Brödbak och egenutgivning

Publicerat den 13 februari, 2012 av beskrivarblogg

Sol, den lyser mig i ögonen genom köksfönstret. Snön nästan bländar mig. Glädje och vårförhoppningar sprider sig i kroppen, en skön värme.

Jag har just läst inspirerande argument för att själv ge ut sin bok, på egenutgivarnas nya hemsida. Måste bara se till att ha råd också, annars är det enbart lockande. Och så förstås få ihop något som kan kallas manus av alla spretiga texter. Få dem att på något sätt hänga ihop.

Och hitta på en bra boktitel, plus ett bra förlagsnamn.

Sedan är väl frågan hur min usla ekonomi påverkar möjligheterna att starta en enskild firma. Det behöver jag ta reda på. Har just skickat ett mejl till Bolagsverket med fråga.

Hur ser min reservplan ut om jag inte får starta en egen enskild firma? Ytterligare något att reda ut.

Mannen min läser om Lasse i Gatan, kapare med kungligt tillstånd på 1600-talet. Någonstans i texten dyker ordet ”befryndad” upp – betyder väl släkt? Google: vänner eller släktingar, ordet ”frände” hör hit. Jag tänker på engelskans ”friend”. Kanske samma ord.

Mina händer bara vilar på tangenterna. De vill inte hoppa och skriva ord, de gör det osmidigt och valhänt. Men visst blir det ord, bara ord. Inte just någon mening. Jag tittar på nötväckan som skvätter runt bland solrosfröna och letar efter de minst två bästa fröna – på det sättet får även mössen under huset sin del av maten. Talgoxarna bara far dit och hämtar ett frö, och sticker iväg. Kajorna har börjat flyga runt husen här, har inte sett dem på ett tag – är det ett vårtecken? Letar dylika. Har nästan lust att gräva bort snön och se efter om snödropparna lever därunder.

Snart är det dags för den längre hundpromenaden, ca 5 kilometer genom skogen. Solen har gömt sig igen, men det blåser inte. Hundarna gillar inte riktigt att jag sitter och skriver, de tycker att jag borde ägna mig åt dem i stället. Louie pratar och smågnyr, och Frankie bara kommer och ställer sig invid mina ben. ”Klappa mig” betyder det. Alla gånger passar det mig inte. De saknar nog sin matte, även om jag duger som ersättning. Och så finns ju här en nyfiken katt, som man kan skälla på ibland när hon sticker ut nosen genom dörrspringan till sovrummet.

Det är konstigt med spelberoendet. Just nu minns jag lusten att spela, men känner den inte. Jag litar inte på mig själv riktigt ännu, kanske kommer jag aldrig att göra det. Men jag tar en dag i taget och det kan gå lång tid utan en enda tanke på internetcasinon. Jag påminns ju om mina galenskaper varje gång pensionen kommer, och Kronofogden får sitt. Varje gång jag betalar av på de skulder jag har ”utanför” fogden. Varje gång jag inte har råd med något, och faktiskt också varje gång jag numera har råd!

Just nu står mannen min med kletig deg i händerna. Han testar ett nytt recept på matbröd och vi kommer fram till att det nog behövs lite mera mjöl än det står i Jamie Oliver´s kokbok. Kanske är det skillnad på svenskt och engelskt mjöl? Ska bli spännande att så småningom få smaka det färdiga brödet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Julian Barnes, besutten i våning?

Publicerat den 13 februari, 2012 av beskrivarblogg

Våning eller lägenhet? De olika benämningarna på boendet anger (för mig) att de mera besuttna bor i en våning, varför inte på Strandvägen i Stockholm. Vi andra bor i lägenhet, kanske i miljonprogramshus i någon av de södra förorterna.

Varför kom jag nu att tänka på detta – jo, både mannen min och godsägarinnan här talar om våningar. Jag har aldrig bott i en våning, enbart i lägenhet eller hus. Ingen villa heller när jag tänker efter …

Och när jag kollade ordet ”besutten” i SAOL från 1906 så står där
”Then stora Herren Gud, .. / Som uti Himlen har Sin högt besätna wåning. Fånge 17 (c. 1710)” – ordet kan beteckna både hög ställning och god inkomst.

Jag läser just nu Julian Barnes, The Sense of an Ending. En bok att läsa långsamt. Del av citat sidan 3: ”This last isn´t something I actually saw, but what you end up remembering isn´t always the same as what you have witnessed.”

