Maniskt skrivande?

Publicerat den 18 februari, 2012 av beskrivarblogg

Idag är jag visst lite manisk i mitt skrivande. Jag kan inte låta bli. Vet inte vad jag kommer att skriva, vet inte varför, men gör det – på bloggen nyss stod inte mina inläggs rubriker, det stod enbart ”publicerat 4 artiklar”. Blev det för mycket att skriva alla rubrikerna? Å andra sidan känns det rätt kul att ha ”publicerat fyra artiklar”.

En sak är klar – när jag är ensam skriver jag. När min älskade är här skriver jag inte, eller i alla fall mycket mindre. Så skrivandet fyller funktionen att jaga dämonerna iväg, att hålla mig sysselsatt med något vettigare än ni vet vad. Hundarna sover nu efter middagspromenaden, de och jag ska ut en gång till i kväll. När vi var ute tidigare kändes det nästan som vårvindar, det droppade lite från taket över trappen, blåste som sagt men var inte kallt. Vår!?

Jag skriver så att jag glömmer att elda i spisen och måste tända från början igen, och blir sotig om händerna igen, och måste tvätta dem igen, och smörja in dem igen.

Ljusen på köksbordet brinner utan att jag behöver tända dem igen. Men snart är de riktiga ljusen slut, då blir det värmeljus tills jag kommer till IKEA. Fortfarande har de de bästa ljusen till bästa pris, tycker jag.

Middag (tidig, vid 2-tiden) idag var Thaisoppa med lax tillagd. Gott och enkelt, sedan sov jag en stund! Ja, det gjorde jag faktiskt och fick bara lite ångest av att sova mitt på eftermiddagen. Det är kanske en god vana, speciellt efter längre hundpromenad som om inte annat sliter på armarna. De drar mig runt, jyckarna. Runt och hit och dit, alla spår ska nosas på och tvärstannas vid. Det tycks inte göra dem något att kopplen stramar hårt om halsen. De drar på.

Cockerspaniels är fågelhundar om jag har rätt för mig. De här två är lika intresserade av allt annat därtill. Fasanen som bor granne med oss har vi dock inte sett på senare tid, kanske har hon förstått att det är bättre att hålla sig undan. Hoppas att inte räven har hittat henne.

Äpplena jag skrev om i morse hamnade till slut inte i den frusna komposten. Jag kom på att hyresvärdinnans hästar säkert äter äpplen – och det gör de. Så hon fick påsen med äpplen. Och passade på att igen tala om att jag är ”jättesöt med det långa håret” när jag öppnade dörren för att överlämna äppelpåsen. Jag, jättesöt. Hm. Tror inte att jag någonsin tänkt på mig som söt, jätte- eller inte. Gör det nog inte nu heller. Långhårig ja. Ska snart klippa någon sorts frisyr, ja. Men inte kort som förr, ja. Tror inte jag vill vara söt.

Är det rimligt att vara nöjd med sitt liv som mitt är just nu? Dum fråga, jag är glad åt livet mitt nu. Jag har inga hemligheter som jag behöver hålla reda på, jag har klart för mig vilka människor omkring mig som är viktiga för mig och jag jobbar på att det ska så förbli. Jag har ibland min älskade här hos mig.

Visserligen har jag en ekonomi som jag inte törs ha total överblick över, men jag klarar mig. Just nu håller jag på att äta upp frysen, dvs den mat som finns i frysen. Ingen dum idé ett göra just det emellanåt. Det jag förmodligen sist kommer att äta är blodpuddingen som jag vet har legat där LÄNGE (såg någonstans något om någon som torkat blodpudding till hundgodis, det är kanske en bra idé).

Nya glasögon ska jag kanske köpa för födelsedagspengar. Böcker kan jag låna, och skriva kan jag. Ibland mera än annars. Jag lever ett värdigt liv idag, det gjorde jag inte åren före sammanbrottet. Självrespekt smyger sig in i mig, ovant men gott.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Räddad?

