beskrivarblogg

Tisdag. Klockan nio. Diskat, dammsugit köket och hallen, gjort rent i toalettrummet, hämtat in ved, lagt bok på brevlådan, ätit frukost, släppt ut katten. Eldar, frost i natt igen. Sol. Två sädesärlor utanför huset, ärlepinne för tur ska man plocka när man ser den fågeln, lärde jag mig på Facebook igår.

Har äntligen burit bort båda högarna med kvistar och pinnar som ramlat från stora trädet under vintern. Önskar att någon tog bort de fula gula plaströren som härbärgerat tillfälliga elledningar, men inte behövs längre. Less på att se dem nu när det finns vackra blommor runt omkring.

Onsdag – vaknade vid halv 6, gjorde saltlag och tog ut tjälknölen ur ugnen. Kanske potatisgratäng till. Yngste sonen kommer idag och stannar några dagar. Tidig frukost. Eldar idag också, kallt i köket efter natten. Bärbel som inte kunde sätta in bokbetalning på mitt konto igår, klarade det under kvällen. Postar boken idag. Därmed inga liggande bokbeställningar. Minsann är inne igen klockan halv 8, frosten har smält i solen, bilen är isfri. Läser halvhjärtat e-bok om att skriva e-bok.

Har mejlat gårdsförvaltaren om kattlucka respektive bordsmangel – det ena vill jag ha i ytterdörren och det andra vill jag ha utanför dörren, kanske någon annan här har användning för en mangel (även om jag knappt tror att ungdomarna som bor här vet vad man ska ha den till).

En lång lastbil med två flak och vad som ser ut som finaste matjord åkte just förbi, bort till kurvan ner mot sjön. Avundsjuk, skulle gärna vilja ha lite av den jorden att fylla på i slänten mot källaren och i rabatten. Ett par skottkärror skulle räcka… Nyser, vår och hösnuva eller kommande förkylning? Oklart, näsan är röd, men det är nog mest av solen igår. Borde räfsa lite mera utanför köksfönstret. Och klippa bort de där två grenarna som växer upp ur den lilla stubben vid altanplanket – men då har talgoxarna inget att sitta på när de väntar på sin tur vid fröautomaten.

Någonstans i fjolårsgräset därute ska det snart komma en kungsängslilja. En enda tittar upp och är svår att se, men finns där. Fanns där säkert innan jag kom hit för sex år sedan. Känns som ett helt liv sedan. Då började jag skriva för att överleva. Nu börjar jag tro att jag aldrig kommer att kunna skriva någonting som någon annan vill läsa. Börjar bli rädd att det är så, blir så. Och blir blir det om jag låter det bli. Om jag låter bli.

Fjolårets blomma.

Jag har stängt ute Agnes, hon får inte komma in här längre. Vet ju faktiskt inte varifrån hon kom från början, och har inte brytt mig om att ta reda på var hon är just nu. Hon klarar sig nog. Jag är inte säker på att jag gör det. Fast vad är det jag inte klarar? Livet förmodligen, men definitivt inte döden heller, varken min eller någon älskads.

För en vecka sedan fick min son en stroke, och det är han för ung för, han skulle inte ha ”fått” det. Tack och lov åkte han in till sjukhuset direkt på morgonen, skjutsad av sin son – och togs omhand. Observerades i ett dygn sedan man konstaterat att han haft en mindre propp som passerat… Skickades hem på söndagen (kanske begärde han att få åka hem) och måste åka in igen på måndagen, med en djävulsk huvudvärk och tendenser till epileptiska anfall…

Han fick stanna ett dygn, och åka hem på tisdagen, med mediciner i mängd, både för att förhindra proppar och för att dämpa epilepsisignalerna till den svullna hjärnan. Något som beskrevs som en ”vanlig konsekvens dag 3-5”. Hur vanlig den än var så välte den nästan mig, jag hade ångest hela helgen, tillät mig slappna av lite när han var hemma igen – och så var det dags på nytt.

Nu vet jag inte. Har pratat med honom idag och han säger sig må bra, med bara lite ont i huvudet.

Det är bara några dagar sedan jag skrev (i ett sammanhang jag glömt) att ”nu finns det inget att oroa sig för, det värsta har redan hänt” – det var hans bror jag tänkte på då, kanske var det vid hans födelsedag. Snart är det två år sedan han dog.

Fyra dagar senare var hans äldre bror på sjukhus med en stroke. Och jag blev överraskad av den ångest det väckte, ringde inte hans pappa förrän dag 2, och hans bror inte förrän Erik väl var hemma igen första gången. Ville bespara dem oro, ville kanske till och med ha ångesten för mig själv.

