Idag, fredag, är det dividera med 10 som gäller. Ord alltså i novemberskrivandet. Och nu räcker inte mina redan skrivna, så idag må det skrivas.
När jag lagt mig på kvällen surrar huvudet av lösa fragment, gestalter som gör eller inte gör olika saker. Jag känner dem inte tillräckligt väl för att kunna brodera färdigt på deras historier, men de finns där och småpratar med mig. I drömmarna också.
Min mamma skulle ha fyllt 98 år idag. Apropå pratar med mig, hon gör det ibland. Och jag ser henne när jag tittar på mina händer, och ibland i mitt ansikte. Hennes hår hade en vackrare grå, nästan vit, nyans. Mitt är lite smutsgråttgult och ganska trist faktiskt, inte enbart vad längd och form beträffar. Men jag har inte råd med frissa.
Har just släppt ut Minsann för att inte behöva ha henne i knät när jag eventuellt skriver. Sitter här i morgonrock efter avslutad frukost och hoppas fd mannen ska diska. Vedspisen knäpper. Det är 5 grader ute, och ingen dimma. Molnigt, men med lite hopp om sol – solen hörde mig, tittar just fram en aning. Svanar flyger till och från sjön, de har inte bestämt sig för att flytta längre söderut ännu. Igår såg vi ett tiotal på en åker efter vägen, de hittar tydligen mat (säd?) där.
Funderar på hur jag ska få upp min fågelmatare så att jag kan se den inifrån köket. Ska leta igenom sonens verktygslådor och se om där finns någon sorts vinkel i plåt som kan skruvas fast i husväggen och i en smal planka där fröbehållaren kan hänga. Talgnät får vänta tills min älskade kommer hit, han kan göra sådana som blir både funktionella och vackra.
Klockan 4 i morse valde Minsann att gå till sin låda och bajsa. Lukten väcker mig omedelbart, jag har inget annat val än gå upp, hämta hushållspapper – visst ja, tog ju det sista då – och slänga det hela i toaletten. Sedan kan jag hoppas på att somna igen, när Minsann väl lekt av sig den energi hon får av den här proceduren. Till fram emot 8-tiden, då hon talar om att hon vill ha mat genom att lätt tugga på min haka. Jag vaknar ofelbart.
Någon skrev att vecka 2 av novemberskrivandet (NaNoWriMo)är den motigaste. Det skriver jag under på. De senaste dagarna har varit mycket sega när det gäller att skriva. Och det jag skriver är ungefär som mina bloggtexter, knappast någon roman. Novel på engelska betyder ju roman på svenska. Det tycks mina fingrar och min hjärna inte bry sig om.
Idag blev jag glad över en kommentar apropå min blogg från en total främling som helt enkelt skrev att han gillar bloggen och att den är välskriven och läsvärd!
Ranelid ska ställa upp i Melodifestivalen, och Guillou tycker han gör sig till driftkucku. Det gör han, men det är väl hans ensak, det smittar inte, andra författare blir inte mera driftkucku för att en av dem kanske t o m sjunger bra i en fånig tävling. Men nog verkar han Ranelid vara beroende av att vara med i alla möjliga mediala sammanhang, säljer han flera böcker genom det tro. Är det detta som kallas att bygga sin författarplattform? Tror inte det.
Jag har tvätt ”på tork”, ska snart ta in den att torka färdigt i stugvärmen, så att jag kan hänga nästa tvätt ute. Pyssligt att få det att klaffa. Båda ”mina män” fick min tillåtelse att lämna sin tvätt här. Det känns bra att kunna göra något tillbaka för alla de tjänster de båda gör mig. I övrigt har jag inga stora projekt på gång idag, annat än att skriva då förstås.
I stället går jag in en stund på skrivsajten, men blir inte inspirerad där heller idag. FB inspirerar mig inte alls numera. Kanske solen som just nu lyser ovanför molnen kan göra det. Härligt att den kommer fram, livet blir lättare när det är ljusare omkring mig.
Än är det faktiskt inte novembertungt, mer än något ögonblick i taget. Och en vecka har gått, tre kvar – och sedan december, januari och februari, först i mars börjar jag hoppas på att det blir vår igen. Vintern känns lång och mörk trots att den ännu inte är här, det lär vara ovanligt varmt för årstiden säger förståsigpåarna. För min del får det gärna fortsätta vara så.
Jag undrar varför sidnumreringen längst ner i vänster hörn säger 26/28? Jag har dumt nog glömt att lägga till paginering och vet alltså inte om jag befinner mig på sidan 26, eller på 27 med övergång till 28 nästa gång det växlar. Inte för att det spelar någon som helst roll, det blev bara flera ord! 16332 för att vara exakt, nyss. Nu blir då så snabbt att det faktiskt inte går att vara exakt.
Nu ska jag diska, någon diskinställd man syns inte till.
Diskat, druckit kaffe, strukit servietter – jag vet, de ska manglas, men mangeln gömmer sig bakom en massa staplad ved på bordet i utrymmet bakom vardagsrummet. Därför stryks de, annars brukar jag inte bry mig om det heller, men idag fick jag lust att stå där en stund och stryka enkla släta servietter, en stunds meditation.
Jag har växlat tvätt, den torra hänger för eftertork inomhus. Grannarna undrar nog över min tvätts mångfald, lakan, handdukar, kalsonger och trosor. Jag undrar över vart de fantasierna tar dem … Fast jag bryr mig inte, det kanske skvallras, men det når mig inte och då är jag nöjd. Förmodligen är det lite konstigt för många att jag umgås med båda mina män, även om grannarna inte vet hur. Jag är glad över fungerande relationer, jag behöver dem båda – och de behöver mig, var och en på sitt sätt.
Nu har jag skrivtid igen, och Minsann i knät! Min tröja i en solfläck på bordet lockar henne efter en stund och jag får armarna fria.
De mest vardagliga tankar far igenom huvudet: jag borde sätta på en tvättmaskin till, med kulör tvätt, ge fötterna ett fotbad och pedikyr, smörja in händerna som är torra efter disken, borsta tänder efter kaffet med bulle, vad ska vi äta i kväll – jo, krabba – då ska jag göra hovmästarsås med vanlig senap och lite fransk, socker, lite vitvinsvinäger och vanlig rapsolja, massor med dill och lite peppar. God fransk ost efter, kanske lite danskt rågbröd till om vi vill. Vitt vin.
Så där sitter jag och surrar i stället för att allvarligt överväga och tänka seriöst kring mitt skrivande. Vadan och varthän? Vem var det som sa det? Vet inte – men nog är det det det handlar om (rätt antal det?).
Strykbrädan står kvar i köket och väntar på att min älskades två skjortor ska bli stryktorra. Jag har flera egna skjortor som jag inte ids stryka idag, de får vänta tills jag ska använda dem. Till vardags går jag bara i de mera flanellskjorteaktiga saker jag inte stryker över huvud taget. Och inomhus i ett par bylsiga tunna fleece-byxor med resår i midjan, de är lagom varma när jag eldar i köket.
Eld, ved och mat, tvätt – det är vad jag skriver ofta om. Och så Minsann förstås, och min älskade. Den stora världen med all dess vånda, ekonomisk och annan, omfattar jag inte så ofta. Greklands och Italiens kriser, rörigare än vanligt i Italien, ECB och Borgs uttalanden om Nordeas lägenhetsköp, visst läser jag om allt det här – och visst förstår mitt intellekt att detta alltihop påverkar också min verklighet, men vad ska jag göra åt det?
Jag ”delar” som det numera heter, på FB, krönikören Ulf Nilssons text med ungefärlig rubrik ”I Sverige ska man dö tidigt …” som handlar om hur det är att bli gammal i vårt land, och att man helst inte ska bli det. Helst inte, både för att inte ligga de närande till last, men också för sin egen skull. Det är inte bra att vara gammal på de sk äldreboenden vi har. Undantag finns förhoppningsvis, men de är tysta. Död i liggsår efter två månader på ett hem talar högre. Det spelar ingen roll, ingenting händer. Regeringen är också tyst.
Vi blir ju alla gamla, mer eller mindre friska eller sjuka. Hur kan det komma sig att det är så ointressant för beslutsfattare att bidra till att den sista tiden i livet blir dräglig åtminstone, om än inte trevlig och värdig?
Även politiker åldras, men de kanske har råd att betala ännu mera för sig på de ”finare” ställena? Det är inte gratis ens på de omskrivna, undermåliga hemmen – men det som varje boende betalar för sig används inte för att förbättra personaltäthet eller mat. Det som blir över delas ut till skamlösa ägare. Äldrevård är business, inget annat.
Min pappa dog hemma i sängen, i en infarkt. Mamma dog efter några dagar på sjukhus, när jag var hemma hos henne på besök. Jag vill också dö fort, helst utan att de mina ska få alltför mycket besvär med mig. Ägodelar lär inte vålla några bekymmer, begravningen struntar jag i – de får göra som de själva vill. Grav att besöka behövs inte heller, går det att släppa mig lös i Östersjön i askform blir jag glad i min levande tanke. I övrigt lär jag inte bry mig.
Äldre dam, gammal kvinna, åldring, käring, kärring, tant. Allt det där är jag, en del mera än annat. Tant har jag veterligen kallats bara en gång i livet, två gossar i 12-årsåldern frågade ”vet tant vad klockan är”. Då var jag runt 40. Jag vill inte vara tant, även om det är lite inne just nu att sörja över tantens försvinnande. Någon äldre dam lär jag aldrig bli, yngre dam har jag inte varit någonsin. Gammal kvinna är jag, käring ibland och kärring också. Åldring inte än.
beskrivarblogg 