beskrivarblogg

Idag tvärvände Minsann i dörren. Hon gick inte ut, ligger nu på sängen och sneglar mot fönstret. Snön viner i vinden. Av outgrundlig anledning borstade Agnes bilen i morse, nu blir den väl täckt av ett ispansar när det blöta fryser.

Hon konstaterar att hon glömt sätta tillbaka brandvarnaren i kökstaket. Den är lite väl känslig för matos och vedspiseldande, men borde naturligtvis sättas dit igen. För att göra det måste hon hämta stegen. Det känns alltför motigt just nu. Dessutom tänker hon steka fläsk till blodpuddingen senare idag. Brandvarnaren får vänta. Inga ljus tända för ögonblicket, men det är så grått ute att de faktiskt behövs redan när klockan bara är tolv.

Agnes läser diverse tips om skrivande, senast om tidsplanering, kapitelhantering, dramatiska kurvor, foreshadowing – och om just det här läsandet som prokrastinering. Läsa i stället för att skriva. Det känner hon väl igen.

Snöandet verkar mera regn än snö just nu. Fönsterrutorna är randiga av vatten. Det drar där hon sitter. Hon flyttar dator och sladdar så att hon kommer lite närmare spisen, och får en annan utsikt på köpet. Snön har halkat ner från taket på det stora magasinet längre bort efter vägen.

En sida ska hon skriva varje dag. Det har hon bestämt sig för. Just idag går det mycket trögt. Att titta på våta fönsterrutor hjälper inte. Småfåglarna hukar någonstans, de är i alla fall inte här och äter vare sig frön eller talgbollar. Däremot väntar många (40?) änder på att någon ska hälla ut mat vid åkanten. Änderna är inte i vattnet utan sitter i drivor längs ån, nära det ordinarie matstället.

Just nu åker gårdsförvaltaren förbi med traktorn, hämtar ännu en skopa grus och åker tillbaka. Var allt gruset tippas vet hon inte, hon har bara sett att någon sorts verksamhet pågår bakom det hon kallar magasinet. Blir hon tillräckligt nyfiken får hon ta en liten promenad bortöver och kolla. Inte idag dock, hon tänker bara halka ner till vedboden senare i eftermiddag och fylla vedkorgen. Igen.

Blodpudding till middag? Känns inte lockande, hon kan tärna fläskskivorna och göra tunna fläskpannkakor i stället. Hemlagad lingonsylt till. Blodpuddingen får åka in i frysen.

Och askhinken borde tömmas, men hon ser inte fram emot att pulsa i snön bort till andra änden av tomten, nerför en liten backe till brännhögen där hon brukar hälla askan. Den här gången kanske hon ska ta den till komposten bredvid vedboden i stället. Det borde vara riskfritt att hälla den på det snölager som täcker gräs och grenar. Sotaren lärde henne senast han var här att askan glöder i ett par dagar, trots att det inte syns. Hinken kan stå och vänta nedanför trappen till i morgon.

Den här oron i kroppen och i själen, den som gör att hon inte kan vara lugn i det som är, just nu. Den som vill att hon ska vara annanstans, göra annat, vilja något. Hon försöker djupandas, försöker använda sitt mantra, försöker gå omkring i rummet och hitta vila. Lyckas inte. Hon bestämmer sig för att hon måste titta till vedspisen, och lägger in ett vedträ. Sedan då?

Ett tredje glas vin? Nja, men OK då – hon vrider på boxens kran och häller upp. Hon har avsiktligt tagit fram ett smalt litet och högt vinglas för kvällens vin. Det rymmer inte så mycket, hon vill inte vingla till sängen. Hon har ätit upp det sista av potatisgratängen och tjälknölen, och halva burken med pickles. Den unga flickan i ICA-butiken visste inte vad pickles var, hon fick beskriva och en annan anställd kunde tala om var det stod. De hittade den och nu vet också den flickan vad pickles är. (Fast Felix sort är mest morötter, några få syltlökar och ett par bitar gurka, inte den bästa varianten. Grönsakerna sägs dock vara utvalda.)