Nu är jag inte lika manisk, men jag är ledsen och gråtfärdig och vill ingenting. Jag deprimerar mig, hävdar att jag inte vill eller inte kan skriva – och gör det ändå. Som nu. Varför vet jag inte, antagligen lättar det lite på trycket inombords. Ibland kan jag önska att jag bara hade mig själv, ingen jag älskar, ingen att oroa mig för, ingen att sörja när ”det värsta” händer. Bara mig. Men jag kan inte föreställa mig vem hon skulle vara, den där ensamma människan. Hon skulle säkert vara tommare än jag är nu, ledsnare än jag är nu, rädd för döden och rädd för livet. Kanske heter hon Agnes.

Hon som gömmer sig under mattan heter Minsann, och är en källa till distraktion och glädje.

Blåst och duggregn, hoppas postbilen kommer snart så att det jag lagt i brevlådan inte hinner bli blött. Blåst, fröautomaten dansar i vinden. Härinne, i mig, hos mig, rör sig just ingenting. Jag får ner ett ord på skärmen, och så blir det tomt igen, i fingrar och huvud. Rädslan jag kände när vår son åkte in på sjukhus i fredags sitter fortfarande i, den överraskade mig och tog över helt. Och jag är överraskad över att vara överraskad.

Jag vet ju att döden är med oss hela tiden, vet att det inte är så att det ”räcker” om en son har dött före oss föräldrar, vi har ytterligare två som också kan dö i förtid. Jag står inte ut med den tanken, kan inte omfatta den. Har ingen uppfattning om hur jag skulle kunna överleva det. Känner bara denna allomfattande förlamande skräck, ångest som sätter sig i fötterna som går och går över golvet, som tynger kroppen nedanför hjärtat så att andetagen inte får rum, som (kanske välsignat) gör hjärnan seg och tom. Ångesten som väcker mig efter ett par timmar, svettig och obekant med drömmen, som väcker mig igen några timmar senare. Ångest som till slut tröttnar på mig och låter mig sova tills jag vaknar utan att riktigt vakna på hela dagen.

”Kärlekens pris är sorgen” – eller något liknande – såg jag citeras någonstans. En god vän sörjer sin dotter idag, jag slapp sörja just nu. Blev bara så rädd, och så medveten om hur ömtåligt livet är, allas liv – och den son som i mina ögon är alldeles för ung för att drabbas, och den son som drabbades för två år sedan.

Agnes har försvunnit. Kvar är bara en trött gammal kvinna och mamma, utan lust att fabulera eller ens beskriva den sk verkligheten.

Agnes har de senaste veckorna ägnat sig åt andra författares ord. Hon har granskat språk, redigerat, strukit, kommenterat och korrigerat. Det har varit krävande, och roligt, och spännande med inblickar i andras liv och erfarenheter, både goda och mindre goda. Fast goda i slutänden i alla fall. Det ska bli spännande att se de böcker jag är säker på att de här manusen blir i förhoppningsvis en nära framtid.

Det här sysslandet med andras ord har tömt Agnes på de egna. Hon har inte hittat dem och vet inte vart de tagit vägen. Just nu känns det till och med ganska normalt att inte ha egna ord att dela med sig av. Det är skrämmande, hon vill ju fortsätta skriva, fortsätta drömma och prata med sig själv via sina nedskrivna ord.

Det är vår i luften, hon har hängt sin tvätt ute och den torkade på några timmar. Altanen är sopad och alla löv och smågrenar som trillat dit under vintern är borta. Fem snödroppar, bleka och lite frostskadade blad av påskliljor (?) och mera lätt igenkännliga blad av tulpaner börjar jobba sig upp i den slarviga rabatten nedanför ett av köksfönstren. Hon borde ha klippt ner floxen redan i höstas, hög tid att göra det nu. Sotaren har varit här och tömt vedspisen och skorstenen på sot. I kväll lär det vara bra drag i spisen, hon har inte slutat elda ännu, så vårligt är det inte om kvällar och nätter.

Visst ja, idag har hon också slutfört bokförandet av intäkter och utgifter för fjolårets verksamhet i Minsann förlag – och inser att hon faktiskt har gjort en liten vinst. Å andra sidan har hon inte tagit ut någon som helst lön… Kan man putta vinsten över till detta år och använda den för kostnader under 2016? Det vet hon inte, kanske någon annan gör det?

Agnes har förmodligen dött i tysthet, av tystnad. Hon pratar i alla fall inte med mig längre. Jag vet faktiskt inte vart hon tagit vägen, hon är bara borta. Å andra sidan är alla orden jag hade också borta, förhoppningsvis tillfälligt.

Andra ord och andras ord har tagit deras plats. Just nu försöker jag och de möjligen överlevande orden stå ut med att det inte blir vår, på riktigt. Det småsnöar och blir lerigt, och en snödroppe och några blekgröna små toppar (krokus, påskliljor?) sticker upp näsan i rabatten, och katten vill vara ute fast det är blött, och jag får spader. Vill vår, vill sol, vill värme och glädje och kärlek. Så det så.