beskrivarblogg

Igår kväll gråt. Jag gick till sängs i mitt sovrum, inte i vårt. Behövde vara ensam med gråten. Och dig. Nu tror jag inte att alla tårar var för din skull, en hel del var nog för mig själv. För den här ännu okända kvinnan som jag må skapa. Den jag var finns inte längre, hon heller. Och den nya är än så länge enbart en ledsen aning, en ensamhet, en sorg och saknad.

Doppade tårna i sjön idag, kändes förvånande varmt. Badstegen verkade opålitlig, det blev inget annat dopp. Känner mig fortfarande avstängd, läser några sidor, går en sväng in och ut igen, tar upp boken, lägger den ifrån mig, går in och dricker vatten. Diskar det glas katten just druckit ur. Kollar att posten hämtat böckerna, igår missade man det.

Dina vindlekor snurrar. Det gör kanske jag med, när jag försöker föreställa mig din begravning. När min son begravdes var jag stark, utan att förstå, utan att inse. Nu är jag bara trött. Å andra sidan krävs det ingenting av mig nu, bara någon sorts närvaro. Av vilket slag den är/blir får vara mellan dig och mig.

En av gamla arbetskompisar och vänner har tagit kontakt med mig på FB, nu, med vänförfrågan. Hen var även din vän, en gång – och hen visste att du är död, hade fått veta det av en annan fd vän för några dagar sedan. Nu är hen min vän igen. Andra fd vänner hörs inte av. Kanske till din familj, dit jag ju inte hör. Och en gammal vän hittade jag nu bland vänförfrågningarna på FB där hen legat sedan mars…

Många av de jag såg som mina vänner försvann för gott när mitt spelmissbruk blev allmänt känt. Några fortsatte vara enbart din vän, inte längre min. Någon uttryckte förundran, ”kan detta (spelmissbruket) hända dig, kan det hända vem som helst” – och det är ju sant. Därefter hördes inte mycket, förrän det kom en fråga efter vår sons dödsannons. Sedan tyst igen. Fortfarande. Vissa tystnader gör ondare än andra. Många är lätta att bortse från, inte alla.

Tror inte jag begriper mig på vänskap. För mig håller den, också utan mycket kontakt, men den kräver åtminstone någon kontakt, något mejl, någon fråga ”hur är det nu, vad händer, vad gör du, vem är du”.

Du, å  andra sidan bokstavligt talat,  har många namn – mannen min, älskade, käraste min, vännen, älskling, kärbo, sambo, särbo, älskare, kärleken min. Ibland har du varit den som svek, den jag inte visste var jag hade, den jag misstrodde, den som ville ha andra kvinnor vid sidan av. Du var den jag var otrogen med, och den jag var trogen.

Ibland var jag den som svek. Men inte i kärlek, ”bara” när det gällde pengar. När jag spelmissbrukade och du inte ville/kunde inse det. Jag gjorde allt för att du inte skulle veta. Mitt svek var så mycket större, eftersom jag visste hur viktiga pengar var för dig.

Vi behövde varandra, vi använde varandra, vi gjorde vad vi kunde. Du var mitt ”quantum leap of faith” den gången jag talade om för dig att jag ville leva med dig. Och om du inte ville det, så skulle jag nog överleva ändå. Du ville, du ville inte – det var för stort, för svårt. Och så ville du ändå – och vi hamnade i Ronna i Södertälje i svartköpt lägenhet. Inte många förstod vad vi såg hos varandra, bara vi. Din familj och ditt sammanhang stördes mera än de mina av vårt beslut.

Nu är du inte mera. Inte här, inte hos någon, nu är du en man som levde och som gjorde det ända till slutet – du fick ditt födelsedagskalas med släkt och vänner (exkl mig, vilket var min önskan), du fick din sista arbetshelg på din älskade ö med släkten. Sedan åkte du hem och dog.

Idag hjälpte det inte ens att trötta ut kroppen med att försöka räfsa gräset jag klippte igår. Tankarna surrar och tjatar, fastnar i ledsna spår. Ångest som tar luften ifrån mig. Jag trampar runt, sätter mig en stund och går upp och runt igen. ”Har inget att läsa”. Inte sant, har (några) olästa böcker, men ingen läslust. Bläddrar i Bodil Malmstens Samlade dikter, men de pratar inte med mig idag.

Fd maken är hänsynsfullt tyst, han känner mig väl och vet att det mesta blir fel när jag är så här trampig. Vet inte om det är rätt ord för mitt sinnestillstånd – obalanserad är kanske mera korrekt. Emotionellt dränerad. Bottenlöst ohjälpligt ledsen. Vill inte fastna här, vill distraheras, få lust att göra någonting. Ett möjligt korrekturuppdrag kanske kan rycka upp mig en stund.

Just nu behöver jag ta mig elva dagar fram i tiden utan att kraschlanda. Då har din begravning ägt rum, någonting är annorlunda jämfört med idag. Din kropp finns inte mera, men du finns i någon form, även om du är okaraktäristiskt tyst.