Han fortsätter att skriva om tid, tid som formar oss och håller oss, men som han aldrig tycker sig ha förstått sig på. Den där vardagliga, vanliga, ordinära tiden, tick-tack-tiden. Vissa känslor får tiden att gå fortare, andra gör att den går långsamt; och ibland tycks tiden försvinna – och gör det också i ett bestämt ögonblick, tiden går och kommer aldrig igen.

Ovanstående är en egen tafflig översättning av hans vackra, fullödiga engelska. Läs boken, om den finns översatt hoppas jag att den är skickligt försvenskad. För övrigt har jag bett Norrtälje bibliotek att införskaffa Annika Bengtssons övriga böcker, nu finns Snökupan där och jag har läst den, även den en mycket bra bok!

Mitt ”p” är återfunnet! Tangenten från datorklaviaturen som Minsann lyckades peta loss för ett par månader sedan. Det är möjligen ett mått på min städordentlighet att den lilla plastbiten har legat så länge under en av de låga byråerna vid fotändan av sängen. Jag drog fram dem igår för att leta efter mina hörapparater – trodde Minsann lekt bort även dem, eftersom jag visste att jag lagt dem under kudden när jag tog en liten eftermiddagslur. Det hade hon inte, de återfanns under bäddmadrassen, inte under kudden. Jag måtte ha varit mycket trött!

Vanligen sover jag aldrig på dagen, klarar inte riktigt av att vakna snäll. Så var det även igår, jag hade en mardröm där jag skulle skjutsa någon till flygplatsen och hade kort om tid, och så hade en massa andra människor också klämt in sig i bilen och lyft ur bagage och lagt mina böcker på taket, etc. Jag vaknade med lätt ångest i hela kroppen, tung och seg. Det hjälpte att ta hundarna och gå ut på ännu en promenad i eftermiddagssolen.

Mannen min kan ta en sovstund och vakna, pigg som en nyponros (fast det var en konstig liknelse). Pigg är han i varje fall. Avundsvärt.

Just nu sover han fortfarande, det är måndagsmorgon och jag var ute med hundarna redan strax efter 7. De sover också nu, mätta och belåtna. Medan jag skriver väntar jag på att få äta frukost med min älskade. Jag behöver bara sätta på tevattnet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 5 kommentarer

Minnen, sötpotatis och ord

Publicerat den 11 februari, 2012 av beskrivarblogg

Donau har frusit i Bulgarien, för första gången på 20 år. Inga isbrytare. Och biståndspengar till Afrika ska inte längre gå direkt in i statskassorna, biståndsministern kräver käckt ”action” i stället för allt det prat som hon menar pågår. Blandade intryck från slarvigt radiolyssnande efter skön hundpromenad i 3-4 graders kyla. Min å har också frusit, vattnet forsar nu fram under ett tjockt issjok i de mest fantastiska former.

”Innehållsstympad utbildning” diskuteras också, efter Björklunds lågt ställda ambitioner för utbildning i landet. Jag funderar över ordet ”skärskåda”. Mig förefaller det som om det är mycket i vårt land som behöver skärskådas numera. Hittar inget på nätet om varifrån ordet ursprungligen kommer – vad står ”skär” för? Någon som vet?

Vi inhandlade ett par sötpotatisar igår, nu vet vi inte riktigt hur vi ska tillaga dem. Skala, skära i bitar och ugnsbaka är ett förslag från nätet. Tror vi testar det, och lägger till några vanliga potatisar i klyftor för säkerhets skull. Vi kanske inte gillar de söta. Varsin fin bit entrecôte till, och sallad, plus ett gott rödvin. Lite béarnaise. Ingen dålig middag!

Marmeladburkar svalnar nu på en bricka, det hela fick stå till sig över natten och kokades med socker (och pektin) först i förmiddags. Vackert gula står de där på morfars 50-årsbricka med kurbitsmålning under glaset. Hans födelsedag inträffade 1938 och han fick brickan av en gammal vän från Gustavs.

Ålderstecken förmodligen, men på senare tid har jag allt oftare tänkt på alla de släktingar som nu är borta. Jag minns dem genom saker jag ärvt, som morfars bricka, eller svärmors servis, mosters täcken och bestick, fotografiet på mamma och hennes Amerika-farande syster, eller fotot på mormor bakom ratten på morfars T-ford, hågkomster av pappas fantastiska färskpotatis, som ingen annan någonsin kommit i närheten av.

