beskrivarblogg

När hon var liten väntade hon på att föräldrarna skulle sluta bråka. Hon går fortfarande omkring med en väntan i kroppen, en liten känsla av att något är ofärdigt, oavslutat – eller kanske inte ens påbörjat. Vad detta ”något” är vet hon inte, vill kanske inte heller veta. Nu börjar det bli bråttom att ha väntat färdigt, hon är sjuttio år och framtiden är kort.

Dagen har gått nästan utan att hon märkt hur fort. Nu är det kväll, molnig himmel men fortfarande inget regn. De har ätit gårdagens gäddfärs med räkor och stekt potatis, tomater och romsås – det var gott idag med.

Hur har hon använt den här dagen? Dammsugit, manglat en linneduk, lagt undan vintertäcken. Klippt lite gräs som inte gräsklipparen kunde ta eftersom det låg sten i vägen. Suttit i solen med sin älskade och druckit bubbelvin, svarta oliver till. Och morsat på grannen som gått förbi med sina hästar till stallet för natten. Klappat katten. Glatt sig åt bokbeställningar, och lagt in flera böcker på Bokbörsen.

Har hon väntat på något? Kanske, men eftersom hon inte vet vad något är så är det svårt att svara på frågan.

Diskat middagsdisken och ätit tre mums-mums till kaffet har hon också.

Pelargonerna behöver inte vänta längre, hon har bestämt att sommaren är här och flyttat ut dem. Några ser blekgröna och storbladiga ut, några blommar redan vackert. Svärmors rosa Mårbacka-pelargon står på trappen i sin vackra kruka – den har hon inte brytt sig om att plantera om. Den blommar ändå.

Mannen hennes har hämtat hästgödsel vid stallet och blandat med jord som köpts i billiga säckar – och lagt på rabatt och litet land. Dessutom har han sått mera dill och hade tänkt sätta persilja, men påsen visade sig vara tom. Det blev solrosfrön i jorden i stället.

På kommande torsdag ska det vräka ner regn, 13 mm säger någon internetradioprofet. Hon nöjer sig med att titta ut genom fönstret på morgonen, och emellanåt, som idag, glädjas åt att det blir sol mellan molnen. Regnet kommer om det kommer, och det lär hon märka. Hon bryr sig inte om att vänta på det.

Men något väntar hon på – livet? Döden? Än har hon ju livet, och döden vill hon inte än. Så …

Manliga skvallergubbar, är de kanske t o m värre än kvinnliga skvallerkärringar?

Nu skvallras det om mig, min fd man och mannen min. Där jag bor, eller åtminstone till vänner närstående sådana som liksom jag bor där jag bor. En sådan ”vän” har jag redan berättat om, han som berusad talade om att mannen min är en idiot som umgås med mig. För säkerhets skull hade han dessutom ringt upp en annan vän till mannen min, och talat om hur frispråkig han varit. Sedan pratade denne med mannen min, och han med mig.

Vid det senare (förmodat nyktra) samtalet kunde skvallerpottan också informera om att så snart mannen min lämnat mig och mitt hyrda hus, så kom min fd man dit. De avlöste varandra, och det var värt att skvallra om. Liksom det faktum att någon tyckte sig ha konstaterat att jag kunde betala hyran så snart mannen min varit där. Underförstått – men icke uttalat, nejdå – han bidrar med hyrespengar.

Jag blir förbannad, ledsen och upprörd och inser samtidigt att jag inte kan göra något åt skvallrandet. Jag kan bara försöka moderera mina reaktioner på det. Jag kommer inte att angripa några skvallergubbar eller -kärringar, var de än finns. Jag gör som vanligt, skriver av mig skiten och försöker att inte låta den göra mig illa.

Bara för allas information: jag betalar själv min hyra utan bistånd från någon annan; jag är fortfarande mycket god vän med min fd man, som också är mina barns far och vän med mannen min. Vi kan t o m träffas alla tre, senast på födelsedagskalas hos ett av våra barn – och vi tycker inte det är konstigt, bara bra.

