beskrivarblogg

Jodå.

Hon kan läsa skitböcker och bra böcker och skriva en massa ord och äta mat och dricka vin och krama på Facebook och klappa katten och gå till sängs klockan åtta på kvällen för att slippa vara vaken längre. Hon kan elda i spisen och bli sotig om händerna och tända spisen igen när hon glömt bort att fylla på ved. Och kolla musfällor i skrubben. Och tvätta, prata med fd maken om hur han ska använda sin nya surfplatta, och fd sambon om hans dåliga hälsa och envisa hosta. Och plocka fram böcker som ska postas när beställarna betalt dem. Och borsta bort snön från trappen, hämta in mera ved. Slänga sopor. Och.

Bakom alltihop hukar gråten. Slåss med henne, vill något annat än det hon vill, vill slippa loss. Hon biter ihop, släpper ut lite, men bara så lite att hon klarar det. Som om gråten vore något att spara till en annan dag, som om den inte vore där alltid. Oavsett vad hon vill.

Idag är en ledsen dag. Hon har samlat ihop bilder på sonen till sondottern. De får henne att gå i bitar, och gråta för sig själv, och för honom, för hans dotter. För det liv han levde de sista åren. För hans sorg.

Katten vankar runt henne, buffar på henne, undrar vad hon håller på med. Bordsservietten är blöt, men än har hon inte snutit sig i den. Det är åtta grader kallt ute och hon är glad att hon kom ihåg att släppa in katten.

Den här kvällen är tydligen en kväll att vara ledsen, att inte vara någonting annat eller någon annan än den ledsna morsa hon är. Det gör ont.

Idag har hon samlat ihop de bilder hon har i datorn av sin döda son. Hon har lovat att skicka dem till hans dotter. De var inte många, flera på hans hund än på honom. Men de som fanns fick henne att gå sönder.

En sen trettondagsafton, ett år och åtta månader efter hans död sitter hon vid köksbordet och tårarna bara rinner. Ingen hör henne, ingen ser henne, katten är ute.

Att se honom igen, glad, leende med sin dotter i famnen, talar om för henne att han är borta, definitivt annanstans, längre bort än bortom nära. Där var han några månader det år han dog.

Hon saknar honom som hon saknade honom medan han levde, de sista åren. Som hans pappa, hans dotter, hans bröder saknar honom. Ibland med ett skratt, just nu med gråt och sorg som känns beständig.

Agnes har just stoppat in Elin Wägners ”Väckarklocka” i en postpåse och klistrat på extra porto. Boken skulle resa till London, till en svensk kvinna där. Nött, välläst och fortfarande läsvärd. Med lite fantasi kunde det gälla även kvinnor som är ”äldre”. Hon gillar inte uttryck som 70+, kvinnor i en viss ålder (amerikanism?) och andra omskrivningar. Gillar inte heller att buntas ihop som ”äldre”, men faktum kvarstår. Hon är äldre, liksom alla andra är hon åtminstone äldre idag än igår.

Idag har hon morrat över att dammsugaren är så tung numera. Hon vet att det inte handlar om att påsen är full. Det är hennes ork som falnat. Hon minns när svärmor första gången bad om hjälp att bädda sängen med rena lakan ”för det var så jobbigt att göra själv”. Hon minns inte längre hur gammal svärmor var då. Där är hon inte riktigt ännu, om så enbart beroende på vilja. Och hon kan fortfarande själv klippa sina tånaglar.

Hon har dammsugit, och rensat borsten från alla hennes långa hårstrån. De är överallt, hon kan inte längre skylla på hunden som varit död nu i fyra månader. Och katten har enbart korta svarta hår. Hon saknar hunden, som fick ut henne varje dag flera gånger. Han blev aldrig hennes hund efter sonens död, visste vem han hört ihop med. Men han fann sig, det dryga år han hade kvar.

När hon sneglar på klockan ovanför köksdörren är den bara tjugo i sex, på eftermiddagen. En lång dag. I vardagsrummet står torkställningen med alla nu rena örngott och handdukar. Ett fläktelement försöker värma upp rummet för snabbare torkning, som egentligen inte spelar någon roll. Hon har örngott och handdukar så det räcker, från alla möjliga hem. Nästan varje morgon byter hon örngott, eftersom hon numera ser påtagliga bevis för att hon dreglar när hon sover. En relativt ny erfarenhet av att bli gammal. Skönt med tvättmaskin, hon skänker tidigare generationer av tvättande kvinnor en medlidsam tanke.

Det händer att hon fortfarande undrar vad hon ska bli när hon blir stor. Och så kommer hon av sig när hon minns hur gammal hon är. Konstigt att det ännu känns som om det är något hon ska göra innan hon dör. Att det inte handlar om att hoppa fallskärm, eller lära sig italienska har hon klart för sig. Varken kroppen eller huvudet är som de möjligen varit. Det gläder henne att hon har en gnutta nyfikenhet kvar i sig, att hon letar vidare även om hon just inte hittar så mycket.

