beskrivarblogg

Klockan är elva, hon har duschat, tvättat håret, klätt på sig och till och sminkat sig en aning, lite ögonbryn, lite ögonfransar, tonat ner den röda näsan. Nu bara väntar hon på att han ska orka ringa, vilja ringa, ringa. Hon inser att hans söner med familjer ska besöka honom idag, och att han behöver prata med dem. Och hon begriper att han kanske inte orkar mer, eller ens det. Ändå vill hon att han ska ringa henne.

Medan hon väntar eldar hon, nyss tog hon in mera ved. Det blåser kallt idag, huset behöver vedspisen. Hon har hörapparaterna i öronen, trots att hon är ensam hemma, för att hon ska höra telefonen. Det enda hon hittills hör är hur batterierna talar om att de snart är slut…

Katten väljer att sova på sin dyna på köksbordet, inget väder för en katt att vara utomhus mera än nödvändigt.

För en liten stund sedan ringde en av hennes systrar, kort samtal, vi ska höras igen längre fram under dagen. Vi är många som tänker på ”mannen min” idag.

——-

Nu behöver jag inte lyssna efter telefonen längre. Jag har redan tagit ut hörapparaterna, har inte bytt batterierna. Nu vill jag tomheten, tystnaden. Du är fortfarande med mig, jag hör fortfarande din röst från igår kväll, några timmar innan du dog. Du dog. Du är död.

Din son ringde nyss. Nu kan jag ta bort hans nyss inlagda telefonnummer, ditt får vara kvar ett tag till.

Du fick som du ville, säkert smärtsammare än du önskat, men också snabbt. Ditt hjärta gav upp vid tio-tiden igår kväll, läkarna försökte få igång det igen, men lyckades inte. Det är jag tacksam för. Du slapp bli liggande i åratal, som din pappa. Nu slipper du allt vad sjukdomar heter, du behöver inte läkarbesöken och medicinerna, inga stödstrumpor för ditt trötta hjärta, inga svettiga nätter. Och du är inte ensam när du kommer dit du är på väg nu, brorsan är där och många andra, Mats och Rod är bara några av dem alla.

Lördag, klockan är bara 8. Hon behöver inte gå upp så tidigt, behöver aldrig gå upp tidigt numera, men vaknar ändå. Minsann buffar på henne och kittlas med morrhåren, vill ut. Hon gör frukost och sitter med temuggen framför sig när telefonen ringer. Det är ”mannen hennes”.

”Nu är det slut, jag har nog fått en stroke, vad är numret till ambulans”, hör hon en ansträngd röst säga. ”112, ring genast.” Sedan letar hon efter nummer till sönerna och får småningom kontakt med bådas hustrur… De hör av sig när de vet något. Allt snurrar i hennes huvud, kan han öppna dörren för ambulansen? Han hade tydligen ramlat i köket, men inte gjort sig illa? Han pratade som vanligt, även om rösten var mycket ansträngd. Får han som han vill nu, en stroke som gör slut på alltsammans? Vad händer?

Igår när de pratades vid nästan grät han över att grannfastigheten sågat ner trädet där skatorna byggt bo. Vad som hände med skatungarna visste han inte.

Den här dagen blir en dag av väntan. Hon byter lakan i sin säng för att göra någonting en kort stund. Sedan sitter hon bara där vid köksbordet igen, fortfarande i morgonrocken. Nu har det gått snart en timme sedan han ringde, nog borde han vara på sjukhuset nu? En av svärdöttrarna lovade ringa henne när de visste något, ingen av sönerna var hemma. Hon ringde dem så fort hon hittat numren, de brukar inte talas vid.

Två timmar. Tystnad. Katten har kommit in. Hon har duschat och klätt på sig, dricker kaffe – eller snarare, låter kaffet stå och kallna. Försöker tro att han är i goda händer. Väntar.

Hon försöker skriva, igår döpte hon mappen där det här dokumentet förvaras, till ”Vad ska hon göra nu” – otrevligt lämpligt namn. Vad ska hon göra nu, mer än att vänta? Hon hittar inte flera ord.

