Uthållighet 2

Publicerat den 3 december, 2012 av beskrivarblogg

Uthållighet gäller också när det handlar om nätspelande – uthållighet i att låta bli. Så fort det blir jobbigt, och jag blir stressad, så kommer flyktlusten. Den kallar sig inte så, jag grips bara av ett nästan oemotståndligt begär och en total tro på att spela mig till stora pengar. Många andra gör ju det, så varför inte jag? Så resonerar min knäppa hjärna, innan jag får styr på den igen.

Då gäller det att vara uthållig. Att skriva fast jag inget har att skriva om. Att damma, dammsuga, tvätta, gå ut med jyckarna och gå några kvarter längre än jag tänkt i kylan, att läsa gamla tidningar, läsa artiklar som annars skulle sparats till senare tillfälle (som aldrig brukar infinna sig).

Då gäller att skriva strunt och helst göra det riktigt långsamt så att timmarna går, utan spel, fast lusten finns där. Uthållighet så att jag kan klappa mig på axeln när jag klarat mig en vända till, en dag till, ett ögonblick till.

Nyss tänkte jag på vännen min, och vips så messade hon inbjudan till födelsedagsmiddag för mannen hennes dagen efter Lucia. Jag bokar in, så får vi se om vi kan närvara.

Det är mörk eftermiddag nu, två gånger till idag/i kväll ska jag och hundarna ut.

Har gjort någon sorts grönsakssoppa på det som fanns i kylen, plus buljong. Jag tycker det är rätt gott, får se vad mannen min tycker när han kommer om ett par timmar. Alternativet till middag är den Biff Stroganoff jag gjorde förra veckan (den har tagit igen sig i frysen). Avocado (förutsatt att de inte är alltför övermogna) med räkor och god salladssås före, rött vin till, det enda som finns. Det roar mig lite att tömma kylen och så handla lite fräscha varor tills vännen min kommer hem igen.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Aris Fioretos, Tio budord till romanen

Publicerat den 3 december, 2012 av beskrivarblogg

”Romanen har en framtid även i det mediala överflödets tidevarv. I alla fall om den förblir en papperslös flykting med oformulerat ärende. Aris Fioretos vänder sig till romanen med tio budord.”

Jag citerar ur söndagens (2 dec 2012) DN, och ett uppslag i Kultur-delen med den aningen missvisande rubriken ”Tio budord om romanen” (borde varit …till romanen). Texten är en förkortad version av författarens tal när han tog emot Rumänska kulturinstitutets Sorescu-pris 2012. De två inledande meningarna ovan ger mig lust att läsa vidare.

Det är en text som tål att läsas flera gånger. Från första budordet  …”jag tror att du kan anta de flesta former utan att gå förlorad, det vill säga att du rymmer mångfalder, likt vatten i vatten, och därför besvärjer jag dig, du som är många, som om centrum förekom överallt och det alltså fanns något som gör att du förblir dig lik trots de skiftande dragen, och jag undrar om denna hållbara föränderlighet, som man också kunde kalla likviditet, inte borde betraktas som din största tillgång, kanske är den enda skälet till att fortfarande tro på dig som självständig kunskapsform, det vill säga anta att du har en framtid i det mediala överflödets tidevarv…”.

Ovanstående var bara första budordet, nio till, men dem får ni själva leta reda på och läsa. För mig som är obekant med Fioretos författarskap lockar hans sätt att använda orden, han tvingar mig till noggrann läsning och eftertanke. Det här är inte en artikel som jag ögnar igenom hastigt och tror mig ha läst. Den är full av innehåll, bara ett uttryck som ”hållbar föränderlighet” får mina tankar att börja röra på sig.

Så, läs själva och se vad som händer – kanske hittar ni som jag en författare att skriva upp på ”läslistan”, om han nu inte redan är där.

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Uthållighet

Publicerat den 3 december, 2012 av beskrivarblogg

Så fort jag rör mig flyttar hundarna på sig. De vill vara i närheten, och kan se ut som om de sover, men vaknar omedelbart vid min minsta rörelse. Snart ska vi gå ut en vända igen, det är tio grader kallt och klockan är nio på söndagskvällen. Inte lockande.

