal för mig, är inte skrynklorna något stort bekymmer. De är där och de bär vittnesbörd om mitt liv. Tolkningen får var och en som ser dem stå för.

Jag kan känna en viss ångest inför vissheten om att min framtid är kort. Rimligtvis blir jag inte äldre än 100 år – många tycks numera orka leva dit, men inte längre. Jag har fantasier om att kanske hälften av de tänkbara ytterligare trettio åren blir svåra.

Igår kväll talade jag och mannen min om att dö. Inget konstigt samtalsämne när man är i vår ålder, han fyller 80 nästa år och jag 71. Han vill absolut inte hamna på långvården, han minns sin pappas sista år som eländiga efter en stroke. Helst vill han ta ett piller och bara inte vakna igen. Ett ”dödspiller”.

Då går jag igång, och talar om att även om han skulle hitta ett sådant, så kommer han säkert inte att vilja ta det när det väl skulle kunna vara dags. Eller kanske vänta så länge att han inte kan ta det. Och jag tänker inte hjälpa honom.

Jag tror vi började diskussionen med att han tackade mig för att jag ”tar hand om honom” – varpå jag svarade att det lät som om jag var någon från hemtjänsten som gjorde det han behöver i form av matlagning och tvätt. Ett hjon. Det gillade jag inte – och det var förstås inte vad han avsett. Han tackade helt enkelt för den hjälp han får, med sådant som han behöver hjälp med numera. Det mesta klarar han alldeles utmärkt på egen hand.

Därifrån till dödspiller, lektioner i självmord på nätet, påsar att krypa in i och andas sina sista andetag (eller hur det nu var någon i Australien lärde ut). Det perfekta vore ju om dödshjälp vore tillåtet, men den debatten blossar upp och dör och ingenting nytt händer. Just nu verkar det stendött på den fronten. Är jag för rolig nu?

Någonstans i det här pratet fick vi nog, och gick över till kärlek i stället. Pratkärlek. Han läser med förtjusning Simona Ahrnstedts ”Överenskommelsen” och har just avslutat hennes föregående bok, ”Betvingade”. Båda var vi överens om att det är lättlästa böcker, bra skrivna. Ingen av oss begriper sig riktigt på titeln ”Betvingade”, jag slog upp det på nätet, men blev just inte klokare. Tyskt ursprung, betyder tilltvinga sig, tvinga någon, undertrycka …

Jag tycker det är kul att också en man gillar att läsa den här typen av böcker, ”romance”, som presenteras just nu som något nytt inom litteraturen. Min bild är att den sortens böcker funnits länge, i lite varierande, tidsanpassad form. Sigge Stark och Alice Lyttkens är svenska företrädare för genren, Jackie Collins, Barbara Cartland  är andra.

Min fördomsfulla hjärna klassade detta som typiska kvinnoböcker, mannen min visar mig på något annat.

Nyss såg mina gamla ögon en trädkrypare som småsprang upp efter trädstammen utanför köksfönstret. Den har jag inte sett här tidigare.

Det är förbryllande att försöka inse att jag är gammal. Inuti tror jag nog att jag fortfarande är runt 40. En kroppsligt betraktat bra ålder, jag bortser från alla bekymmer jag trodde att jag hade. Eller faktiskt hade. Ett antal år som 60+ vill jag också bortse från, av andra orsaker. Där var några år som jag nätspelade bort. År och pengar och hus och hem och man.

Mannen är tillbaka i mitt liv och jag är glad och tacksam. Pengarna är borta, skulder i stället. Och varje dag en fight med lusten att ändå satsa av det lilla jag har och nätspela igen. Lite smart var jag när jag klippte bankkortet. Det är obekvämt, men det hindrar mig från att spela.

Skrivandet gör att jag tittar på mig själv utifrån. Det gör att jag inte spelar, varje ord hjälper mig att skapa ett liv utan casinospel. Ett nytt liv sent i livet. Ett gott liv. Med en åldrande kropp, och tack och lov en fortfarande fungerande hjärna. Hyfsad mental balans, jag är inte deprimerad som många gånger förr. Novemberskrivande håller depressionen stången.

En sak till, kanske flera – jag ska helst inte nysa när jag är kissnödig. Detaljer behövs inte för förståelsen.

Än har jag inte börjat skriva lappar, annat än när jag skriver upp vad som behöver handlas (och oftast glömmer lappen hemma). Men det händer att jag behöver stanna och gå tillbaka dit varifrån jag började röra mig, för att minnas vart jag var på väg, vad jag skulle hämta eller så. Om detta sker oftare numera vill jag låta vara osagt, jag vet inte.

I många år har jag hört dåligt och haft hörapparater. Länge räckte det med en, just nu har jag bara en, eftersom den andra försvunnit. Det fungerar inte bra, jag behöver två. Dags alltså att besöka audiologen inne vid sjukhuset, och betala för den borttappade. Någon gång när jag bokat tid som passar för den som får äran att skjutsa mig, jag har inte riktigt fått till det där ännu. Samtidigt bör jag passa på att influensavaccinera mig, gratis för gamlingar.