Telefonen. Svärdottern: ”han är på hjärtintensiven på KS, röntgas nu, kanske en infarkt, kanske kranskärlsproblem, ingen stroke”. Ambulansen hade kommit fort, tog bara någon minut, och han är ”pigg och pratar och så”. Fortsatt väntan, han tas om hand, hon blir lite lugnare.

Hennes huvud vet att han är gammal, han har kronisk leukemi och han har hjärtflimmer, äter mediciner. Det hjälper ju inte, hon blir orolig och ledsen hur som helst. Även om de inte längre bor tillsammans, hon kanske inte ens kan kalla sig ”särbo” numera – så är han ”mannen hennes”. Och hon är någonting för honom. Kanske kan han ringa själv senare…

Vedspisen har slocknat, den får fortsätta med det. Vart det här skrivandet tar vägen vet hon inte, visste inte igår och vet än mindre idag. Hon tittar på den gulröda tulpanen som fått för sig att växa i dikeskanten utanför hennes staket. Hon tog in den häromdagen när hon talat med förvaltaren om att där skulle ordnas en parkeringsplats för bilen. Nu står den på hennes köksbord, den växer fortfarande och hon klipper av en bit varje dag. Den är vacker. Och vedspisen brinner igen, henne förutan. Gott tecken?

Hon löser supersvåra sudoko på nätet, envist, gör om när det blir fel – och lyckas till slut. Telefonen är tyst. Klockan är snart två på eftermiddagen. Hon sysselsätter sig en stund till genom att förbereda en middag hon inte har lust att äta. Och väntar. Hon har läst tidningarna på nätet, flera gånger. Klappat katten. Diskat. Druckit vatten. Hon törs inte ringa till hans telefon, försöker lita på att hon får besked när något finns att berätta. Händerna är kalla.

Sonen ringde halv fem, hjärtinfarkt, ballongsprängning, hårt medtagen, hjärtstopp någon minut, ingen idé åka dit idag, de har varit där hela dagen. Då vet hon i alla fall. Lev, säger hon, lev. Sov och vila, och vaknar du inte så du död, bara så du vet det. Men hon hoppas du vaknar och mår en gnutta bättre i morgon än idag.

Hon har ätit lite, nu är det dags för en bedövande Gin Tonic, hon ska ingenstans i kväll. Katten sover på sin dyna på köksbordet, hon har pratat med fd maken och berättat hur det är, och han har glatt talat om att nu har han en blue tooth-grej till sin telefon så att han hela tiden hör bra. Hon är utmattad.

Nyss ringde han själv, ”mannen hennes”, kunde knappt prata, hade legat på operation tre timmar för ballongsprängning, var slut. ”Det är inte mycket kvar nu. Det förstår jag ju. Om inte annat så tar lungpajen livet av mig.” Vi kom överens ändå om att jag åker in i morgon, men att vi hörs per telefon dessförinnan. För att, eller för att inte, krocka med familjen, var oklart.

Hon vet inte om hon ska vara lättad eller ännu oroligare, han låter så ansträngd, så trött. Och ändå är hon så tacksam och glad att han ringde henne, att hon fick prata med honom, att hon kan hoppas att det inte var för sista gången.

Så trött är också hon. Den här dagen lär henne, igen, att ingenting går att planera, ingenting går att veta i förväg. Det enda som finns är nu, och nu, och nu – och så småningom kanske då. Eller sedan.

Hon stänger av datorn, och sätter på den efter en stund. Som om hon hade något hon absolut måste skriva. Det har hon inte, men någonting jagar henne, någonting säger åt henne att kanske… Någonting. Himlen utanför fönstren är svagt rosa (kallt i natt?), eller så är det hennes GT som gör den rosa. Hon har pratat med båda sina söner, båda är oroade och oroliga för ”mannen hennes”. Båda vill veta hur han mår i morgon. Det vill hon också, hon vill hoppa över den här natten och tro att han läker till kropp och själ till i morgon. Det vet hon naturligtvis att han inte gör, men lite kanske?

