Att tigga och att läsa ”Skriva”

Publicerat den 26 oktober, 2012 av beskrivarblogg

Crowd-funding – ett amerikanskt begrepp som jag utnyttjar för att försöka få ihop pengar till att ge ut min bok – som e-bok eller som konventionell pappersbok.

Hur känns det att be ”de sina” om stödpengar? OK faktiskt – hittills är det två av mina supporters som bidragit, bästa vännen och min syster. Resten av min ”tribe” har kanske inte sett min kampanj? Förmodligen inte, eftersom de här två kära människorna är de som hela tiden stött mitt skrivande, läst och kommenterat. Andra är också kära, men inte lika stödjande och intresserade.

Stam eller tribe, det är de människor som marknadsföraren och skribenten Seth Godin (amerikan med bra och rolig blogg) hävdar är de som är viktigast att använda när man vill marknadsföra någonting. Vare det en ofärdig bok eller en färdig. Vad som helst.

”The tribe” kan också vara det nätverk man byggt/bygger upp via olika sociala media. Själv har jag just använt Twitter för att skicka ut info om min Addiction-kampanj på indiegogo ( länk http://igg.me/p/261604?a=1648801) – jag har visst två som följer mig på Twitter. Någonstans ska man börja. På Facebook har jag talat om kampanjen, några har gillat påfundet. Jag tror på tanken att berätta vad man gör – oavsett vad det är – för de människor som är viktiga på något sätt för en. Några av dem, kanske de flesta, har jag träffat i verkligheten, IRL som det heter i dessa sammanhang. Många har jag bara mött på nätet.

Jag läser idag tidningen ”Skriva” och får som alltid tankar därefter. En tanke är att faktiskt ta en vända till med mitt manus som hittills refuserats av sisådär 5-6-7 förlag – mina väl fungerande förträngningsmekanismer har glömt hur många. Jag behöver ta en ordentlig titt och försöka se det hela mera utifrån. När texterna skrevs fungerade de många gånger som terapi, överlevnadsmedicin. Nu vill jag ju faktiskt att de ska läsas och ge hopp till andra i samma situation som jag var då. Kanske t o m hopp till mig själv, det behövs ibland. Spelsuget kan dra igång och jag får slåss med mig om att faktiskt än en gång låta bli. Inte sprattla som en döende mört på den kroken igen. Inte.

Enligt tidningen efterfrågas också flera manus i romance-genren. Förlagen lär skrika efter saftiga, sexiga och romantiska manus. Hm. Det vore en verklig utmaning, att försöka få till något i den stilen. Jag har alltid gillat att läsa sådana böcker, kanske ibland skämts lite över det, de är ju inte litterära vad nu det är – men att skriva dem? Hur gör man? Börjar förmodligen, som med allt annat oprövat och skrämmande.

Och så är det en lång artikel om fenomenet att skriva tillsammans, att flera skriver ett manus och bidrar till att en bok blir till. Eva Swedenmark är ett bra exempel på detta, hon och hennes kollegor har skapat många bra böcker tillsammans.

Du, Anna-Lisa höll jag på att skriva, Anna-Charlotte menar jag – de är goda förebilder för dig och mig. Har du tidningen? Den är bra! Anna-Lisa, Gunvor och Helge behöver få lite styrfart igen!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Min indiegogo-kampanj kan få ”gratispengar”!!

Publicerat den 25 oktober, 2012 av beskrivarblogg

Nedan är innehållet i ett mejl från ”indiegogo” där jag just nu har lagt in en kampanj för att ”crowd-fund” översättning/utgivning av min bok om mitt spelberoende och dess konsekvenser. Gå in på indiegogo´s hemsida, den här länken http://www.indiegogo.com/Addiction?key=67db0a2a46b9095656642a2b2f90276421a82758,

(hoppas jag) och läs vad jag försökt uttrycka på engelska. Om jag ska ha en chans att få ytterligare medel till min bokutgivning handlar om att få in åtminstone 100 dollar (hittar inte tecknet!) före den 10 november!
“Hi!