Nu då?

Spisen brinner, katten är inne igen, hon har diskat och torkat av diskbänken. Och klockan är bara sex, hon tror det knappt när hon kollar. Sex. Hon har löst vad som förmodligen var samma supersvåra soduko som tidigare idag, läst kvällstidningarna, tittat in på Facebook, insett att hon inte mäktar med flera amerikanska gratisböcker från Amazon. ”Alla” är miljardärer, olyckliga blir lyckliga efter diverse komplikationer, etc. Etc. Eller så är de vampyrer, men de böckerna hamnar i hennes ”bibliotek” av misstag, hon läser dem aldrig.

Hon kanske ska ta en dusch innan hon lägger sig. Utan att tvätta håret som tar ett par timmar att torka.

Varje sida hon skriver rymmer mellan tre och fyra hundra ord. Multiplicerat med 365 på ett år blir vad? Agnes måste hämta kalkylatorn, 145 000 ord ungefär. Efter redigering och städning kan det vara en lagom tjock bok. Hon själv tar aldrig hem en bok från Amazon som är på mindre än 250 sidor. Gillar inte tunna böcker, framför allt inte om de är tunna för att kunna ge anledning till en ”del 2”.

Söndag. Agnes trodde det var måndag och värjde sig mot tanken att behöva klä på sig och gå till brevlådan och posta en bok. Nu kan hon vänta till i morgon, ingen post i brevlådan över natten. Snön kanske tränger in och blöter ner. Det snöar smått och ihärdigt, mulet, blåser lite också. Och vedspisen vill inte riktigt idag, brinner halvdant trots öppen lucka. Tycks ta sig nu.

Får henne att tänka på ett talesätt från barndomen, ”det tar sig sa mordbrännaren”, definitivt inte politiskt korrekt att använda idag. Ingen reagerade på det då. Agnes mamma hade många sådana där ramsor, ”sakta glider sa sotarmurre när han halkade ner från taket” är ett annat ruskigt citat. ”Nog försörjer gud höken” betyder förmodligen att ”det ordnar sig”.

Ordnar sig gör det mesta, på ett eller annat sätt. Ibland till och med som hon vill. Spisen brinner nu till exempel. Det dröjer innan värmen tränger ut i köket. Trots att det bara är ett par grader kallt idag, känns huset fruset. Vinden tar sig in. Hon klär på sig, sonens tjocka jägarstrumpor och långkalsonger under långklänningen, Björnfleece-tröja ovanpå alltihop. Ingen mössa dock, aldrig inomhus och sällan utomhus.

Katten har fått veckans p-piller och blänger på henne.

Agnes har just klarat av SvDs supersvåra soduko (ett ord som hon nog aldrig kommer att lära sig stava). Sudoku? Vad ska hon göra nu? Fylla på ved i spisen! När den äntligen brinner håller hon på att glömma bort att lägga in mera…

Tio dagar in på det nya året börjar även Agnes fundera på att hitta någon sorts målinriktning. Inte lika ambitiöst som några hon sett på Facebook, t ex hundra dagar utan alkohol, men någonting. ”Ge ut sin bok” har hon redan haft och misslyckats med – numera vet hon inte ens vad ”sin bok” är. Spara enligt den där ökande mallen som fanns på Facebook, det lyckades hon inte heller med i fjol. Ta en promenad varje dag gick an så länge hon hade hand om sonens hund. Nu är också hunden död, och hon väljer att stanna inomhus om vädret är det minsta trist. (Samtidigt som hon betonar för fd maken hur viktigt det är att han tar sin promenad varje dag.)

Kanske är det ett mål, detta att skriva åtminstone en sida varje dag – och det har hon gjort hittills. Hon har inte sagt sig något om kvalitet, enbart mängd. Den här sidan räknas också. Just nu bjuds det in till skrivarvecka i New York. Det vore kul och förmodligen lärorikt – kostar 5 500 plus resa och boende, de första dagarna i november. För dyrt för henne.