Hon försöker läsa, Clive Barker ”Weave World” – alldeles i början skriver han om ”the place where we choose to embark. Somewhere between a past half forgotten and a future as yet only glimpsed.”

Där befinner hon sig nu, inte för att hon är klar över vad hon håller på att “embark”. Något annat är på väg, ännu en okänd tillvaro, en bland flera av de hon levt i de senaste åren. De där liven helt utan känd karta, utan referenspunkter, där allt måste uppfinnas och hittas på nytt, eller för första gången, oftast det senare.

Hon börjar tröttna på att uppfinna livet igen, som om det inte kan stanna något så när stilla ett enda ögonblick. Och så flinar hon åt sig själv, det är klart att det är stilla ofta, ibland så stilla att det är det hon klagar över. Just nu är det inte stilla. Hon har nästan inte lugnat sig efter sorgen som tog henne igen när sonens dödsdag inföll den 12 maj. Finns det födelsedagar så finns det dödsdagar, även om hon önskar att hon inte visste om det. Ovanpå det all oro de senaste veckorna för ”mannen hennes”, akut sjukhusbesök (hjärtat), läkarbesök (lunginflammation) och det senaste hjärtinfarkt, idag.

Hon vet att det är han som har och hade ont bortom allt förstånd. Veta är en sak, inse och omfatta en annan. Hon gör så gott hon kan vad det anbelangar. Men, eller och, det blir väl mycket ibland, mera än hon tror att hon kan orka med, men hon vet ju att det gör hon, orkar, så länge hon andas. Hon ger inte upp, även om det är nära. Även om hon pratar om det som om det vore nära.

Hon har lust att flytta till Näsåker (om det inte vore så att namnet är så jävla fult. Resten verkar bra, Johanna.). Apropå ny karta, okänd mark, något annat än det hon hittills känt till. Ta mig annanstans, radera hjärnan, töm minnet. Börja om, igen. Men den vars minne raderas får inget användbart minne i stället. Jag tänker på ”Fortfarande Alice” som jag läste häromdagen, om Alzheimer. Det enda liv som är möjligt med något så när intakta själsförmögenheter är att försonas med de minnen man/jag har och leva vidare. Ändå.

Dags att stänga av datorn igen och läsa vidare? Hon gör bådadera.

Söndag – hon vill inte vakna, men gör det, lika tidigt som vanligt. Till samma kärleksfulla (eller utlängtande) buffande från Minsann. Så ler hon, när hon kommer ihåg sondotterns samtal sent igår kväll. ”Vad har hänt med farfar?” Missförstånd när hon läst om ”mannen min”. Det reddes snabbt ut och vi hade ett långt och gott samtal, om sådant som pågår i hennes liv just nu, skola, bästa vänner, killar (”neej, jag är nog för självständig”), att bo ensam och ibland vara ensam. Att tvätta en hel lördag.

Nu är det söndag, och hon väntar på telefonsamtal, klockan är halv nio och hon vågar tro att han åtminstone har överlevt natten eftersom ingen ringt ännu. Frukost. Vedspisen värmer, bara femton grader i köket när hon steg upp.

Hon släpper långsamt ut ett långt andetag, axlarna sjunker en aning och ryggen rätas ut. Där hon sitter kan hon se hur trädgrenarna rör sig lite i vinden, himlen är molnfri och hon tror att det är två havsörnar som cirklar högt däruppe, omgivna av några kråkor. Inga bilar så här dags, inga leveranser av grus och sten och gud vet vad. Allt är stilla, det är tidig fredagskväll.

Vad ska hon ta sig för hela helgen? Inget särskilt, göra ungefär detsamma som idag, kolla internet och eventuell bokförsäljning på Bokbörsen, skriva något kort inlägg i bloggen, heja på vänner på Facebook. Prata i telefon med ”mannen sin”. Hon hoppas han mår bättre i morgon än han gjorde idag. Någon av hennes söner kanske ringer, kanske ringer hon själv. Hon är dålig på att använda telefonen, tycker bättre om att skicka ett mejl, men det fungerar inte med sönerna, de mejlar inte. Möjligen ska hon tvätta en trasmatta, men det är inget överhängande. Om det regnar som det sägs ska göra så är det ingen idé. Hon har just ingen annan tvätt. Och dammsugit har hon gjort idag.