Det var lika lite lockande klockan åtta på måndagsmorgonen. Visserligen är himlen blå över hustaken, men temperaturen därnere på gatunivå är även idag runt minus tio grader. Snabb promenad, utfodring när vi kommer hem. Även av mig.

Uthållighet – det har Bodil Malmsten. Jag har det ”stykkevis och delt”. När det handlar om skrivande har jag det bara någon gång. Det har den gångna utmaningen i NaNoWriMo visat mig, jag har skrivit skvättar som tillsammans kanske uppgår till 25 000 ord, dvs hälften av vad det skulle ha varit.

Nu spelar inte antalet ord stor roll, när jag inte har ett specifikt syfte med orden. Jag har inget mål, ingen riktning – och det börjar bli tjatigt. Både för mig och för de som läser min blogg.

Jag började skriva om Gården, som nu byter ägare. Tre generationer har bott där, nu flyttar de ut. Suckar hittillsvarande gårdsfrun, när hon försöker omfatta allt de samlat på sig genom åren.

Jag skulle inte tala om mina föregångare som ”generationer”, det gör man nog bara om man levt på en stor gård, som dess ägare. Ägarskapet har troligen mycket med generationsetiketten att göra. En vanlig arbetardotter från Avesta (där bara föräldrar och mor- respektive farföräldrar bott, men inte fötts) har inte fostrats till anspråk på att vara del av en släkts generationer. Fast hon ju är det.

Söndagen före jul blir det glögg och lite tilltugg i stora huset, samt information om vad som händer på gården den närmaste framtiden. Tydligen spekuleras det en del, kanske går det rykten som inte har med någon verklighet att göra. Jag vet inte, talar just aldrig med mina grannar, ser dem knappt. Eller de ser inte mig.

Det jag funderar över är vem jag ska betala nästa hyra till, och hur. Plus om jag kanske kommer att få ett hyreskontrakt till slut.

 

 

 

Publicerat i utmaning | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tio viktigheter för ett skrivarliv

Publicerat den 2 december, 2012 av beskrivarblogg

Nyss menade jag att sorg är en viktig ”sak” för ett skrivarliv. Det är nog min övertygelse att jag skriver mera och kanske bättre när jag är ledsen. Och ensam.

I Ann Arbour i Michigan, USA, finns ett Museum of Failed Products, museet för misslyckade produkter. Där lär finnas Pepsis frukostcola, självuppvärmande soppkonserver mm konstigt. DN´s Susanna Birgersson kan inte tänka sig något mera uppbyggligt sätt att trotsa den optimismens kultur som säger att bara man vill så kan alla drömmar bli till verklighet.

Sammanhanget med de inledande raderna klarnar när jag skriver. Jag har en dröm om att faktiskt skriva en bok, ge ut den så att många människor kan läsa den. Och tycka att det är en bra bok, skriven av en klok och mogen kvinna.

Men så optimistisk att jag tror att det räcker med att vilja är jag inte. Lite ledsnad och ensamhet, disciplin, uthållighet och mod, liksom en rumpa som tål att sittas på, krävs också. Och förstås verktyget dator, plus ytterligare ett antal attiraljer som jag just nu glömt. Hela funderingen föranledd av adventstävling hos Ann Ljungberg ”Tio viktiga saker för ett skrivarliv”. Kom just på vad jag ”glömt” – lust och böcker och tålamod. Jag får fundera på vad den glömskan vill säga mig.

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Här sitter jag och kan inte annat

Publicerat den 26 november, 2012 av beskrivarblogg

”Här sitter jag och kan inte annat”, vem sade det en gång? Det låter som ett citat någonstans ifrån, måste kolla. Nej, inte ens Wikipedia har något att säga i saken, jag för bara upp förskräckliga citat om judar som Martin Luther (han på 1500-talet) lär ha sagt eller skrivit. Läste inte färdigt. Hallå Karin, vet du?

Nå, jag sitter här och försöker skriva något. Har med mig unge Simon som var duktig fotbollsspelare, och blev bulimiker. Han pratar i mitt huvud, boken borde användas till mera än läsas av mig, gamla kvinna, utan den sortens missbrukarproblem.