Jag minns mycket med glädje idag, sådant som tidigare skavt och gnisslat i mitt minne har blivit mjukare och snällare. Tiden och livet har slipat bort det vassa. Minne förresten, vem vet vad som är minne och vad som är min subjektiva uppfinning? Såg någonstans någon kommentar om en absolut minnesbild som en bror hade, men som den andre brodern mycket systematiskt kunde vederlägga. Bror 1 hade helt enkelt skapat sig ett minne. Inget fel i det, men heller ingen objektiv sanning.

Nu har vi pratat middagsmat och tittat i kokböcker – så nu är det dags för lunch! Blir hungriga av all mat vi läser om. Färdiglagad thai-soppa med hårt bröd och rökt sidfläsk, och mjölk.

Småfåglarna utanför fönstret följer vårt exempel, men de äter solrosfrön och talg. Och hundarna skulle gärna vilja, men får inte. De sitter hoppfullt under köksbordet medan vi äter.

Förra veckan hade jag lagt in alla böcker jag vill sälja på Bokbörsen. Nu har jag fått fyra nya banankartonger fulla med böcker som ska dit – de ska fotograferas, det ska skrivas några rader i ett enkelt formulär (författare etc) och sedan kommer det jobbiga, vänta på att min sega internetuppkoppling ska föra över bilden från min dator. Bra test av mitt tålamod – det får pratas med, det kan jag lova! Och jag tycker det är värt besväret, böckerna får ett andra liv och jag får en peng för dem. Gratis. Vill ni veta vilka böcker jag lagt in så kan ni kolla på ”säljare kultamanka” – det är jag. Där finns något för de flesta lässmaker.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 2 kommentarer

Himmelsvid skillnad

Publicerat den 10 februari, 2012 av beskrivarblogg

Jag har livsflow just nu.

Maria kallade det så i en kommentar på FB och fick mig att inse att det ligger mycket i det!

Livsflow – jämfört med för ett år sedan är skillnaden i mitt liv himmelsvid. Vackert ord på något som i mitt fall är enbart positivt. Annars kan väl ”himmelsvid skillnad” också innebära något icke önskat.

Idag spelar jag inte längre, kallar mig (fortfarande lite tveksamt) ”spelfri” och är det. Därmed inte sagt att mitt spelberoende är för evigt borta. Det finns nog kvar, men jag håller det i schack. Något nytt bankkort törs jag ännu inte skaffa mig.

Jag har heller inte högt sagt att jag är författare, jag säger att ”jag skriver numera”. Jag är väldigt övertygad om att det är skrivandet (och god familj och vänner) som hjälpt mig att ta mig ur eländet och hitta ett annat liv. Ett bra liv, även om min ekonomi är fortsatt skral och lär så förbli mitt liv ut. Min älskade är hos mig ofta, jag trivs där jag bor (det gjorde jag just inte för ett år sedan), jag är inte längre deprimerad och har sällan ångeståterfall.

Fortfarande drömmer jag om en egen bil. Och ett par bokhyllor till. Plus en ny dator, den lilla jag har börjar bete sig konstigt. Det går inte längre att skriva direkt med den klaviatur som är på datorn, men här hemma har jag en stor klaviatur och en stor skärm som jag kopplar ihop med datorn och det fungerar än så länge bra.

Brödrost har jag saknat, det fick jag nyss. Och ved har jag haft och har ännu i tillräcklig mängd. OK, jag skulle inte tacka nej till nya fräscha påslakan. Ett tag hade jag för mig att jag behövde en disktrasa av lin – men den tror jag att jag skippar.

På önskelistan för ett år sedan stod också: Färg till skrivaren, post-it-lappar i alla de färger, emballagepåsar (till sålda böcker) – det kan jag idag köpa utan bekymmer eftersom jag inte spelar bort pengar.

Parasoll till altanen, garderober, två nya klädslar till IKEA-sofforna, en bra skrivbordsstol, ett eget hus. Huset lär få vänta, skrivbordsstol behöver jag inte längre eftersom jag sitter i köket och skriver. Garderober behövs, men först måste det lilla rummet där de ska stå göras i ordning. Gipsskivor upp på väggarna och målning därefter, ny matta till golvet också. Soffornas medfarna klädsel döljer jag medelst stora överkast och diverse mindre tygsjok och många kuddar. Parasollet kommer jag nog att satsa på till sommaren, och det känns fullt möjligt att ha råd med det!

