beskrivarblogg

Ska vi, ska jag, ska vi avsluta varandra? Vi är inte mera, vi har varit ”inte mera” tidigare, men aldrig på det här absoluta, oundvikliga sättet. Du är inte mer, jag är. Tycker som alltid väldigt lite om att vara utan dig, vare sig du är/var med mig eller inte.

Nu är du annanstans, går inte att nå, går inte ens att tycka om eller illa om. Vi har älskat, vi har tyckt genuint illa om, vi har varit likgiltiga (ganska), vi har varit glada, lyckliga, fnissiga och ledsna, otroligt ledsna. Både du och jag. Nu är bara jag ledsen, du är fri. Det är det enda som gläder mig.

Förgätmigej och mandelblom i en spretig bukett på köksbordet.

Fredag. Pelargonerna blommar som om ingenting hänt. Och ingenting har hänt. Du är bara död, borta, ingenting. Jag lyfter ut en stor spindel som tyckte att diskhon var ett bra ställe. Eldar också denna morgon.

Och så, när jag sitter här och ömkar mig, skickar den ena (fd) svärdottern mejl om att man kan kolla annonser på familjesidan.se. Och den andra sänder mms med två fina bilder på Ulf, visserligen kan min gamla telefon inte visa mms – men efter diverse manipulerande kan jag se och spara bilderna. Jag blir glad, glad så jag gråter. Tack Teija och tack Lotta.

Det här är en bild typisk för Ulf, med egenhändigt tillverkad tofs på mössan och nerfällbara gröna glasögon. Saknar dig.

Mina systrar ringer och hör efter hur jag mår, sönerna likaså. Bästa vännen. Dina söner är tysta, de har annat att bry sig om och hantera. Syrran talade om att hon har SvD och gav mig sina inloggningsuppgifter så jag kan kolla själv, hon reser bort på två veckor på lördag. Kolla eventuell dödsannons alltså.

Och du slipper alltihop nu, slipper antyda att du är annanstans när du är hos mig. Slipper stå för att du faktiskt fortfarande ville ha med mig att göra, av anledningar som bara du och jag känner närmare. Dina söner såge helst att det inte var så. Nu behöver de inte bekymra sig, och inte jag och inte du. Men nog skulle jag vilja veta vad som pågår, när och hur du ska begravas. Det har bara gått fyra (kanske fem, beroende på om jag fattade fel eller inte) dagar sedan du dog. Kunde jag bett att få se dig där på sjukhuset? Antagligen. Men när jag riktigt tänker efter så känns det inte nödvändigt, annat än för att faktiskt få mig att fatta att du är död. Det kanske räcker.

Just idag vet jag inte om jag gråter för att du är död, eller om jag tycker så förbannat synd om mig själv, gammal, ensam, glädjefattig. ”Tjolahopp, Silver – vi klarar det.” Nog.

Minsann har gått ut, hon gillade inte att jag inte vill ha henne i knät medan jag hulkar och snorar.

Jag var tidigare idag nere vid ån och beundrade den vackra träbron som några skickliga snickare gjort av ett fällt gammalt träd. En bro att röra vid, att klappa, att glädjas åt. Ett träd som fick ett nytt liv som bro. I övrigt ser det ut att bli parkanläggning runt ån, och likaså borta vid magasinet. Släta möjligen framtida gräsytor, kanske lite väl välordnat för min smak. Men det är inte den som avgör, och det är tack och lov inte jag som står för kostnaderna. Nyfiken är jag på budgeten för hela projektet – min fantasi räcker inte till.

De här blommorna plockade du i fjol.

Grävandet utanför köksfönstret handlar om lyktstolpar. Ett par har redan kommit upp längre ner efter vägen, och utanför mitt hus blir det två stycken. Antagligen kommer jag inte att gilla att ha en lysande lampa precis utanför ”sovrummet” – men å andra sidan använde jag det rummet som sovrum enbart när mannen min var här. Och det är han ju inte längre.

Idag är en konstig dag. Jag hittar ingen ro. Läser lite i diverse böcker, plockar, diskar, värmer mat och äter, fikar. Ingen ro. Sätter jag mig ner inser jag efter en stund att jag bara sitter och stirrar rakt ut, vill man vara ”snäll” kan man kalla det mediterande. Det är inte någon meditation. Det är bara tomt, ovilligt, utan vilja vare sig hit eller dit. Nu är klockan bara fem på eftermiddagen, och jag letar redan efter sätt att försvinna från världen, sova – inte mera definitivt än så. Men det är för ljust ännu. Om jag inte vore så förbannat effektiv, hade jag kunnat ha tvätt att tvätta, glömma att hänga, komma ihåg att hänga. Då vore jag sysselsatt en stund. Har ingen tvätt.