Publicerat den 18 februari, 2012 av beskrivarblogg

Vad händer i den människa som sitter i en översnöad bil i två månader och överlever på att få i sig snö?

Jag kan inte låta bli att tänka på mannen som hittades på en oplogad skogsväg, i en bil som man trodde var en övergiven skrotbil. Han lär ha suttit där sedan 19 december, och det måste han väl ha talat om själv. Ingen har saknat honom, eller ingen har i alla fall anmält honom försvunnen.

Enligt läkarna var han bara skinn och ben, och det är ett mirakel att han alls överlevt. Kommer han att överleva? Blir räddningen hans död? Ville han dö, vill han leva? Vad fick honom att köra rakt ut i skogen, på en väg där han inte kunde vända och åka tillbaka, eller tydligen, inte ens kunde backa hela vägen tillbaka. På något sätt har han valt att vara där, men att välja att dö så långsamt känns fruktansvärt absolut och totalt förtvivlat. Ensamt.

Så hamnar mina tankar igen i våra val, vad vi bestämmer oss för att göra och inte göra i livet. Och varför vi gör det. Vilka konsekvenser det får.

Om den här mannen inte är helt ensam i livet borde ändå någon ha saknat honom i julas, denna familjehögtid då vi förmodas tänka på och vara tillsammans med våra nära och kära. Och de som inte saknade honom, vad tänker de nu? ”Vi borde ha ringt, vi borde ha insett att något var fel”?

”Den här mannen” är en fortfarande levande människa, inte enbart en braskande rubrik i kvällstidningarna. Inte enbart en fantasilockande extrem händelse. Vem hjälper honom tillbaka till någon sorts vettigt liv, om hans kropp bestämmer sig för att klara av det han varit med om? Hans sinne och hans själ måste också få hjälp. Kanske var han så deprimerad att han inte orkade mera än köra rakt ut i skogen för att dö. Nu är han ”räddad” tillbaka till livet. Jag hoppas han får hjälp att orka leva.

Jag har kallat mig deprimerad, jag har sökt och fått hjälp både av medicin och terapeut. Aldrig någonsin har jag varit i närheten av det som fick en människa att försöka ta sitt liv på det här sättet. Jag är tacksam för mitt liv.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Vår, böcker och förlag, onomatopoetik

Publicerat den 18 februari, 2012 av beskrivarblogg

En ny fågel vid fröautomaten, en som jag inte känner igen. Vårtecken?

Fem kilometersslingan var nyplogad, så hundarna och jag fick en fin promenad genom skogen, utan spår av vargar men väl av hare, rådjur och älg. Trots att det kommit mera nysnö sedan igår känns det som om det är lite vårlikare. Inbillningens makt är stor! Eller så är det något med ljuset. Visste ni förresten att Bo Setterlind har sagt så här: ”Våren – något att tänka på medan snön faller.”

Lätt städning (dammsugning och plock) idag i stället för igår. Nu finns de böcker jag inte lagt in på Bokbörsen i sina kartonger i utrymmet bakom vardagsrummet och inte i rummet. Jag botaniserar i lådorna när jag vill ha något oläst att läsa.

Har nästan alltid flera böcker i gång samtidigt, just nu Oliver Sacks ”Det inre ögat” (han skrev också ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt”) – den här boken handlar bl a om hur vi kan kompensera förlust av syn eller ansiktsminne, hur flexibla både ögon och hjärna är. Parallellt läser jag Anita Nair ”Kvinnor på ett tåg”, där fem indiska kvinnor hamnar i samma tågkupé och under resans gång berättar om sina liv. Dean Koontz´ ”Överlevare” är ruggig och lättsmält när så behövs.

Från Leopard förlag fick jag just ”Den odödliga Henrietta Lacks” av Rebecca Skloot som jag ser fram emot att börja läsa. Men jag tror att den kräver att jag inte har andra böcker i huvudet samtidigt, det känns som om det vore respektlöst att blanda upp just den boken med en massa annat.