Hon blir trött bara hon börjar tänka på mål och disciplin och uthållighet och allt annat som hon är tämligen klen på. Hon har t ex en ”må bättre-lista” på datorns skrivbord. Den ser ut så här

Vad behöver jag göra för att må bättre än idag?

Spara pengar så att jag kan åka någonstans

Sluta dricka vin och Dry M´s (pengar och hälsa)

Göra något – om än aldrig så lite – roligt varje dag

Gå ut en stund varje dag

Meditera

Skriva

Be om sällskap när jag vill ha det

Sluta oroa mig för mina vuxna barn

Inte sitta still vid datorn så länge varje dag, ta pauser

Skratta ofta

Nog sagt om den listan.

Eller, sparar pengar gör jag till kommande elräkning, sluta drick vin och Dry Martinis vill jag inte, gör något roligt varje dag för jag inte, går ut en stund gör jag om vedhämtningen räknas, mediterar gör jag någon gång, skriver gör jag lite varje dag, ber om sällskap gör jag inte, har faktiskt slutat oroa mig för mina vuxna barn – det värsta har hänt sedan listan skrevs, sitter still vid datorn lite för länge alltför ofta (men är medveten om det), skrattar någon gång – för det mesta åt något fd sambon säger eller gör.

Tror det får räcka med måltankar för en stund.

Fast just nu har jag inte någon Dry Martini. Det får bli vitt vin till middagen i stället.

Agnes vaknar igen halv sju. Hon ger upp att försöka somna om och kliver ur sängen. Vedspisen behöver tömmas på askan från igår innan hon tänder. Frukost. Till katten också. Det börjar ljusna, hon kan se att det kommit bra med snö under kvällen och natten, men det är bara sju grader kallt. Fem tända ljus på köksbordet, två i ett av fönstren, plus en liten lykta med ett värmeljus. Hon gillar att ha ljusen brinnande även när det är ljust nog utan dem.

Fragment från nattens drömmar surrar i huvudet. Hon kan inte komma ihåg att hon drömt lika mycket som nu på länge. Är det alla bilderna på sonen, och alla de fotografier som hon och fd sambon gick igenom under nyår, som ”spökar”? Drömmarna lämnar ingen god känsla efter sig, känns bara jobbiga, ledsna. Skönt att hon inte minns dem bättre.

Hon tog sig till affären och biblioteket igår trots ymnigt snöfall och hala krokiga vägar. Därmed kunde hon göra en god potatisgratäng till middag (även om hon glömde köpa grädde). Den räcker även idag, liksom tjälknölen.

Gårdsförvaltaren kör förbi med plogen på traktorn. Annars är det lugnt och stilla på gården, det är ju lördag.

Elva böcker ligger på bordet, en lånebok ”You had me at Hello” av Mhairi McFarlane, sex potentiellt läsbara gratisböcker från biblioteket. ”Tänka, snabbt och långsamt” (av Daniel Kahneman) läser hon lite i då och då, orkar inte sträckläsa just den boken. Den är bra och kräver att hon tänker… Två böcker har hon fått av syrrorna, ”Nordkorea, nio år på flykt från helvetet” av Eunsun Kim och Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru” – båda kräver varsitt speciellt läshumör som inte föreligger för ögonblicket. Hon lånade också Elisabeth Gilbert´s ”I nöd och lust”, men tröttnade. Den åkte tillbaka ner i bibliotekskassen. Där hamnar också de andra böckerna när hon väl läst de hon vill läsa.

Först nu ser hon att ”You had me at Hello” är på svenska, utgiven av Massolit. Ny trend, titeln på engelska och boken översatt till svenska? Ingen trend kanske eftersom boken kom 2014.

Orden är sega idag. Vem skrev någonstans att inget ord är så fyllt av längtan som ”ingen” – eller var det ”någon”? Det här typiskt för henne, hon läser något som fångar henne och så glömmer hon bort den exakta ordalydelsen. Ibland kopierar hon och skriver in i ett dokument, alltför sällan dock.

Det här är en lång dag, klockan är bara halv tio.

