beskrivarblogg

Åt två bullar till lunch. De ligger som en klump i magen, och gör att jag inte har någon som helst lust att laga (och äta) middag. Har suttit ute och läst, men tröttnade. Är splittrad idag, hit och dit, läser lite här och där i de sex böcker som ligger på köksbordet. Har gjort rent muren bakom vedspisen och svärtat spisen. Vrider på en pelargon så att den blir lite mera balanserad, klappar katten. Biblioteket fick ett besök, men jag hade inte ro riktigt att leta efter de böcker jag kanske skulle vilja läsa.

”Mannen min” har lunginflammation igen, med antibiotika som följd.

Helgen som kommer är pingst, men jag är icke hänryckt. Bara trött på det mesta. Borde klippa gräset, men har ingen bensin till gräsklipparen. Har påmint förvaltaren om min önskan om kattlucka i ytterdörren, men gårdsägaren är bortrest ett par veckor, så jag får inget besked nu. Han var vänlig nog att se till att min bil blev avspolad allt damm som åkandet på vägen här utanför river upp. Det lär komma nytt. Och kanske åter en tvätt.

Hittade två stenmurklor på landet innan jag åkte därifrån i söndags. De ligger på tork (och jag ska förvälla smulorna också innan jag konsumerar dem, flera gånger). Tror inte jag kommer att må illa av dem, har ätit murklor någon gång varje år i åtminstone femtio år.

I morgon är det två år sedan vår son dog. Önskar jag kunde låta bli att fastna i sorg och ledsna tankar. Han har det ju bättre nu. Eller har det inte alls, vilket är bättre.

Nytändning, vad är det? Mitt sista nummer av tidningen Skriva har just det ordet i stora bokstäver på omslaget. Jag hade ingen lust att fortsätta prenumerera på tidningen, den kunde också behöva en nytändning. Tycker mig ha läst alltihop tidigare – men så är det kanske med den sortens tidningar. Nyss lade jag ut årgång 2015 (6 nr) på Bokbörsen. Om någon är intresserad har jag även de två första för 2016 att sälja…

Jodå, jag tror mig förstå vad ordet innebär. Att fyllas av glöd igen, lust t ex att skriva, fingrar som kliar av förväntan på alla de ord som ska komma ner på skärmen. All den fantasi som ska berättas, gestaltas, beskrivas så att läsaren både känner lukt och smak och får använda hjärnan en aning för att också förstå. Skrivande behöver nytändning, relationer, kärlek och vänskap likaså. Jag känner mig tämligen sval för närvarande.

Orkar just inte uppröras över hövan (varifrån kommer det konstiga uttrycket?) över allt som idisslas på Facebook. Glimtvis möter jag en annan människa, ibland upprörs också jag över byråkratiskt regelföljande eller dess motsats. Ordet ”drev” används flitigt och avser massmediala skriverier och tvetydiga rubriker – jag gillar inte den användningen av ordet och inte de spekulationer och skvaller kring diverse mer eller mindre offentliga skandaler som jag ser på Facebook. Många tycks kallade att säga sig veta, utan att vare sig berätta vad de vet eller om vem, så varför yttra sig alls? En annan sorts ”selfies”?

Det här skrivandet är naturligtvis detsamma, men jag skvallrar åtminstone mest om mig själv. Och det får jag, bara jag, göra. Ingen annan behöver ens läsa eller kommentera, även om jag förstås tycker det är fint att få en gilla-tryckning eller några ord på vägen. Har just lärt mig ett nytt begrepp via en av de riktiga vänner jag har på FB – ”gilla-bete” eller ”click-bait” – du skriver något för att få så många gillanden som möjligt, oavsett vad det skrivna (eller bilden) handlar om, oavsett om det är sant eller inte. Är det tillräckligt spektakulärt kanske du till och med hamnar i någon av kvällstidningarna.

Hon gick en vända i köket. Rastlösheten får henne att gå, hon kan inte sitta stilla. Vad vill kroppen säga henne? Igår var hon glad över att vara hemma igen, efter en vecka tillsammans med fd maken på landet. Idag önskar hon att hon vore annanstans, riktigt var vet hon inte. Inte på landet, inte i stan hos fd kärbon, inte hos bästa vännen – bara annanstans. Men hon vet ju att var hon än är så har hon sig själv med sig. Och det är det hon vill slippa…

Hon har tvättat, tre maskiner, hon har vikt tvätten som torkade fort ute på strecken i solen och vinden. Hon har skrivit en kort bloggtext om Julian Barnes´ ”The Sense of an Ending”, som hon läste om tidigare idag. Nu läser hon ”Bumps” av Zoe Barnes, den har hon också läst tidigare. Lättläst. Lämnar inga spår, som Barnes´ bok gör, den kan hon fortsätta att känna länge.