Nu är himlen vackert svartblå utanför mina fönster, jag har tänt smålampor och ljus. Jag ser att det blåser ganska kraftigt, trädkronorna dansar mjukt. Om det faktiskt regnar lätt eller om det är snö som blåser upp på fönstren och smälter vet jag inte. Än. Jag kommer att märka det när jag går ut med hundarna om en timme ungefär, för näst sista gången idag. Det är varmt och gott härinne i köket.

Jag grunnar på tankarna på eget förlag, på att göra min bok själv. Jag har ju en (längesedan) bakgrund på bokförlag, en fd man som har grafisk utbildning, är själv bra korrekturläsare och hyfsad på ombrytning och stilval etc. Bolagsverket säger att det är OK att ansöka om registrering av enskild firma, mina kontakter med Kronofogden ska inte lägga några formella hinder i vägen. Men min ekonomi kanske gör det. Registreringen kostar inte mer än 900 kronor om man använder Bolagsverkets e-tjänst. Det kan jag ha råd med, men klarar jag resten av de investeringar som krävs? Vad ska förlaget heta?

För att göra ett acceptabelt manus av de texter jag har åstadkommit i alla diverse filer på datorn behöver jag ett bra program och förmodligen en bättre dator än den jag har. Och någon som kan hjälpa till med omslag, och vad ska boken heta, och, och, och. Tryckning. Många frågetecken återstår ännu.

Lite kul är det att grunna – vad säger Google om det ordet? Inte just mera än att det väl hänger ihop med ”begrunda”, fundera djupt och grundligt över något. Nå, det ska jag. Det hela får ligga i bakhuvudet och skvalpa – ännu ett ord att kolla via Google: som jag trodde, det är onomatopoetiskt – detta fantastiska ord som skolan lärde mig för ca 60 år sedan och som jag förhoppningsvis aldrig glömmer. Ljudhärmande. Exempel på dylika ord är enligt Wikipedia ”bom”, ”prassla”, ”krasch”, ”sörpla”, ”slafsa”, ”pang” och ”prutt”.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

En påse äpplen

Publicerat den 18 februari, 2012 av beskrivarblogg

Hon tittade på påsen med äpplen från ICA. De hade bara kostat 5 kronor kilot, och smakade därefter. Inte goda. Nu hade de dessutom legat på bänken några dagar och förmodligen inte blivit godare. Vad skulle hon göra med dem? Äppelkaka på icke-goda äpplen? Slänga dem i soporna? Kunde hon det, ens om de bara kostat lite över sex kronor?

Snabbt beslut: De får hamna i komposten även om den så här års är mera frusen än fungerande kompost.

Skönt, ett av dagens många små beslut var taget. Nu gällde det att bestämma sig för en kopp te till eller inte. Hundarna sov en stund och katten var i sovrummet, det var tyst och lugnt i huset. Hon hade tid att fundera.

Förr, när hon jobbat med enskilda människor eller grupper, hade hon ofta talat om hur vi alla väljer det mesta i våra liv. Ofta omedvetet.

Tanken var att ökad medvetenhet om de beslut vi hela tiden fattar skulle ge oss bättre möjligheter att välja ”rätt”. Rätt handlar inte om rätt för alla människor, men kanske rätt för mig. Gener och arvsanlag påverkar förvisso varje enskilt liv, men det är en intressant tankegång att pröva.

Väljer jag mitt liv, hur frisk jag är? Kan jag välja mina känslor? De här tankarna brukade ibland vara provocerande för de som funderade över dem. ”Är det alltså mitt fel att jag är sjuk?” var en vanlig, ledsen och arg fråga.

Nej – inte så rakt av, inte för att ge dig skuldkänslor för din sjukdom, men kanske för att bidra till tankar på hur du från och med nu kan hantera din hälsa och din sjukdom. Hur kan du använda resten av ditt liv, om du har en obotlig sjukdom? Det finns inga enkla svar, men någonstans i dig finns ditt svar.