Skafferiet kan hon alltid städa, gå igenom lådan med alla köksredskap likaså. Och torka ur besticklådan. Tvätta fönstret i vardagsrummet, det behövs. Kanske till och med hänga upp ett par gardiner, men hon har ingen gardinstång. I köket fick hon en list att fungera som upphängningsanordning för de nytvättade gardinerna, ”arvegods” från en vän som flyttat och ville ha nya. Hon brukar inte ha gardiner i fönstren, men de här är tunna vita, enkla. Nästan vackra. Kappan hon gjort av ett vackert broderat gammalt överlakan behövde tvättas, så då kom de här upp.

Hon borde också röja i skrubben på baksidan av sovrummet. Där kommer hon knappt in för allt som är instuvat huller om buller. Det faller henne in att hon har alldeles för mycket saker, alldeles för mycket av sådant som hon inte behöver och aldrig kommer att använda, men ändå inte förmår göra sig av med. Kanske kan en loppisutflykt någon söndag längre fram vara en bra idé. Det brukar visst kosta runt en hundralapp att hyra ett bord, och lite mer för att få plats för bilen. Hon behöver alltså sälja för åtminstone det dubbla om det ska ”löna” sig. I och för sig är det bra att helt enkelt kanske bli av med gamla prylar som hon inte längre har glädje av.

Hon har förstås också alldeles för mycket böcker, nära tre tusen är annonserade på Bokbörsen. Det lär ta längre tid än hon har att sälja allesammans… Ibland kan hon tycka lite synd om de (sönerna förmodligen) som måste ta hand om allting när hon själv dör, eller när hon måste flytta från huset och inte längre kan klara sig på egen hand. Hon brukar skoja och tala om att de får arrangera ett bokbål. Hur som helst är det inget hon tänker bekymra sig över nu, eller i morgon. Än lever hon.

Eller gör hon det? Lever? Hon kan få för sig att livet faktiskt är en dröm, som den där spanjoren (Pedro Calderón, 1640 ungefär) skrev för länge sedan – hans boktitel har fastnat i hennes huvud, kanske inte ordagrant men ungefär ”La vida es sueño”, livet en dröm. Hon förmodades läsa den boken i gymnasiet på sent femtiotal, för ett helt liv sedan. Det gjorde hon nog inte, kommer inte ihåg det i alla fall, men titeln minns hon. Och hennes liv känns definitivt overkligt emellanåt. Inte som en mardröm och inte heller som någon fantastisk ljuvligt verklighetsfrämmande drömtillvaro heller, bara lite disig och dov och seg och ovaken. Som om hon inte finns, på riktigt. Som om hon tittar på sig själv på lite avstånd och funderar över vad den där kvinnan egentligen har för sig. Den där gamla kvinnan, hon med grått hår och rynkor och trött kropp, gamla händer.

Vem är hon som kanske lever sitt liv? För inte lever hon väl någon annans liv, varför skulle hon göra det, och är det alls möjligt? Just nu kan hon faktiskt komma på några anledningar till att hon kanske lever någon annans liv – hennes eget är ofta så tomt och så meningslöst att hon bara låter dagarna gå utan att fylla dem med särskilt mycket innehåll.

Hon får sig att komma ur sängen om morgonen, om inte annat för att släppa ut katten. Och hon gör sin kanna te, med ”riktigt te”, inga tepåsar. Att hon sedan nätt och jämnt tömmer en mugg och oftast häller ut resten, är en annan sak. Hon äter två smörgåsar, har hon pålägg så äter hon det också, annars går det bra utan. Lunch brukar hon sällan bry sig om. På sistone har hon börjat äta middag mitt på eftermiddagen, och hon lagar oftast någon sorts vettig måltid. När det är några dagar kvar till pensionen och penningpåfyllnad hittar hon alltid något i frysen.

