beskrivarblogg

Skotsk hängmörad biff med kappa – gott, mört, men varför ska kappan plötsligt vara med överallt? Klyftpotatis och bearnaise till, röd och gul paprika och små tomater. Fd maken provar ett alkoholfritt rött ”vin” (Jacob´s Creek) – drickbart, men definitivt inte vin. Jag sippar på min drajja. En tisdag när mörkret är kompakt runt stugan i skogen och ljusen tända.

Tog för första gången i morse bort en egen text från min blogg, som också hade skickats till Facebook. Ursprunget till texten handlade om vänskap på FB, också med aktiva SD-människor – och huruvida det är medvetet eller inte. Är inte säker på att frågeställaren fick något begripligt svar – och jag hade inte begripit att frågan ställdes inom en begränsad krets – min blogg gick ut offentligt. Någon kände sig uthängd, någon ville ha sin vänskap i fred också med SD-are, jag var oförstående och avståndstagande till det jag uppfattar som passivt stöd för en rasistisk och nazistisk propaganda.

Jag tog bort texten. Syrran hade hunnit se den och ville veta varför den försvann. Nu vet hon och eventuellt andra undrande.

Det kändes OK att ta bort den, men enbart därför att jag faktiskt inte förstått att frågan inte var avsedd för flera än vänner till vänner. För min del klarar jag inte av att vara ens FB-vän med aktiva SD-are.

Den här dikten läser jag idag och blir hoppfull inför framtiden. David Whyte, “The House of Belonging”.

THE JOURNEY

Above the mountains
the geese turn into
the light again

Painting their
black silhouettes
on an open sky.

Sometimes everything
has to be
inscribed across
the heavens

so you can find
the one line
already written
inside you.

Sometimes it takes
a great sky
to find that

first, bright
and indescribable
wedge of freedom
in your own heart.

Sometimes with
the bones of the black
sticks left when the fire
has gone out

someone has written
something new
in the ashes of your life.

You are not leaving.
Even as the light fades quickly now,
you are arriving.

Sängen bredvid hennes är alltid nybäddad och tom. Hennes böcker ligger där tills hon läser någon en stund innan hon somnar. Katten föredrar hennes säng, inte den tomma. Ibland tänker hon att ingen någonsin kommer att ligga där igen.

Kan man fylla ”ingen” med önskade egenskaper? Nej, det blir självnegerande – ”ingen är glad”.

”Någon” fungerar bättre – ”någon älskar mig, någon finns i min närhet, någon tycker om att prata om allvarliga saker med mig, någon kan vara tyst långa stunder med mig, någon smeker mig, någon håller min hand”. Fast just nu är det ingen som regerar, ingen som står för allt det där trevliga jag nyss skrev. Ingen.

Att byta ut någon mot ingen handlar bland annat om att bryta vanor. Tänka på sig själv, bokstavligt. Ibland tämligen enkelt, emellanåt svårare, och oftast tråkigare. Mindre frustrerande många gånger. Och tomt i sängen som sagt.

I mitt huvud sjunger Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” som jag hörde senast på begravning i fredags, ”Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut”. Skynda att älska kräver någon att älska. Att älska ingen går inte. Å andra sidan vet jag inte längre vad älska innebär. Jag älskar mina vuxna barn och barnbarn, älskar mina systrar, min fd man, min bästa vän. Även den man som inte längre är min älskade.

Jag vill älska någon igen. Älskas av någon.

Har just lärt mig (av kvällstidning nu på morgonen) att man ska dricka vatten när man vaknar, en halvtimme före måltid, innan du tar en dusch och innan du går och lägger dig…Det som möjligen förvånade mig var det där med duschen, men det handlade visst om att vattnet skulle sänka blodtrycket. Fyra glas om dagen är inte tillräckligt, om inte glasen är väldigt stora skulle jag vilja tillägga.

I övrigt har jag tillägnat mig diverse kommentarer om ”stackars rika män” apropå budgetförslaget, rasisistiskt mord i Söderhamn, strömhopp från politiska mandat av SD-are (applåder, hoppas väljarna följer exemplet), stängda gränser i Europa, finländares demonstration mot flyktingar i Torneå, elände, sorg och död. Det mesta deprimerande läsning alltså.