Om nätterna pratar du med mig. I natt var jag hos dig när du dog (fast jag inte var det i den sk verkligheten), och sade nästan argt till dig att ”men ge dig iväg nu då, du är färdig här”. Du höll med, du gav dig av, du dog och nu vet jag inte var du är. Jag får bestämma mig för att du är i gott sällskap – din bror, min son, vänner. Känner jag dig rätt får du snabbt nya bekanta dessutom. Men du får gärna forsätta dela med dig av det du oftast gav mig, livsglädje, lek, fniss. Det som inte alltid var lika angenämt kan vi strunta i. Kanske hittar vi ett sätt.

Idag har du inte varit i mina tankar varje ögonblick. Jag har vilat från saknaden, rensat rabatten, räfsat gräs (och mossa). Åkt och handlat. När jag tittar på gamla bilder i datorn inser jag hur många jag har där du är med. Ibland kunde jag tycka att det var tråkigt att bara jag fotograferade, nu är jag glad att det var så. Du finns där, med bullarna du bakat, marmeladen du kokat, ostronen du öppnat. Med kantarellerna vi plockat och du rensat. Med blommorna du tog in däruppe vid huset utanför Sala, innan du sålde det. Dit jag var välkommen igen, efter vårt dramatiska uppbrott 2009.

Två veckor och två dagar har du varit död. Min hjärna kan inte riktigt hantera den vetskapen, men den gör det ändå. När jag såg din dödsannons fick jag bekräftat att du dog på pingstaftons kväll, några timmar efter att vi pratat med varandra för sista gången. Jag var inte riktigt säker tidigare, vilket ”klockan tio” som din son menade när han ringde på pingstdagen.

Den där första veckan var jag ensam här. Ville vara ensam med dig.

Måndagen efter första veckan åkte jag hem till fd maken och tvättade mattor i hans stora tvättmaskin. Sedan följde han med mig hit, hem till mig. Han är här, läser och tar en liten promenad, sover i ”din” säng. Jag har bytt lakanen nu. Jag saknar din hand, att lägga min i, när jag ville under natten. Nu vilar min hand på Minsanns mage om nätterna.

Saknar hela dig, hela tiden – utom när jag glömmer det ett ögonblick. Att skriva ger mig tröst (fast jag inte vet vad tröst är, när det inte finns någon tröst). Ger mig något som underlättar. Att dela det jag skriver i bloggen och på Facebook ger mig kärlek från vänner. Säkert finns det några som inte gillar det jag gör, kanske tycker att jag exploaterar din död och gör oss märkvärdiga – det bryr jag mig inte om. Vi var märkvärdiga. Du var det och jag är det. Jag försöker komma ihåg det när jag våndas inför din begravning. Tar adjö av dig här, om och om igen, men vill också göra det där, i den där storstilade kyrkan som jag aldrig tidigare varit inne i. Du har gott sällskap, om du nu får din grav hos farbror Ludde och din bror. Men det vet jag ingenting om. Ännu. Kanske får jag veta. Eller ta reda på.

Alla sniglar du plockade och tillagade, efter konstens alla regler. Tack för dem också.

Idag vill jag berätta att jag klippt (nästan hela) gräsmattan. Erik talade om för mig att jag borde ändra hjulens höjd (på gräsklipparen) för att det skulle gå lättare – sådant som du skulle ha vetat. Det är vackert nu, syrenerna doftar och blommar, mandelblommen står kvar i gräset där jag inte klippt, nässlorna är borta bakom altanplanket och i hörnet. Jag ser att det är vackert, aklejorna slår snart ut vid krusbärsbuskarna, jag gläds åt värme och sol. Har solparasollet ute nu och låter det stå i natt, så kanske det inte regnar.

Svensk färskpotatis för 18 kr kilot inhandlad idag, belgiska jordgubbar som såg mystiska ut och svenska för 50 kr asken – de fick stanna hos försäljaren utanför ICA. Färska räkor till kvällen. Livet är gott, också. Nätterna är för långa, för vakna, för drömmande när jag väl somnat. Morgnarna för tidiga, och för tunga efter att ha somnat om och vaknat utan att kroppen eller huvudet riktigt är med på det. Saknar dig. Du har varit död för länge redan.

Jag läser lite, fantasy på engelska, krångligt och ihopvävt – hjälper mig att tappar bort mig en stund. Men stunden är kort. Kollar FB. Stunden blir kortare. Stunden, friden, friheten från saknad och längtan. Du finns inte. Du finns inte. Finns, skriker jag med Bodil Malmsten (som säkert hade ett mera subtilt uttryck för sin sorg), finns!

Du finns inte. Längre. För att tala med en av vännerna, ”förvalta minnena”. OK.

Ville inte gå ur sängen i morse, gjorde det ändå. Åt ändå frukost, klär väl på mig ändå, också. Jag har tappat mitt sammanhang. Sammanhang, något hänger ihop med något. Eller någon och någon. Länge var det du. Vi. Inte ständigt, men tillräckligt ofta. Nu är det jag.

Ensam är jag inte, har familj och vänner omkring mig. Det är bara du som fattas.

