beskrivarblogg

Det är inte nog med att du är död. Jag är också död, den jag var innan du dog finns inte längre. Men än får inte jag begravas, jag har ett uppdrag – att återuppfinna mig själv, att hitta den som nu är jag.

Jag känner henne inte. Hon vet inte heller vem hon är. Eller varför. Visst, hon har familj som skulle sakna henne om hon inte fanns – men hur ska hon finnas, som vem ska hon fortsätta leva? Den bilden är ännu okänd. Hon har visserligen tidigare i livet levt i det här okända landskapet och överlevt. Men nu vet hon ingenting. Vet bara att hon skriver som besatt.

Idag har hon ätit er oxfilé, med rostad squash och potatis och mozzarella. Hon har skålat med dig i bubbel. Hon har pratat med dig. Ibland kan hon fylla i dina ohörbara svar, ibland förblir de okända. Det spelar ingen roll, hon pratar med dig ändå. Katten ser emellanåt lätt undrande ut, men lägger sig till ro igen. Och lättstörda grannar har hon inga.

Nu behöver hon börja skapa sig själv, igen – ungefär som då, för sju år sedan, då allt brakade samman. Då försvann du också, men då kunde du komma igen. Och gjorde det. Så inte nu.

Din död, din bortovaro, att du fattas mig, är annorlunda jämfört med när vår (inte din och min, min och fd makens) son dog. Du och jag pratade ofta med varandra också när vi inte sågs, sonen och jag gjorde det inte. Han ville nog inte prata så ofta med mig. Numera kan han inte värja sig, jag pratar med honom vare sig han vill eller inte.

Det jag ville säga handlar om att jag saknar dig som mottagare av funderingar, tankar, ibland djupa och svåra sådana, flams, missuppfattningar, tycken. Nu finns det ingen där som jag kan skicka sådant till. Ingen som tar emot, ingen som ibland inte begriper vad jag håller på med, ingen som protesterar och har en totalt annorlunda uppfattning. Det är tomt på andra sidan.

För vem ska jag nu berätta att din lök växer i komposten? Att havsörnen for förbi också idag? Att det grävs där det har grävts tidigare, och att jag inte begriper vad som pågår, här på gården? Att det inte spelar någon roll. Att min den där parkeringsplatsen mellan trädet och den lilla bergknallen inte verkar ha prioritet ett, det spelar heller ingen roll. Bilen parkeras nere vid stora huset, en bit från träden som släpper blomfnas. Att jag är ledsen. Att det idag är ett år sedan Rösti dog.

Att jag får kärlek och goda kommentarer när jag berättar om din död, och att en enda människa (som jag trodde annat om) skickat en absolut obegriplig kommentar om min ”besvikelse” och ”var är din ro, din glädje, ditt hopp?”.

Min glädje finns i minnena av vår glädje, mitt hopp är tillfälligt annanstans, och min ro hittar jag bara stundtals – besviken är jag möjligen på att det faktiskt förhöll sig så att också du måste dö. Och jag, en gång. Besviken är jag inte på dig och mig, vi for hit och dit i vår relation och det fick vara så. Kanske ville även hen trösta, orden landade fel i mig.

Du ser, jag kan fortfarande gny och gnälla och inbilla mig att du hör och ser. Jag får fortsätta prata med dig som med sonen, det fungerar hyfsat. När du nu är där du är, var nu det är. Dina tårar, mina tårar, bara rinner. Solglasögon på när jag om en stund ska åka och handla, det är mulet och kallt och dina vindlekor snurrar.

Min hjärna har svårt att tro att du är borta, att du är död, just du – död. Hur gick det till?

Något vet jag ju om det, men det är som om du bara fattas, du bara inte är där du var, din son säger ”han klarade det inte”, du dog. Jag vet, ibland tror jag att jag förstår, men ändå. Kanske hade det roat dig på ett konstigt sätt att en av vännerna i Västmanland, Anders K, dog samtidigt som du. Birgitta berättade det idag. De var bekymrade över hur de skulle veta när du begravs, jag kunde inte hjälpa med någon information. Försökte säga att det kanske inte spelade så stor roll med en blomma hit eller dit, du visste att de tyckte om dig och du gillade dem. För mig är det tillräckligt, kanske inte för dem. Lovade att berätta om/när jag vet mera.

Idag tog jag fram oxfilén som du och jag skulle ätit i veckan. Den ska jag äta i morgon, jag ska dricka bubbel till och tänka på dig, minnas och sakna dig.

Inte har jag någon citrusmarmelad heller, och jag kommer inte att göra någon, det var ditt jobb. Har några tomma burkar med vackert bemålade lock, får väl koka rönnbärsgelé eller lingonsylt till dem. Öppna ostron är inte aktuellt förrän i höst, kanske kan jag träna och lära mig. Vedspisen kan jag få igång på egen hand numera, där behövs du inte – men annars behövs du. Så. Jag behöver dig. Nu måste jag lära mig att inte behöva dig. Att vara mig själv nog. Så ledsamt, så sorgligt, så ensamt. Inte ett enda dugg enastående, bara taffligt och tomt.

Dina två ”vindlekor” snurrar på altanplanket. De vet inte att de borde stanna, när du stannade.

”Du skulle ha, du skulle ha, du skulle ha” – ord som far genom mitt huvud – du skulle ha tyckt att sälen i ån idag var häftig, du skulle ha älskat att måsen har ett bo i den fina parkträdgården vid stora huset, du skulle ha tyckt att jag behöver mera marmelad och gjort sådan, du skulle ha tyckt att det är trist att jag får äta oxfilén ensam, dricka bubblet ensam och försöka öppna ostron ensam, i höst. Du skulle ha…

Frågan är vad jag ska.

Idag är det riktig Dry Martini som gäller, inte gin, vatten och hallon. Har inhandlat Marezzo, varit på biblioteket, köpt bulle på ICA – och åkt hem igen. På biblioteket hittade jag (i bokomloppshyllan) Cornelia Funke´s Bläckhjärta. Gratis. Den följde med mig hem, jag har läst den tidigare, men läser gärna om den. Den står bland ungdomsböckerna, men fascinerar mig som definitivt inte är någon ungdom längre.

Vet inte var jag har mig idag. Och det beror (nog) inte på DM, snarare på att jag försöker få mig att fatta att du faktiskt är död. En av vännerna från Sala, som jag pratade med igår och berättade om dig för, ringde idag. Hon talade om att Anders K., en annan av vännerna däruppe, dött samma dag som du. Och så frågade hon om din begravning, om vilken jag intet hade att säga.

I förmiddags samlades alla gubbar som jobbar här på gården, nere vid ån. En säl hade tagit sig dit – hur begriper jag inte. Jag tog tillfället i akt och berättade för förvaltaren om din död – fick en bamsekram, och lite sorgset muttrande. Tackar honom för det. Därefter gick jag hem och grät. Igen.

Allt möjligt surrar och snurrar i mitt huvud. Inget av det vill jag behålla, önskar att jag hade ett alldeles tomt huvud – men det har jag inte. Inte nu, och inte förr när jag bett om det. Mitt mantra fungerar hjälpligt, när jag ska sova. Om dagen tycks det inte göra nytta, surret fortsätter. Katten sover inomhus, ligger nära mig om natten, värmer mig som fryser. Det handlar nog inte om att jag faktiskt fryser, men jag är kall inombords. Saknar dig och blir kall av vetskapen om att jag alltid kommer att sakna dig. Från och med nu. Fysiskt, och det vill inte säga lite, men också som samtalspartner, något vi utvecklade de senaste – sista – åren.

Minsatt vet vad hon vill! Och kommer att sakna dig hon också.

Måndag kväll.

Du skulle se mig, jag sitter här och dricker gin blandat med vatten och is, med hallon i glaset. Det enda jag kunde spä med, jag behöver bedövas långsamt, men säkert. Kanske skulle du misstycka, åtminstone ogilla att jag inte ser till att ha Marezzo och citroner hemma, alltid, så att jag kan göra en riktig Dry Martini. Mitt vin- och spritförråd är inte likt ditt. Jag dricker nämligen upp det jag har hemma, åtminstone så småningom.

Fan, var ligger du och fryser? Jag vet inte, vet ingenting. Saknar dig och tanken på dig så jag går sönder, fast inte. När någon annan gråter gör jag mig stark. När jag själv gråter gör jag mig också för det mesta stark, men det tar en stund. Nu gråter jag inte – men jag är arg. Arg för att du faktiskt inte finns längre. Inte arg på dig, du gjorde nog vad du kunde för att fortsätta leva (åtminstone ganska) – men arg på livet och döden och ålderdom och sjukdomar.

Det här blir ju mitt också, snart. Det här är anledningen till att min fd man gråter när jag berättar om dig. Han kan rimligen inte trösta mig, och han kan rimligen inte sörja dig mera än i egenskap av ungefär lika gammal man, han är lika nära döden som du var. Och att han är ledsen å mina vägnar, det vet jag. Det skulle du också vara. Kanske du till och med är, vad vet jag?

Den märkliga drycken i glaset smakar faktiskt hallon, de allra sista från vårt gemensamma hem i Västmanland, några år gamla i frysen. De smakar hallon fortfarande.

Nu är det här huset enbart mitt hem. Sonen som fanns här i början är död, du som funnits här oftare är död, fd maken är gäst någon sällsynt gång, bästa vännen eller någon syrra eller annan vän också. Din säng får stå kvar i sovrummet, där jag inte sover ensam.

Över vedspisen har du ordnat med ett ”klädstreck” av avbarkad gren av okänd sort. Där kan jag hänga en handduk på tork, där hänger ett gammalt durkslag och en kopparskopa. Där finns den klädnypa du gjorde en ny halva till, täljde av någon plankbit. Ett par gamla rivjärn, och en potatisstomp av trä finns där också. Så du finns i huset, lite här och lite där. Taklampan i köket till exempel, den är förmodligen i begynnelsen en hallampa. Vi hittade den på auktion och nu hänger den här. Din förmåga att laga och fixa, hitta lösningar på praktiska problem, den kommer jag att sakna. Du var en klippa av händighet och fingerfärdighet.

Jag saknar redan det kärleksliv vi hade, också nu, sent i bådas våra liv. Dina händer, dina smekningar, ditt tålamod som aldrig fick mig att känna att jag tog för lång tid på mig, din förmåga att läsa min kropp och min lust, bortom all kontroll. Bortom ”jag” och ”mig” och ”du” och ”dig”. Nu är du också bortom.

”Bortom nära”, ord jag fick av en vän när sonen dog. Du och han är båda bortom nära nu, du aningen närmare fortfarande. Men jag vet att du flyttar dig längre och längre bort, när tiden går – och så ska det nog vara. Kärnan av dig finns alltid i mig, den försvinner inte. Liksom sonen aldrig kan försvinna. Ingen jag har älskat i livet försvinner med döden, ni följer med mig tills jag försvinner.

Nu står din stol mitt emot min, i stället för som du ville ha den, vid köksbordets gavel. Där fick du bättre utrymme, nu behövs inte det. Och jag får bättre utrymme… Jag tänker inte bädda om i din säng, ännu finns ett uns av din doft där. Din tandborste får stå ett tag, den också. Tänker inte lukta på den, bara ha den kvar.

Telefonen igår mitt på dagen, jag såg att det var din son som ringde – jag frågade ”hur är det?” – får svaret ”nej, det är inte så bra” – ” är han död” – ”han klarade det inte”. Varför inte ringa tidigare, eller kanske var det omtanke, för att jag skulle slippa veta några timmar till? Men han/de visste att jag väntade. Du hade ju varit död i drygt tolv timmar när han ringde. Eller har jag missförstått, dog du kockan tio på pingstdagens förmiddag? Oväsentligt hur som helst.

Därefter har jag inte hört någonting från de dina. De har fullt upp med allt som ska göras. Och jag har fullt upp med att försöka skriva om det som händer i mig, nu. Det håller mig upprätt, inte för att jag vet hur man gör när man inte håller sig upprätt… Vill inte veta heller.

”Jag fryser om dig” – har inte någon skrivit något liknande?

”Tjolahopp Silver, vi klarar det”, urklippet på din kyl med Assar (serie i bl a DN) på mulan, vid kanten av ett stup – det är mulan som ska hoppa, inte Assar…

Nu har du hoppat och klarat det. Du ordnade stort (20 personer) födelsedagskalas för släkten på din födelsedag, elva dagar innan du dog. Lagade maten, ordnade allt. Jag var inte med, ville inte och ingen annan ville heller att jag skulle vara där. ”Vi firar med din favoritmat och bubbel när jag kommer ut till dig.” Nu får jag fira ensam, med dig närvarande i mina minnen, och med min tacksamhet för oss.

Äldste sonen min ringer för att höra hur det är. Han gråter när vi slutar prata, sörjer dig han också. Och han vill gå på begravningen, oavsett om jag går eller ej. Nyss ringde också din yngste son för att höra om jag visste huruvida du ordnat med kista. ”Nej.” Du ville ha en cowboy-kista, men har inte beställt någon, bara tänkt göra det… Din son hade inte tid att prata, ”det var bara det jag ville veta, återkommer till dig senare”. Jaha.