Och känslor, inte väljer man väl dem? De drabbas man ju av, på gott eller ont. Nog kan det verka så ibland, t ex när man blir blixtrande arg och inte kan hålla tyst med det man kanske inte borde ha sagt. Eller drabbas av blind förälskelse.

Hela det här resonemanget om att vi hela tiden gör val, hela tiden bestämmer oss för någonting som har konsekvenser i våra liv – det verkade fruktansvärt ironiskt när hon själv valde att bli spelberoende. Hon valde att bli spelberoende. Och hon valde det om och om igen. Visste vad hon gjorde, så då var det väl medvetna beslut? Det var det, och hon hade hemska fantasier om vad som skulle hända när allt gick åt skogen. Och det hände.

Nu väljer hon att inte vara spelmissbrukare. Spelberoende är hon. Nu lever hon det hon hade som centralt budskap i sina möten med människor förr. Och hon vet att det inte handlar om ETT, STORT livsavgörande beslut, det handlar om de många små, vanliga , dagliga besluten. Det är de som skapar ditt liv.

Just nu väljer hon att dricka en kopp te till. I lugn och ro.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gratisspinn

Publicerat den 18 februari, 2012 av beskrivarblogg

Ännu ett erbjudande om gratisspinn på internetcasino – de trillar in med jämna mellanrum, gärna till helgen. Tydligen har min e-postadress spritts i den världen. Ibland har avsändarna taffligt svenskklingande namn. Jag öppnar dem inte. Varje gång är ett tillfälle att låta bli, ens att spela gratis. En påminnelse om vad jag inte vill.

Det sägs ju att det är ”normalt” att återfalla rejält när det gått ett antal månader, som för mig nu. Åtta månader utan spel. Jag är stolt och lite rädd. Hoppas att jag fortsätter att vara lite onormal!

Just nu har jag fullt upp med två lånehundar i huset, böcker att läsa, katt att krama och ibland en man att älska. Men när/om det blir tomt och jag blir uttråkad, tycker synd om mig själv i min ensamhet, då är det farligt. Så jag tränar på de där gratiserbjudandena, att slänga dem i datorns papperskorg bekräftar ännu en gång för mig själv att jag kan. Jag kan.

Läste Birros krönika om Whitney Houston, ”det var inte Billy Brown som knarkade ihjäl henne, det var hon själv” – och så är det ju. Det är ingen annan. Bara jag själv. Som kan behöva hjälp av olika slag för att klara av det jag måste klara av. Birro vet. Han har också varit där, liksom jag – alkoholberoende, narkotikaberoende, spelberoende. Det spelar ingen roll vilken sort det handlar om, de ser olika ut på utsidan men är likadana inuti. Långsamt dödande.

Igår beskrev jag mina bekymmer med att skriva i tredje person, istället för första. ”Hon”, inte ”jag”. Min vän Karin kommenterade och sade ännu en gång att jag väl kunde testa att förlägga huvudpersonen i annan tid, annat land, kanske är det en han, kanske för 50 år sedan – så skulle jag kanske bli nyfiken på mig själv igen. Och skriva. Så är det ju de gör, de riktiga författarna. Jag vet inte att jag kan. Kanske är jag för lite uthållig för att ens prova.

Jag vill ju skriva, men återkommer hela tiden till hur svårt det är att gå utanför mig själv. Att få min fantasi att förse mig med de där orden som blir en läsvärd berättelse. Flow, flöde.
Jag småspiller lite så här i stället.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hon eller jag?

Publicerat den 17 februari, 2012 av beskrivarblogg

Köksgolvet är kallt, det känns genom tofflorna. Vedspisen brinner, det är inte särskilt kallt ute, bara runt noll. Ändå fryser hon. På med en tröja till. Helst skulle hon vilja krypa ner under täckena (mosters gamla tjocka och ett modernare) och långsamt bli varm ända längst in. Men hon sitter kvar vid köksbordet och försöker skriva.

Igår vann hon en bok genom FB, ”Den odödliga Henrietta Lacks” från Leopard förlag.