Tror att det ligger mycket i tanken att inte släppa in världen i sitt huvud direkt på morgonen, som jag brukar göra. Tidningar och Facebook blir ibland alltför tungt och påverkar resten av dagen… Vackra naturbilder och konstverk och kloka inlägg med värme och kärlek räcker inte riktigt till som motvikt. Dock fick jag viljan att läsa Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” via Anders Ström och Anders Bellis på Facebook, det tackar jag för.

Lyssnar till ”O Jerusalem” med Hildegard von Bingens musik från 1100-talet. Ja, från 1100-talet.

Den får mig att gråta. Den får mig att längta. Den får mig visst att skriva också. Den ger mig ångest över allt som inte går att omfatta, allt som inte blev som det skulle, allt som bara blev. Livet. Jag, och vi.

Glädjen som jag har sådant motstånd mot att släppa in i mig. Tårarna som bara får rinna när jag är ensam. Rädslan för vad resten av livet ska innehålla, eller inte innehålla. Oron för de jag älskar. Allt jag inte kan göra någonting åt.

Solen genom fönstret lyser upp skåpdörrarna på andra sidan i köket. Vindsnurran snurrar på altanplanket. Vinden tar paus emellanåt. Tårarna gör det inte. Möjligen bidrar min halvt urdruckna drajja till det…

Det känns faktiskt befriande. Inte enbart sorgligt.

Tror att det också är tårar för de vänner och kära som dött under det här året. Det känns som om Mats död för ett och ett halvt år sedan släppte loss döden nära mig. Eller åtminstone gjorde mig mera känslig för vad döden faktiskt innebär, vad sorg är. Det visste jag inte förut, trots flera älskades död. Visste inte som nu. Kände inte som nu. Lät mig inte göra det, trodde att jag nog skulle fixa även detta. Nu vet jag att jag inte gör det, fixar ingenting när döden slår till nära. Kan bara känna det de närmast sörjande känner, känna det i hela kroppen och i hela själen. I hjärtat som våndas å deras vägnar. Som vill lindra, men vet att det ju inte går.

Hildegard von Bingen i öronen, hon levde 1098-1179. Ganska länge sedan. En medeltida nunna som skapade musik som lever idag. Och som kanske är bra att skriva till, den är meditativ, men inte påträngande och den innehåller sällan ord som får mig att förvirra mig. Repetitiva melodislingor som inte har någonting med nutida repetitioner av tre ackord att göra. Toner som enbart tycks skänka ro och frid.

Friden och de tonerna behövs idag. Vet inte riktigt varför. Och då skulle Will Schutz, älskad lärare i The Human Element, han med FIRO-teorin om grupper och människornas i gruppen samverkan med varandra, han skulle säga ”om du visste, vad skulle det vara då”. Och titta upp från sitt korsord där han satt och stod ut med allas våra plågor och tjatigheter i ”encounter” på Westerbeke Ranch utanför San Fransisco. Klart jag vet varför.

Igår åkte fd kärbon och jag till en väns begravning. Det var också vår sista resa tillsammans. Vi är inget vi längre.

Bilresan gav mig tillfälle att reflektera. Dit upp körde han, tillbaka körde jag. Vissa ögonblick var som de var förr, när vi var vi. Andra stunder satt jag och observerade både mig själv och honom. Det jag såg av oss fick mig att känna att det här oavslutade slutet på vår långa relation är som det ska vara. Det är ingenting annat än slut. Jag sörjer vår oförmåga att skapa någonting mera hållbart. Jag gläds åt den glädje vi givit varandra. Den är jag tacksam för. Och jag saknar vardagsgemenskapen, den oftast lättsamma, ibland fnissigt fåniga. Och alla canastavändor där jag förlorade nästan varje gång. Annat saknar jag inte. Idag har jag slängt hans tandborste, ”hans” morgonrock är redan undanhängd.

Fortfarande kan min hand leta efter honom i sängen bredvid min, innan jag vaknar helt. Tack vill jag ändå säga, tack ska du ha – för det vi kanske var två om att vilja en gång. Och är två om att vilja idag. Och jag saknar ostronen.

Brianna McGiggle behöver återuppstå. Hon är min pseudonym för att skriva romantiska romaner. Jag fick namnet via Facebook och något ”test” där, tror jag – det är ganska länge sedan. Strax därefter lade hon sig till ro i min dator. Idag stack hon upp huvudet. Hon vill visst något.