Have an idea that you’re passionate about? We would like to help you bring it to life.

If you launch your campaign between October 15th and October 31st, you will be entered to win $500 in matching funds from Indiegogo!

On Indiegogo, anyone, anywhere can start raising money for any idea. If you have a great idea for a cause, product, or project, the added chance of a $500 boost makes this a great time to launch your campaign!

You’ll be automatically entered to win just by launching a campaign between October 15th and October 31st — there’s nothing else to do! If you’ve already launched a campaign within that time frame, you’re good to go! In order to be eligible for $500 in matching funds, your campaign needs to raise at least $100 by November 10th, 2012. We’ll announce the 5 winners on November 16th.

Good luck and Happy Hallowfund!

The Indiegogo Team”

 

Jag har fixat kampanjen, den finns där, ”Addiction” är namnet – nu hänger det på ”de mina”, de som Seth Godin kallar ”tribes”, om det här ska ge resultat! Jag tigger utan att skämmas, menar att det är för en god sak.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Indiegogo

Publicerat den 24 oktober, 2012 av beskrivarblogg

http://www.indiegogo.com/Addiction?key=67db0a2a46b9095656642a2b2f90276421a82758

Ovanstående är länken till min kampanj för ”crowd-funding” at indiegogo. Kolla. Bidra gärna. Spännande att se om något alls händer!!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 2 kommentarer

Klä bort, klä fram och fuska

Publicerat den 21 oktober, 2012 av beskrivarblogg

Bloggläsning ägnar jag denna söndagsförmiddag, dvs läsning av bok för att senare blogga om den.

Jag har fått förtroendet att läsa fyra böcker från Vulkan, den första är ”Klä bort, klä fram och fuska – en personlig stilguide” av Eva Carlström och Sophie Cederholm (ISBN 9789163714559).Tilltalade framsida med två stiliga damer, det enda som skymmer utsikten är den skrynkliga bit av markeringstejp som ”håller” titeln på plats – jag fick för mig att jag (eller Minsann, katt) redan lyckats spilla något där …

Det här är en bok som jag aldrig skulle ha köpt. Mitt intresse för kläder och vad därtill hör är minimalt, jag bor mestadels på landet, ofta med hundar till låns och klädd därefter. Min ekonomi tillåter dessutom inte klädinköp särskilt ofta, för min del handlar det om att jag välsignar de kläder och skor som fortfarande fungerar – och tackar släkt och vänner för vad de bidrar med.

Nu bläddrar jag, ströläser, tittar på bilder av rätt och fel. Författarna täcker ambitiöst både in- och utsida, både själ och (klädd) kropp, färgspråk, former, hår, make-up och smycken. Här finns ett personlighetstest så att du kan välja utstyrsel beroende på om du är ”dramatisk, romantisk, naturlig eller klassisk” – jag ska kolla om en stund.

Många kvinnor lär ha mycket svarta kläder i garderoben. Enligt författarna är svart en färg som varken gör oss smalare eller yngre. Men, vill du se äldre ut är svart perfekt, och vill du smälta in bland alla andra kvinnor på festen så är svart oslagbart. Perfekt om du vill dämpa din starka personlighet, vara sober, signalera dynamik, pondus eller exklusivitet. Nu vet ni det – jag har ett par gamla svarta T-shirts i ”garderoben”, tror de får stanna kvar.

Författarna är båda frisörer med lång erfarenhet, Eva är diplomerad Style Coach och Sophie är dito trainee. De driver sin salong Reborn i Karlskrona och har hemsidan www.rebornlifestyle.com. Min känsla med deras bok i hand är att de här damerna kan sin sak, de kan bistå den som vill förändra sin yttre bild och kanske få den att passa bättre med den inre människan. Det är mängder av tips och tankar kring vad som fungerar och inte gör det, många bilder på kvinnor som av olika anledningar inte vill fortsätta klä sig som hittills. Alla  kan hitta något att ta till sig.