Fel, häromåret hittade hon skrivandet. När hon behövde det som mest började hon blogga på allvar, och dela sina texter både på en skrivsida och på Facebook. Skrivandet blev den terapi som fick henne att sluta med missbruket av spelcasinon på nätet. Idag känns det inte lika viktigt att skriva som då, hon har kanske tröttnat på sina egna berättelser. Insett sina begränsningar, eller tappat sitt lilla självförtroende utan att skaffa sig något nytt.

Hon har publicerats i två novellantologier och startat sitt eget förlag. Inte själv publicerat något ännu, men införskaffat två ISBN-nummer, ifall att.

Nu minns hon vad hon såg någonstans att Steve Jobs lär ha sagt – att kreativitet handlar om att ”binda ihop punkterna med varandra” – ungefär. En mängd olika saker/infall/tankar som kopplas ihop på ett förhoppningsvis kreativt sätt. Så förstod hon det. På något vis talade orden med henne – kanske är det det hon håller på med. Skriver en snutt, ett antal ord, lägger åt sidan. För att kanske plocka fram och koppla ihop med något hon inte sett eller förstått från början. Hon har gjort en mapp och döpt den till Agnes. Där hamnar nu diverse små texter som kanske hör ihop utan att hon ser det nu.

I Am Not Old
I am not old…she said
I am rare.
I am the standing ovation
At the end of the play.
I am the retrospective
Of my life as art
I am the hours
Connected like dots
Into good sense
I am the fullness
Of existing.
You think I am waiting to die…
But I am waiting to be found
I am a treasure.
I am a map.
And these wrinkles are
Imprints of my journey
Ask me anything.

– Samantha Reynolds

Den här dikten hör också hemma i Agnes mapp. När jag läser den noga ser jag att den talar om ”hours connected like dots”.  Läs mera om Samantha Reynolds på hemsidan http://www.echostories.com/.

Den sista raden i dikten ger mig bekymmer. ”Ask me anything”. Innebär det att jag också förväntas kunna svara på ”allt”?

Jag talade med min sondotter igår och hon gav mig en gåva.

Hon berättade att hon tittar in på min blogg mest varje dag, att hon läser det jag skriver – och att hon sett att jag inte skriver så ofta nu. Jag blev så glad, men började i stället att förklara varför det inte blivit så mycket skrivet. Hoppas du ändå förstod hur glad du gjorde mig, käraste sondottern min.

Grått. Ute och inne, i mig. Blir inte mycket gjort idag, men vi har äppelpaj från igår till kaffet om en stund. Fd maken fixade frukosten. Morgnarna härute på landet är långsamma. Allt sker inte i någon bestämd ordning. Jag sitter halvklädd vid datorn och har just borstat tänderna. Minsann är ute sedan tidigt i morse, har förhoppningsvis kul och hittar hem småningom.

Bombningarna av IS (som jag just lärt mig bör kallas Daesh i stället, det handlar ju faktiskt inte om någon stat) i Syrien leder till terror i Frankrike. Andra orsaker ligger kanske bakom terror i andra länder. Gemensamt är ofta att religionens namn hata och döda oskyldiga. De skyldiga utför inga terrordåd personligen, de sitter ofta vid något sammanträdesbord och fattar ödesdigra beslut. Dödar gör unga, besvikna män och kvinnor utan framtid oavsett vad de gör. Och kanske hamnar de i paradiset (även om jag inte någonsin hört någon beskrivning av hur paradiset ser ut för de kvinnor som dödar i Allahs namn).

Rädda blir alla vi andra, men försöker att ändå inte låta rädslan ta överhanden.

Hela tiden flyr människor, går från Syrien till Europa för att stoppas vid diverse gränser, med eller utan taggtråd. Några kommer till trygga Sverige för att mördas, eller se den tillfälliga bostaden sättas i brand av galna svenskfödda. De möts även här av okunnigt hat, de får inte den fristad de som flyktingar har rätt att få. Folkvald politiker talar om lägre IQ med många invandrare, och medger öppet att han är rasist. I Degerfors har några kostat på sig att trycka en tidning som sprids till invånarna – en trycksak som är full av lögner och hat. Andra Degerfors-bor skäms. Jag skäms å hatarnas vägnar, de som inte har vett nog att skämmas själva, jag sörjer över att världen förändras till det sämre så snabbt, skäms över att jag själv inte gör annat än skickar en femtiolapp till en insamling för barn i Nepal.

Känslan av maktlöshet, uppgivenhet inför det som sker är lika förlamande som rädslan. Var hittar vi kraften att möta det onda? På Facebook blir solidaritet och medkänsla en fråga om vilken flagga som ska läggas över profilbilden – apropå att vi är många som har lättare för att sörja med Frankrike än till exempel med alla som dog i Kenya nyss. Media har stor del i detta, bilderna från Paris är många jämfört med de från Afrika, eller Libanon. Vi är kanske avtrubbade, har sett för många hemskheter från länderna längre bort. Nu är våldet närmare.