Då brukar vin och annat drickbart också vara slut, hon vill nämligen gärna ha en Dry Martini eller ett par glas vin varje kväll. Trots att hon oftast är ensam. Hon kan tänka att hon nog är alkoholist, hon har säkert de generna, men hon bryr sig inte. Tycker att hon är tillräckligt gammal och tillräckligt måttlig för att inte dricka sig berusad. Hon vill ha den där lätta flykten från allt som är jobbigt i livet, och hon skadar ingen när hon är hemma hos sig. Det skulle aldrig falla henne in att t ex köra bil om hon druckit ett enda glas vin, och hon ger sig inte ut och vinglar i grannskapet om kvällarna. Hennes fd man har helt slutat med alkohol, och gillar nog inte att hon har vin med sig när hon är hos honom, men han säger inget. Han får ta det ena med det andra.

Nu suckar hon lite. Tankarna far hit och dit, men återkommer till morgondagen, pingstafton. Mellan hägg och syren, den här tiden när man förmodas bli hänryckt. Det känns som om det var länge sedan hon hänrycktes. Det här med att bli gammal, och att vara gammal, är ännu ovant, och ofta tråkigt.

I morse ringde du halv 9 – du brukar inte ringa så tidigt, du mådde inte bra, hjärtat klappar så fort, du hostar och har ingen ork. Du pratade om vad som kunde hända om du slutade med alla dina mediciner, men du hoppas på en stroke, så att det går fort. Du har insett att du inte har planerat någonting för något ”äldreboende” – och du frågade om jag kunde komma in och hjälpa dig städa och plocka undan … Du ville betala. ”Ja, betala parkeringen”, var mitt svar, ”jag kommer på måndag.”

Nu sitter jag här och tror mig förstå att du faktiskt är trött på livet. Att du inte vill längre, inte just nu i alla fall. Och jag önskar, om det är så, att du får lämna mig och alla andra fort och utan vånda. En nåd att stilla be om sägs det. Så är det nog.

Tankarna på dig tog mig i alla fall bort från mig själv en stund, det är bra.

—————–

Det var igår. I morse åkte du ambulans (efter att ha ringt mig och fått telefonnumret) till sjukhuset – runt fem på eftermiddagen fick jag veta av en av dina söner att du har en hjärtinfarkt, är mycket medtagen. I morgon kanske jag får veta mera, ingen idé att åka in idag…

Jag uppmuntrar en bloggkompis att sitta kvar vid datorn och skriva, vad som helst – hon har suttit där i två timmar drygt och inte fått ur sig något skrivande på sitt manus… Kanske är det det som är bekymret, att hon vill skriva sitt manus. Åtminstone tror jag att det är så ofta för mig, att jag har ambitioner som är så höga (stora?) att jag aldrig kommer igång över huvud taget.

Alltså sitter jag här och skriver, vad som helst. Dagen är lite kylig därute, så jag finns i köket, med katten sovande i stora länstolen framför vedspisen (som inte är tänd, så kallt är det inte). Har ätit tidig middag och druckit kaffe på maten. Och bytt från shorts till lätta tunna bomullslångbyxor som jag ärvt av syster min. I morse talade jag med ”mannen min” – han mår inte bra, har ingen ork och ”hjärtat slår så snabbt”. Med lunginflammation och antibiotika ovanpå hans övriga hälsoproblem är det nog inte så konstigt. Ledsamt, och oroande dock – första gången jag hörde honom fundera över att han inte ordnat någon sorts ”äldreboende” eftersom han hoppas på en snabb och effektiv stroke när det är dags. Det är ju bara det att ingen vet när det är dags.