Kvinnor förrresten, i boken är det enbart kvinnor. På Facebook såg jag just en sida menofsweden.blogspot.com, ungefär samma tema som ovan och för män. Bra initiativ.

Tillbaka till ”Klä bort, klä fram, fuska”. Jag gillar tanken att den inre bild jag har av mig själv och den yttre förpackning jag visar upp ska stämma överens. Jag gillar tanken att vi nog behöver fundera på vad det är vi vill signalera med våra kläder. I boken får du frågeställningar att besvara, du får idéer och erfarenhet till din hjälp.

Boken avslutas med personliga reflektioner av stilresan, skrivna av tvillingsystrarna Malin och Ulrika. Där framgår att det inte bara är enkelt och smärtfritt att förändra synen på sig själv och sin framtoning. Kontentan blir ändå att det varit mödan värt.

Författarna avslutar med orden ”Du har bara ett liv. Slarva inte bort det, ta hand om din utsida, gör dig vardagsvacker, det är du värd.”

Det är nog tur att de inte ser mig vid frukostbordet, iklädd syrrans avlagda tjocka cerisefärgade morgonrock (här är kallt, vedspisen har inte orkat värma upp huset ännu), raggsockor och tofflor. Make-up kan vi glömma, blå plastpåsklämma håller håret borta från ögonen, som ”pryds” av mina gamla osynliga glasögon. De nya repade jag till oanvändbarhet vid cykelvurpan i somras.

Nu ska jag svara på frågorna i testet – om jag får svaret att jag är ”romantisk” måste jag omvärdera hela tillvaron! Kanske talar jag om resultatet vid annat tillfälle.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | 4 kommentarer

På besök på Söder

Publicerat den 19 oktober, 2012 av beskrivarblogg

I kväll kommer hundarnas matte hem igen. Vi är på plats med allt pick och pack. Skönt, och tyst och tomt, att bara ha katten som fyrbent vän i huset nästa vecka. Pella åkte hem med sin matte i morse, och sedan tog vi andra oss per bil till Stockholm – bilen full av hundar, hundbäddar, hundmat i stor plasttunna, alla böcker jag köpt på återvinningen, och packning för oss två människor, plus mat som inte kunde lämnas kvar i huset. Vi fick vända tillbaka när vi kommit in till tätorten, eftersom en viktig medicinburk stod kvar i kylen – tur att vi inte hunnit längre.

I kväll gissar jag att mannen min njuter tystnad och ensamhet med Minsann i knät, framför TVn. Jag sover över hos vännen och hundarna.

Att komma från landet till storstaden gör mig trött. Jag inser hur jag alldeles i onödan springer fortare när jag ska handla lite, hur jag blir otålig när det tar lite extra lång tid i kassakön, hur jag får min hjärna att inbilla mig att jag också har bråttom. Det har jag inte numera.

Köpte ett par flaskor vin på Systemet, köer förstås eftersom det är fredag. I fönstret ut mot gatan sitter tre väntande barn, inte nödvändigtvis släkt med varandra. Alla tre är i lågstadieålder (gissar jag, även om det ibland är svårt att gissa). Alla tre är djupt böjda över sina spel eller telefoner eller vad det är de pillar med – något digitalt är det i alla fall. En bild av dagens ungdom, morgondagens vad?

I porten till vännens hus möter jag två ynglingar som artigt hälsar på mig och ler trevligt, tittar mig i ögonen. Varför blir jag inte enbart glad och tycker det är fint? Jag gör det, men jag får också smått fula tankar kring bostadsrättsbarn på Söder i Stockholm som är så förbenat väluppfostrade och vällyckade, ser så välmående ut. Vad gör sådana i framtiden?