På torsdag den här veckan är det två år sedan sonen dog. Hon var till kyrkogården och pratade lite med honom innan hon åkte hem i söndags. En trött krans och två ljuslyktor, graven ser trist och oälskad ut. Kanske är det sonen som får henne att vara så melankolisk, så rastlös. Som om årsdagen vore något särskilt, alla dagar är utan honom, han fattas hela tiden. Hon börjar bli färdig för att skaffa en gravsten åt honom, men det ska passa alla inblandade att utse den. Om hon fick bestämma skulle det vara en natursten, grovt tillyxad och inte polerad – men det får hon inte. Hans dotter vill ha något annat och hon försöker bestämma sig för att inte lägga sig i.

Äldste sonen var klok, han tyckte att ”hon ska ha den mycket längre än du” –  och det är rimligen sant. Något annat är otänkbart, att jag skulle överleva även henne, hon som i höst fyller arton år. Så hon får bestämma, men jag önskar att hon ville/kunde göra det nu.

Hon går en sväng i köket, igen. Katten lyfter på huvudet och lägger sig sedan ner igen på köksbordet vid fönstret. Nyss släppte hon ut en geting, via flugsmällan. Kanske överlevde den, hon försökte bara slå lätt. Askhinken är tömd och nerställd i källaren, hon har fortfarande ved i vedkorgen, men hoppas slippa elda mera nu. Tulpanerna i rabatten har vissnat, bara de gula blommar fortfarande och dem tycker hon inte om. Pionerna börjar få synliga knoppar, en enda pingstlilja bland påskliljorna, och blå blommor som hon glömt namnet på runt den lilla berghällen. Nässlor. Hon har burit in parasollet, inte för att hon tror att det ska regna, men ifall att.

A sense of an ending – vems eller vilken är oklart och kan inte vetas. Kanske allas vår, någon gång.

Tisdag. Klockan nio. Diskat, dammsugit köket och hallen, gjort rent i toalettrummet, hämtat in ved, lagt bok på brevlådan, ätit frukost, släppt ut katten. Eldar, frost i natt igen. Sol. Två sädesärlor utanför huset, ärlepinne för tur ska man plocka när man ser den fågeln, lärde jag mig på Facebook igår.

Har äntligen burit bort båda högarna med kvistar och pinnar som ramlat från stora trädet under vintern. Önskar att någon tog bort de fula gula plaströren som härbärgerat tillfälliga elledningar, men inte behövs längre. Less på att se dem nu när det finns vackra blommor runt omkring.

Onsdag – vaknade vid halv 6, gjorde saltlag och tog ut tjälknölen ur ugnen. Kanske potatisgratäng till. Yngste sonen kommer idag och stannar några dagar. Tidig frukost. Eldar idag också, kallt i köket efter natten. Bärbel som inte kunde sätta in bokbetalning på mitt konto igår, klarade det under kvällen. Postar boken idag. Därmed inga liggande bokbeställningar. Minsann är inne igen klockan halv 8, frosten har smält i solen, bilen är isfri. Läser halvhjärtat e-bok om att skriva e-bok.

Har mejlat gårdsförvaltaren om kattlucka respektive bordsmangel – det ena vill jag ha i ytterdörren och det andra vill jag ha utanför dörren, kanske någon annan här har användning för en mangel (även om jag knappt tror att ungdomarna som bor här vet vad man ska ha den till).

En lång lastbil med två flak och vad som ser ut som finaste matjord åkte just förbi, bort till kurvan ner mot sjön. Avundsjuk, skulle gärna vilja ha lite av den jorden att fylla på i slänten mot källaren och i rabatten. Ett par skottkärror skulle räcka… Nyser, vår och hösnuva eller kommande förkylning? Oklart, näsan är röd, men det är nog mest av solen igår. Borde räfsa lite mera utanför köksfönstret. Och klippa bort de där två grenarna som växer upp ur den lilla stubben vid altanplanket – men då har talgoxarna inget att sitta på när de väntar på sin tur vid fröautomaten.

Någonstans i fjolårsgräset därute ska det snart komma en kungsängslilja. En enda tittar upp och är svår att se, men finns där. Fanns där säkert innan jag kom hit för sex år sedan. Känns som ett helt liv sedan. Då började jag skriva för att överleva. Nu börjar jag tro att jag aldrig kommer att kunna skriva någonting som någon annan vill läsa. Börjar bli rädd att det är så, blir så. Och blir blir det om jag låter det bli. Om jag låter bli.