En kort promenad ner till sjön, ett måsbo i stora husets parkträdgård, i ett av äppelträden, det skulle ha glatt dig. Du som nästan grät över det skövlade skatboet därhemma på din gård häromdagen. Solsken, plockar in några gullvivor till dig (och mig) och något som möjligen är plommonblom från de urgamla träden på baksidan av huset. De har aldrig burit frukt, så jag vet inte. Syrenerna har inte slagit ut ännu. Det var skönt med luft och vatten, önskar bara att jag haft en stol att sitta på också, därnere vid sjön. Nu fick jag stå en stund och titta på knipor och änder.

—

Exploaterar jag dig och din död när jag skriver? Jag behöver skriva för att inte alldeles tappa bort mig. Och jag behöver de människor som läser och kommenterar, inte för att de tycker att det jag skriver är så bra, men för att deras ord talar om att du fanns, och vi fanns, och jag finns. Om någon tycker illa vara så må hen tala om.

Naturligtvis är det inte jag som ska summera ditt liv. Jag tror att du själv gjort det, vet att du tyckte att du haft mycket roligt, du har rest och du har jobbat med sådant som du tyckte var roligt, oftast. Du ångrade emellanåt att du var så mycket borta när dina söner var små, att du kanske inte varit en bra pappa. Det kan bara de bedöma, min bild är att du varit en kärleksfull pappa när du var närvarande, kanske var du borta alltför ofta. Tror att de älskar dig som du var, och sörjer dig nu.

Du och jag, skilsmässan, det nya liv vi började tillsammans – det var svårt för dig, och för din familj. För din fd hustru, liksom för min fd man. Svårare för dina söner än för mina, som såg till att de fick en relation till dig. Jag var på väg att skapa en relation till åtminstone en av dina söner – men förstörde allt genom mitt spelmissbruk. Du bröt med mig, och jag bröt med alla.

Det var några turbulenta och sorgliga år, för alla inblandade. Småningom kom vi tillbaka, du och jag, och skildes igen, och kom tillbaka. Av och på. Något ville vi uppenbarligen hela tiden med varandra. Dina söner har jag enbart skymtat sedan de svåra åren, inte förrän nu när du varit akut sjuk har jag pratat med någon av dem – och då enbart för att be dem hjälpa dig.

Nu är livet annorlunda igen. Jag har ingen karta, dina söner jobbar för fullt med allt det praktiska som hör ett dödsfall till. Jag skriver, jag och mina söner sörjer och det gör även min fd man, min bästa vän, mina systrar, vännerna i Sala. Säkert alla dina släktingar också, din syster, många andra vänner – flera av dem har minnen från din fest nyligen att glädjas åt, liksom grannarna i huset där du bodde.

Gör jag dig mera död genom att skriva ”bodde” i stället för ”bor”? Nej, svarar jag själv. Än lever du i allas minnen. Jag har en ljuvlig bild av dig i hatt och överrock, tror den är från när du slutade din anställning, du flinar och lyfter på hatten och säger förmodligen något som ”piffalainen” – innebär ungefär ”nu är allt bra och klart” på hemgjord svenskfinska. Den bilden är du. Att du också var och är så mycket mera är en annan sak. En del av det är mitt, bara mitt.

Eldar, har min gamla ”trygghetsponcho” på mig, den som har varit med på mina äventyr i världen. Nu tjugo grader i köket. Fryser ändå, händerna är kalla, kaffet värmer ett ögonblick. Solen försöker ta sig fram genom molnen, skymtar och skyms.

Talade just med min fd man, han ville höra hur jag hade det. ”Jag var inte opåverkad när du berättade”. Han grät i telefonen, för dig – för mig, sig själv och oss alla tre tänker jag. Allas våra liv har varit sammanvävda så länge, inte alltid som endera parten önskat. Nu är det annorlunda, men vi hänger fortfarande ihop, du och jag och han.

Vi tröstade varandra genom att säga att den här döden ändå var ”rimlig”, efter ett långt liv som inte var så gott längre, inte som när vår son Mats dog. Det är sant. Och min sorg nu är inte som sorgen och chocken då.

Men den är min, och saknaden är stor även om den kan fås att försvinna i det faktum att du inte alltid var här hos mig. Jag kan låta mig glömma att du är borta för gott, tills jag minns. Då kan jag å andra sidan minnas det jag vill komma ihåg, av vår glädje tillsammans och vår kärlek, och våra uppehåll i både det ena och det andra. Du och jag var inte precis stillsamma och förutsebara, vi var vi. Det är vi fortfarande.

