beskrivarblogg

Jag går barfota på köksgolvets trä. Det är varmt och mjukt under fötterna. Vilken skillnad jämfört med det alltid kalla ”plastgolv” jag själv har i köket där jag annars bor. Trasmattorna är ruskade och lagda på ett lite annat sätt än tidigare. Möjligen lite väl snett hit och dit – det visar sig under dagen om vi står ut med formationerna.

Sol, tranor, svanar och ett rådjur. En katt som längtar ut vid halv 6-tiden på morgonen och insisterar på att bli utsläppt. Det blir hon och jag kryper tillbaka någon timme till i sängvärmen bredvid min älskade.

Han lyssnar småningom till SMHI som säger att det kommer att regna framåt eftermiddagen. Jag bryr mig inte om det, just nu lyser solen och jag ska strax gå ut och sätta mig. Och skriva utan att se vad jag gör.

Nu har jag skärmen på ena bänken på trappen, sladd i väggen och musen på den andra sidan. Själv sitter jag däremellan med klaviaturen i knäet och försöker skriva. Men just nu kommer mannen min och vill plantera om några pelargoner som står bakom mig. Avbrott.

Ser ännu mindre nu. Självömkans tårar är i vägen. Nyss, när jag satt inne och skrev, kom mannen min och frågade ”vad gör du?” – med en ton som direkt tog mig tillbaka till tiden när jag nätspelade i smyg. Jag gjorde inte det nu, men fick för mig att han kanske misstänkte det. Han försökte säga att han bara undrat varför jag satt inne när jag nyss sagt att det var så vackert ute. Men jag kunde inte värja mig. Jag fastnade.

Sedan började vi småtjafsa om krukor till pelargonerna, och nu surar vi båda. Han med räfsa i handen, ”stackars jag som ensam får räfsa gräset från igår” och jag vid datorn. Där jag envist sitter kvar.

Att ett (möjligen dessutom inbillat) tonfall kan åstadkomma totalt kaos. Tänkvärt. Jag hör en massa outtalat i hans röst, en massa saker som han kanske eller kanske inte menar. Och när jag försöker tala om det, vill han inte lyssna. Han känner sig angripen och då går han. Det har han alltid gjort. Ibland orkar jag gå efter och fortsätta tala om vad som händer i mig. Inte alltid, inte just nu. Nu skriver jag mig tårlös i stället. Det fungerar. Och eftersom jag inte kan se något på skärmen behöver jag inte ens läsa det jagskriver.

Vinfrn nlådrt kslly, kallare än solen lovar. ”Vinden blåser kallt” tolkar jag den inledningen på meningen!

Tidigare idag frågade mannen min ”vem skriver du till?” – ”ingen, jag bara skriver”. Vem skriver jag till? Mig själv troligen, just nu är jag nog tillbaka i terapiskrivandet. Fast det var jag inte då, när han frågade. Och trägolvet på trappen är varmt och skänt för fötterna, som i köket,då.. Skorna får ligga bredvid.

Jag läste på Skrivhörnan på FB om synopsis, i Excel-format och andra mycket systematiska sätt att beskriva skribentens manus. Jag läser om ”ups” som jag inte ens begriper vad det är. Och tänker på mina taffliga försök till beskrivning av det manus jag till slut ändå skickade till några förlag, och på det som föregick manuset, ”smakproven”. Så när jag ändå tycker synd om mig är det väl lika gott att jag spolar ut självkänsla och självförtroende också, med badvattnet.

Nu har jag låtit mitt dåliga humör ta överhanden, jag sitter och tankebeklagar mig över att jag, som faktiskt idag har dammsugit köksgolvet och skakat mattorna, tagit in och vikt tvätten, lagat frukost och diskat därefter, att jag ändå fås (av mannen min, den busen) att känna det som om jag inte gör tillräckligt. Här sitter jag och dricker kaffe och leker med datorn, medan han räfsar. Eller något annat krävande som jag borde göra i hans ställe, han med sitt dåliga hjärta.

Och jag VET att det är jag själv och inte han som är boven, det är jag som skapar tankarna och känslorna, det är mitt inre som spelar oss båda det här sprattet. Spratt låter förresten för glatt och trevligt påhittigt, det här är tungt. Ledsamt. Jag får gå och leta ppå räfsaren och se vad en kram kan göra.