Jag kan inte förhålla mig vettigt till vetskapen om att du är död. Jag tror inte på det, jag har inte sett dig, har bara hört din son berätta. Ibland får jag för mig att jag missförstått, att du finns där på sjukhuset och undrar varför jag inte kommer till dig. Så tar min fortfarande något rationella hjärna över och säger att jag ska sluta med dumheterna. Du är död. Punkt. Har inte hört någonting från dina söner om begravning. Försöker tänka att de säkert har fullt upp med allt praktiskt. Närstående bevakar Dagens Nyheter till helgen, kanske finns en annons där då. Eller i Svenska Dagbladet? Känner ingen som har den tidningen…

Späntstickor till vedspisen, du gjorde dem i vintras, nu är de uppeldade men bilden finns kvar. Och minnet av dina skickliga händer.

Hon vet att hon sitter vid köksbordet och datorn. Men det känns som om hon är långt borta, samtidigt. Huvudet är tomt och trögt, hon får prata högt med sig själv för att få någon ordning på någonting. Ett ögonblick av någon sorts klarhet, så tomt igen. Välsignat tomt.  Hon har ställt sig på en hylla en stund, vid sidan av.

Kaffe kanske hjälper. Hon var nyss ute och tog bort lite växtlighet under fotskrapan vid trappan. Avstängdheten var kvar, också när hon drog upp maskrosen och fick med hela roten. Kanske handlar det om kroppens och huvudets automatiska säkerhetssystem, att åstadkomma en konstig sorts vila från det påtagliga livet. Överallt och ingenstans, som du.

Det är inte nog med att du är död. Jag är också död, den jag var innan du dog finns inte längre. Men än får inte jag begravas, jag har ett uppdrag – att återuppfinna mig själv, att hitta den som nu är jag.

Jag känner henne inte. Hon vet inte heller vem hon är. Eller varför. Visst, hon har familj som skulle sakna henne om hon inte fanns – men hur ska hon finnas, som vem ska hon fortsätta leva? Den bilden är ännu okänd. Hon har visserligen tidigare i livet levt i det här okända landskapet och överlevt. Men nu vet hon ingenting. Vet bara att hon skriver som besatt.

Idag har hon ätit er oxfilé, med rostad squash och potatis och mozzarella. Hon har skålat med dig i bubbel. Hon har pratat med dig. Ibland kan hon fylla i dina ohörbara svar, ibland förblir de okända. Det spelar ingen roll, hon pratar med dig ändå. Katten ser emellanåt lätt undrande ut, men lägger sig till ro igen. Och lättstörda grannar har hon inga.

Nu behöver hon börja skapa sig själv, igen – ungefär som då, för sju år sedan, då allt brakade samman. Då försvann du också, men då kunde du komma igen. Och gjorde det. Så inte nu.

Din död, din bortovaro, att du fattas mig, är annorlunda jämfört med när vår (inte din och min, min och fd makens) son dog. Du och jag pratade ofta med varandra också när vi inte sågs, sonen och jag gjorde det inte. Han ville nog inte prata så ofta med mig. Numera kan han inte värja sig, jag pratar med honom vare sig han vill eller inte.

Det jag ville säga handlar om att jag saknar dig som mottagare av funderingar, tankar, ibland djupa och svåra sådana, flams, missuppfattningar, tycken. Nu finns det ingen där som jag kan skicka sådant till. Ingen som tar emot, ingen som ibland inte begriper vad jag håller på med, ingen som protesterar och har en totalt annorlunda uppfattning. Det är tomt på andra sidan.

För vem ska jag nu berätta att din lök växer i komposten? Att havsörnen for förbi också idag? Att det grävs där det har grävts tidigare, och att jag inte begriper vad som pågår, här på gården? Att det inte spelar någon roll. Att min den där parkeringsplatsen mellan trädet och den lilla bergknallen inte verkar ha prioritet ett, det spelar heller ingen roll. Bilen parkeras nere vid stora huset, en bit från träden som släpper blomfnas. Att jag är ledsen. Att det idag är ett år sedan Rösti dog.

Att jag får kärlek och goda kommentarer när jag berättar om din död, och att en enda människa (som jag trodde annat om) skickat en absolut obegriplig kommentar om min ”besvikelse” och ”var är din ro, din glädje, ditt hopp?”.

Min glädje finns i minnena av vår glädje, mitt hopp är tillfälligt annanstans, och min ro hittar jag bara stundtals – besviken är jag möjligen på att det faktiskt förhöll sig så att också du måste dö. Och jag, en gång. Besviken är jag inte på dig och mig, vi for hit och dit i vår relation och det fick vara så. Kanske ville även hen trösta, orden landade fel i mig.