Det är så nära att skottlossning och mord härhemma bara blir en kort notis – gängkrig i Göteborg kanske? Göteborg som lär rekrytera flest Daesh-soldater – flest i Sverige? Flest i Europa? Vet inte, men flest. Mona Sahlin har ordnat en telefonlinje som på något sätt ska vara bra i sammanhanget – hur begriper jag inte.

Jag gör kålpudding för att slippa läsa mera om Paris och alla döda där. Några av mina franska vänner har bekräftat via Facebook att de mår bra.

Jag känner mig tom, avstängd, oförmögen att ta in det som händer i världen – Paris igen, flyktingar och gränskontroller här i Sverige, danskarna lär beslagta pengar och värdeföremål, Ungern har taggtråd vid gränsen. Döda barn flyter i land i Grekland, SD-anhängare går runt med flygblad som berättar lögner om Sverige, och härhemma sitter två nötter till kändisar och gör pod-inslag om de döda barnen, skämtsamma sådana. En full journalist gör ett radioframträdande där han talar om i detalj hur han ska våldta och skada en kvinnlig kollega.

De unga SD-arna kunde varit mina barn, de skämtsamma kändisarna också, den fulle journalisten likaså. Vad har vi gjort för att skapa dessa monster? De har fått utbildning, mat och kläder, inte behövt uppleva något krig, några av dem har fått kärlek också – och resultatet är detta?

Varifrån kommer hatet, rädslan, tron att allt går att skämta om – också någons döda barn. Vad får de här männen – de jag talar om här är män, men visst finns det hatande SD-kvinnor också – att på allvar hävda saker jag inte vill upprepa. Och tro på sina egna lögner.

När jag häromdagen satt och dagdrömde om vart jag skulle vilja resa förutsatt ekonomi – så var det inte många länder som kändes möjliga: kanske Spanien (även om de har konstigheter för sig även där), kanske Portugal (dito) – inte Turkiet tack vare Erdogan och krig, inte Thailand (politiken och prostitutionen). Norge, Danmark och Finland utgår på grund av samtligas hantering av invandrare och flyktingar.

Mitt lilla hyrda hus utanför Norrtälje framstår plötsligt som en fristad i en hotfull och hatisk värld. Tror jag stannar där.

Här ligger hon inte just nu…

Det har gått tretton dagar av november och jag har just inte skrivit någonting (NaNoWriMo). Har försökt skriva en synopsis för att delta i tävling om coaching nästa år och få färdigt ”min roman”. Inte heller det blir annat än gammalt omtugg. Har ett par veckor till på mig dock.

Vad har jag gjort? Kört bil, från landet till stan, till mitt hus, till stan igen och till landet. Tvättat en jättetvätt däremellan, burit till bilen och från bilen till skottkärran och uppför backen till huset på landet, två vändor. Kollat FB, kommenterat, bloggat om ylande över död son, läst kvällstidningar om gränskontroller och flyktingar som inte släpps in. Handlat med fd makens kort, mat till oss båda och vin till mig. Har sålt en bok på Bokbörsen, boken är kvar i en av lådorna i Kopparberg… Får be min vän där skicka boken när den väl är betald.

Temperatur nu när klockan är runt fyra på eftermiddagen nio grader. Blåsigt, katten ligger på fd makens varma mage, vill inte vara ute längre. Han läser. Jag försöker skriva, men har egentligen ingen lust. Har pratat med ena syrran idag. Mejlar bästa vännen som åker bort en vecka idag eller i morgon, minns inte.

Synopsis kräver att man har en idé om vad det är man vill skriva. Jag trodde länge att jag ville göra bok av alla bloggtexterna (eller åtminstone en del av dem) – men nu tror jag inte det är möjligt. Och en roman om mig och mitt liv med mycket av det som varit, lite mindre om det som är och ännu mindre om det som ännu inte är – hur intressant skulle det vara? Mitt eget svar är ”inte särskilt”. Debutant (nästan) vid 74 – hur många fler böcker kan och hinner en sådan skriva. Det lär vara ett av de kriterier förlag går efter.

Därmed kan jag låta bli att fundera i synopsis-termer ett tag till. Problemet är att jag har så trista böcker med mig hit från biblioteket att jag inte har mycket annat att göra än skriva. Har läst färdigt ett korrektur och skickat. Inga andra på ingång.

Hovmästarsås kan jag alltid göra, det blir krabba till middag idag. Och snart kan jag ta en fredagsdrink utan att skämmas för att det är för tidigt. Det är redan svart därute,  grannens lampor lyser i mörkret.

Vi har just ätit varsin mandarin eller möjligen clementin, kan inte skilja på dem. Lättskalad, utan särskilt påtaglig smak. De var nog bättre förr, de också.