Så, nuär vi sams igen – om vi nu var osams. Det var nog mest jag som var det … Men, så länge jag kan tala om vad som händer i mig och han lyssnar (även om han inte alltid begriper vad som pågår) så går det bra. Jag börjar lära mig det. Nu smakar kaffet gott igen, och solen är varm och skön. T o med vinden känns snällare mot mina bara ben.

Jag läser avundsjukt om författare som just avslutat en bok och brinner av längtan att börja på nästa, en av alla de böcker som trängs inom personen ifråga. Hur går sådant till? Är det träget arbete och många skrivtimmar = träning, och därmed böcker eller är människan född sådan? Jag är det inte.

Men jag vill – jag vill skriva något som andra vill läsa, som andra blir berörda av, som andra gillar. Och som ger mig uppskattning, läsning, lön för mödan. För det är mödosamt att skriva, särskilt när ingen del av en vill göra det. När allt jag är vill något annat, t o m gå ut och gå hellre än skriva, tvätta fönster hellre än skriva, läsa skitböcker hellre än skriva.

Böcker är viktiga och har alltid varit en viktig del av mitt liv. Ibland har jag haft svårt att skiljas från böcker, numera kan jag lägga ut de allra flesta på Bokbörsen utan att sörja. Jag har en liten bokhylla med de böcker jag än så länge vill ha kvar. Det kan ändra sig, en del av dem kan hamna i de stora bokhyllorna när alla mina ca 1300 böcker på Bokbörsen trängs.

Men t ex Ken Wilber´s ”Grace and Grit” som beskriver hans och dåvarande hustruns liv fram till hennes död i cancer vill jag ha kvar; liksom flera andra av hand böcker, Tove Janssons ”Sommarboken” och Bodil Malmstens böcker likaså. Och fortfarande tror jag att jag någon gång ska läsa Gödel, Escher & Bach – kanske inte i ett streck, men en bit här och en där. Nu blir jag tveksam, heter det ”sträck” och inte ”streck”?

Där finns också ”Jonathan Livingstone” även om det är många år sedan jag läste den. Och Lars Forsells lyrik, liksom ”Två i stjärnan” av Ann Smith. Och några till. ”Röde Orm”, ”Pippi Långstrump” sönderläst, ett par Tarot-böcker och en dito kortlek, Claes Andersons (finlandssvensk poet) lyrik. Några fågelböcker, några engelska och franska lexikon, Trisha ????´s fantastiskt vackra trädgårds- och blomsterbok.

Bland bokfynden på återvinningen i Sala idag hittade vi en bok om Västmanland – och svaret på vad Mora stenar står för. Varje gång vi åkt förbi den avfarten på motorvägen mellan Stockholm och Uppsala har vi sagt att vi ska kolla. Vi trodde att det var något med Gustav Vasa och det stämde, det lär ha varit ungefär där han mottog folkets välsignelse när han erkändes som kung. Det kunde vi läsa om i den här boken.

Böcker är nödvändiga. Idag har jag fått service från biblioteket i Norrtälje att förlänga lånetiden på böckerna därifrån, när jag nu åkt iväg bort utan att lämna in dem. Man kan inte komma ihåg allt, och det innebär att jag i lugn och ro kan läsa de böcker jag vill här uppe i huset utanför Sala. Alltid flera än en bok på gång, ofta väldigt olika sinsemellan.

På svenska eller engelska, på franska har jag egentligen bara klarat Barthel och hans distinkta för mig lättlästa franska. Tyska har jag aldrig gillat som språk eller som ord i min mun, eller grammatik i min hjärna – och den lilla spanska jag läste för mycket länge sedan är enbart till tveksam hjälp när det gäller korta meningar där jag tror mig begripa något (med hjälp av domnat latin). Ibland blir det helt fel – och det kan vara ganska roligt. Dock aldrig så roligt som jag minns (?) att en klasskamrat översatte latinskrivningar i gymnasiet och fick hela klassen att storskratta – alla utom lärarinnan, fru Hörnblad. Killen ifråga blev småningom duktig och erkänd reklamman och det kunde vi kanske ha gissat om vi vetat att sådana fanns!

