Hon går bort och diskar vinglaset så att hon inte lika lätt ska kunna fylla på det. Tårarna svämmar över och näsan snörvlar – hon förtvivlar, en av hennes – deras – söner är död, så jävla död. Så alldeles död. Borta.
Men hon kan inte låtsas att han inte finns, att han inte fanns. Hon kan bara undra vilken del hon hade i hans död, trots att hon var långt därifrån när olyckan hände. Någon del har hon som hans morsa, den som födde honom när hennes morfar som inte var morfar låg och dog. Någon del i hela hans liv som var på väg mot katastrofen så länge. Hon anade, men ville inte veta. Hon begrep inte hur illa han hade det förrän året innan han dog i olyckan.
För det var en olycka, kom inte och säg något annat – bilen rullade ner och krossade honom mot ett träd. Ja, det var han som hade ställt bilen där den stod uppe i backen, Ja, han hade lagt i handbromsen. Ja, bilen rullade ändå.
Och ja, jag var inte där och är tacksam för det. Hans pappa var det. Hans sorg krossar honom. Han kunde inte skydda sitt barn – det spelar ingen roll att barnet var vuxet och borde ha skyddat sig själv. Om ens barn inte kan leva ett gott liv så har föräldrarna med det att göra – inte skuld, men något. Något är mitt och hans pappas ansvar. Något hände eller inte hände efter vägen. Och vår son är död.
Jag såg honom när han var död. Han var redan kall. Han hade varit död utan mig i några timmar. Jag kysste honom och lät lite. Hans pappa höll i mig. Vi var de enda som ville se honom. Inte hans bröder, inte hans dotter, inte hans fd hustru i många år. (Kuratorn babblade om att han nog var blodig.) Bara vi, hans föräldrar. De andra väntade utanför rummet där han låg. Jag är glad att jag fick se honom. Inbillar mig att han var fridfull, fast han hade ett plaströr i munnen för att möjligen andas – inget fick tas bort före obduktionen. Död, så död.
Och här sitter jag och bölar, ett och ett drygt halvt år senare. Ensam, så att jag kan böla, kan låta och gråta utan att någon annan än jag går sönder. Här kan jag gå itu. Här kan jag yla över min döda son.
Ingens son borde dö, och nu dör många och nu görs det pod casts som hånar barns död, för pengar.
Det här barnet dog inte i vattnet utanför Lesbos i Grekland, han dog hemma på landet på Djurö utanför Stockholm. Och han var inget litet olevt barn, han var en vuxen, olycklig man som förlorat det mesta han värderat i sitt liv. Levt ändå till den 12 maj 2014 då han dog.
Och jag åker hem till mig och skriker när jag låst dörren. Gråter och hulkar och beter mig, som aldrig i sällskap av vem det vara månde.
beskrivarblogg 