Härlig känsla – en himmelsvid skillnad mot förra vintern! Ordet får mig att vilja omfamna hela världen!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 9 kommentarer

Inget flow, men ostron och bubbel till kvällen

Publicerat den 10 februari, 2012 av beskrivarblogg

Önskar att jag drabbades av flow, det tycks nämligen flera av mina skrivarkompisar på skrivsajten 1av3 göra! Men icke, här sitter jag och tuggar, har inte skrivit på över en vecka – skyller på födelsedag, två dagars certifiering av Element B-användare, hundpassning och bokhyllemontering med ty åtföljande insortering av Bokbörsen-böcker.

Flera lådor, alla böckerna känns som om de sitter i mina axlar idag, men jag ser ju att de står där, i bokstavsordning. De två hyllorna jag fått av en god granne på ”gamla landet” och utkörda hit av sonen i helgen, rymde böcker t o m bokstaven R. Resten ligger fortfarande i banankartonger. Med hyllorna följde många av de böcker som min vänliga granne haft och nu ville bli av med. Jag tog emot dem och ser fram emot att läsa flera av dem innan de hamnar på Bokbörsen, de också.

Flow var det. Det låter som ett avundsvärt tillstånd, oavsett vad flödet gäller. Morgonens hundpromenad utfördes i 20 graders kyla, med nyplogad väg som tillät mig att halka fram, och försöka hålla balansen när jyckarna drog för att komma fram till det där de alltid är på väg till när de är ute. De (Frakie och Louie) har nog flow då.

Tråkigt nog törs jag inte släppa ut dem utan att ha dem kopplade. Igår kutade nämligen Louie genast ut på åns nätt och jämnt frusna vatten där husfrun brukar slänga bröd till änderna. Jag skrek åt honom så att han studsade tillbaka upp på vägen – men jag hann bli ordentligt rädd. Min badlust är obefintlig så här års, åtminstone utomhus. Och ån är ganska ström, plus att han skulle bli tung av sin fina päls om han trillat i – alla fantasier hann bli bilder i min hjärna de sekunder han var därute på den tunna isen.

Och är det inte tunn is så är det vargar. Om jyckarna smiter iväg – och det vill de gärna göra om de slipper sina koppel – så sticker de till skogs. Och där lurar vargen. Flera stycken, de lär ha fått fyra valpar i våras och är kanske numera 9-10 stycken. Lodjur finns också, och vildsvin. Inomhus finns bara Minsann, hon är nyfiken och närmar sig hundarna och de är än så länge både nyfiket och försiktigt avvaktande. Skäller de så gömmer hon sig under sängen. Hasp på sovrumsdörren med en öppning som tillåter henne att ta sig ut eller in, men inte hundarna.

Måndag och tisdag var jag alltså i huvudstaden, kom tillbaka hit ut till ”mitt” hus på onsdagen. Då var jag utmattad av oljud och alla människor som far omkring i Stockholm. Jag är avvand, behöver numera tystnaden och lugnet på landet. Som nu t ex. Mannen min sitter bredvid mig vid det stora köksbordet och skär apelsiner, grapefrukt och citroner. Han ska göra citrusmarmelad. Jag har datorn mitt bland frukten och mina fina ljusstakar.

Minsann leker i sovrummet med alternativt champagnekork, kryddburkslock, hårsnodd eller liten skotskrutig tygmus med pingla. En hund sover på köksgolvet med en skön stor hundmatta under magen, den andra snusar i soffan på sin mjuka fleecefäll. Lugnt. Tyst. Lite småprat mellan varven. Det ska stoppas in ett vedträ i spisen med jämna mellanrum, disken står i diskstället, födelsedagsblommorna är ännu vackra. Utanför fönstren kallt, vitt och vackert. I kväll serveras varsitt dussin ostron och bubblande gott vitt vin.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Minsann bloggar

Publicerat den 3 februari, 2012 av beskrivarblogg

”De”/

Minsann har skrivit ordet genom att kliva på tangenterna och jag vet inte riktigt vad hon menar med det.