Andra har tydligen fantasier om vad som tilldrar sig – men det har de faktiskt inte med att göra. Gement skitpratande om människor man inte vet någonting om, bara fantiserar om – det trodde jag inte vuxna personer med någon heder ägnade sig åt idag. Jag hade tydligen fel. Det är ledsamt.

Hesa Fredrik ljuder så katten sitter upprätt och ser mycket undrande ut.

Varför heter varningen den första måndagen varje månad ”hesa Fredrik” – jag hade helt glömt bort att han/den fanns! Jag lånar ett par rader ur GT, där man bl a talade om att den här varningssignalen började användas 1931, numera är det bara första måndagen i fyra av årets månader som han låter illa klockan 15, och inte alls längre över hela landet. Så här skriver GT om namnet:

Men varför kallas den Hesa Fredrik?

Jo, det var Dagens Nyheters krönikör Oscar Fredrik Rydqvist som hittade på namnet i en artikel i Dagens Nyheter 1931 när tyfontutan testades första gången. Och han döpte tutan efter sig själv eftersom han var lika hes som den vid testtillfället.

Nu hörs den långa signalen som säger att allt är som det ska vara. Jag undrar om unga idag vet vad det här oljudet är och vad det står för? Och vad tänkte Hillary Clinton när hon hörde detta? Hoppas hennes omhändertagare kunde berätta för henne om detta svenska fenomen.

Jag borde städa min dator, säkerhetskopiera både bilder och texter och plocka bort annat. Särskilt om jag ska byta dator snart. Men det känns nästan oäverstigligt, alldeles för många ord spridda i alldeles för många dokument utan någon särdeles ordning på någonting.

Har just borstat färskpotatis, och sköljt blomkål, tagit fram stekpanna att steka fjällskivling i. Köttet är klart och väntar på kniven. Mannen min har vilat en stund och kommer ner. Det blev en väldigt god middag, med SIA-glass som efterrätt. Mannen diskade och jag sitter vid datorn. Minsann är nu inne i köket och sitter i fönstret och kollar omgivningarna-

Jag tänker på min döda systerdotter som en fjäril. En liten, nätt, svarthårig vacker fjäril – hon fanns här hos oss några år och försvann fort till något annat, något som varken hennes föräldrar eller vi andra vet något om. Hon dog mitt i livet. En sommar för tio år sedan. Dör levande gör ju alla, men alla är inte så vackra, så unga, så fulla av kärleksfullt liv och energi. Och så dog hon, på språng mot en busshållsplats för att träffa kompisar. Hon var 22 år. Hennes mammas tidräkning handlar om före och efter dotterns död.

Den sortens tidräkning har inte jag, och är tacksam för det. Men jag börjar inse att jag betraktar och sammanfattar mitt liv före kraschen 2009 och efter, medan jag spelade på internet och levde dubbelliv, och innan jag erkände och blev erkänd som spelmissbrukare och nu, när jag snart har varit spelfri ett helt år. Nu, när jag har börjat skapa ett nygammalt liv åt mig igen. Det här är en kort period i mitt liv jämfört med resten. Men det är den viktigaste i hela livet, den mest avgörande under alla mina sjuttio år på jorden.

Vänner som vill ha ordning och reda också i andras relationer är lättade och glada att ”allt” nu är normalt och tillbaka i gamla gängor. Det är det inte. Det liv jag lever idag är inte likt det jag levde tidigare för fem öre. Idag är jag uttråkad av samma orsaker som förut, men jag spelar inte när livet är trist. Idag är jag glad över samma saker som förut, men jag tar dem inte för givna. Jag är inte säker på kärleken nu som jag kanske var då, eller i alla fall trodde att jag var.

Och idag vet jag att jag överlever vad som helst. Nästan. Min syster överlevde sin dotters död. Jag vet inte om jag skulle överleva något sådant. Jag hoppas slippa få reda på det.