Här ger jag upp. Kan inte skriva i hon-form. Det får bli jag i fortsättningen också.

Jag blev glad för bokvinsten, och glad för tidningen ”Vi läser” som syrrorna gav mig i födelsedagspresent (jag fick tidningen ”Skriva” också). Och så ska Fru Booked skicka mig en ”fysisk” bok i stället för den ljudbok jag skulle fått att lyssna på – ljud fungerar inte med den långsamma internetuppkoppling jag har. Trevlig utdelning på en och samma dag!

Var ute med hundarna strax efter 7 i morse. Skönt, kände mig hurtigt frisk som fick mig utanför dörren så tidigt. Nu sover hundarna runt mina fötter, jag har tagit tillbaka tofflorna som de gillar att bära omkring. Haspen till sovrummet håller Minsann i trygghet, om hon vill. Ofta dräller hon ut i resten av huset, och om Louie och Frankie upptäcker det brukar det småningom bli ett herrans oväsen. Tills hon smiter in i sitt rum igen, och de står där med nosarna i dörrspringan.

Just nu tycker Louie att han ska sitta i mitt knä, och han är lite för stor och otymplig för det, åtminstone om jag samtidigt ska skriva. Han/de saknar säkert sin matte. Jag klappar, utfordrar och promenerar, men är ju inte hon.

Just nu vet jag inte om jag är jag heller. Är håglös, skulle skriva nedslagen om det inte lät så brutalt. Vemodig låter lite för vackert för min tomhet just nu. Färdigskriven, fast vad som blev färdigt är oklart. Ovillig att ta tag i dagen, seg. Teet har kallnat, kanske kaffe hjälper.

Jag läser i tidningen ”Vi läser” om Joan Didion och hennes senast översatta bok, ”Blå skymning” att det mest självklara – att tiden går, vi åldras och försvinner – är något vi innerst inne inte tror på. Hon återkommer alltid på ett eller annat sätt till döden – ”när man dör förlorar man de sista spåren av dem man älskar.” Det påminner mig om vad Harold Pinter sade till sin hustru ”I shall miss you so when I am dead”. Förstår jag vad Joan Didion menar? Hon skriver också att det inte är svårt att skriva om döden (hennes förra bok ”Ett år av magiskt tänkande” handlade om hennes mans död, och den nya om dotterns). ”Det är svårt att möta döden, verkligen gå dit och titta på den. Det kräver en särskild kyla. Jag behövde veta vad som hänt. Hur John dog. Hur Quintana dog.”

I samma tidning finns också ett brev från Elisabeth Åsbrink, ”Till mina namnlösa, gravlösa”. Hon har skrivit boken ”Och i Wienerwald står träden kvar”. En bok om alla de som dog i Förintelsen. Nu skriver hon att hon nått en gräns – den gräns som till slut hindrar smärtan, en gräns för mängden livstid som kan ägnas åt död. Och hon ber alla de som ”ockuperat mitt förbannade huvud, er död pågår där alla dagar” att dra sig tillbaka, får hon släppa dem? Inte för att glömma, ingen glömmer dem – men det ”är dags. Jag tar er med, men, förlåt, vill vidare.”

Böcker jag vill läsa.

För övrigt noterar tidningen att flera böcker har titlar som heter ”En liten bok om …(dyslexi, Martin Ingvar, ondska Ann Heberlein, helvetet Kristian Lundberg, En liten historia Eva Adolfsson) – anspråkslösa författare? Varför vill man skriva en liten bok?

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Blåser det på månen?

Publicerat den 16 februari, 2012 av beskrivarblogg

Ekonomi finns i mitt huvud hela tiden, på ett eller annat sätt. Just nu är jag lite lugn, även om pensionen sjunker i och med födelsedagen. Varje öre jag kan tjäna går till att betala gamla skulder. Det är OK, även om räntorna inte är det. Jag kan aldrig bli skuldfri, möjligen om jag får till en storsäljare som ”100-åringen …”. Det är knappast troligt. Hade jag en liknande bok i mig skulle den redan vara skriven och utgiven!

Undrar om det ska bli kallt i natt? I så fall behöver jag komma ihåg att låta vattnet rinna en aning här i köket, så att det inte fryser. Elementet jag satte ner i källaren har jag stängt av, det blir för dyrt att låta det gå hela tiden. Törs knappt titta på elmätaren, trots att jag har så få element på som bara möjligt, inget i sovrummet t ex. Minsann får fungera som nattelement, det gör hon bra.

Det snöar en aning ser jag genom köksfönstret, och blåser gör det också, fågelfröautomaten rör sig utan fåglar. En tur till ska hundarna och jag ta ikväll innan vi får stanna inomhus.

Häromdagen tyckte min älskade att det såg ut som om jag hade ett långt ärr på ena kinden. Jag talade om för honom att det är en lång rynka, en sådan som 70-åriga kvinnor utan skönhetsoperationer faktiskt har. Rynkan syns väldigt bra numera, eftersom jag gått ner i vikt jämfört med för två år sedan. Kanske syns den också bättre nu när jag har mitt oklippta långa hår – alltihop, hela ansiktet blir långt, längre.

Ibland kan jag längta in till stan. Till upplysta gator, affärer och människor. Kommer jag dit går det fort över, jag blir utmattad av allas brådska, av allt oljud, av all konsumtion. Men när det är svart härute är det ljusare i stan. När jag pratade med mannen min på telefon och sade att jag hittade telefonen eftersom den lyste upp mitt mörka kök, undrade han ”är det mörkt redan där?”. Det var det inte i stan.

Jag tror att det jag längtar efter är valfriheten. Att kunna åka in till stan, men också åka tillbaka hit ut till landet. Utan bil är det så krångligt och tidskrävande att jag låter bli att ens försöka. Och hade jag tillgång till bil skulle jag så här års inte gärna köra, jag är ingen bra vinterbilförare.

Tack och lov för bibliotekets service, de förlänger mina lånetider via mejl när jag inte kan ta mig in till Norrtälje. Och frysen är full av tänkbar mat, och bröd – jag måste inte handla. Mjölken tar väl slut om ett par dagar, men då blir det svart kaffe i den mån jag dricker kaffe. Morgnarna är vikta för tekoppen. Hund- och kattmat har jag. Kattsand också, och tandkräm och toapapper, tvättmedel och schampo. Väsentligheterna finns, liksom några överblivna flaskor mousserande vitt vin om jag skulle vilja ha det. Tosca-kaka kan jag baka med mixen i skafferiet. Annars har jag fortfarande kokosbollar kvar, fick två lådor i present av bästa vännen min!

När jag behöver skicka iväg beställda Bokbörsen-böcker lägger jag dem bara i en plastkasse och låter handtagen sticka fram under brevlådelocket, så tar postbilen dem med sig! Service på landet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Bodils nya loggbok, egenutgivning och 1av3

Publicerat den 16 februari, 2012 av beskrivarblogg

Bodil Malmsten har skickat sin senaste, nyss färdiga loggbok till trycket. Efter alla ändringar och korrigeringar är den äntligen klar – jag gläds med henne, snart får jag läsa den! Det är en bok jag är tämligen säker på att biblioteket i Norrtälje skaffar. Läs om den i hennes blogg, Finistère.

I dagarna har jag e-mejlat Bolagsverket för att få reda på om jag med min Kronofogde-ekonomi och företagskonkurs över huvud taget har någon möjlighet att registrera en enskild firma. Det har jag uppenbarligen, snabbt svar från myndigheten ger mig det beskedet. Så då kanske jag också ska bli ”egenutgivare”, med eget förlag. Annika Bengtsson är en god förebild. Jag ska kolla hennes bloggtexter för att få tips. Kim M Kimselius har säkert också en hel del att bidra med i det här sammanhanget.

Fortfarande är jag tveksam till om det jag skrivit kan bli en bok, och i så fall i vilken form? E-bok eller vanlig fysisk bok? Gillar förstås den fysiska bättre än e-boken, känslan av att ha en vacker och innehållsrik bok i sin hand är svår att uppamma inför en e-bok. Men en del av de tryckta egenutgivna böckerna är tråkiga i format och inte ett dugg sensuella att ta i. Tunga och kantigt hårda. Jag vill inte att mina ord ska kännas så när jag tar i boken.

Här måste utforskas, både vad som är möjligt med hänsyn till klen ekonomi och etiska krav. En billig e-bok, som eventuellt når många, pdf-fil om det är möjligt för att slippa alla konstiga avstavningar och radslut, kanske är det ett tänkbart alternativ.

Just nu rör det på sig på skrivsajten 1av3. Riktigt vad det är som rör sig vet jag inte. Någon sorts vägskäl är det uppenbarligen, kanske bara det som är naturligt och hälsosamt efter ett drygt års existens. Jag såg idag att jag funnits där sedan mitten av mars 2011.

Jag törs säga att det är där jag först vågade skriva som jag gör idag, vågade tro att någon ville läsa det jag får ur mig. 1av3 har varit viktig för mig, jag har fått vänner där, jag har inspirerats av det andra skriver, och gör det ibland även idag. Men nu har jag också tappat sugen, vill inte som tidigare, tycker det är tråkigt, medlemsantalet har visserligen stigit, men det känns inte som om särskilt många är aktiva. Vi är en liten klick som skrivit ofta, och som kommenterar varandras texter – men många tidigare aktiva har försvunnit.

Det är möjligt att det här är vintergråa funderingar, uttryck för en längtan efter en vår som inte är på väg ännu, sådant som gör att skrivandet på 1av3 känns segt. Eller så har jag teraperat mig själv färdigt, skrivit ur mig det jag hade att säga om mitt spelberoende t ex – och då är det svårare att skriva alls. Jag vet inte. Men jag sörjer lite över att inte vara glad längre åt 1av3. Tidigare hälsade jag nya medlemmar med ”här är gott att vara” – det gör jag inte nu. Förhoppningsvis igen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tystnader

Publicerat den 15 februari, 2012 av beskrivarblogg

Så tyst det blev i huset. Man skulle kunna tro att mannen min för ett himla väsen hela tiden. Nu har han åkt hem till sig, kvar är jag, Minsann och Louie och Frankie (de tre sistnämnda sover för ögonblicket) – i köket (hundarna) och i sovrummet (katten). Lugn råder.

Fåglarna har fått mera solrosfrön och äter tacksamt. En decimeter nysnö täcker de frön som ramlat ner på backen, de får ligga där tills snön är borta igen. Snart hoppas jag. Ved är intagen, jag behöver enbart gå ut med hundarna en längre promenad mitt på dagen och två kortare till sen eftermiddag och kväll.

Jag tänker på mina släktingar som idag begraver sin son. Just nu samlas de i kyrkan och jag hoppas att min fd man och två söner som körde bil ner till västkusten kom fram utan problem. Jag kan inte fullt föreställa mig hur det känns att begrava sitt barn – oavsett hur gammalt det barnet än är. Människor i min närhet har upplevt detta, jag kan bara försöka begripa och som med min syster, ibland prata om hennes dotter och komma ihåg henne med glädje.

Idag är det snålt vinterväder därute, det blåser och känns kallt även om det bara är runt noll. Vad jag längtar till våren och att kunna sitta ute på altanen i min nya solstol, som jag fick i födelsedagspresent.

Till kaffet för en stund sedan tog jag de sista bullarna ur frysen. Nu får jag baka själv om jag vill ha bullar, mannen min kommer nog inte hit på ett par veckor (=så länge som jag har hundarna här). Han tycker det är stökigt med katten instängd i sovrummet och energiska hundar som far runt. Och t ex skäller om de tror att någon står på trappen – när det bara gått någon på vägen förbi huset.

Det är lite skönt att vara ensam, utan någon annan människa i huset. Och det är tomt att ingen ligger i sängen bredvid min, ingen pratar med mig vid frukosten, stör mig ibland med frågor när jag funderar på annat, sätter upp en hylla här och drar i en skruv där. Bakar. Tvåsamhet, ensamhet.

Under tiden jag levt helt ensam har jag vant mig vid att det bara är jag hemma. Jag har vant mig vid att bestämma vad jag vill ha till middag, eller om jag alls vill ha middag. Tror inte att jag vill leva all tid tillsammans med mannen min, hur mycket jag än älskar honom. Vi behöver nog båda lite eget utrymme, egen tid. Och han har större behov av att vara i stan än jag, som helst vill vara alltid på landet.

Inser att jag hela tiden i tankarna återvänder till begravningen som väl nu är över. Jag önskar att de närmaste finner någon sorts ro i tankarna på sin son och bror, pappa och man. Jag tror att han själv nu har frid, när död och slutgiltighet är det som återstår.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer

Kapare, häxor, änglamakerskor och vi som lever (och dör) nu

Publicerat den 13 februari, 2012 av beskrivarblogg

Idag är det en sån där dag när jag vill skriva, men inte vet vad. Det känns som om något vill ut, vill bli alla de där orden på skärmen, men inte är riktigt mogna ännu. Ofödda ord, inte ord jag redan skrivit och glömt bort. Önskar att jag kunde koppla ur hjärnan som hela tiden väger och mäter, jämför och dödar min skrivvilja. Önskar att mina fingrar ska överraska mig och ge mig ord att läsa, meningar som berättar en historia.

Det lär inte fungera på det viset. Jag måste nog vara inblandad, till någon del.

På onsdag begravs mina söners kusin; min fd man och två av sönerna åker ner till begravningen. Jag vaktar vännens hundar. Min granne, som förlorade sin unga dotter i julas, flyttar in till stan. Jag kommer att sakna henne och hennes katter och lilla nystan till hund. Igår, när min hyresvärdinna och jag gick långa rundan med respektive hundar, talade vi om de människoöden som finns omkring oss här på gården. Och som funnits här tidigare.

Alla människor har sin historia, och ibland flera än så. Vi lever våra liv, ibland är det lättare och ibland inte lika enkelt eller smärtfritt. Vissa människor tycks drabbade av olyckor och elände mera än andra.

Boken om Lasse i Gatan – som mannen min just läser – berättar om de korta liv många hade på 1600-talet. En 18-åring var kanske kapten på ett kaparfartyg, men dog också som 18-åring. I krig, på sjön eller på land. Av svält, kanske dödsstraff för verkligt eller påhittat brott. Alla kvinnor som ungefär samtidigt fick etiketten häxor och brändes på bål. Änglamakerskor som i bokstavlig mening lät sk oäkta barn dö när det inte fanns en familj som kunde ta hand om barnen.

Idag dör vi av olika sorters missbruk, och sjukdomar förknippade med missbruk. Vi dricker, knarkar, äter för mycket, äter för litet. Jobbar ihjäl oss. Eller tar livet av oss när vi inte orkar leva längre. En forskare häromdagen kunde lägga fram bevis för att livslängd och -kvalitet ökade om man kunde bryta den ensamhet många lever i. Det trodde jag faktiskt varit klart och tydligt länge!Ibland hänger inte vetenskapen med! Parallellt lever vi allt längre, kvaliteten på de sista åren kan diskuteras och bör diskuteras, mera, högre, argare!!

Livet idag är annorlunda i så gott som alla avseenden, jämfört med 1600-talet. Om det är så mycket bättre vet jag inte, möjligen är det ändå så att vi som individer idag har större möjligheter att själva påverka och skapa de liv vi vill leva, välja att leva ett gott liv. Och om vi fattar dumma och felaktiga beslut kan vi välja att göra något annat, kanske bättre. Varje dag, varje stund, ett ögonblick i sänder.

PS Mannens bröd var jättegott! DS

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar