beskrivarblogg

Ville inte gå ur sängen i morse, gjorde det ändå. Åt ändå frukost, klär väl på mig ändå, också. Jag har tappat mitt sammanhang. Sammanhang, något hänger ihop med något. Eller någon och någon. Länge var det du. Vi. Inte ständigt, men tillräckligt ofta. Nu är det jag.

Ensam är jag inte, har familj och vänner omkring mig. Det är bara du som fattas.

Tittar på den röda pionknoppen i rabatten, kanske väntar den med att slå ut till din begravning. Om den är vacker då får den följa med, tillsammans med den där grankvisten du också vill ha. Du och jag pratar oavbrutet i mig, om vad som helst och ingenting. Jag håller dig informerad om det som händer här på gården, att det regnade igår, men att solen tittat fram idag. Att jag inte får igång gräsklipparen. Den är tankad, det finns olja, men jag orkar inte dra igång den. Får stoppa någon av gubbarna på måndag. Att jag ännu inte backat in bilen på min fina parkeringsplats, jag kör in. Backar ut lättare än in.

Sofia vill också följa med till kyrkan, det gjorde mig glad. Anders arbetar, men du kan vara säker på att han är med oss i sina tankar. Och Erik med familj kommer självklart. Ingen av oss stannar på mottagningen efter kyrkan, det tror jag du tycker är lika bra. Jag lovar att berätta hur din kista ser ut, vilken musik som spelades, kanske kan jag höra tillräckligt av prästens ord för att återge dem. Jag hoppas dina söner vet tillräckligt om vad du ville för att ge dig en bra begravning.

Själv drömmer jag om nätterna, i natt om kattungar som måste dödas, men på ett ”humant” sätt… Och ägodelar hit och dit, antagligen tänker jag på alla dina prylar därhemma i ditt hem. Tacksam att jag slipper bry mig. Oroar mig för din släkts ogillande när jag kommer till kyrkan, försöker intala mig mod och rak rygg, försöker försäkra mig om att jag inte kommer att huka under någon gammal, och av dig förlåten, skam. Men skammen är stark, jag själv har lika svårt att förlåta mig som de dina förmodligen har. Får väl hitta en sittplats i kyrkan där jag kan slinka ut relativt obemärkt om jag behöver.

Magiskt. Antyder att det som är finns utanför min påverkan, utanför kunskap och erfarenhet. Jag såg en bild från Debutantbloggen, med rubriken ”Magiskt” (tror jag att jag minns) och en bild på en mycket ung kvinna, i vacker klänning. För mig var hon magisk, i meningen att hon var så ung, så vacker, så levande och så olevd – hon har säkert skrivit en fantastisk och magisk bok dessutom. Vet inte, vet inte namn eller sammanhang, annat än den där glimten.

Den fick mig att sörja – ordet till och med ser lortigt ut – sörja att mitt liv inte är där, där hennes är. Inte för att jag medvetet vill vara ung igen (ens om det vore möjligt), men ändå. Sorg gör konstiga saker med mig, kanske med alla som sörjer och saknar. Bilden av henne får mig att tänka på allt som aldrig kommer att bli, allt som inte hände, allt som hände.

Kanske fick mig bilden också att tänka på Didion´s bok ”Ett år av magiskt tänkande” – eller så var det min egen illustration till blogginlägget idag, där hennes bok var med – vad är egentligen magiskt, och är det en motsats till verkligt? Just nu är verkligheten tung, magi gör inte ens nätterna vilsamma, dagarna överlevs genom ofokuserat skrivande och läsande. Lite kattklappande. Disk. Brevlådetitt. Hörapparater i och ur, beroende på ork (byggtrafik utanför huset, vattenfall i ån).

Middagsätande och dessförinnan, en Dry Martini som mjukar upp känslor och kropp. Samtal med syster, förstrött läsande. Småningom sängen, med en varm och kelen katt nära, min hand mot hennes mjuka mage. Sömn, i alla fall några timmar. Till halv fyra ungefär, då brukar både Minsann och jag vakna till, har jag tur somnar jag om. Hon gör det, oftast.

Försöker skriva, men kan inte, vill inte, lägger av redan innan jag börjat. Det är tomt. Möjligt att vädret har med saken att göra, men antagligen inte. Ingen större matlagning idag heller, soppa till middag har jag just annonserat för fd maken. Han sitter och bläddrar i ”Mälardrottningens underliga öden, en omfångsrik gammal bok om Stockholm. Säger inte så mycket, har aldrig gjort, men är ett sällskap ändå. Han distraherar mig från alltför ledsna tankar, ibland genom att jag blir irriterad och ibland bara genom att han är här.

Bläddrade förstrött i Stieg Trenters ”Tolfte knappen” som jag hittade utrangerad på biblioteket häromdagen. Inte någon av hans yppersta böcker tror jag. Den kom 1965, och i boken står ”vid skrivmaskinen Ulla Trenter”. Fel hävdar jag. Visserligen är mitt minne emellanåt klent, men inte så klent att glömt att jag satt där på Söder och skrev så fingrarna glödde.

Ulla Trenter brukade vara den som skrev hans böcker, men just den skrev jag medan han dikterade. Vad hans fru gjorde den här gången vet jag inte, men jag lärde mig äta vidunderligt god mat och imponerades av att han kunde prata ihop sin bok. Och jag fick något betalt av förlaget, liksom något annat att göra än att enbart vara hemma med vår förstfödde son. Någonstans har jag mitt eget exemplar av boken, med dedikation…

Det här är böcker jag gärna bläddrar i nu för tiden, deckare har jag slutat läsa.