Vet inte riktigt vad jag håller på med just nu – men så här var det ett ögonblick på eftermiddagen, på numera fina folkets Södermalm i huvudstaden. När jag var på besök.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer

Ett ögonblick av frid

Publicerat den 17 oktober, 2012 av beskrivarblogg

Just nu frid. Tre hundar har ätit, kissat och ligger nu utspridda över köksgolvet och sover. Minsann är på övervåningen och har inte lust att gå ut, ännu. Vi tvåbenta har just avslutat frukosten, och ska smyga iväg ner till duschen vid tvättstugan, helst utan hundsällskap.

De är fantastiska dessa jyckar, sover tillsammans alla tre i salen på varsin ”fårskinnsfäll”, utan bråk. Pella är dubbelt så stor som Frankie, och tuggar lite på honom emellanåt, oftast på hans initiativ. Han dunsar i golv under henne, och tycker uppenbarligen att det är roligt. Louie är mera tillbakadragen och håller sig lite på sin kant.

I morgon kväll åker Pella hem till sitt igen. Och på fredag far vi och hundarna ner till Stockholm, deras matte kommer hem till kvällen. Det ska bli skönt att inte ha ansvar för alla djuren längre, bara för Minsann – och hon sköter sig i stort sett själv. OK, dörrar ut ska öppnas och stängas och mat och vatten fyllas på. I övrigt är hon självgående, hon gräver bara små hål och lortar inte ner sig och omgivningen. Hon behöver inte kopplas när hon går ut i naturen, och hon drar inte i koppel så att jag får ont i axlarna – tre hundar samtidigt blir en massa kilo kraft, speciellt om det doftar intressant från ett buskage en bit bort. Då gäller det att hänga med.

Mannen min tycker jyckarna är ouppfostrade, jag hävdar att de enbart gör vad de kan för att utnyttja mina svagheter som hundhandhavare. De vet att jag ibland viker mig för ett bedjande öga eller ett litet gny. De har lärt sig att jag inte alltid är lika sträng som jag försöker låta, utan kan börja skratta åt deras busighet, just när jag borde varit bestämd och konsekvent.

Deras matte har bättre hand med dem, och det gäller alla tre hundarna. Jag är mera som en snäll mormor eller farmor, skämmer bort lite.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 4 kommentarer

”Be-verb” på svenska

Publicerat den 14 oktober, 2012 av beskrivarblogg

Sysselsättning när man/jag inte kunde somna om i natt: hitta så många verb som möjligt i svenskan som börjar på ”be-”. Varifrån har vi fått den förstavelsen? Tyskan?

Nåväl, jag hittade rätt många och somnade förmodligen någonstans mot slutet av alfabetet. Kanske runt ”betinga” eller ”besvära”, minns inte.

Beakta, bebåda, bebygga, bedåra, bedöma, befria, befoga, befalla, begära, begynna, begå, behöva, behålla, beivra, bejaka, bekänna, belysa, belöna, bemanna, bemöta, benämna, beordra, bepansra, bepröva, beröva, berika, berusa, bestå, beställa, besitta, betvinga, betala, betyga, bevara, bevilja …

Kanske har min hjärna hittat ord som har någon okänd innebörd och ett sammanhang bara för mig – de skulle kunna tjäna som start för novemberskrivandet som börjar snart. När jag räknar inser jag att det är drygt 30 ord, de räcker alltså månaden ut. 1 665,5 ord per ”be-ord” och dag.

Regnet idag lockar varken hundarna eller mig till större utevistelse. Köksspisens värme är klart skönare. Katten har inte klivit ur sängen däruppe, hon har också insett att det är blött ute.

Jag läser ”ikroppenmin.blogspot.com” och gråter över Christians öde, och gläds över hans mod, och hans vilja att dela med sig av sitt liv till oss andra, vi som veterligt är hyfsat friska, har barn och liv fortfarande. Han skriver om sin förestående död, och han gör det på ett sätt som är obegripligt starkt. Ett brev till det barn han aldrig kommer att få är en av texterna. Den pappa han aldrig blir, till ett barn som inte finns. Ska ni läsa bara en enda av alla tänkbara och läsvärda bloggar, läs denna.

