beskrivarblogg

Death Is Nothing At All By Henry Scott-Holland

This poem is often read at funerals. The author, Henry Scott-Holland (1847 – 1918), a priest at St. Paul’s Cathedral of London, did not intend it as a poem, it was actually delivered as part of a sermon in 1910. The sermon, titled, ”Death the King of Terrors” was preached while the body of King Edward VII was lying in state at Westminster.

Döden betyder ingenting

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Engelskt original: Death is nothing at all (Canon Henry Scott-Holland, 1847-1918, Canon of St Paul’s Cathedral) Lästes 1910 vid Edvard VII´s (son till drottning Victoria) bår i Westminster Abbey.

Den får vara din också.

Din död är rimlig. Du är/var gammal, nyss fyllda 83 år, du hade flera sjukdomar – kronisk leukemi, hjärtflimmer, förstorat hjärta, skivepitelcancer, kanske annat som jag eller du inte kände till.

Du var inte frisk, men du var levande, mera levande än många som kallar sig ”friska” bland de jag känner. Nyfiken, fylld av lust att fortsätta prova, testa, äta, smaka, tycka, glädjas åt, bli förnärmad över, förundras, vilja uppleva. Känna. Älska.

Nu är du död. Du är färdig med det här livet, och ingen av oss vet något om eventuella andra liv. Jag hoppas du har landat, hoppas du ändå är nöjd med det som var ditt, och vårt,§ gemensamma, liv. Jag är det. Tror att den tibetanska dödsboken talar om en flera dagars övergång, den kanske är avklarad nu. En vecka har gått, och du är död. Du är inte borta, du har inte gått bort, men du är död.

Ni, mina vänner på Facebook och internet,ni som vet att vi pratar med varandra om sådant som är lätt att prata om, och sådant som är svårt. Och tungt. Ni som är ett stöd, för två år sedan när vår son dog, och nu, när mannen min är död, och jag lever. Ni som tål att jag tjatar, och ömkar mig, och gnyr och gnäller. Som ändå finns där för mig när jag behöver er. Några mer än andra.

Inte alla är den sortens vänner, men ni ryms allihop i mig – jag är glad åt er alla. Några har inte förstått (inte läst mina drapor) att mannen min är död, att jag är legitimt ledsen, eller i alla fall ledsen. Skit i legitimiteten. Ledsen, sörjer, gråter, morrar, dansar, tvättar, plockar blommor, klappar katten. Gråter, dricker mina DM (med Marezzo, utan citron, glömde köpa). Läser, skriver, håller ihop. Önskar mig bort, annanstans. Börjar tro att Näsåker kan vara något. Och vet att det inte gör någon skillnad. Jag är med mig var jag än är. Och du.

Tack alla för att ni finns, för att ni ids gilla eller säga något, eller kanske bara läser utan att höra av er. Tack. En annan gång finns jag kanske för er.

Ödmjukhet – är det vad livet handlar om?

Ödmjukhet inför egna tillkortakommanden, och andras. Att inte längre kunna stå böjd över rabatten och rensa, utan behöva sitta på backen för att göra det. Att behöva byta trosor/kalsonger (välj tillämpligt) därför att toaletten befinner sig innanför en dörr som du inte hinner öppna. Att åka hemifrån med en Pipinette i kassen med kläder, eller om du är man, en mera prosaisk kissflaska från Apoteket. Att vakna flera gånger om natten och försöka somna om.

Att inse att den där gamla handen på fotot, är din. Inte din mammas, din. Du har haft turen att få operera din högra höft, det hade inte din mamma. Skäggstrån minns du inte att hon hade, det hade svärmor – hon ville ha hjälp att ta bort dem. Du har några som du tar bort hela tiden.

Allt det här kommer utan att du märker när eller hur. En del av det handlar om de nära människorna, en del handlar om dig själv. En del handlar om de som gått vidare.

Nyss har du insett att dina ögon inte är vad de varit, kanske begynnande starr av den snälla sorten, kanske annat. Dina öron har inte på länge varit bra, men de fungerar hyfsat fortfarande – utom i större sällskap. Du hoppar inte längre över diken, går runt. Men du dansar gärna i köket, om du är ensam, katten brukar vilja släppas ut. Fotspåren är från Frankie´s och Louie´s promenad på en brygga någonstans, inte Minsanns.

Och du tycker fortfarande om god mat, gott vin, gott sällskap. Alltihop är bara mera sällsynt nu.

Ska vi, ska jag, ska vi avsluta varandra? Vi är inte mera, vi har varit ”inte mera” tidigare, men aldrig på det här absoluta, oundvikliga sättet. Du är inte mer, jag är. Tycker som alltid väldigt lite om att vara utan dig, vare sig du är/var med mig eller inte.

Nu är du annanstans, går inte att nå, går inte ens att tycka om eller illa om. Vi har älskat, vi har tyckt genuint illa om, vi har varit likgiltiga (ganska), vi har varit glada, lyckliga, fnissiga och ledsna, otroligt ledsna. Både du och jag. Nu är bara jag ledsen, du är fri. Det är det enda som gläder mig.

Förgätmigej och mandelblom i en spretig bukett på köksbordet.

Fredag. Pelargonerna blommar som om ingenting hänt. Och ingenting har hänt. Du är bara död, borta, ingenting. Jag lyfter ut en stor spindel som tyckte att diskhon var ett bra ställe. Eldar också denna morgon.