”Katten sover hoprullad på en stol. Ibland, just nu till exempel, önskar hon att hon kunde rulla ihop sig så där perfekt graciöst och sova. Hela långa dagen, lyfta ett ögonlock någon gång när det hörs något i närheten, annars bara sova.

Hon vill inte ta itu med den här nya dagen, vill inte fundera ut vad de ska äta till middag, har ingen lust att ens inbilla sig att någonting roligt kommer att inträffa just idag. Varför skulle det göra det? Igår var inte rolig, inte i förrgår heller. Och inte så långt tillbaka hon ids tänka. Att det säkert beror mycket på henne själv tror hon sig veta. Hon gör inget åt det.”

”Go to the limits of your longing” lär Rilke ha sagt, fast på tyska förstås. Längtan heter Sehnsucht om hon inte minns fel. Ett vackert ord, hur skulle orden låta översatta till svenska? Närma dig gränserna för din längtan?  Hitta din längtans gränser? Gå dit där din längtans gränser finns? Gå tills din längtan upphör? ”The limits of your longing” är antagligen vackrare än jag förstår.

Rilke talar om Gud också i samma dikt, men de orden blir inte mina. Bara den här raden.

Det första stycket på den här sidan skulle kunna vara en baksidestext till min egen bok. Den jag skriver varje gång jag skriver något, den som tar om och berättar samma saker igen, den som aldrig blir någon bok. Bara småskvättar av ord.

Det andra stycket, om Rilke, är min längtan – den är också ständigt närvarande. Som livsluft kan längtan vara förödande, och hindra närvaro i det dagliga livet. Särskilt som det tycks vara inbyggt i min längtan att den aldrig förmår känna sig uppfylld, aldrig har fått mig att närma mig den där gränsen som Rilke skrev om. Jag bara längtar.

Inget av textstyckena är varken roligt eller romantiskt. Brianna gömde sig medan jag gjorde en äppelkaka och for till byn och köpte vaniljsås.

20.02 en lördagskväll i september 2015.

Ett halvt glas vin bredvid datorn, får inte hörlurarna att fungera så att jag kan kolla SVTplay. Nytvättad tygserviett, sladdar, pappas gåva från Jernverket i Avesta – en liten, mycket liten bägare i silver – med flingsalt i, står en bit bort på köksbordet. Kattens dyna är tom, hon är kvar hos fd maken (min, inte kattens).

Svart utanför fönstren. Funderade ett tag på att elda i vedspisen, tog på mig en poncho i stället. Golvet i köket är kallt, dags att ta fram den stora vintermattan. Den som jag och syrrorna släpade hem från en turkisk butik i London för många år sedan. Har packat undan shorts och linnen idag.

Syrran ringde och hade läst min ledsna grattishälsning. Vi pratade bort lite av vemodet. För ögonblicket i alla fall. Det är höst, det är mörkt, det är snart november (OK, oktober först, men sedan) – det är långt till ljus och sommar.

Inte för att sommar är garanterat glatt och roligt – men den är ju något att längta till. Vem längtar till november (kanske NaNoWriMo-skrivare, inga andra) – tror inte att jag hänger på det skrivandet den här gången. Har gjort det i tre år, utan nämnvärt resultat. Klent resultat är riktigare.

Nu har jag tänt tavelbelysningen i vardagsrummet, det ser lite mysigt ut så här från köket. På Mats köpmansskänk står en gammal korg med tidningar, ett horn som är vackert och en liten bricka med stenar som jag hittade i ett dike härute. Stenarna fascinerade mig, från början en större sten som gått i två delar, och så en sten som jag tror mig minnas kommer från USA. Stenarna är släkt med varandra på något sätt. Jag är en stensamlare. Tavlan är målad av en Sala-konstnär vid namn Engberg, autodidakt som målat bland annat den här dramatiska havstavlan. Sala och hav – vet inte hur det hänger ihop, vet tyvärr inte något om denne konstnär, annat än att han är död.

Jag sitter vid köksbordet, mellan lampan i köksfönstret och belysningen i rummet, aningen omsluten av ljus. Har tänt på trappen också. Och faktiskt låst ytterdörren, det brukar jag glömma. På klädstrecket hänger nu bara en gammal trasmatta. Den får följa med till fd makens sommarhus i morgon, om den så är blöt fortfarande, eller igen. Syrran påminde mig om att jag glömt bort mosters födelsedag den 10 september. Grattis kära moster som skulle fyllt 100 då.