Tittar på den röda pionknoppen i rabatten, kanske väntar den med att slå ut till din begravning. Om den är vacker då får den följa med, tillsammans med den där grankvisten du också vill ha. Du och jag pratar oavbrutet i mig, om vad som helst och ingenting. Jag håller dig informerad om det som händer här på gården, att det regnade igår, men att solen tittat fram idag. Att jag inte får igång gräsklipparen. Den är tankad, det finns olja, men jag orkar inte dra igång den. Får stoppa någon av gubbarna på måndag. Att jag ännu inte backat in bilen på min fina parkeringsplats, jag kör in. Backar ut lättare än in.

Sofia vill också följa med till kyrkan, det gjorde mig glad. Anders arbetar, men du kan vara säker på att han är med oss i sina tankar. Och Erik med familj kommer självklart. Ingen av oss stannar på mottagningen efter kyrkan, det tror jag du tycker är lika bra. Jag lovar att berätta hur din kista ser ut, vilken musik som spelades, kanske kan jag höra tillräckligt av prästens ord för att återge dem. Jag hoppas dina söner vet tillräckligt om vad du ville för att ge dig en bra begravning.

Själv drömmer jag om nätterna, i natt om kattungar som måste dödas, men på ett ”humant” sätt… Och ägodelar hit och dit, antagligen tänker jag på alla dina prylar därhemma i ditt hem. Tacksam att jag slipper bry mig. Oroar mig för din släkts ogillande när jag kommer till kyrkan, försöker intala mig mod och rak rygg, försöker försäkra mig om att jag inte kommer att huka under någon gammal, och av dig förlåten, skam. Men skammen är stark, jag själv har lika svårt att förlåta mig som de dina förmodligen har. Får väl hitta en sittplats i kyrkan där jag kan slinka ut relativt obemärkt om jag behöver.

Magiskt. Antyder att det som är finns utanför min påverkan, utanför kunskap och erfarenhet. Jag såg en bild från Debutantbloggen, med rubriken ”Magiskt” (tror jag att jag minns) och en bild på en mycket ung kvinna, i vacker klänning. För mig var hon magisk, i meningen att hon var så ung, så vacker, så levande och så olevd – hon har säkert skrivit en fantastisk och magisk bok dessutom. Vet inte, vet inte namn eller sammanhang, annat än den där glimten.

Den fick mig att sörja – ordet till och med ser lortigt ut – sörja att mitt liv inte är där, där hennes är. Inte för att jag medvetet vill vara ung igen (ens om det vore möjligt), men ändå. Sorg gör konstiga saker med mig, kanske med alla som sörjer och saknar. Bilden av henne får mig att tänka på allt som aldrig kommer att bli, allt som inte hände, allt som hände.

Kanske fick mig bilden också att tänka på Didion´s bok ”Ett år av magiskt tänkande” – eller så var det min egen illustration till blogginlägget idag, där hennes bok var med – vad är egentligen magiskt, och är det en motsats till verkligt? Just nu är verkligheten tung, magi gör inte ens nätterna vilsamma, dagarna överlevs genom ofokuserat skrivande och läsande. Lite kattklappande. Disk. Brevlådetitt. Hörapparater i och ur, beroende på ork (byggtrafik utanför huset, vattenfall i ån).

Middagsätande och dessförinnan, en Dry Martini som mjukar upp känslor och kropp. Samtal med syster, förstrött läsande. Småningom sängen, med en varm och kelen katt nära, min hand mot hennes mjuka mage. Sömn, i alla fall några timmar. Till halv fyra ungefär, då brukar både Minsann och jag vakna till, har jag tur somnar jag om. Hon gör det, oftast.

Försöker skriva, men kan inte, vill inte, lägger av redan innan jag börjat. Det är tomt. Möjligt att vädret har med saken att göra, men antagligen inte. Ingen större matlagning idag heller, soppa till middag har jag just annonserat för fd maken. Han sitter och bläddrar i ”Mälardrottningens underliga öden, en omfångsrik gammal bok om Stockholm. Säger inte så mycket, har aldrig gjort, men är ett sällskap ändå. Han distraherar mig från alltför ledsna tankar, ibland genom att jag blir irriterad och ibland bara genom att han är här.

Bläddrade förstrött i Stieg Trenters ”Tolfte knappen” som jag hittade utrangerad på biblioteket häromdagen. Inte någon av hans yppersta böcker tror jag. Den kom 1965, och i boken står ”vid skrivmaskinen Ulla Trenter”. Fel hävdar jag. Visserligen är mitt minne emellanåt klent, men inte så klent att glömt att jag satt där på Söder och skrev så fingrarna glödde.

Ulla Trenter brukade vara den som skrev hans böcker, men just den skrev jag medan han dikterade. Vad hans fru gjorde den här gången vet jag inte, men jag lärde mig äta vidunderligt god mat och imponerades av att han kunde prata ihop sin bok. Och jag fick något betalt av förlaget, liksom något annat att göra än att enbart vara hemma med vår förstfödde son. Någonstans har jag mitt eget exemplar av boken, med dedikation…

Det här är böcker jag gärna bläddrar i nu för tiden, deckare har jag slutat läsa.