Och så, när jag sitter här och ömkar mig, skickar den ena (fd) svärdottern mejl om att man kan kolla annonser på familjesidan.se. Och den andra sänder mms med två fina bilder på Ulf, visserligen kan min gamla telefon inte visa mms – men efter diverse manipulerande kan jag se och spara bilderna. Jag blir glad, glad så jag gråter. Tack Teija och tack Lotta.

Det här är en bild typisk för Ulf, med egenhändigt tillverkad tofs på mössan och nerfällbara gröna glasögon. Saknar dig.

Mina systrar ringer och hör efter hur jag mår, sönerna likaså. Bästa vännen. Dina söner är tysta, de har annat att bry sig om och hantera. Syrran talade om att hon har SvD och gav mig sina inloggningsuppgifter så jag kan kolla själv, hon reser bort på två veckor på lördag. Kolla eventuell dödsannons alltså.

Och du slipper alltihop nu, slipper antyda att du är annanstans när du är hos mig. Slipper stå för att du faktiskt fortfarande ville ha med mig att göra, av anledningar som bara du och jag känner närmare. Dina söner såge helst att det inte var så. Nu behöver de inte bekymra sig, och inte jag och inte du. Men nog skulle jag vilja veta vad som pågår, när och hur du ska begravas. Det har bara gått fyra (kanske fem, beroende på om jag fattade fel eller inte) dagar sedan du dog. Kunde jag bett att få se dig där på sjukhuset? Antagligen. Men när jag riktigt tänker efter så känns det inte nödvändigt, annat än för att faktiskt få mig att fatta att du är död. Det kanske räcker.

Just idag vet jag inte om jag gråter för att du är död, eller om jag tycker så förbannat synd om mig själv, gammal, ensam, glädjefattig. ”Tjolahopp, Silver – vi klarar det.” Nog.

Minsann har gått ut, hon gillade inte att jag inte vill ha henne i knät medan jag hulkar och snorar.

Jag var tidigare idag nere vid ån och beundrade den vackra träbron som några skickliga snickare gjort av ett fällt gammalt träd. En bro att röra vid, att klappa, att glädjas åt. Ett träd som fick ett nytt liv som bro. I övrigt ser det ut att bli parkanläggning runt ån, och likaså borta vid magasinet. Släta möjligen framtida gräsytor, kanske lite väl välordnat för min smak. Men det är inte den som avgör, och det är tack och lov inte jag som står för kostnaderna. Nyfiken är jag på budgeten för hela projektet – min fantasi räcker inte till.

De här blommorna plockade du i fjol.

Grävandet utanför köksfönstret handlar om lyktstolpar. Ett par har redan kommit upp längre ner efter vägen, och utanför mitt hus blir det två stycken. Antagligen kommer jag inte att gilla att ha en lysande lampa precis utanför ”sovrummet” – men å andra sidan använde jag det rummet som sovrum enbart när mannen min var här. Och det är han ju inte längre.

Idag är en konstig dag. Jag hittar ingen ro. Läser lite i diverse böcker, plockar, diskar, värmer mat och äter, fikar. Ingen ro. Sätter jag mig ner inser jag efter en stund att jag bara sitter och stirrar rakt ut, vill man vara ”snäll” kan man kalla det mediterande. Det är inte någon meditation. Det är bara tomt, ovilligt, utan vilja vare sig hit eller dit. Nu är klockan bara fem på eftermiddagen, och jag letar redan efter sätt att försvinna från världen, sova – inte mera definitivt än så. Men det är för ljust ännu. Om jag inte vore så förbannat effektiv, hade jag kunnat ha tvätt att tvätta, glömma att hänga, komma ihåg att hänga. Då vore jag sysselsatt en stund. Har ingen tvätt.

Jag kan inte förhålla mig vettigt till vetskapen om att du är död. Jag tror inte på det, jag har inte sett dig, har bara hört din son berätta. Ibland får jag för mig att jag missförstått, att du finns där på sjukhuset och undrar varför jag inte kommer till dig. Så tar min fortfarande något rationella hjärna över och säger att jag ska sluta med dumheterna. Du är död. Punkt. Har inte hört någonting från dina söner om begravning. Försöker tänka att de säkert har fullt upp med allt praktiskt. Närstående bevakar Dagens Nyheter till helgen, kanske finns en annons där då. Eller i Svenska Dagbladet? Känner ingen som har den tidningen…

Späntstickor till vedspisen, du gjorde dem i vintras, nu är de uppeldade men bilden finns kvar. Och minnet av dina skickliga händer.

Hon vet att hon sitter vid köksbordet och datorn. Men det känns som om hon är långt borta, samtidigt. Huvudet är tomt och trögt, hon får prata högt med sig själv för att få någon ordning på någonting. Ett ögonblick av någon sorts klarhet, så tomt igen. Välsignat tomt.  Hon har ställt sig på en hylla en stund, vid sidan av.

Kaffe kanske hjälper. Hon var nyss ute och tog bort lite växtlighet under fotskrapan vid trappan. Avstängdheten var kvar, också när hon drog upp maskrosen och fick med hela roten. Kanske handlar det om kroppens och huvudets automatiska säkerhetssystem, att åstadkomma en konstig sorts vila från det påtagliga livet. Överallt och ingenstans, som du.