Molnen retas med henne idag. Lagom när hon tagit av sig tröjan och börjar tycka att det är varmt och skönt, försvinner solen och det blåser ganska kallt. Etc.

Aklejorna dansar i vinden, en dans där de enligt en skrivande vän säger ”du kommer inte till mig”. Hon önskar att vännen hörde något annat, att hon hörde glädje och sång till liv och kärlek, även om kroppen är trött och skör.

Nu lyser solen igen och Minsann överväger, slutade just överväga, och hoppade upp i mitt nä, alldeles utanför klaviaturen. Och ner, på jakt efter något, hon med. Jag tror inte att hennes väntan på vad hon ska hitta är annorlunda än min.

Jag vet sällan vad dagen ska ge, men den ger mig alltid något. Ibland sorg, ibland glädje, ofta kärlek av olika slag. Idag ger mig dagen växlande väderlek, svanungar, hästar, en lycklig man som sitter i sin verkstad och jobbar med en gammal stol. Aklejors dans. Och en hel hoper ord som behöver gås igenom och hyfsas till.

Mannen min tyckte jag var lite märklig som satt och skrev utan att se vad jag gör – inte mindre märkligt än att se vad jag skriver – det är mitt, och mer eller mindre mitt. Ibland alldeles tomt på mig, och ibland översvämmande fullt av mig. Tröttsamt för alla fullt av mig. Ibland fyllt av sådant som gör eller gjorde ont. Just idag minns jag inget sådant. Just idag är jag glad, om än stel i nacken. Hoppas det bara är ett rent fysiskt fenomen, och att det inte handlar om att jag är rigid i någon annan bemärkelse.

En författarkollega (sic!) sade häromdagen att hon nog någon gång skulle skriva om sin farmor. Hon skulle vilja/vill skriva om sin mormor. Denna okända kvinna. Hon kände henne som mormor, aldrig som den kvinna hon också var, eller den unga flicka vars fotografi hänger förstorat i gammal ram på hennes sovrumsväggg.

Kände aldrig hennes drömmar. Aldrig hennes sorg. Jo, när hennes äldsta dotter, och senare hennes man och hans son dog – då var hon med och delade sorgen i någon mån.Hon tillbringade mycket tid hos mormor och morfar, men idag känns det som om hon aldrig lyssnade. De talade om gamla tider, men hon kan inte minnas annat än att det var i allmänna ordalag. Att det var arbetsamt och ganska fattigt, att det var roligt när hon arbetade på Dalregementet som ung.

Att mormors kusin Linnéa i Falun luktade puder och var liten, glosögd och rund, det minns hon. Och det fanns en morbror Gustav i Gävle, det måste ha varit hennes mammas bror. Mera vet hon inte om dem. Linnéas dotter Els-Marie och hennes man bodde i Nynäshamn, men hade inga barn. Tror hon. Nu är de borta allihop, och det finns bara hon själv och hennes systrar och kusiner som minns fragment av deras liv.

Det de inte minns hittar de på, medvetet eller omedvetet – för vad är minnen egentligen, annat än ord och sammanhang som får livsväven att hänga ihopå, bli lite mera begriplig.

Hon har just lagt armarna i kors i knäet och tittar ner. Skrynkliga armar, också. När blev de sådana? Nyss, när hon glömde bort att titta på dem några år. Det gråa håret har hon vant sig vid, det är nästan blont i viss belysning och ganska snyggt. Åtminstone när det sitter uppe hyfsat med ett snyggt spänne som orkar hålla ihop det fortfarande tjocka håret.

Alla kroppens åldersfläckar syns ju inte om hon inte klär av sig naken. Det gör hon numera enbart inför mannen sin, kanske också inför bästa vännen om hon ska prova avlagda kläder. Annars icke. Hon som aldrig varit blyg vill inte längre visa sin åldrande kropp. Kanske om hon någon gång får ändan ur vagnen och ser till att kolla och ta bort alla mer eller mindre bruna fläckar, som framför allt satt sig på hennes bröst.

Hon skyller på att hon inte kan bestämma någon läkartid, hon har ju ingen bil. Och när mannen hennes är hos henne har de så mycket annat att det inte hinns med. Sanningen är att hon inte vill visa sig för en främmande läkare heller. Dumt eller hur? Speciellt om man betänker att någon av de där förbaskade fläckarna kan vara farlig.