Agnes har gett sig den på att skriva åtminstone en sida varje dag. Och gjort det. Hur länge disciplinen håller är en annan fråga, idag är det bara den 9 januari. Kaffedags.

Hon skulle behöva en hund kommer hon på när hon tittar bort mot brevlådorna. Där står ett betongfundament, hon vet att det är ett sådant, men det ser ut som en mops på lite långt håll. En mops är kanske inte vad hon skulle välja, även om hon numera tycker att de är söta. Hon har inte råd. Men en hund som får ut henne varje dag, får henne att gå åtminstone någon timme sammanlagt.

En timme har hon nu använt till att först uppdatera ett program, vilket medförde att hon ”tappade bort” Google Chrome som sökprogram och fick Yahoo i stället, med diverse krafs på köpet. Nu åtgärdat, allt är efter omstart tillbaka som tidigare (och det uppdaterade programmet utslängt). Det började med att hon trodde att hon skulle kunna se filmen ”En oväntad vänskap”…

Hon borde kliva i stövlarna och ta in mera ved. Hon kliver i stövlarna och tar in mera ved.

I stället för hund, Minsann.

Kallt och vackert, lite snö i luften men den kommer nog mest från träden. Småfåglarna är uppburrade och runda, och tar ett frö i taget. Talgbollarna hänger där de hänger, orörda. Katten tycks ha förstått att fåglarna utanför fönstret inte är till för jakt, och vänder dem resolut ryggen.

Minus tjugo grader, hon plockade fram sin gamla fuskpälsfodrade parkas för att gå till brevlådan, tumvantar på. Frös ändå medan hon borstade snön från bilen.

Hon kom inte ur sängen förrän vid halv tiotiden idag. Då hade hon för all del varit uppe redan klockan fem och kissat. Sedan låg hon som vanligt och försökte somna om, och lyckades till slut. Drömde olustiga drömmar som hon glömde snabbt, bara olusten finns kvar.

Hon hade tänkt åka och handla, men det känns för kallt, hon kan åka i morgon (då det kanske kommer ännu mera snö enligt prognoserna). Hon får väl se. Ödlan hon tyckte sig se på stallväggen i går kväll är idag en snöig trädgren som gnistrar i solen.

Strömavbrott, fick henne att hämta in mera ved. Killarna på gården fixade elen efter en kvart i kylan.

Vad var det Andreas skrev häromdagen, ”bakhalt i själen” – så känns det för henne idag, även om han skrev något annat. I den mån hon har en själ som är skild från resten så är den inte glad idag, seg och trög, flera steg bakåt än framåt. Det gör inte så mycket, hon kan ta det lugnt, ingenting ropar att hon måste göra si eller så. Yngste sonen har försäkrat sig om att hon mår bra och inte är ute och halkar omkull. Han har även kollat sin pappa. Fd sambon har hon inte ringt idag, tänkte att han kanske skulle ringa.

Det har han inte gjort.

Nu är det kväll, ödlan klättrar igen på den upplysta stallväggen (åtminstone i hennes fantasi). Katten sover på sin dyna på köksbordet, hon har ätit omelett med tjälknöl. Det blev ingen potatisgratäng eftersom hon inte åkte och handlade. I morgon.

Än ska hon hålla sig vaken ett par timmar för att kanske sova bättre därefter. Michael Connelly´s The Crossing håller hjälper henne kanske. Bilen som hon borstade i förmiddags är åter täckt av snö, förhoppningsvis lika lätt som den hon tog bort. Det blir också någonting för morgondagen. Liksom hårtvätten. Kanske.

Jodå.

Hon kan läsa skitböcker och bra böcker och skriva en massa ord och äta mat och dricka vin och krama på Facebook och klappa katten och gå till sängs klockan åtta på kvällen för att slippa vara vaken längre. Hon kan elda i spisen och bli sotig om händerna och tända spisen igen när hon glömt bort att fylla på ved. Och kolla musfällor i skrubben. Och tvätta, prata med fd maken om hur han ska använda sin nya surfplatta, och fd sambon om hans dåliga hälsa och envisa hosta. Och plocka fram böcker som ska postas när beställarna betalt dem. Och borsta bort snön från trappen, hämta in mera ved. Slänga sopor. Och.