I drömmen (mardrömmen?) fick jag en begagnad diskborste av din ena svärdotter, “men den är köpt på Sturegatan”. Känns bra att jag glömt resten av drömmen.

Dagen idag är grå. Jag tröstar mig med att läsa Bodil Malmstens sista dikter.

Den här till exempel:

Bara du kan se mig som jag är – Vem ska nu vara jag – Vem ska nu vara du – Hej det är jag – Det var jag

Nu ligger ångesten och lurar i halsen, den vill ta sig ut, ta form, skrika kanske. Jag sväljer. Vill inte släppa loss den, vill inte skrika. Vill inte känna, vill fortsätta låtsas att livet är som det brukar, hyfsat. Och det är det, också.

Jag har just gjort lasagne till middag åt mig och fd maken, katten sover i fåtöljen (regnar ute) och det doftar gott. Vill glömma för ett ögonblick att du är död, är borta, det enda som finns kvar är några fåniga meddelanden i min telefon, bokstäver. Din röst hör jag bara i mitt huvud, din telefon kan jag inte ringa, vill inte höra hur du säger ”Hej, som ni hör kan jag inte svara just nu, men…”.

Jag lurar ångesten. Jag gläds åt den bok min kära syster skickade till mig innan hon nyss for till Cypern – Bodil Malmstens samlade dikter. Jag blev så glad att jag grät när jag såg vad det var i paketet. En vacker bok, fylld med hennes ord och tankar, en del av dem i alla fall. ”Ett bloss för moster Lillie” till exempel, ”Vi som lever är bara de döda på semester, nån sorts sommargäster”.

Inte förstår jag riktigt vad orden säger, men gillar moster Lillie, och Bodil Malmsten. Saknar henne också. Skulle kanske saknat moster Lillie också om jag känt henne.

Idag

surrar du i mig,

som en ton av dig,

en närvaro, utan närvaro.

Jag hör inte vad du

kanske säger,

känner dig inte fysiskt,

men du finns i det som inte finns.

Du.

Idag ville jag berätta för dig att jag har fått en fin parkeringsplats för bilen, mellan det stora trädet och bergknallen med alla blå blommor. Killarna jobbade hela eftermiddagen, jag fick hela skottkärran full av fin jord som jag lade på rabatten och vid jasminen under fönstret. Och nu väntar vi bara på lite regn i morgon (utlovat) så att parkeringen hårdnar ännu lite till. Ena killen ville att jag skulle testa att backa in, jag talade om att jag inte ville ha några åskådare… Jag väntar till helgen. Det blir bra.

Ville också berätta att så många saknar dig. Gamla vänner, som Eva F, vänner i Västmanland, Susanne, Hans och Birgitta, andra. Jag. Säkert dina söner också, och deras familjer, kanske din fd fru. Det tror jag. De skrev en fin vers i din annons. … i kärlek gav du allt. Det är sant, i kärlek gav du allt. Och fick allt.

Jag har inte vant mig vid att du inte finns som mottagare av mina ord och tankar. Just nu är min fd man här hos mig, det är bra, för vår samvaro distraherar mig från sorgen. Jag lagar mat, vi åker och handlar. Idag har jag röjt bort brännässlorna vid planket och ner mot däljan. Inte helt lätt med den lilla röjsågen, men det gick till slut. Har tagit in mera ved, det talas om att det blir kallt och blött några dagar nu, efter den fina sommar vi haft. Den som du inte fick vara med om.

Pratar med bästa vännen, din död har givit hennes sorg ytterligare näring. Det fungerar nog så, en död påminner om en annan. Jag har pratat med kusinen i Avesta, inte ofta som du vet, men när hon också fick en stroke (som tycks gå tillbaka så att hon mår bra) – och jag ringde henne. Så ringde hon mig när syster B berättat om dig. Vi ger och vi får. Det är bara du som inte får mera. Kanske fick du allt medan du levde. Hoppas det.

Mats dotter ringde häromkvällen. Hon vill följa med på din begravning, vilket gläder mig. Vi blir några ”från sidan av” – det skulle du gilla. Ska jag ta en granruska, eller en blomma till din kista? Jag vet ju inte om du får något granris som du ville ha… Tar nog en promenad dessförinnan, och tar hem en fin grankvist, kanske lägger jag till en liten anspråkslös blomma. Får fundera på vilken. Du är bortom nära, men du är fortfarande nära, när jag släpper in dig. Sov gott, mannen min.

Min son berättar om din dödsannons – inte dina söner. En markering så god som någon. Försöker låta bli att låta den göra mig ont, glad att du slipper veta. Du anade säkert, du sade ju till mig för länge sedan att ”en begravning blir man inte bjuden till, den går man på” – så jag går på din. tillsammans med min äldsta son och hans familj, kanske flera av mina släktingar.

Ändå är jag just nu ledsen. Men inte förvånad. Bara ledsen.

Annons idag, I SvD och DN. Min son ringde och berättade. Och det här är mitt sätt att sprida informationen om Ulfs begravning, till mina vänner som kanske vill veta. Några av dem var också hans vänner.

Begravningen äger rum fredagen 10 juni i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, klockan 14.00. Anmälan om deltagande (framför allt ang mottagningen efter begravningen) till Hallsenius Begravningsbyrå, tel 08-545 426 50. Jag kan tyvärr inte kopiera annonsen här, men ni som har tidningarna kan ju läsa själva – eller titta på familjesidan.se, hans namn var och är Ulf Nilsson. Jag och släkt går på begravningen, inget mera.