Unga pojkar och män, med ambitioner och förebilder, som är eller är på väg att bli matmissbrukare, de borde läsa boken. Läsa den och prata om den och inse att det finns hjälp att få. Innan det är försent. Boken heter ”Som Zlatan fast bättre” – jag har fått den att recensera för ”Fru Booked´s” räkning. Det ingår i överenskommelsen att skriva om boken två gånger på sin blogg. Jag är redan inne på andra vändan. Läs den!

Mannen min har fått sina nya hörapparater och hör, t ex att jag ”skriker” när jag pratar. Jag får sänka volymen. Och se till att fixa mina egna apparater, den jag har kvar fungerar inte bra. Jag anmäler mig t ex inte till ”Skrivmingel” med Ann Ljungberg, eftersom jag av erfarenhet vet att jag inte hör vad som sägs från en scen, åtminstone inte om man inte använder mikrofoner.

Idag är det Stora Sköndal som gäller efter lunch. Besök hos fd maken, efter att han har lagat lunch till sig och arbetsterapeuten. Stora Sköndal är ett bra ställe att vara på efter en stroke. Maten är visserligen enligt utsago ganska tråkig, men man har hembakt kaffebröd till eftermiddagskaffet. Framför allt verkar personalen vara trevlig och duktig. De har ett tufft jobb med alla variationer på skador, och förmågor som ska hittas och tränas. De har min respekt.

Ett aber är dock att det ligger så långt bort, det tar ca en timme från port till port, med T-bana och buss. Ibland längre tid, första gången gick jag av bussen för tidigt och fick mig en lång promenad i helt okända trakter. Inte så dumt.

Just nu struntar jag i att det är november. Jag jobbar på att inte gny och gnälla, ta varje ögonblick ett i taget och inte enbart överleva, utan leva. Hitta glädje, och goda människor, vänner i verkligheten och i den virtuella världen – som är verklig nog.

Än har jag inte bytt SIM-kort och därmed telefonnummer i min ”fjantofån” som en bloggande vän kallar telefonen. Jag har därmed inte tillgång till allt man kan ha tillgång till – ringer enbart, och skickar någpt sms. Det verkar lätt överväldigande med alla möjligheter. Jag får tala med barnbarnen och lära mig småningom. Till dess är det datorn som gäller för surfande och bloggar. Ännu inte Instagram t ex. Med mera.

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Som Zlatan fast bättre

Publicerat den 26 november, 2012 av beskrivarblogg

Jag har läst en bra debutbok! Niclas Christoffer har skrivit ”Som Zlatan fast bättre”, HOI förlag har givit ut den, ISBN 9789186775179.

Simon har Zlatan som förebild i sin träning och sitt fotbollsspelande. En tränare vid fotbollsgymnasiet slänger ur sig några ord om att ”gå ner i vikt” – och det gör Simon, han äter och kräks. Parallellt får vi lära känna hans familj, och hans vänner, alla skildrade med ömsinthet och förståelse.

Jag sträckläste bokens 156 sidor. Boken är mycket välskriven, och lättläst, trots det tunga temat. Författarens egna erfarenheter är grunden. Idag är han verksam som stand-up-komiker och föreläsare, när han inte skriver. Jag hoppas han skriver flera böcker, hans sätt att använda orden inger respekt och lust att läsa mera av honom.

Det är en bok som många borde läsa, manligt matmissbruk är inte lika uppmärksammat som kvinnligt. Jag tycker att den borde användas i undervisningen. Den ger bilder av hur det är att vara ung, och ambitiös, och kanske inte riktigt förstå vad som händer förrän det nästan är för sent. Den ger hopp åt den som förtvivlar.

I efterordet hänvisas till Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt och deras hemsida www.abkontakt.se för den som vill veta mera.

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ordskvättar

Publicerat den 24 november, 2012 av beskrivarblogg

Tinar bullar i vedspisens ugn, blir godare än bullar tinade i mikro.

Där tog skriveriet slut. Fingrarna vill, men vet inte vad när inte huvudet är med. Normal novembersvacka kanske man kan kalla detta om man vill, normal för mig. Alla orden som skulle ner, den här gången med tankar kring upplägg och innehåll dessutom – de surrar fortfarande runt i någon sorts rymd. Här är de i alla fall inte.