Bakom alltihop hukar gråten. Slåss med henne, vill något annat än det hon vill, vill slippa loss. Hon biter ihop, släpper ut lite, men bara så lite att hon klarar det. Som om gråten vore något att spara till en annan dag, som om den inte vore där alltid. Oavsett vad hon vill.

Idag är en ledsen dag. Hon har samlat ihop bilder på sonen till sondottern. De får henne att gå i bitar, och gråta för sig själv, och för honom, för hans dotter. För det liv han levde de sista åren. För hans sorg.

Katten vankar runt henne, buffar på henne, undrar vad hon håller på med. Bordsservietten är blöt, men än har hon inte snutit sig i den. Det är åtta grader kallt ute och hon är glad att hon kom ihåg att släppa in katten.

Den här kvällen är tydligen en kväll att vara ledsen, att inte vara någonting annat eller någon annan än den ledsna morsa hon är. Det gör ont.

Idag har hon samlat ihop de bilder hon har i datorn av sin döda son. Hon har lovat att skicka dem till hans dotter. De var inte många, flera på hans hund än på honom. Men de som fanns fick henne att gå sönder.

En sen trettondagsafton, ett år och åtta månader efter hans död sitter hon vid köksbordet och tårarna bara rinner. Ingen hör henne, ingen ser henne, katten är ute.

Att se honom igen, glad, leende med sin dotter i famnen, talar om för henne att han är borta, definitivt annanstans, längre bort än bortom nära. Där var han några månader det år han dog.

Hon saknar honom som hon saknade honom medan han levde, de sista åren. Som hans pappa, hans dotter, hans bröder saknar honom. Ibland med ett skratt, just nu med gråt och sorg som känns beständig.

Agnes har just stoppat in Elin Wägners ”Väckarklocka” i en postpåse och klistrat på extra porto. Boken skulle resa till London, till en svensk kvinna där. Nött, välläst och fortfarande läsvärd. Med lite fantasi kunde det gälla även kvinnor som är ”äldre”. Hon gillar inte uttryck som 70+, kvinnor i en viss ålder (amerikanism?) och andra omskrivningar. Gillar inte heller att buntas ihop som ”äldre”, men faktum kvarstår. Hon är äldre, liksom alla andra är hon åtminstone äldre idag än igår.

Idag har hon morrat över att dammsugaren är så tung numera. Hon vet att det inte handlar om att påsen är full. Det är hennes ork som falnat. Hon minns när svärmor första gången bad om hjälp att bädda sängen med rena lakan ”för det var så jobbigt att göra själv”. Hon minns inte längre hur gammal svärmor var då. Där är hon inte riktigt ännu, om så enbart beroende på vilja. Och hon kan fortfarande själv klippa sina tånaglar.

Hon har dammsugit, och rensat borsten från alla hennes långa hårstrån. De är överallt, hon kan inte längre skylla på hunden som varit död nu i fyra månader. Och katten har enbart korta svarta hår. Hon saknar hunden, som fick ut henne varje dag flera gånger. Han blev aldrig hennes hund efter sonens död, visste vem han hört ihop med. Men han fann sig, det dryga år han hade kvar.

När hon sneglar på klockan ovanför köksdörren är den bara tjugo i sex, på eftermiddagen. En lång dag. I vardagsrummet står torkställningen med alla nu rena örngott och handdukar. Ett fläktelement försöker värma upp rummet för snabbare torkning, som egentligen inte spelar någon roll. Hon har örngott och handdukar så det räcker, från alla möjliga hem. Nästan varje morgon byter hon örngott, eftersom hon numera ser påtagliga bevis för att hon dreglar när hon sover. En relativt ny erfarenhet av att bli gammal. Skönt med tvättmaskin, hon skänker tidigare generationer av tvättande kvinnor en medlidsam tanke.