Nu har hon flyttat ner från trappen, in i solen, men datorn står kvar på bänken däruppe. Så nu ser hon inget av det hon skriver igen. Det gör inget. Hon har kollat att hon iallafall inte har bytt ut manussidan mot något annat, som nyss.

Tröja och bok inom räckhåll, solglasögonen på nu när hon ändå inget ser. När ska man hitta på en skärm som går att läsa på i solljus? Hon tycker sig ha förstått att en del (alla?) läsplattor fungerar också i solsken, men hon vet inte. Läsplatta är än så länge utom räckhåll.

Huruvida humlorna surrar vet hon inte, det här hon inte, frekvensen är alltför låg för hennes öron också med hörapparat i. Ibland kan hon sörja lite över allt hon inte hör, men å andra sidan vet hon det ju oftast inte. Det går att leva med.

Värre vore att förlora syn, rörelseförmåga, hjärna. Även om kroppen gnisslar emellanåt, och det gör ont när hon ligger för länge på en sida i sängen, och hon inte gillar att behöva böja sig ned, och lederna inte vill alla dagar – ”även om” allt detta så är hon lyckligt lottad. Har nog goda gener vad gäller kroppen. Vad gäller beroende av det ena eller det andra slaget är de inte lika goda. Det oroar henne ibland, det arv hon givit åt sina barn. Visserligen var de två om barnen, men missbruk finns på båda sidor.

Inte mycket att göra något åt, inte nu och inte ens innan sönerna var födda. Dels begrep hon ingenting av sådant på den tiden, dels kunde hon inte bry sig om det även om hon känt till något. Hon ville ha barnen, alla tre. De ville båda ha dem. Och fick dem, en gåva som hon även idag är tacksam och glad för. Alla tre älskade sönerna, och deras repsektiva barn. Generna får de slåss med på de sätt de kan.

Dags att dra på en tröja, eller ta paus och gå in och koka kaffe. Hon gör det senare, vinden som kommer när solen går i moln är kall.

Nyss red två flickor förbi, den enda trafiken på vägen hittills idag.

Strax därefter kom två cyklister. Hästarna med sina ryttarinnor har också återvänt hem till gården på andra sidan åkrarna och dammen. ”Hylla”, där det förr låg en gruva och där man också hittat mycket bergkristall. De träffade på en tysk lycklig man vid en slagghög vid sidan av vägen en gång, han var helt begeistrad över allemansrätten som tillät honom knacka sten i Sverige, på jakt efter en bit bergkristall som ingen annan hittat.

Längre bort efter skogsvägen ligger Granmuren. En gång var det en by med ett trettiotal (osäker på hur många) familjer som alla på något sätt arbetade i gruvan. Numera är det bara rester kvar, av hus och husgrunder, plus en stor lada. Där bortom finns fina kantarellställen, och rikligt med lingon om höstarna.

Sala Silvergruva finns ju också här i närheten och hela landskapet är påverkat sedan sekler tillbaka av gruvdrift och vattenbehov. Grävda och naturliga kanaler överallt. Och när du går ner i gruvan idag får du faktiskt en känsla av hur det kunde vara att arbeta där för länge sedan. Mörkt, kallt, blött, livsfarligt på fler än ett sätt. Numera gör Sala stad vad den kan för att få något tillbaka av den forna gruvdriften. Förr gick all avkastning till kronan, och diverse mera besuttna medborgare. Småfolket fick slita för liten lön, i gruvan eller för att förse den med timmer och vatten.

Trakten är rik på mineraler av olika slag. Från och till vill något gruvbolag göra provborrningar. Vad hon vet har det inte lett till något företag som är i drift idag.

Hon muttrade för sig själv över växtkraften hos t ex tistlar. För två veckor sedan trodde hon att alla var borta, uppdragna med roten. Nu är hon här igen, och de med, större än någonsin. Återuppståndna. Flädern har bara några få blommor ännu, tydligen har det varit för kallt och solfattigt här de senaste veckorna.

Komposthinken är nu full av uppdragna tistlar och en och annan maskros. Rabatten ser aningen bättre ut.