Fjolårets blomma.

Jag har stängt ute Agnes, hon får inte komma in här längre. Vet ju faktiskt inte varifrån hon kom från början, och har inte brytt mig om att ta reda på var hon är just nu. Hon klarar sig nog. Jag är inte säker på att jag gör det. Fast vad är det jag inte klarar? Livet förmodligen, men definitivt inte döden heller, varken min eller någon älskads.

För en vecka sedan fick min son en stroke, och det är han för ung för, han skulle inte ha ”fått” det. Tack och lov åkte han in till sjukhuset direkt på morgonen, skjutsad av sin son – och togs omhand. Observerades i ett dygn sedan man konstaterat att han haft en mindre propp som passerat… Skickades hem på söndagen (kanske begärde han att få åka hem) och måste åka in igen på måndagen, med en djävulsk huvudvärk och tendenser till epileptiska anfall…

Han fick stanna ett dygn, och åka hem på tisdagen, med mediciner i mängd, både för att förhindra proppar och för att dämpa epilepsisignalerna till den svullna hjärnan. Något som beskrevs som en ”vanlig konsekvens dag 3-5”. Hur vanlig den än var så välte den nästan mig, jag hade ångest hela helgen, tillät mig slappna av lite när han var hemma igen – och så var det dags på nytt.

Nu vet jag inte. Har pratat med honom idag och han säger sig må bra, med bara lite ont i huvudet.

Det är bara några dagar sedan jag skrev (i ett sammanhang jag glömt) att ”nu finns det inget att oroa sig för, det värsta har redan hänt” – det var hans bror jag tänkte på då, kanske var det vid hans födelsedag. Snart är det två år sedan han dog.

Fyra dagar senare var hans äldre bror på sjukhus med en stroke. Och jag blev överraskad av den ångest det väckte, ringde inte hans pappa förrän dag 2, och hans bror inte förrän Erik väl var hemma igen första gången. Ville bespara dem oro, ville kanske till och med ha ångesten för mig själv.

Nu är jag inte lika manisk, men jag är ledsen och gråtfärdig och vill ingenting. Jag deprimerar mig, hävdar att jag inte vill eller inte kan skriva – och gör det ändå. Som nu. Varför vet jag inte, antagligen lättar det lite på trycket inombords. Ibland kan jag önska att jag bara hade mig själv, ingen jag älskar, ingen att oroa mig för, ingen att sörja när ”det värsta” händer. Bara mig. Men jag kan inte föreställa mig vem hon skulle vara, den där ensamma människan. Hon skulle säkert vara tommare än jag är nu, ledsnare än jag är nu, rädd för döden och rädd för livet. Kanske heter hon Agnes.

Hon som gömmer sig under mattan heter Minsann, och är en källa till distraktion och glädje.

Blåst och duggregn, hoppas postbilen kommer snart så att det jag lagt i brevlådan inte hinner bli blött. Blåst, fröautomaten dansar i vinden. Härinne, i mig, hos mig, rör sig just ingenting. Jag får ner ett ord på skärmen, och så blir det tomt igen, i fingrar och huvud. Rädslan jag kände när vår son åkte in på sjukhus i fredags sitter fortfarande i, den överraskade mig och tog över helt. Och jag är överraskad över att vara överraskad.

Jag vet ju att döden är med oss hela tiden, vet att det inte är så att det ”räcker” om en son har dött före oss föräldrar, vi har ytterligare två som också kan dö i förtid. Jag står inte ut med den tanken, kan inte omfatta den. Har ingen uppfattning om hur jag skulle kunna överleva det. Känner bara denna allomfattande förlamande skräck, ångest som sätter sig i fötterna som går och går över golvet, som tynger kroppen nedanför hjärtat så att andetagen inte får rum, som (kanske välsignat) gör hjärnan seg och tom. Ångesten som väcker mig efter ett par timmar, svettig och obekant med drömmen, som väcker mig igen några timmar senare. Ångest som till slut tröttnar på mig och låter mig sova tills jag vaknar utan att riktigt vakna på hela dagen.

”Kärlekens pris är sorgen” – eller något liknande – såg jag citeras någonstans. En god vän sörjer sin dotter idag, jag slapp sörja just nu. Blev bara så rädd, och så medveten om hur ömtåligt livet är, allas liv – och den son som i mina ögon är alldeles för ung för att drabbas, och den son som drabbades för två år sedan.

Agnes har försvunnit. Kvar är bara en trött gammal kvinna och mamma, utan lust att fabulera eller ens beskriva den sk verkligheten.