I min egen lilla värld är jag idag glad åt att min hand läker, knogarna syns igen, och fingrarna är rörliga, även om de inte vill greppa ordentligt ännu. Det går att skriva, vad hantverket beträffar. Innehåll i det skrivna är en annan fråga.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 6 kommentarer

Diggin´ dogs

Publicerat den 13 oktober, 2012 av beskrivarblogg

låter roligare än det är.

Tre sorkgrävande hundar. Samtidigt. Jorden sprätter och tassarna jobbar, inte en sork inom synhåll, och det är jag tacksam för. Men roligt har de, och förmodligen jag – om en vecka när det är idé att skura golv och tvätta mattor. Till dess får huset gro igen, och hundarna hållas nödtorftigt renborstade. Det innebär endast att de värsta lerkokorna tas bort – resten, dvs bad, får respektive matte ta hand om.

Jag avundas dem inte.

Fingrarna mina lyder aningen bättre idag. De har en intressant gulblåbrun färg och vill inte greppa riktigt ännu, men som sagt, lite bättre. Viss försiktighet må dock iakttas när tre jyckar, kopplade, ska promeneras. Det duger inte att hålla kopplen i fel hand när någon av Pella, Frankie eller Louie hittar en intressant doft i skogskanten. Min konstitution tål inte vid att falla platt igen.

När de inte är ute och gräver samsas de förunderligt väl inomhus, mina fyrbenta vänner. Den tvåbente tar sig en välbehövlig vilostund just nu. Han var uppe tidigare än vanligt och skjutsade Pellas matte till tåget (som vanligt några minuter försenat) och vidare transport till Arlanda och London.

Jag vill ut och resa, jag med. Vi satsar fortfarande på att komma iväg till Thailand i mars, men det är långt dit. Jag vill åka nu.

Till London t ex och hitta en gammaldags pub och dricka god öl och äta Sirloin Steak, kidney pajen står jag över. Eller afternoon tea på något berömt ställe där jag kan beskåda folket. Det brukar förresten låta sig göras alldeles utmärkt på tunnelbanan, minns jag nu. Där kunde jag bli sittande och se alla fantastiska människor i de mest förunderliga utstyrslar. Sådana som jag inte ser i Stockholm. Kanske såg jag dem bara för att de och jag var i London. Då, för nu rätt länge sedan.

Vilken konstig mening det blev. Men jag menar faktiskt det som står där, ”för nu rätt länge sedan”. Mycket är numera rätt länge sedan.

Dags att övertala grävarna att komma in. Och hoppas att jorden är lite torrare idag än igår, så att den släpper pälsen lättare när jag borstar …

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Med vänster hand

Publicerat den 12 oktober, 2012 av beskrivarblogg

Jag har just försökt vara vänsterhänt några dagar. Det går inget vidare. Högerhandens fingrar är fortfarande kraftlösa och svullna, efter ett platt fall häromsistens. Eller platt, jag föll på handen som vek sig åt ”fel” håll, bara tummen klarade sig. Idag kan jag använda fingrarna för att sakta skriva.

Att vara enhänt är svårt. De enklaste saker går bara inte, att dra upp trosorna t ex efter toalettbesök. Tur att jag kunnat haka fast höger tumme och dra med vänster hand. I och för sig hade jag väl överlevt utan trosor, men det hade blivit kallt om rumpan. Ta upp hundmat med en gaffel och fördela är också svårt med vänstern. Och det blir många flera steg fram och tillbaka, eftersom bara ena handen vill.  Klappa hoppande glada jyckar låter sig heller inte lätt göra. Den svullna handen är lite för ömtålig fortfarande.