Gårdagen var orimligt tung. Idag är det bättre men ögonen har inte riktigt hämtat sig och kroppen i övrigt är seg. Har dammsugit och bäddat, det är ungefär alltihop. Och läst, inget som behöver recenseras. Däremot boken från häromdagen, ”Fortfarande Alice” av Lisa Genova, den var mycket bra. Handlar om Alice som får tidig Alzheimer och så småningom försvinner in i sjukdomen, skickligt skrivet och beskrivet av författaren. En högst läsvärd bok.

Som framgår är det här knappast något bokmanus, det är ”vad som helst”. Någonting jag skriver för att ha skrivit någonting. Hänryckt pingst alla vänner!

Tur att jag bor i ett hus för mig själv där ingen kan höra mig. Ingen ser mig heller. Ingen behöver försöka trösta eller lugna, jag kan låta allt bara rasa ur mig som det vill, tårarna, lätena, snoret, ilskan, orden. Katten gick ut när jag började gråta, hon försökte komma nära först, men när jag inte ville så stack hon. Klokt av henne.

Tror jag gråtit mera idag än tidigare över din död, Mats, son i ärtgrön helknäppt pyjamas. Då i alla fall, häromsistens undrade jag över vad du hade på dig i kistan – vet ingenting om det. Tänkte inte på det då, ingen pratade om det. Dina kostymer hänger fortfarande i din pappas källare, jag har sagt att jag ska ta hand om dem och kanske försöka sälja dem eller ge bort dem. Kostymerna kan jag ju inte ha, men dina khakibyxor har jag och dina t-tröjor, dina strumpor och din härliga långa jaktfleece, några av dina jackor som ingen annan ville ha. En mössa. Och din säng och ditt bord och dina stolar, dina soffor här i huset. Din svärfars länstol med rosa (ful) klädsel står i mitt kök. Dina förskräckliga jakttroféer hänger på väggen i det rum som nu är mitt sovrum. Duvhöken med en nötskrika i klorna sitter på en gren i hörnet av rummet.

Men du är inte här. Du är ingenstans, inte på kyrkogården i Sundbyberg heller. Inte på landet där du dog. Du finns i mig och i din pappa och dina bröder, i din dotter. Så fortsätter du finnas, men i en form som vi har svårt att förstå eller uppfatta. Jag pratar med dig när jag är ensam, inte annars. Stannar till vid din grav när jag åker förbi och står där och muttrar en stund. Svara får jag göra själv.

Idag har varit tungt, men också fylld av värme, kärlek och goda minnen. Människor är goda, de allra flesta. Jag ser på bilderna jag fick av Nina i kväll, med dig och Erik och hon, kräftor och fiskfångst. Och jag gråter, gråter och är samtidigt glad att ni hade det också. I alla fall innan du levde ett annat liv, innan du dog. Nu har jag för första gången i livet snutit mig i linneservietten. Det räcker för idag, god natt sonen min, god natt sondotter, god natt mina levande söner och sonsöner och alla mina andra människor som jag är glad att ha i mitt liv.Och idag är jag lite gladare, även om det inte syns på den här gamla bilden…

Jag har fått gåvor idag, av vänner. Många har skickat värme och kärlek till mig, yngste sonen ringde för att höra hur det var, ”det är ju två år sedan idag”, bästa vännen ringde, ena syrran, den andra pratade jag med igår (och hon gav mig ett skratt i kommentar till mina o-ord på bloggen idag).

En vän, Pär G Larsson – som jag inte känner nära, men har följt på Facebook – sände mig en text han skrivit, han påmindes om den när han läste mitt ett år gamla inlägg. Det värmde mitt hjärta. Hans ord pratade med mig, de berättade hur jag känner mig idag, de gjorde gott, och ont.

Nyss kom två bilder från granndottern på landet, med orden ”vi får minnas och glädjas” – bilderna visade henne och mina två äldsta söner, dels med fångst efter fiskafänge och dels med ett enormt fat kräftor framför sig. Och Mats hade sin ärtgröna helknäppta frottépyjamas på sig, den som jag alltid ser honom i när jag tänker på honom, på landet, liten, ännu trygg.