Men vad gör det – jag hittar på något! Arbetslösheten i Sverige är numera bara 8% – tidigare var det 8,5%. Bara 100 000 flera senaste månaden, man hade väntat sig flera. Eller var det i USA? Fragment av radioinslag …

Jag tänker på Strindbergs En dåres försvarstal som skrevs på franska och inte fick ges ut förrän författaren var död – var alla de människor, hans dåvarande hustru etc, också döda då? Var det enbart sig själv han var rädd om, brydde han sig inte om alla de han skrev så utlämnande om? Boken ges ut igen i år, i pocket, kanske borde jag läsa den – har veterligen inte gjort det.

Inte för att jag minns alla böcker jag läst. Om jag börjar läsa om en bok brukar jag minnas att den inte är ny för mig – och ibland är det ett nöje att läsa om. Några böcker väljer jag aktivt att läsa om, t ex Röde Orm. Richard Adam´s Watership Down – vad heter den på svenska, det har jag glömt just nu, men läser om den gör jag med glädje. Upptäcker nya karaktärer hos kaninerna hela tiden.

Just nu öppnar mannen min en flaska torrt bubbel (champagne är för dyrt) till min ära. Han kommer också att dricka av den, men födelsedagen är min! Avocado med räkor och dressing på god olivolja, granatäpplevinäger och salladskrydda till. Klockan är kvart över 9 på kvällen och hela huset lyses upp när ett stort åkdon med vad jag tror är en skogsflismaskin passerar utanför. Tidigare i höstas togs en hel del skog ner, och nu är det tydligen dags att ta hand om resterna. Bra – men åkdonet ser ut som ett rymdskepp som kommit fel, med lampor överallt, och konstiga former efter något som väl ändå är en förarhytt.

Livet på landet är ganska händelserikt. Snön har fallit hela dagen, sopbilen har varit här och tömt min fulla tunna, Minsann har klättrat genom snön på altanstaketet, talgoxar och blåmesar och en och annan nötväcka har ätit frön och talg, jag har sopat bort snö och behöver göra det igen i morgon, det har lagats mat och bakats, och älskats, och ätits tårta till lunch. Toalettrummet är städat, resten dammsugs i morgon förmiddag. Och jag har glatt mig åt alla vänner och släktingar som hört av sig, tack alla för att ni påminner mig om att jag finns!

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

70

Publicerat den 3 februari, 2012 av beskrivarblogg

En alldeles vanlig ovanlig dag. Jag fyller 70 år. Kommer aldrig mera att vara 60+ som åren före 70 kallas numera, men än är jag kanske inte 70+?? ”Hur känns det”, undrade min 67-åriga syster. Vad svarar man på en sådan fråga – jag sade helt enkelt ”som vanligt”. Men alldeles vanligt är det ju inte, snarare alldeles obegripligt att det handlar om mig. MIG.

För att bekräfta ovanligheten har jag fått många hälsningar på FB, telefonsamtal och blommor per postbilen, mitt i det digra snöfallet här utanför Norrtälje. Om det är den omtalade snökanonen som är i farten vet jag inte, men snöar gör det hela dagen. Gårdskarlen plogar och plogar igen. Jag småstädar lite, fixar ännu lite mat och bakar bröd – både mannen och jag. Minsann sover i en skön fåtölj, vi eldar så spisen glöder och det är faktiskt nu hela 18,5 grader i köket. I morse var det 13 …

Jag välsignar min lilla vedbod utanför huset. Nu är all den ved jag hade inomhus uppeldad, så jag får gå ut och hämta. Det går lätt och veden är torr och fin. Källaren är också full av ved, men tyvärr också av diverse annat – en stor hundbur t ex – så där kommer jag inte in. Snöskyffeln står längst in och där får den stå. Ännu är snön framför trappen så lätt att den går att sopa bort.

Igår fick jag hämta ut en fin tårta hos ”min” ICA-handlare, gratis. Så visst har det sina poänger att fylla år – i morgon kommer fd man, barn och barnbarn och syskon med barn – det känns bra. Nu. För en månad sedan tyckte jag det var alldeles onödigt med något firande och ville bara dra långt bort för att slippa. Jag är glad att jag ändrade mig!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vad ska din bok heta?

Publicerat den 1 februari, 2012 av beskrivarblogg

”Vad ska din bok heta”?

Bra fråga – jag har inte hittat någon bra titel ännu. Inte skrivit någon bok heller för den delen. Om nätterna tror jag att jag drömmer om både bok och titel, men på morgonen har jag som vanligt glömt. Minns bara att det nog var något mycket bra. I övrigt tomt.

Just nu frossar mannen min i kokböcker, läser recepten högt och min hjärna låter sig förvirras. Inte kan jag tänka på boktitlar när han berättar om soppa på svart trumpetsvamp, eller ugnstekt gös fylld med svamp och godsaker och benet urtaget från ryggen, så att fyllningen ligger där vacker i fisken. Och bouillabaisse med aoili – piggvar, gös, havskräftor, räkor, färska blåmusslor mm. Det vattnas i munnen.

Utanför fönstret snöar det stora vackra flingor, kylan har minskat sedan i morse och det är nu bara 3 grader kallt.

Minsann studsar upp och ner ur mitt knä, jag lyfter ner och hon studsar upp. Ett varmt knä är uppenbarligen att föredra framför den skönaste fleecefilt, om filten än så ligger mitt på bordet och vi sitter alldeles där. Fortfarande tror hon att fåglarna utanför fönstret är möjliga att fånga. I morse satt hon och bligstirrade ner mot backen – när jag också gjorde det, såg jag världens sötaste lilla mus som satt och knaprade i sig fågelfrön.

Gillar att se dem, gillar inte att ha dem i huset – men det går inte att undvika i ett gammalt hus med möjliga musingångar både här och där. De synliga hålen inomhus är igenpluggade med ”champagne”korkar och det verkar fungera hyfsat.

Om inte P O Enquist hade skrivit ”Ett annat liv” skulle min bok heta så. Tre ord som säger mycket. Vare sig det är det förra livet som är annat, eller det nya.

Ett annat liv önskar jag alla kamrater i beroende och missbruk av olika slag. Jag tror att de flesta av oss kämpar, vi vill leva ett rimligt liv, vi vill ha vänner och bättre ekonomi, respekt och självrespekt. Vi återfaller och kämpar igen. Ibland tycks rundgången vara det enda som finns. Och så, som för mig just nu, utan att jag begriper varför nu och inte förut – så skymtar ett friare liv, ett liv utan missbruk, även om beroendet lurar i någon primitiv del av hjärnan.

I det här ögonblicket vågar jag hoppas på att vara spelfri resten av livet. Bli lika övertygad om att jag aldrig ska spela mera, som jag är att jag aldrig mera ska röka. När det gäller rökning vet jag. När det handlar om att spela hoppas jag. Det är stort nog.

Jag tänker på alla parallella liv vi lever. T ex för några år sedan det skamsna, hemliga spellivet. Även det förutan har jag ju flera liv – ett som mamma för alltid till mina (vuxna) barn, ett som fd hustru, ett som fd sambo och nu särbo/besökssambo eller vad det nu kan kallas. Farmor, vän och syster. Bloggare, författare, Sudoku-lösare (ibland), bokslukare, boksäljare, fd egenföretagare, pensionär, äldre kvinna, 70-åring. Alla epitet och etiketter som beskriver någon del av mig. Alltihop är jag.

En mycket liten del av min hjärna har idag inhämtat månadens nyord – via Karin Englund och språkrådet – ordet är ”kopimi”, försvenskning av ”copy me”. Jag tänker på min amerikanske lärare Will Schutz som i sina tidiga böcker uppmanade till fri kopiering och användning av det man ville nyttja. Idag är kopimister är ett trossamfund i Sverige, slå upp och kolla om ni inte tror mig. Registrerat och erkänt. Ibland överträffar verkligheten fantasin.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Över- och underklass-safari

Publicerat den 1 februari, 2012 av beskrivarblogg

Överklass-safari till Solsidan (genomfördes i lördags) och förslag om underklass dito till ”hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker och klotter”. Slut på citat från KD-politikers FB-sida.

Enligt forskare är klass som samhällsindelning på väg tillbaka. I media möjligtvis, i den sk verkligheten har klasserna funnits hela tiden. Klassresor (inte skolresor), medelklass, arbetarklass, och som sagt över- och underklass. Alla hör vi hemma någonstans, ibland i flera klasser samtidigt.

Samhället idag är hårt att leva i, vi som befolkar vårt samhälle saknar tolerans och medkänsla, sjuka människor utförsäkras och förväntas leva på socialbidrag – eller sina släktingar. Samtidigt konsumerar de högavlönade och penningbegåvade mer än någonsin, drar av Rut, reser, köper gösfilé för 450 kr kilot, står i kö för svindyra (och goda) stenugnsbakade bröd på Östermalm i Stockholm. Skillnaderna förstärks.