Det är ganska spännande att sitta på trappen och skriva. Hon ser ingenting på skärmen och försöker glömma orden direkt när hon skrivit dem. Det får bli som det blir. Det gör det ju oftast hur som helst. Blir som det blir. Ibland blir det som det ska. Som när hon och mannen hennes hittade tillbaka till varandra efter ett par svåra år. Svåra för båda.

Häromsistens frågade bästa vännen om de förlåtit varandra. ”Jag tror det” var det svar hon kunde ge. ”Har du förlåtit dig då?”.  Samma svar – ”jag tror det”. Ingen av frågorna kan hon besvara med stor säkerhet, bara med förhoppning och önskan, tillit till kärlek och liv och gemenskap.

De behöver varandra, mannen och hon. Båda är gamla, har levt nästan hela sina liv, båda vill älska också nu, med kropp och själ. Häromsistens läste hon den här tidningsrubriken   ”sexboom bland äldre, 60+ vill ha sex” och Amelia Adamo (som ju är 60+) skulle kommentera den förmenta boomen. Vilken jäkla boom? De flesta av oss vill ju ha sex, oavsett ålder. Att sedan förmågan förändras är en annan sak. Ingen ny uppfinning alltså, men tydligen nytt nog för unga journalister, så nytt att det är något att skriva om. Vad vet hon inte, brydde sig inte om att läsa.

Det inte självklart att stolen som nu lagas så kärleksfullt ska målas. Den är liten och gammal och väl använd, vacker. Ett av alla de auktionsfynd de burit hem under åren. När mannen är klar med stolen, ska han byta handtag på den potatisstomp hon fyndade på Hötorget för några veckor sedan. Plast bort och gammalt trähandtag dit.

Det finns en stor nackdel med att skriva utan att kolla på skärmen. Man ser inte när det händer något som gör att det manus man/jag/hon har uppe försvinner och ersätts av något annat, där orden inte fastnar! Här har hon nu suttit och skrivit en lång stund och säkert har hon sagt kloka saker, minnesvärda ord – och så finns de bara inte.

Solen är varm mot fötterna och hon drar av sig strumporna. Mannen har just deklarerat att han inte tänker bry sig om att hans stolsrygg är lite vind och hemmagjord, det får vara charmen med den. ”Bra beslut”, säger hon.

Där hon sitter ute på trappen har hon aklejor i alla de färger omkring sig. Från ljust rosa till mörkrosa till klaraste blått, ljust lila, mörkt gredelina, djupröda. Deras förmåga till skönhet och komplicerade skapelser fyller henne med förundran över alla sorters liv. Prästkragar är på väg att slå ut , ytterligare tre stora tistlar missade hon när hon drog de övriga.

En ljum vind och moln på flykt, solen brer ut sig, en stund. Det växlar fort. Hon snor ihop håret i nacken med en stor påsklämma. Luggen fick sig en lätt klippning med nagelsaxen i morse, så den hänger inte längre ner i ögonen.

Pionernas knoppar är sprickfärdiga, ett par vita doftrosor har slagit ut på den gamla vildvuxna busken. Lite här och lite där står en blomma av något slag. Varje gång hon ser sig omkring välsignar hon Anna-Lisa som ägde gården före mannen hennes. Hon hade gröna fingrar och älskade blommor.

Ibland blir de lite förvånade över att hitta en parknyponros mitt i skogen, men där växer också björnbär som hon planterat, ett par vinbärsbuskar och hallon som väl blivitöver någon gång och som hon inte nändes slänga. Jag vet genom grannen att hon åkte förbi här tidigt i våras. Hoppas att hon inte blev alltför ledsen över vår vanvård av hennes blomsterarv. Vi har inte samma lust att påta i jorden, men vi gläds varje dag åt hennes.

Humlorna dricker nektar i aklejorna, några bin har jag ännu inte sett. I ladugårdens fågelbo finns antagligen ungar just nu, en fågel flyger ut och in, vi försöker störa så lite som möjligt. Viporna har kanske sin andra kull nu när bondens plöjande och harvande förmodligen förstörde den första. Åtminstone flyger de över åkern och vaktar någonting, bo eller ungar. Vildare djur än så har vi inte sett, vargar och lodjur till trots. Inte ens räven har visat sig.