Finns det en himmel för alla oskrivna ord? Där är nog trångt om saligheten, vi är många som vill men inte riktigt får till det. Tänk vilken fantastisk bok det skulle bli, om någon redaktör däruppe sorterade och förde ihop, gjorde sammanfogningar och kapitelindelning, läste korrektur. Ett gigantiskt jobb förvisso. Vilken e-bok! I konventionell bokform skulle den naturligtvis bli alldeles för tung och ohanterlig.

Gud, eller redaktören, kunde göra e-boken tillgänglig bitvis – så att vi läsare kan ta den till oss och kanske leva någon lämplig del av den.

Jo, jag pratar fortfarande med Gud, har ökat ut listan till att omfatta flera än fd maken, och har lagt till mig själv också. Just nu är livet tungt. Glädjen har gömt sig, skrivglädjen också. Orostankar som bara leder till just fortsatt oro tränger sig på. Mitt förstånd pratar med mig, men jag hör dåligt. Och hörapparat hjälper inte i det här fallet.

Jag åstadkommer ordskvättar. Fragment. Spar dem för att kasta vid senare tillfälle. Vem har energi över att skänka bort? Just nu känns det som om jag skulle behöva tanka energi, men hittar inte till macken.

Minsann sover med tassen över huvudet och ögonen ”innanför” tassen, och viftar på svansen. Drömmer om möss? En liten söt en tittade fram ovanpå diskmaskinen (som aldrig används) igår kväll. Mannen min har effektivt täppt till alla musingångar under diskbänken, så den här företagsamma lilla saken tog en annan väg. De bor väl i väggarna bakom köksskåpen – Minsann kröp ihop och gjorde sig redo att hoppa, men då var musen borta. Sedan satt Minsann i diskhon och undrade var de fanns, de där som hon hörde.

En ordskvätt till.

 

Publicerat i Minsann | Märkt , , , , , , , | 15 kommentarer

Bortom stjärnorna väntar gryning – Alices livsresa

Publicerat den 24 november, 2012 av beskrivarblogg

Jag har läst boken om Alices livsresa, skriven av hennes dotter Viia Delvéus, ”Bortom stjärnorna väntar gryning”, ISBN 9789163394638. Utgiven av Vulkan.

Alice är ung när boken börjar, och dör vid 57 års ålder mot slutet av boken. Däremellan har hon levt sitt liv i Estland, och efter båtflykt, i Sverige. En dagbok var med till Sverige, och det är där dottern funnit bakgrunden till det som på baksidan av boken kallas en dokumentärskildring.

Jag är kluven inför boken.

Respekterar försöket att skildra moderns ungdomliga sökande och kärleken till den sjuke Aadi – men uppfattar återgivna dialoger och miljöskildringar som distanserade och stelbenta. En bit in i boken inser jag att det just är dottern som är författaren, eller ska det heta redaktören. Jag blir inte klar över vad som är återgivna dagboksutdrag, och vad som är dotterns tillägg eller slutsatser.

Jag får heller ingen bild av deras relation, mor – dotter. Bara i kommentarer som ”Viia såg henne inte glad, såg henne inte le eller skratta förrän Viia var sju år”. Bilden av författarens pappa är också knapphändig, han är den man modern gifte sig med när Aadi dött. Det känns på något sätt som om barnen och barnens far inte ingått i Alices livsresa.

I bilagan med historiska fakta finns några upplysningar om fadern, och i epilogen sammanfattas familjens liv i Sverige.

Boken ger glimtar av kriget och flykten, det nya livet i ett främmande hemland. Alice själv beskriver sig vara född under en olycklig stjärna, och såg sitt liv som förspillt. Det intryck jag får var att hon levde de år hon levde i Estland, där och då.  Viia skriver också  ”hon borde ha levat mera i nuet! Men nu var hon ju en drömmare …”.

Boken sätter myror i huvudet på mig. Där finns så mycket stoff för berättelser som inte blir till. Den sorgliga kärleken till Aadi som dör i förtid, berör mig inte lika mycket som t ex den mening i boken där Viia skriver ”Alice födde ytterligare en dotter, Irmeli, i juni 1947. Irmeli var önskad och väntad, Viia var varken det ena eller det andra.” Och så berättas att Alice försökt abortera fostret som skulle bli Viia, ”men det lyckades inte – det var riktigt livskraftigt!”.