Nya glasögon är på väg i posten, enligt mejl från leverantören i helgen. Det blir bra, de som var nya i somras blev totalrepiga när jag drullade av cykeln och landade på glasögonen. Och de gamla håller på att ge upp, behöver nypas ihop (grejen över näsan, med glaset) titt och tätt. Irriterande.

Jag läser med glädje vidare i boken ”Eat, Pray, Love” av Elizabeth Gilbert. Just nu läser jag de avsnitt som handlar om bön och meditation. Och jag lovar mig själv att börja meditera igen, än är det bara jag som hört tanken. Kanske t o m idag, nu när mannen min har åkt hem till sitt, eftersom han ska till sjukhuset i morgon.

Läser vidare i boken om den pytagoreiske filosofen Sextus som sade något som är klokare än det i förstone kanske verkar: ”Den vise är sig alltid lik.”

Läs sakta, läs för att förstå och inse vad han sade – den vise är sig alltid lik. Är alltid sig själv lik – är alltid den han eller hon är. Gud (alla sorter, allas) i dig, som dig. Du är det du eftersträvar redan, du behöver inte göra om dig, anta en annan personlighet. Den vise är sig alltid lik. Det jag kan göra är att söka de förändringar och kanske förbättringar som krävs inom det som redan är jag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Gadflies och meditation

Publicerat den 4 november, 2012 av beskrivarblogg

Lite engelska till middagen? Visste ni att ”gadfly” betyder broms, och att ”gabble” betyder pladdra. Inte jag heller, förrän mannen min berättade vad han läst från min bokhylla när han vaknade i morse. Min engelsk-svenska ordbok, som föll upp på bokstaven G.

Lammracks ska vi äta om en stund, med ugnsbakad vitlökspotatis till, egen timjan och rosmarin kryddar. Mannen min har ett favorituttryck, ”mat föder mat”, dvs när man äter så pratar man också gärna mat. Idag bestämde vi middagen redan innan frukosten var uppäten.

Vi har en sprättgök i fågelfröautomaten. En nötväcka. Ingen annan fågel beter sig som den, väljer och väljer bort, massor med frön hamnar på backen (där talgoxar och blåmesar lever farligt om Minsann är ute).

Jag läser en bok som jag just lagt in på Bokbörsen (hoppas jag hinner läsa färdigt innan någon annan vill ha den) och skriver upp viktigheter:

”… reparera min själ, jag var så oigenkännlig för mig själv att jag inte skulle ha kunnat peka ut mig i en identifieringsparad hos polisen” – hämtar ur ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert; jag känner igen mig …

”jag har gått upp i vikt, jag finns mer nu än jag gjorde för fyra månader sedan”  – dvs det är faktiskt OK.

Hon citerar den grekiske stoikern Epiktetos: ”du bär Gud inom dig och du vet inte om det, din stackare”

Och den helige Agustinus: ”Hela vårt syfte här i livet är att bota det hjärtats öga, varmed Gud kan ses”

Lätt att förstå, nästan omöjligt att omsätta i verkliga livet.

Allt ovan är hämtat ur boken ”Eat, pray, love” – på svenska ”Lyckan, Kärleken och Meningen med livet” i en bra översättning av Carla Wiberg (har gjorts film med Julia Roberts också), liksom nedanstående:

”Bön är att tala med Gud, meditation är att lyssna.”

”ap-tankar” – de svänger sig vilt från gren till gren, hejdar sig bara för att klia, spotta, fräsa, skrika” (tankar som tränger sig på t ex under en meditation) – vilar sällan i nuet

Och ett mantra, som jag tror är användbart för att meditera, ”ham (inandning) sa (utandning) = jag är Det.

När jag läser den här boken undrar jag varför jag har släppt meditationen. Ska börja igen, vill börja igen. Det är bra för mig och för hela världen. Men det är lättare i grupp …

Jag fortsätter försöka skriva novemberord – och mannen min talar om för mig att han och jag har börjat prata med högre röster till varandra, båda hör vi dåligt … Han tycker detta kan vara ett tema att skriva om, det tycker inte jag. Idag blir det inget, jag får inte ihop något, men jag läser ovanstående bok med glädje – känner igen meditationssvårigheterna och ler, längtar också dit. Kanske inte till Indien och en ashram, men till friden i en meditation som fungerar, där man/jag försvinner annanstans för en stund som inte behöver mätas.

Parallellt lagar jag mat, skalar potatis att ugnsrosta, med lammracks ovanpå, hämtar in timjan och rosmarin från krukan på trappen, steker purjolök och vitlök lätt att blandas med den skivade potatisen, som fått råsteka i en stekpanna en stund för att få lite färg och se lite godare ut.

Nu en Dry Martini bredvid datorn, ljus tända på bordet och i fönstret och i vardagsrummet. Minsann är ute och jagar (?).

Racksen är brynta, timjan och rosmarin repad och använd – det doftar gott i köket. Till den här matlagningen använder jag elspisens ugn, och en termometer i köttet, vill inte ha det för genomstekt. Men vedspisen går, och här är varmt och skönt. Mannen min sitter i vardagsrummets fåtölj ganska nära spisen här i köket. I vardagsrummet är det kallt. Fåtöljen och han ryms där, jag är glad att den och han är här.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer