beskrivarblogg

Fingrar och hjärna vill inte samarbeta och åstadkomma skrivande. Resten av mig bara sitter där och väntar på att något ska hända. Det sägs ju att det ”blir något” om man bara skriver på, att någonstans bland alla tomma ord finns ett innehåll. Tror inte riktigt på det, åtminstone inte just nu.

Är seg. Närmast katatonisk – utan att därmed hävda att jag är det fysiskt. Mentalt slö, kanske bara vanligt lat, invant odisciplinerad, tjatig både på skärmen och i huvudet. Som väl är inte påtagligt i den yttre världen. Det hörs inte. Katten sover lugnt på stolsdynan nu när lånehunden Sascha inte längre är här. Och fd maken mår bra igen, sitter och läser och funderar emellanåt på hur hörlurarna till teven ska fås att fungera med de laddbara batterierna…

Miljön gör inget för att inspirera mig, solen skiner och tallarnas grenar rör sig bara lite idag. Det är kallt, fortfarande bara runt tio grader. Och fortfarande är det ingen idé att ta med sig datorn ut, ser ingenting på skärmen.

Funderar över den långa relation jag haft med ”mannen min”. Försöker känna vad jag känner. Konstigt när tomt inte ens är tomt. Den här gången är jag inte ledsen (tror jag, inte medvetet i alla fall). Vi har fyllt vår funktion för varandra. Nästa vecka gör vi vår förmodat sista resa tillsammans, till en god väns begravning. Sedan är en lång fas i livet slut.

Jag tycks ha en förkärlek för långa relationer, eller så handlar det om oförmåga att avsluta. Inte om rädsla för ensamhet, jag är och har varit ensam i och utanför relationer, tycker om den ensamhet som är min, som jag har valt.

Just nu är jag inte ensam. Sitter i fd makens hus och har just hårdkokat ägg till fisksåsen, torsk till middag. Det känns också konstigt, att ”ha gått varvet runt”. Att vara tillbaka i det hus vi två byggde för femtio år sedan, med den man jag gifte mig med 1962, och skilde mig från 2002. Efter vår sons död har vi bistått varandra på de sätt vi kan. Är glad att vi är varandras vänner fortfarande. Men längtar till mitt liv. Hemma hos mig. Här kan jag få mig att tro att där skulle jag skriva igen.

Medias bilder av levande och döda flyktingar, onda människor som den kvinnliga SD-nämndemannen i Åstorp som vill nyttja kulsprutor på Öresundsbron för att hindra flyktingar, den ungerska kvinnliga TV-journalisten som sparkade flyktingar, skribent som uppfinner ett nytt ord – ”hjälpmode” – alltihop är överväldigande. Varför vill hen raljera och misstänkliggöra (?) den hjälpsamhet som också finns? Antyda att all hjälpvilja nu är enbart trendig och snart övergående?

Jag är också orolig för att vi får nog av elände, och slutar att låta oss beröras av de helveten en del flyktingar trots allt överlevt. Jag hoppas att vi som vill hjälpa fortsätter göra det, att regeringar och beslutsfattare ser till att organisera mottagande av flyktingar, att Danmarks samhällsföreträdare skäms ögonen ur sig. Att Löfwén står tydligare och mera rakryggat för vad Sverige kan göra – och gör – för alla som behöver oss.

Har just snabbläst en liten e-bok ”Tänk om pengar faktiskt växer på träd”. Den handlar om begreppet ”pengabilder” – hur du bit för bit själv har skapat din syn på pengar och hur de här tämligen omedvetna uppfattningarna påverkar din relation till pengar.

Boken är skriven av Malin Henriksson Pratt, tidigare bland annat verksam vid Psykosyntesakademin och numera kursledare, föredragshållare med mera.

Pengabilder är ett spännande begrepp – jag är väl medveten om hur mina egna bilder påverkat mitt agerande kring pengar genom livet. När jag växte upp fanns inte mer än precis tillräckligt av pengar, brist på pengar väckte ofta gräl, och det krävdes idogt arbete för att alls ha några pengar. ”Löningen” skulle räcka till mycket i en familj med fyra barn…

En konsekvens för min del var att jag blev ”tvärtom”, slarvig med pengar, tyckte inte att pengar var viktiga, hade jag pengar så gick de åt – inte alltid på sådant som jag själv ville ha. Dessutom var min man ordentlig och försiktig med pengar – det fungerade.

Senare i livet mötte jag den jag kallat ”mannen min” – en man med ärvda pengar och känslor kring pengar, och vana att leva därefter även om han kanske inte riktigt hade råd. Det fick mig att slösa med mina pengar, försöka leva på samma nivå, ha råd med mera än jag hade.

Och någonstans här slirade jag ordentligt och började spela för pengar på internetcasinon. Ville kanske försöka skaffa mera pengar än jag hade. Spela bort pengar borde jag skriva – det som kom in försvann snabbt. Och allt jag ägde försvann med pengarna när jag fastnade i spelberoendet. Relationen dog också när allt uppdagades, åtminstone en av sina dödar.

Idag har jag skulder i stället för pengar. Det absurda är att jag har ständigt fokus på pengar (som jag inte har), inväntar varje pension, inrättar tillvaron efter när de pengarna ska komma in på kontot. Besatt av icke-existerande pengar. Betalar av mina skulder varje månad. Mina pengabilder har spelat en avgörande roll för min ekonomi.

Här blir jag tveksam till bokens budskap – gå någon av författarens kurser så blir det bra med dina pengabilder. Åtminstone sägs de allra flesta förändra sin syn på pengar och därmed sina inkomster. Du får tipset att börja med att affirmera en ny pengabild – till exempel sätta upp denna så att du ständigt ser den – ”Pengar kommer nu lätt och fort till mig utan att jag behöver göra någonting”.

Ungefär här är boken färdigläst, därefter kommer information om ”Dreamality-kursen” som kostar 2 900 kr och som enligt författaren gör att du kan ändra dina pengabilder och därmed din ekonomi.   ”Du har inte råd att inte gå den här kursen” enligt Malin Henriksson Pratt.

Men, tänk om pengar faktiskt växer på träd!?

Fd maken svimmade idag, föll ihop inomhus som tur var. Och kom igen efter någon minut. Vi har bestämt oss för att det handlar om en medicin som kan ge den här biverkningen. Han får tala med sin läkare på måndag för att se om han verkligen måste ta medicinen, eller om det finns alternativ.

Han har återfått ansiktsfärgen, och är mera sig lika nu. Men visst blev vi rädda, båda två. En påminnelse om hur bräckligt allt är, hur lätt livet kan förändras. Detta får mig t ex att fundera på om det är möjligt för honom att vara ensam ens en eller två dagar när jag åker hem till mitt… Vi får se.

Minsann (katt) har varit mest osynlig sedan vi fick hund i huset. Sascha vars matte är i Norge över helgen har flyttat in och är väldigt fin och trevlig. Sover i min säng om nätterna, äter och tycks trivas. Minsann håller sig borta, kommer in en vända på kvällen när Sascha och jag dragit oss tillbaka. När vi inte längre har hunden här kommer katten igen.

Vädret? Tja, nyss kom en liten skruttig skur och nu försöker solen ta sig fram igen. Runt 16-17 grader, lätt vind. Lördag 5 september 2015.

Eeva Kilpi, född 1928, ur diktsamligen ”Sånger om kärlek”, som kom första gången 1980:

Kära Eeva, skrev de,

gör oss en ny sång om kärlek,

den gamla har redan slitits ut.

Det här är en gammal sång,

och evig,

är jag rädd:

Du är min sjukdom,

mitt handikapp och min brist,

min blindhet, dövhet och brustna röst,

min kramp och mitt stigma,

mask i mina tarmar, nålen i mitt blod,

mitt sår och min skugga.

I dig längtar jag efter mitt liv:

åkomma med dödlig utgång;

välkomen halsbränna,

egen klåda,

gammal värk

som är tryggare än nya okända plågor;

mina kryckor och mitt gips,

min vagel och min spricka,

en sned tand och felaktigt bett

som för mig är det enda möjliga.

Du är en grammatik av possesiva pronomen i mig.

Min kärleks Höga Visa är tjock som en läkarbok

och lika full av anatomi och värk.

Men det finns också en annan sång: fridfull

som bara ljuder och ljuder

och inte vill gå med på att avslöjas i ord.

Kanske ger den sig aldrig.

Men den finns. Javisst.

Hälsningar

Försöker få mig att omfatta den här dagen, låta den ta mig någonstans, få orden att trilla ner på skärmen och bilda en helhet. Djupast och längst innerst inne är jag övertygad om att jag inte kan, inte duger, bara schabblar och tjatar om samma gamla gnäll. Ett helt liv har jag försökt övertyga mig om att jag kan, att jag orkar, att jag vill och får – nu känns det avlägset. Som om det handlade om någon annan, i ett annat liv, annanstans.

Och så är det ju. Jag är en annan idag, en annan jämfört med igår, och definitivt jämfört med för tjugo år sedan. Inte vill jag dit igen heller. Det är inte det jag skriver om, det är något om tappad ork, tappad lust, tappad eller aldrig just havd glädje. Vilket larv, klart jag varit glad jag med. Ofta. Men grundtonen i mig har nog alltid varit mera mörk, har kanske inte synts så väl alltid. Och just nu tycker jag mig inte vara deprimerad. Bara låg.

Avbrott för att tala om min banks IBAN etc för finsk Bokbörsen-kund som köpt ”Sånger om kärlek” av Eeva Kilpi. Det är också en del av mitt liv.

Låg. Av alla möjliga eller inga skäl. Det är mycket död och döende i min och alla andras verkligheter just nu. Någon ska i kväll äta vänskapsmiddag med en långvarig vän som ska dö i höst eller senast i vinter, en annan har just fått veta att en vän som hen inte hann besöka har dött, någon ligger i koma och får inte besökas av andra än de närmaste, en vän vill bara sova, inte äta eller dricka. Jag både äter och dricker och slösar med min tid, lever och gnyr.

Det finns glädjeämnen. När jag kollar besöksstatistiken på min blogg visar den att nästan 300 visningar igår är svenska, två är från Albanien (syrran och hennes kompis bilar runt där nu), en från Frankrike (där finns flera vänner), en från Finland (okänd), en från Brasilien (okänd) och en från Cypern (hej Lena!). Jag tror mig också veta att bland alla de svenska finns en kvinna som de senaste dagarna plöjt igenom många av mina texter – och hon tycks hänga med ännu. Det gör mig glad.

Får just veta att den person som låg i koma dog igår kväll… Hela tiden detta spel mellan liv och död, död och liv – och så har det förstås alltid varit, men jag har inte varit lika nära, lika medveten. Jag vill låta ett vintrigt ljus lysa för er alla.

Kallt, eller åtminstone kyligt i vindarna. Solen når inte ner över tallarna förrän längre fram på dagen, jag stannar inne.

Grannfrun åker iväg med ett lass grovsopor. Det är höst, dags att göra sig av med sådant som inte längre fyller något syfte – och ofta inte har gjort det på länge. Själv har jag städat skafferiet och slängt linfrön från 2012, liksom vetekli, ungefär lika gammalt. Tror sonen gjorde ”mörtgröt” av dylikt, det gör han inte någonsin mera. Han gör ingenting mera, men han finns i mina och andras tankar, kanske oftare än han gjorde medan han levde. Varje dag hälsar jag på honom inom mig, varje dag tänker jag också på hans bröder även om jag inte talar om det hela tiden.

Yngste sonen tappade sin plånbok igår när han åkte bussen ut hit. Efterlysning via SL (snabb och vänlig service) gav inget resultat, kortet kunde spärras snabbt och resten av förlusten är hanterlig. I morgon får han åka med mig in till stan för att fixa nytt SL-kort så han kan komma till jobbet. Jag fortsätter hem till mig ett par dagar, för att bl a ta emot min nya tvättmaskin (och tvätta!).

Tillvaron känns trång. Dagarna handlar om vad som ska ätas till middag, huruvida vi behöver åka och handla, lätt städning (huset är litet), en sväng i skogen när det inte är lika torrt som nu. Middag ska lagas, det ska diskas och plockas undan. Jag är hushållerska, ett väldigt bokstavligt ord. Fri bostad och vivre, fd maken betalar. Inser just att ”vivre” betyder leva på franska…

Jag far hem till mitt i fd makens bil och uppfattar det som frihet att få vara där och tvätta, bara jag och all tvätt. Katten stannar här. Och jag kommer tillbaka.

Så nu vet jag i alla fall att han lever, han som var min älskade så länge och som nu känns så långt borta. Han finns i Stockholm, och jag fick ett mejl tillbaka apropå att jag informerat om en gemensam vän som är svårt sjuk.

Jag tänker på vanan, att vänja sig, hur det både kan vara något bra och något förlamande.

Just nu vet jag inte riktigt hur de här tankarna tar sig fram i mig. Vi har förstås vant oss vid varandra, och håller kanske nu på att vänja oss vid att inte alls ha varandra, i tyst samförstånd? Kontakt bara per opersonligt mejl någon gång, som nyss. Det känns varken upprörande eller just någonting.

Och jag vill verkligen inte att det ska göra ont, igen, så kanske är jag duktig på att förtränga den risken, apropå vana. Om jag tittar på alla åren med de ögon jag har just nu så blir de mest en långvarig illusion, med flera uppbrott och olika sorters svek. Mina svek var ekonomiska, när jag spelade på nätcasinon som värst. Min kärlek fanns hela tiden, men hans tillit försvann, begripligt nog.

Nu har kärleken förskansat sig och tar väl hand om sig bäst den kan. Kanske dyker den upp igen, i annan skepnad.

Någonting hänger i luften, vindbyarna ruskar om träden och björklöven faller gula. På västkusten lär det ha regnat så det svämmat över – här inte ännu. Men katten föredrar att ligga inomhus och sova, och jag har tagit in stolsdynorna. Vi väntar.

Ända till för några timmar sedan skulle jag ha sagt att det är onsdag idag. Nu har jag insett att det är torsdag – inte för att det spelar stor roll. Tallkottarna studsar på altangolvet, vinden viner så jag tror att det spöregnar, dörren ut är fortfarande öppen. Det är en kraft som är både god och hotfull när det blåser så här, förr brukade vi säga ”det är tur vi inte är på sjön nu”. De gånger vi var på sjön i väder som det här brukade det innebära att jag höll i mig i masten medan jag försökte ta ner genuan och numera fd maken styrde så gott han kunde för att det alls skulle vara möjligt. Tycker mig minnas att jag någon gång också fick användning för tänderna när händerna var upptagna…

Sådant slipper jag nu. När vindarna är snälla och solen skiner saknar jag dock att vara på sjön, i en båt och småningom lägga till i en lagom enslig hamn, och somna vaggad av mjuka vågor. Minns hur det känns, längtar. Numera behöver jag inte vakna mitt i natten för att vinden vänt, jag slipper kapa förtöjningarna när båten hugger i berget, slipper kliva naken bland den disk vi lämnade i sittbrunnen för att släppa ut båten och ta oss över till andra sidan. Som emellanåt, framför allt på Åland. Slipper och längtar.

Åtta minuter i nio, frukost, tidningar,  Facebook och mejl (noll) avklarade. Vad ska resten av onsdagen innehålla? Vi handlade igår, tvättade bilen, jag hängde om den stora tavlan på annan vägg, dammsög – eller var det i förrgår? Bäddade om med ny bäddmadrass i ”min” säng, ska göra detsamma i de två sängarna i lillhuset. Tvätta håret kanske, det tar en stund att torka. Jo, jag ska göra en gryta med högreven vi köpte igår också. Yngste sonen och hans vän kommer ut i helgen.

För mycket tid och för lite tid, eller för lite framtid snarare. Varför den nu är så viktig när jag ändå inte använder den till något mera vettigt än sånt här skrivande. ”Sådant” här skrivande, säger den gammeldags redaktören i mig. OK.

Bryr mig faktiskt väldigt lite om huruvida den fjärde boken i ”Millennium-trilogin” (måste trilogin ändra namn nu?) är bra eller inte, eller om det var rimligt att ge intervjuer innan någon läst boken, eller hur mycket författaren tjänar på skrivandet. Spökskrivande som spökskrivande, även om jag av någon anledning har svårt för bloggspökskrivande… Han åtog sig ett skrivuppdrag och har genomfört det. Till skillnad från andra spökskrivare får han också lov att stå för det, eftersom den ursprunglige författaren är död.

För övrigt kan meddelas att jag blir rädd när jag skummar media och läser om det främlingsfientliga och nazistiska parti vår andre vice talman i riksdagen företräder. Vill inte ta varken det trollet eller hens parti i min mun. Vill inte heller leva i ett land där de sägs representera en (manlig?) majoritet. Och precis som de flesta andra har jag inga bra förslag till motvikt att komma med. Den regering vi har just nu är inget alternativ, ens för en gammal socialdemokrat som jag. Tam, urvattnad av kompromissande, utan passion och kraft. Var finns glöden och viljan, styrkan att stå för någonting?

Sitter ute i växlande molnighet och försöker skriva, någonting… Vinden är lite svalare än igår, och håret far runt mitt huvud. Tänker på vännen vars man nu mest vill sova, inte äta eller dricka just någonting. Det är drygt tjugo år sedan han fick den stroke som gjorde honom rullstolsburen. Nu tycks hans kropp inte vilja vara med längre. Han får stanna hemma, han får sova och han slipper äta – hon hanterar situationen med den kraft hon har kvar. Och med fantastiska insatser av hemtjänsten – det jag vet om de kvinnorna gör att jag vill flytta dit när jag blir äldre och behöver hjälp!

Döden och livet, livet och döden. Varandras förutsättningar. En människas hela liv är så kort också när det mäts i många decennier. För kort känns det för mig som är sjuttiotre. Vad är det jag vill ha gjort innan jag dör, som jag inte gjort hittills? Inte handlar det om att simma med delfiner (som någon krönika sade häromdagen). Mera om att ta tillvara sin tid bättre, göra mera av det jag vill, om jag törs ta reda på det. Mindre av det jag inte vill – det har alltid varit lättare att formulera, alla ”inten”.

Jag kan inte låta bli att tänka på dig varje dag. Undra om du lever, undra hur du mår. Men jag vill inte vara den som öppnar en gisten dörr till någon sorts fortsättning på det som var vi i drygt trettio år. Inte en gång till.

Har vi redan sagt allt vi kan och vill säga varandra? Har vi gjort klart alla våra minnen? Tröttnat på att skapa nya, tillsammans? Det verkar så.

Nu får du vara ensam på egen hand, du som jag. Jag har varit ensam längre än jag ville veta.