Jag grät. Hejdlöst och nästan njutningsfyllt, tårarna droppar ännu och jag har lätt huvudvärk av alla känslor. Kära ungar, ni var så små och ni var så olevda, så öppna för vad livet skulle ge er – bilderna måste vara drygt fyrtio år gamla. Yngsta sonen var för liten, liksom systern till grannens dotter. Tack för bilderna, Carina och tack för glada minnen och för tårar.

Facebook är fint, bara så ni vet det ni som har annan uppfattning.

otippad, oviss, olidlig, otryckbar, oredig, otänkbar, otadlig, okunnig, oförstående, ovispad, ovårdad, oviktig, otippad, ovärdig, obegravd, obegråten, oönskad, ovänlig, omönstrad, oväldig, ovaktad, oklippt, osnuten, ohämmad, orankad, osminkad, omålad, ovillig, osalig, otrygg, osäker, oaccepterad, olåt, ofarlig, ogrävd, obrottslig, omärklig, oomkullrunkelig, omutlig, ovass, oviss, ouppmuntrad, oomskuren, oomfattad, oansenlig, overklig, ovälkommen, oönskad, ointaglig, oätbar, odrickbar, oläsbar, oslagbar, oöverträffad, osedvanlig, osedlig, osaltad, okryddad, oinsatt, oefterrättlig, oersättlig, obillig, opåverkad, ostörd, ohelig, odygdig, oskön, obönhörlig, oskriven, olaglig, oresonlig, oransonerad, orubbad, oklok, oföretagsam, okritisk, oresonlig, oersättlig, okuvlig, omaka, oförmögen, ofrivillig, otörstig, oskadlig, oskadad, opassande, opersonlig, opraktisk, oprövad, opartisk, ogrundad, obeveklig, oljud, olåt, outtalad, obearbetad, obrukad, okynnig, okunnig, olappad, opolerad, oklädd, ofriserad, onormal, obruten, okysst, opressad, ostruken, oprisad, ostadig, ojuste, oskön, ohövlig, ostrukturerad, oorganiserad, oordentlig, oäven, oturlig, odryg, orakad, oskarp, otuggad, oläst, oladdad, olackad, olindad, obunden, ofri, ofödd, ofin, oförfalskad,

Hittills 240 (ungefär) o-ord som hjälpt mig genom dagen. Det finns säkert flera, och några har jag förmodligen haft med flera gånger. Nu får jag blockera tankarna med något annat…

Forts. följer

omanlig, okvinnlig, olönsam, ohörsam, osynlig, oduglig, ohyfsad, ouppfostrad, otidig, osedd, obäddad, ostädad, okokt, orensad, otvättad, ohörbar, ovettig, omistlig, oskuld, overksam, ointresserad, ointressant, oliktänkande, olik, otänd, otänkbar, obekväm, olustig, omarkerad, oriktig, olidlig, otålig, osmaklig, okrattad, ostruken, orenlig, outsäglig, otrolig, omärklig, otrafikerad, ostressad, opackad, orustad, oskriven, outtalad, otack, orepeterad, osagd, oplockad, omanglad, omald, otvungen, orättad, omålad, okammad, oklippt, ohörd, olåst, ovaken, okrattad, otrevlig, o

Allt för att hålla hjärnan ockuperad.

I morse, innan jag vaknade riktigt och kom ihåg vilken dag det är idag. Innan jag såg den döda musen bredvid sängen (tack Minsann) – halvt i drömmen fyllde jag hjärnan med o-ord.

Omåttlig, omätlig, okunnig, oförlåtlig, olycka, otur, osams, olika, ohövlig, oefterhärmlig, okänslig, otydlig, ovarsam, ovanlig, ohjälpsam, ovetande, orimlig, okränkbar, otrolig, overklig, oredig, ofärdig, osmaklig, ovettig, oriktig, oskicklig, oordentlig, omutlig, oälskad, oförlåtlig, olustig, orolig, oroande, ohemul, oviktig, oformlig, oattraktiv, oren, o

Nu är jag vaken och har glömt resten. Men jag minns vilken dag det är idag och jag har slängt musgåvan i soptunnan.