Käraste syster min – jodå, jag vet att du inte fyller år förrän i morgon  – saknar dig och undrar hur du mår nu när du är hemma igen. Fick ditt kort i brevlådan (det kan ha legat där ett tag, var lite regnsuddigt) , tack. Jag är på Addarsnäs, tvättar, torkar tvätt, tar in halvtorr tvätt och hänger/lägger inomhus, dammsuger. Har ny välfungerande tvättmaskin. Hade ingen i 3-4 veckor, därav all tvätt. Åker tillbaka till Djurö söndag, vet inte hur länge jag vill vara kvar där. Och när jag inte vill, får Jan åka hem till Sumpan…

Ulf och jag åker på begravning i Kopparberg på fredag, tillbaka samma dag. Juste symbolik, begravningsresa.

Tycker nog just nu, ta bort nog, tycker just nu att livet är skittrist. Hur gör man/vi/du/jag för att stå ut ett tag till? För det gör jag ju, och förhoppningsvis alla andra som jag älskar. Plus några till som inte är så älskade, men kan få leva för det. Hur går det till? En katt i sängen emellanåt är varmt och mjukt, men inte tillräckligt. Vill ha närhet till en levande människa som det går att samtala med, inte enbart för att spela canasta. Urk.

Det har varit många dödar i år och i fjol och förmodligen alla år, men då dödar som inte berört mig. Inte varit mina. Evren var starkast och först. Syster Kicki. Sedan Mats. Rod. Lars.  Nu Tor. Moster, mamma, pappa, mormor, morfar, svärmor och alla andra. Vet ju att det är så, liv och död. Men just nyss sade det bara tjong i huvudet, ”jag har en son som är död”. Och då går jag sönder i min ensamhet. Om jag inte vore ensam ginge jag inte sönder…

Jag ville bara säga grattis på födelsedagen – men lyckas inget vidare. Grattis i alla fall!! Hoppas livet är gott för dig, i kväll och i morgon och för det mesta. Mitt är kanske också bättre i morgon, eller någon annan dag. Hör hur du säger ”men du har väl ett bra liv ändå” apropå ”mannen min” och vårt slut. Vet att du önskar mig ett bra liv, ibland skapar jag mig ett bra liv – men just nu är det skit! Det går över, detta är inget alarm. Jag tar ett glas vin och somnar och sover till runt 3-4, vaknar och somnar i bästa fall om. Och går upp igen.

En uppfordrande ”blipp” i början av ett tomt dokument, hjälper det? Ja, åtminstone får det orden igång så att markeringen flyttas fram. Har just läst några ord om ordformer och hur de bör användas i ett manus – sen eller sedan, dem eller dom, sa eller sade. ”Blanda inte” var rådet, var konsekvent. Jag är väldigt konsekvent när det gäller ordet ska. Skriver aldrig skall. Skriver heller aldrig sa i stället för sade, sen i stället för sedan. Blandar alltså…

Nu har katten tröttnat på att klättra upp i mitt knä och lyftas ner, hon väljer stolsdynan i stället för min arm och datorns klaviatur.

Blippandet fick mig inte att skriva mera på hela dagen. Nu är det kväll, solen lyser ännu, dagen har gått och katten sover på stolen igen. Har haft ett ointressant samtal med fd ”mannen min” angående begravningsresan om en vecka. Tomt samtal, han ”är väl inte på topp precis” och jag säger detsamma, om han säljer sin gamla bil får han max 7 000 kr för den, Sjöräddnings-sällskapet får hans slant i stället för blommor till begravningen, jag fick pg-numret till Läkare utan gränser för egen del, jag kan hämta honom halv 9 på vändplanen utanför huset där han bor. Så ungefär. Tomt.

Det jag behöver fundera på är vad som skulle gjort samtalet mera ”intressant” för min del – jag bidrog just inte själv den här gången. Möjligen förväntar jag mig fortfarande någon sorts kommentar från hans sida kring vår numera icke-relation.

Begriper inte att jag är så korkad fortfarande, jag lär aldrig få den. Undvika svåra samtal är hans specialitet, det vet jag och det vet andra i hans närhet. Vad ska jag med en kommentar till, är nästa fråga att fundera över. Inga ord förändrar någonting. Vi har haft våra år tillsammans och inte-tillsammans, officiellt och inofficiellt. Flera har varit goda, fyllda av kärlek och glädje från bådas vår sida. Dem är jag tacksam för. Resten kan vara.