Han undrade om jag skulle gå på begravningen. Svaret är att jag inte vet, har ingen önskan om att gå dit och på något sätt rättfärdiga min närvaro. Kanske kommer jag fram till att jag inte behöver den ceremonin, hurdan den nu blir. Du och jag kan dela en flaska bubbel till ditt minne här hemma hos mig.

Måndag – vaknar med en mening i huvudet. ”Hej Ulf, vet du om att du är död.”

Hon är det inte. Frukost medan tårarna rinner, konstigt, hon känner sig ledsen, men inte så ledsen. De bara rinner.

Det var svårt att somna igår kväll. Inte för att hon tänkte många tankar, allt blev halva meningar, avbrutna tankegångar, obegripliga också för henne själv. Hon klappade katten och måste ha somnat, när hon vaknade var det fortfarande mörkt. Hon somnade om och drömde om att hon gjorde sig vacker för ett bröllop, vaknade igen innan det gick av stapeln, Klockan åtta.

Hon talar om för sig att det är sant, han är död, hans son ringde och berättade. De har mycket att ordna med nu, hon slipper allt det där. Hon har talat om det för de hon tror vill veta, resten får sönerna sköta. Hon hoppas du får en glad begravning, en sista fest, där gästerna gläds åt att du funnits. En ”skål-ta-mej-fan”-begravning, även om du ytterst sällan använde svordomar. Det är hon som svär.

Hur kan hon vara så trött efter att ändå ha sovit mest hela natten? Hon tar in ved i bara morgonrocken, struntar i hur många byggjobbare som ser henne, det är kallt i köket. Mulet, sorgeväder. Familj och vänner deltar i hennes sorg. Din död blir verkligare. Slutgiltig. Samtidigt är du närvarande, som ett surr i henne och omkring, diffus redan, men där. Du är nöjd med att du ändå fick en snabb död. Smärtsam och snabb. Du visste att det var dags, utan ångest väljer hon att tro. Er dialog fortsätter.

Igår och i förrgår var jag rädd. Idag är jag inte rädd. Nu vet jag, du är död. Du har haft ett långt och mestadels gott liv, jag har varit del av det länge, när allt varit gott och när allt varit tungt och svårt. På diverse sätt har vi alltid hittat tillbaka till varandra.

Nu vet jag inte riktigt var du är – död, ja, men var finns det som var du? Din kropp var inte din ens när du levde de sista åren, den bara bråkade med dig och ditt hjärta ville nog inte riktigt hänga med så länge som det gjorde. Nu finns din kropp för din familj att begrava, jag kan bara hoppas att du får Dire Straits och granris och bubbel, kanske inte en cowboykista, men något däråt. Inte min sak att ordna med.

Men var är du? Än finns du hos mig i minnet av vårt sista samtal, några timmar innan du dog. Du var mycket medtagen av hjärtinfarkten, och trodde att om inte annat så skulle ”lungpajen bli din död”. Runt klockan tio på pingstaftons kväll dog du, och läkarna kunde inte få liv i dig. Det är jag glad för, och det skulle du också vara om du visste. Du önskade dig en snabb död. Nu är varken du eller jag rädda längre. Det är gott.

Och i någon form fortsätter du säkert spöka för mig, bråka med mig, skratta åt mig, leka med mig. Om du inte gör det får jag göra det själv, och du om någon vet hur svårt jag har för en del av det där… Tack käraste mannen min, för ett levande liv tillsammans och alla sorters minnen.

… men så kom livet emellan, brukar det visst hävdas.

Här kom döden emellan, din död, din barmhärtiga död, din jävla död. Den kom emellan två liv, ditt och mitt. Ditt tog den med sig, mitt återstår ett tag till.

Ett tråkigare liv, utan fåniga upptåg och påhittigheter, utan ostron och bubbel en måndag, för all del också utan din pyramidala egocentricitet. Utan ditt generösa hjärta och din obegripliga småsnålhet ibland. Utan alla dina snapsvisor, som kunde sjungas även utan snaps. Utan din envishet. Utan din glädje i andra människor och din lust att ständigt möta alla, kända och okända. Och utan canasta. Utan med mera.

Jag lovar att skåla för dig i min ensamhet, med bubbel, men utan ostron. De får vänta tills det blir säsong igen. Jag lovar att fortsätta glädjas åt vårt liv tillsammans, åt våra svängningar upp och ner, av och på genom alla år. Summa summarum glädje och kärlek.

Du fattas mig, och du fattas din familj. Önskar dig frid.