Du ser, jag kan fortfarande gny och gnälla och inbilla mig att du hör och ser. Jag får fortsätta prata med dig som med sonen, det fungerar hyfsat. När du nu är där du är, var nu det är. Dina tårar, mina tårar, bara rinner. Solglasögon på när jag om en stund ska åka och handla, det är mulet och kallt och dina vindlekor snurrar.

Min hjärna har svårt att tro att du är borta, att du är död, just du – död. Hur gick det till?

Något vet jag ju om det, men det är som om du bara fattas, du bara inte är där du var, din son säger ”han klarade det inte”, du dog. Jag vet, ibland tror jag att jag förstår, men ändå. Kanske hade det roat dig på ett konstigt sätt att en av vännerna i Västmanland, Anders K, dog samtidigt som du. Birgitta berättade det idag. De var bekymrade över hur de skulle veta när du begravs, jag kunde inte hjälpa med någon information. Försökte säga att det kanske inte spelade så stor roll med en blomma hit eller dit, du visste att de tyckte om dig och du gillade dem. För mig är det tillräckligt, kanske inte för dem. Lovade att berätta om/när jag vet mera.

Idag tog jag fram oxfilén som du och jag skulle ätit i veckan. Den ska jag äta i morgon, jag ska dricka bubbel till och tänka på dig, minnas och sakna dig.

Inte har jag någon citrusmarmelad heller, och jag kommer inte att göra någon, det var ditt jobb. Har några tomma burkar med vackert bemålade lock, får väl koka rönnbärsgelé eller lingonsylt till dem. Öppna ostron är inte aktuellt förrän i höst, kanske kan jag träna och lära mig. Vedspisen kan jag få igång på egen hand numera, där behövs du inte – men annars behövs du. Så. Jag behöver dig. Nu måste jag lära mig att inte behöva dig. Att vara mig själv nog. Så ledsamt, så sorgligt, så ensamt. Inte ett enda dugg enastående, bara taffligt och tomt.

Dina två ”vindlekor” snurrar på altanplanket. De vet inte att de borde stanna, när du stannade.

”Du skulle ha, du skulle ha, du skulle ha” – ord som far genom mitt huvud – du skulle ha tyckt att sälen i ån idag var häftig, du skulle ha älskat att måsen har ett bo i den fina parkträdgården vid stora huset, du skulle ha tyckt att jag behöver mera marmelad och gjort sådan, du skulle ha tyckt att det är trist att jag får äta oxfilén ensam, dricka bubblet ensam och försöka öppna ostron ensam, i höst. Du skulle ha…

Frågan är vad jag ska.

Idag är det riktig Dry Martini som gäller, inte gin, vatten och hallon. Har inhandlat Marezzo, varit på biblioteket, köpt bulle på ICA – och åkt hem igen. På biblioteket hittade jag (i bokomloppshyllan) Cornelia Funke´s Bläckhjärta. Gratis. Den följde med mig hem, jag har läst den tidigare, men läser gärna om den. Den står bland ungdomsböckerna, men fascinerar mig som definitivt inte är någon ungdom längre.

Vet inte var jag har mig idag. Och det beror (nog) inte på DM, snarare på att jag försöker få mig att fatta att du faktiskt är död. En av vännerna från Sala, som jag pratade med igår och berättade om dig för, ringde idag. Hon talade om att Anders K., en annan av vännerna däruppe, dött samma dag som du. Och så frågade hon om din begravning, om vilken jag intet hade att säga.

I förmiddags samlades alla gubbar som jobbar här på gården, nere vid ån. En säl hade tagit sig dit – hur begriper jag inte. Jag tog tillfället i akt och berättade för förvaltaren om din död – fick en bamsekram, och lite sorgset muttrande. Tackar honom för det. Därefter gick jag hem och grät. Igen.

Allt möjligt surrar och snurrar i mitt huvud. Inget av det vill jag behålla, önskar att jag hade ett alldeles tomt huvud – men det har jag inte. Inte nu, och inte förr när jag bett om det. Mitt mantra fungerar hjälpligt, när jag ska sova. Om dagen tycks det inte göra nytta, surret fortsätter. Katten sover inomhus, ligger nära mig om natten, värmer mig som fryser. Det handlar nog inte om att jag faktiskt fryser, men jag är kall inombords. Saknar dig och blir kall av vetskapen om att jag alltid kommer att sakna dig. Från och med nu. Fysiskt, och det vill inte säga lite, men också som samtalspartner, något vi utvecklade de senaste – sista – åren.

Minsatt vet vad hon vill! Och kommer att sakna dig hon också.