En bok full av sorg, mångas sorg. Och en bok som skulle mått bra av att ha haft en skärpt redaktör till hjälp.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ta ett återfall

Publicerat den 22 november, 2012 av beskrivarblogg

Nu gäller det att skriva.

Läste artikeln om Birro´s återfall – han betonar att man inte ”får” ett återfall, man ”tar” ett återfall. Det är inget som drabbar från det okända, det är ett medvetet val, ett medvetet beslut. Att det sedan är ett otroligt korkat och dumt beslut, som i hans fall inte ens var behagligt, är en annan sak.

Han säger också ”man fortsätter där man slutade” – med samma ångest, samma ånger, samma känslor av skam och skuld. Och ändå gör han det, och alla andra som tar ett återfall. Jag har också gjort det, jag vet vad han talar om.

Nu skriver jag i stället, och då kanske skrivandet är ett annat beroende, som än så länge belönar mig tillräckligt för att jag ska avhålla mig från spelmissbruket. ”Beroende-gener” kallade någon det, detta att göra sig beroende av alkohol, knark, spel, sex, shopping etc. Dvs du bär med dig förutsättningarna redan från födseln.

Det finns säkert beroenden som jag inte ens kan fantisera ihop. Mitt skrivande är nog ett, men det betecknar jag ändå som relativt oskyldigt. En flykt är det, från spelandet, så mycket är klart. Den flykten känns bättre än alternativet.

Jag vinner en liten seger över mig själv varje gång jag inte tar ett återfall. Och jag blir lite stolt över mig själv varje gång.

Fd maken ringde igår och berättade att han kommer hem till sig den 4 december. Jag hoppas kommunen har hunnit bestämma sig för vilken sorts hjälp han kan få till dess.

22 november, snart är den här mörka månaden slut och nästa mörka månad tar vid, den som dessutom innehåller jul med allt vad därtill hör. Och nytt år, vinter och kallt, vad än väderspåmänniskorna säger om mild vinter. Elda och skotta. Bara elände. Halt blir det säkert också.

I mars – kanske en ljusning, om/när vi kommer iväg till Thailand. I maj fyller mannen min 80 år, han har redan talat om att detta inträffar på en fredag. Jag ser inte fram emot ett födelsedagsfirande med hans släkt, vill helst slippa vara med – och vet att då blir han ledsen.

Snacka om att sitta i kläm, ha satt sig i kläm – det är bara jag själv som kan bearbeta mig att ändra inställning (= sluta skämmas för det de vet om mitt nätspelande liv, och sätta näsan i vädret och vara stolt över den jag är idag). Tufft är det. Och långt dit. Först ska vi/jag klara av allt mörker, internt och utomhus.

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Bä, bä svarta får

Publicerat den 22 november, 2012 av beskrivarblogg

”Bä, bä svarta får” av Eva Ullerud. Kriminalroman. ISBN 9789163704796, utgiven på Vulkan.

Jag började läsa den här boken för några veckor sedan, men tröttnade och lade den åt sidan.

Idag tog jag upp den igen, och läste ut den på några timmar. Tröttnade uppenbarligen inte, det var inte enbart löftet att blogga om boken som höll läsandet igång.

156 sidor med en ganska finurlig intrig,  många ”falska” spår och möjliga illgärningsmän/-kvinnor, fina skildringar av engelsk natur och sevärdheter, beskrivningar av både puböl och de rum i London där Winston Churchill höll till under kriget. Ibland lite väl många och detaljerade miljöbilder, kan jag tycka. En spirande kärlekshistoria och ett gammalt längegift par från Sverige på besök hos sonen i England därtill – god förströelse sammantaget.

Eftersom jag en gång i tiden var driven korrekturläsare – och är ganska gammal – blir jag störd av småsaker i texten. Brist på kommatering t ex. Och ”whyte board” i stället för ”white board” (whyte board finns på internet, men är en blogg), Venece (dialektal italienska?, felstavad engelska?), ”varken x eller y drömde inte en…” är några exempel.

Jag gillar illustrationen på baksidan, utförd av Catharina Ullerud, och rekommenderar boken som läsning under t ex en tågresa – eller varför inte som en lite spännande guide i London eller trakterna runt den lilla staden Edenbridge (som jag inte vet om den faktiskt existerar med det namnet).

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , | 5 kommentarer