Så, nu har jag lyckats få ett tomt dokument att ligga synligt och lättillgängligt på skrivbordet (datorns). Det är alltid lite knepigt med alla nya saker när datorn är ny, eller så är det knepigt med alla gamla vanor som sitter fast.
Jag är trött så in i vassen, men kan inte somna. Kunde jag inte igår kväll heller, så snart är det kritiskt lite sömn. Och jag måste fungera effektivt några dagar till, i morgon och åtminstone fredag förmiddag med städningen – och därefter med gräsklippning etc så att tomten inte längre är en skamfläck för gårdsägarna och partygästerna. Vi har beslutat oss för att avstå från att mingla.
Min lilla katt sitter alldeles bredvid datorn och undrar nog varför jag gått upp ur sängen igen. Hon verkar fascinerad av mina fingrar och av att det samtidigt händer något på skärmen. Nyss ruskade hon på huvudet – undrar om det var avsiktligt.
Mannen min återkommer från ön på fredag, och om jag lägger på ett kol och städar färdigt, så kan vi åka ut till ”mitt” hus fredag eftermiddag.
Jennie på 1av3.se tipsade mig om en hudkräm från La Roche Posay, ”Cicaplast”, som skulle vara bra för att skydda och läka sår. Och jag kan bara hålla med. Inte så att jag nu är vacker som förr, men skrapsåren på näsa och ovanför munnen har läkt som de inte skulle ha gjort den här krämen förutan. Blåtirorna som numera är gulaktiga kan den kanske inte göra mycket åt, men vem vet – de kanske skulle ha varit fortsatt röda utan kräm.
Tänk om jag kunde få fart på fantasin, nu när jag har en härlig ny dator och en klaviatur som är ett rent nöje att skriva på! Jag önskar att jag kunde fylla sidan med ord som betydde något för mig och för tänkbara andra läsare. Ett helt bokmanus önskar jag mig, just nu får jag istället en liten svart katt i knät. Det är inte dumt det heller.
Nu skriver jag i Word, och mycket av det jag tidigare skrivit i föregående dator är i Open Document – måste jag omvandla alltihop? Hjälp, det slutar förmodligen med att jag sparar det som det är, alla orden på ett USB-minne eller en extern hårddisk. Så får de ligga där tills något av mina stackars efterlevande barn en gång får gå igenom mina pinaler och slänga det mesta.
Hoppas förstås att det dröjer, än kan jag ju få för mig att göra något av skriverierna. Men det jag tyckte var ett manus tycker inte de tilltalade bokförlagen är något att ha, även om de är trevliga och artiga när de säger det. Refuserad av samtliga utom två som inte hörts av alls. Betyder det att jag måste starta ett eget förlag, eller åtminstone gå med i Egenutgivarna och ta reda på lite mera om hur dylikt går till.
Problemet för mig med refuserandet är att jag har lite för lätt att ge upp, lite för lätt att tycka att det jag skrev om det sista året av spelmissbruk och övergången till att vara spelfri – att det väl inte var läsvärt, då. Tappar stor del av det lilla självförtroendet, det är lättare att ge upp än att fortsätta tro på mig.
Trots att jag vet att det jag upplever är det som händer de allra flesta som oombedda skickar manus till förlag. Trots att det finns en möjlighet att jag skickat till fel förlag, trots att det säkert finns förlag som jag inte ens vet om. Trots alla härliga uppskattande kommentarer från läsare av blogg och skrivsajtsinlägg. Trots syrran som tror på mig, och mannen min som faktiskt åtminstone emellanåt läser det jag skriver.
Jag behöver sova, men är trött pigg. Det kommer jag inte att vara i morgon bitti, då är jag enbart trött. Så nu gör jag ett nytt försök i sängen. Minsann följer med. God natt.
beskrivarblogg 