Jag tänker på vännen T som efter en stroke bara kan använda ena handen, som tur är den högra. Han har fått lov att lära sig, och lärt sig acceptera. Jag behöver inte nu göra varken det ena eller det andra. Jag kan gny i vetskapen om att detta är tillfälligt, det går över. Till nästa gång jag klantar mig och snubblar över hundar och koppel på rymmen.

Så lätt det är att ta det för givet, t ex att båda händerna ska fungera – när det är det vanliga tillståndet. Och så besvärligt när det inte fungerar som vanligt. Det här lilla missödet gick så snabbt att det inte fanns någon tid att vänja sig. Eller värja sig. Jag satt där på vägen med fingrar som gjorde ont och hundar som inte begrep varför jag morrade.

Annat är det med de smygande konstigheterna, som kommer med åren. Stelare leder, det går faktiskt inte längre att sitta på huk och rensa en rabatt t ex. Det har jag vant mig vid, rabatter får förbli orensade eller så får jag sitta på backen.

Allt sämre syn och hörsel går också att vänja sig vid – antingen så låtsas jag inte om att jag varken ser eller hör, eller så får jag se efter ordentligt och tala om att det där hörde jag inte.

Skrynklor och rynkor lite här och där, de får man etikettera om, döpa till  livserfarenhet och karaktär. T o m tycka att de är ganska vackra jämfört med ett slätt och oskrivet anlete.

Dåligt minne går att bättra på medelst lappar. Förutsatt att man kommer ihåg lapparna.

Krama den jag älskar kan jag fortfarande, allt ovanstående till trots. Och njuta av att han skämmer bort mig, gör i ordning fotbad, diskar allt, bakar och lagar mat. Medan jag sitter still och låter fingrarna vila och läkas. Snart är fingrarna i form igen, resten får fungera bäst det kan. I kväll kommer ännu en liten hund hit och ska stanna en vecka. Då gäller det att ha två händer som kan hålla i kopplen. Och ben som håller mig på rätt köl, inga fler platta fall!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Liv, och död

Publicerat den 3 oktober, 2012 av beskrivarblogg

Nu har jag hämtat in ved, duggregnet  ligger som en tunn hinna över glasögonen. Hundarna sniffar runt och letar efter katten, som ligger däruppe i sängen tillsammans med mannen  min. En eftermiddagslur i lugn och ro.

Jag sitter vid köksbordet, en tjock bok ligger där och väntar på läsning. Förmodligen har jag läst den förut,  tog den i bokhyllan innan vi åkte i förmiddags. Någon bok måste jag ha med sig.

Pelargonen som stått ute hela sommaren står nu i köksfönstret och blommar som aldrig förr, röda blommor i rätt pelargonnyans. Det är bara solparasollet som står kvar ute, det har fastnat i hållaren och vill inte komma loss. Orden påminner mig om Hasse Alfredsons låt ”han/hon/jag satte foten i en potta och kunde inte komma loss”, den jag brukade sjunga när jag gick ensam i skogen och ville skrämma alla tänkbara älgar.

Nästa vecka är det älgjakt här i trakten, då gäller det att hundarna hålls kopplade. Med lite tur går jakten fort, den brukar kunna vara överstökad på ett par dagar ibland.

Alla träd är höstfärgade nu, här mest i gulbrunt, inga rödsprakande lönnar i sikte. En senkommen liten skär ros syns i gräset borta vid hönshuset¸ och kärleksörten lyser röd vid källarnedgången.

I november är det åter dags att skriva alla de där orden. I år tänker jag i alla fall försöka hitta ett tema, även om jag inte har någon klar idé. Än har jag några veckor på mig att fundera. Femtiotusen ord som på något sätt hänger ihop via ett och samma tema borde kunna bli bra. Åtminstone som skrivövning.

Michael Thieme i USA förlorade sin kamp mot cancer, han dog för en vecka sedan. Nu försöker hans hustru förstå att han är borta. Jag försöker tro att det på något sätt når fram till henne att jag tänker på henne med kärlek.

Publicerat i livet | 6 kommentarer