Bengt Ohlsson är förvånad över reaktionerna på sin tresidors artikel i DN om kultur och vänster (i Stockholm, apropå Slussen) och har tagit några veckor på sig att komma med någon sorts replik i dagens tidning. Bra rubrik, ”De tolerantas intolerans”, läsvärt – men på något sätt samtidigt långt ifrån mig och min verklighet. Över mitt huvud, inte mitt bord, vad ni vill – varken de första tre sidorna eller detta inlägg känns angeläget för mig.

Sverige är kallt i mer än en bemärkelse idag. Det är dock kallare på alla sätt i Ryssland …

Här hos mig är det varmt. I köket åtminstone, ute är det minus 14 grader. Vi eldar och Minsann sover i spisvärmen. Hon är den enda som varit utanför dörren ännu idag.

Jag försöker räkna ut hur många potatisar jag ska skala till lördagens födelsedagsmat, tror vi blir runt 15 personer. Mannen min ska baka bröd, syrrorna har med sig varsin tårta – dessförinnan äter vi en god (hoppas jag) och värmande gryta, sallad och några smördegsgrunkor med lök och ansjovis respektive gravad lax som förrätt. Bubbel att skåla i. Annan spirituosa gives icke.

Än är det bara onsdag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Ordens kraft

Publicerat den 31 januari, 2012 av beskrivarblogg

Har just flyttat en belåtet spinnande Minsann till hennes filt på stolen. Det går inte att skriva med henne i knät. Hon har tillbringat de senaste två timmarna i ett träd alldeles i kanten av ån, som strömmar förbi kvarnruinen utanför huset. Varför hon satt där är oklart, möjligen uppfattade hon något i eller nära det fågelbo som jag tror finns precis där hon satt. Nu är det svart sen eftermiddag, och hon är inomhus igen.

Jag har lagt ut ”Blått blod”, Booked-boken, på Bokbörsen (kultamanka är mitt säljarnamn där om någon vill betala för att läsa den!).

När jag senast var in på biblioteket i Norrtälje såg jag till min glädje att de tagit in Annika Bengtssons ”Snökupan”, på min och kanske andras begäran. Den ser jag fram emot att läsa när väl mannen min läst ut den! Jag får vänta.

Karin Englund citerade både Strindberg (”Vi ses i min nästa roman”) och Fritjof Nilsson Piraten (”skriver man om synålar är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad”) i sin blogg idag. Apropå de problem man kan stöta på när man skriver självbiografiskt, t ex som Felicia Feldt nyss om sin berömda mamma.

Och Leif GW Persson skrev häromdagen om den boken (Expressen 29 januari) detta ”… vill jag påstå att boken är det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text”.

Strindbergs värld och Felicia Feldts har väl inte mycket gemensamt. Och inte avser jag att driva någon i döden med mina skriverier. Men en liten släng av censursleven har jag fått – delar av min familj vill ”inte bli uthängda” i min blogg. Så det så. Mitt liv får jag gärna skriva om, inte deras. Jag fogar mig i det. I den mån jag hittills skrivit om mina nära har jag aldrig haft någon ont syfte, jag har skrivit om dem som en del av mig och mitt liv. Det liv som varit och det liv som kommer.

Efter alla mina tidigare hemligheter har jag också haft stort behov av att vara öppen kring hur mitt liv idag fungerar, hur jag mår och känner inför det som händer omkring mig. Jag kommer att fortsätta med min öppenhet om mig själv.

Just nu längtar jag efter marssol och snödroppar, vår och värme. SMHI talar om kallt och kallare och massor av snö. Åns strömmande vatten skapar fantastiska isskulpturer – t ex istappar som pekar uppåt! Strömstaren har jag ännu inte sett, men änderna plaskar och badar. Wikipedia lärde mig idag att det faktiskt är så att det går många drakar på varje andhona, varför vet man inte riktigt. Det syns i ån, de fåtaliga honorna är ivrigt uppvaktade.

Strindberg skrev för säkerhets skull ”En dåres försvarstal” på franska och den fick inte publiceras förrän efter hans död. Så långt går inte jag – inga jämförelser i övrigt – jag kopierar in detta i min blogg idag. Och jag lever!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer