beskrivarblogg

I drömmen (mardrömmen?) fick jag en begagnad diskborste av din ena svärdotter, “men den är köpt på Sturegatan”. Känns bra att jag glömt resten av drömmen.

Dagen idag är grå. Jag tröstar mig med att läsa Bodil Malmstens sista dikter.

Den här till exempel:

Bara du kan se mig som jag är – Vem ska nu vara jag – Vem ska nu vara du – Hej det är jag – Det var jag

Nu ligger ångesten och lurar i halsen, den vill ta sig ut, ta form, skrika kanske. Jag sväljer. Vill inte släppa loss den, vill inte skrika. Vill inte känna, vill fortsätta låtsas att livet är som det brukar, hyfsat. Och det är det, också.

Jag har just gjort lasagne till middag åt mig och fd maken, katten sover i fåtöljen (regnar ute) och det doftar gott. Vill glömma för ett ögonblick att du är död, är borta, det enda som finns kvar är några fåniga meddelanden i min telefon, bokstäver. Din röst hör jag bara i mitt huvud, din telefon kan jag inte ringa, vill inte höra hur du säger ”Hej, som ni hör kan jag inte svara just nu, men…”.

Jag lurar ångesten. Jag gläds åt den bok min kära syster skickade till mig innan hon nyss for till Cypern – Bodil Malmstens samlade dikter. Jag blev så glad att jag grät när jag såg vad det var i paketet. En vacker bok, fylld med hennes ord och tankar, en del av dem i alla fall. ”Ett bloss för moster Lillie” till exempel, ”Vi som lever är bara de döda på semester, nån sorts sommargäster”.

Inte förstår jag riktigt vad orden säger, men gillar moster Lillie, och Bodil Malmsten. Saknar henne också. Skulle kanske saknat moster Lillie också om jag känt henne.

Idag

surrar du i mig,

som en ton av dig,

en närvaro, utan närvaro.

Jag hör inte vad du

kanske säger,

känner dig inte fysiskt,

men du finns i det som inte finns.

Du.

Idag ville jag berätta för dig att jag har fått en fin parkeringsplats för bilen, mellan det stora trädet och bergknallen med alla blå blommor. Killarna jobbade hela eftermiddagen, jag fick hela skottkärran full av fin jord som jag lade på rabatten och vid jasminen under fönstret. Och nu väntar vi bara på lite regn i morgon (utlovat) så att parkeringen hårdnar ännu lite till. Ena killen ville att jag skulle testa att backa in, jag talade om att jag inte ville ha några åskådare… Jag väntar till helgen. Det blir bra.

Ville också berätta att så många saknar dig. Gamla vänner, som Eva F, vänner i Västmanland, Susanne, Hans och Birgitta, andra. Jag. Säkert dina söner också, och deras familjer, kanske din fd fru. Det tror jag. De skrev en fin vers i din annons. … i kärlek gav du allt. Det är sant, i kärlek gav du allt. Och fick allt.

Jag har inte vant mig vid att du inte finns som mottagare av mina ord och tankar. Just nu är min fd man här hos mig, det är bra, för vår samvaro distraherar mig från sorgen. Jag lagar mat, vi åker och handlar. Idag har jag röjt bort brännässlorna vid planket och ner mot däljan. Inte helt lätt med den lilla röjsågen, men det gick till slut. Har tagit in mera ved, det talas om att det blir kallt och blött några dagar nu, efter den fina sommar vi haft. Den som du inte fick vara med om.

Pratar med bästa vännen, din död har givit hennes sorg ytterligare näring. Det fungerar nog så, en död påminner om en annan. Jag har pratat med kusinen i Avesta, inte ofta som du vet, men när hon också fick en stroke (som tycks gå tillbaka så att hon mår bra) – och jag ringde henne. Så ringde hon mig när syster B berättat om dig. Vi ger och vi får. Det är bara du som inte får mera. Kanske fick du allt medan du levde. Hoppas det.

Mats dotter ringde häromkvällen. Hon vill följa med på din begravning, vilket gläder mig. Vi blir några ”från sidan av” – det skulle du gilla. Ska jag ta en granruska, eller en blomma till din kista? Jag vet ju inte om du får något granris som du ville ha… Tar nog en promenad dessförinnan, och tar hem en fin grankvist, kanske lägger jag till en liten anspråkslös blomma. Får fundera på vilken. Du är bortom nära, men du är fortfarande nära, när jag släpper in dig. Sov gott, mannen min.

Min son berättar om din dödsannons – inte dina söner. En markering så god som någon. Försöker låta bli att låta den göra mig ont, glad att du slipper veta. Du anade säkert, du sade ju till mig för länge sedan att ”en begravning blir man inte bjuden till, den går man på” – så jag går på din. tillsammans med min äldsta son och hans familj, kanske flera av mina släktingar.

Ändå är jag just nu ledsen. Men inte förvånad. Bara ledsen.

Annons idag, I SvD och DN. Min son ringde och berättade. Och det här är mitt sätt att sprida informationen om Ulfs begravning, till mina vänner som kanske vill veta. Några av dem var också hans vänner.

Begravningen äger rum fredagen 10 juni i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, klockan 14.00. Anmälan om deltagande (framför allt ang mottagningen efter begravningen) till Hallsenius Begravningsbyrå, tel 08-545 426 50. Jag kan tyvärr inte kopiera annonsen här, men ni som har tidningarna kan ju läsa själva – eller titta på familjesidan.se, hans namn var och är Ulf Nilsson. Jag och släkt går på begravningen, inget mera.

Death Is Nothing At All By Henry Scott-Holland

This poem is often read at funerals. The author, Henry Scott-Holland (1847 – 1918), a priest at St. Paul’s Cathedral of London, did not intend it as a poem, it was actually delivered as part of a sermon in 1910. The sermon, titled, ”Death the King of Terrors” was preached while the body of King Edward VII was lying in state at Westminster.

Döden betyder ingenting

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Engelskt original: Death is nothing at all (Canon Henry Scott-Holland, 1847-1918, Canon of St Paul’s Cathedral) Lästes 1910 vid Edvard VII´s (son till drottning Victoria) bår i Westminster Abbey.

Den får vara din också.

Din död är rimlig. Du är/var gammal, nyss fyllda 83 år, du hade flera sjukdomar – kronisk leukemi, hjärtflimmer, förstorat hjärta, skivepitelcancer, kanske annat som jag eller du inte kände till.

Du var inte frisk, men du var levande, mera levande än många som kallar sig ”friska” bland de jag känner. Nyfiken, fylld av lust att fortsätta prova, testa, äta, smaka, tycka, glädjas åt, bli förnärmad över, förundras, vilja uppleva. Känna. Älska.

Nu är du död. Du är färdig med det här livet, och ingen av oss vet något om eventuella andra liv. Jag hoppas du har landat, hoppas du ändå är nöjd med det som var ditt, och vårt,§ gemensamma, liv. Jag är det. Tror att den tibetanska dödsboken talar om en flera dagars övergång, den kanske är avklarad nu. En vecka har gått, och du är död. Du är inte borta, du har inte gått bort, men du är död.

Ni, mina vänner på Facebook och internet,ni som vet att vi pratar med varandra om sådant som är lätt att prata om, och sådant som är svårt. Och tungt. Ni som är ett stöd, för två år sedan när vår son dog, och nu, när mannen min är död, och jag lever. Ni som tål att jag tjatar, och ömkar mig, och gnyr och gnäller. Som ändå finns där för mig när jag behöver er. Några mer än andra.

Inte alla är den sortens vänner, men ni ryms allihop i mig – jag är glad åt er alla. Några har inte förstått (inte läst mina drapor) att mannen min är död, att jag är legitimt ledsen, eller i alla fall ledsen. Skit i legitimiteten. Ledsen, sörjer, gråter, morrar, dansar, tvättar, plockar blommor, klappar katten. Gråter, dricker mina DM (med Marezzo, utan citron, glömde köpa). Läser, skriver, håller ihop. Önskar mig bort, annanstans. Börjar tro att Näsåker kan vara något. Och vet att det inte gör någon skillnad. Jag är med mig var jag än är. Och du.

Tack alla för att ni finns, för att ni ids gilla eller säga något, eller kanske bara läser utan att höra av er. Tack. En annan gång finns jag kanske för er.

Ödmjukhet – är det vad livet handlar om?

Ödmjukhet inför egna tillkortakommanden, och andras. Att inte längre kunna stå böjd över rabatten och rensa, utan behöva sitta på backen för att göra det. Att behöva byta trosor/kalsonger (välj tillämpligt) därför att toaletten befinner sig innanför en dörr som du inte hinner öppna. Att åka hemifrån med en Pipinette i kassen med kläder, eller om du är man, en mera prosaisk kissflaska från Apoteket. Att vakna flera gånger om natten och försöka somna om.

Att inse att den där gamla handen på fotot, är din. Inte din mammas, din. Du har haft turen att få operera din högra höft, det hade inte din mamma. Skäggstrån minns du inte att hon hade, det hade svärmor – hon ville ha hjälp att ta bort dem. Du har några som du tar bort hela tiden.

Allt det här kommer utan att du märker när eller hur. En del av det handlar om de nära människorna, en del handlar om dig själv. En del handlar om de som gått vidare.

Nyss har du insett att dina ögon inte är vad de varit, kanske begynnande starr av den snälla sorten, kanske annat. Dina öron har inte på länge varit bra, men de fungerar hyfsat fortfarande – utom i större sällskap. Du hoppar inte längre över diken, går runt. Men du dansar gärna i köket, om du är ensam, katten brukar vilja släppas ut. Fotspåren är från Frankie´s och Louie´s promenad på en brygga någonstans, inte Minsanns.

Och du tycker fortfarande om god mat, gott vin, gott sällskap. Alltihop är bara mera sällsynt nu.