beskrivarblogg

Ser att torrfodret i kattens matskål är nästan slut. Mental notering – fyll på innan du går till sängs! Alltså, innan jag går till sängs. Vattnet är nyss utbytt.

Tänker på George Bell, han i New York som dog ensam. Han var född samma år som jag, var kanske ensammare än jag, besatt av att samla på skräp i sin lägenhet (det är inte jag, snarare tvärtom), fetare än jag, man, rikare än jag – död. Jag lever fortfarande. Han tog inte livet av sig, han bara dog. Jag tänker heller inte ta livet av mig, hoppas på att bara dö när det är dags. Men inte ensam, inte än, trots att jag just inte tycker livet är särskilt kul, nu eller på länge. Det är inte så trist att jag vill dö.

Lite larvigt är det, den där ängslan över att just dö ensam. Antagligen är det svårare att leva ensam, att alltid vara bara jag, alltid vara den som måste skapa varje dag, den som måste ta sig ur sängen om morgonen utan att någon påminner om att det är dags. Om inte jag fixar frukosten blir det ingen. Om inte jag diskar står disken kvar. Om inte jag börjar laga middag blir det bara en macka i kväll också. Om inte jag tvättar får jag leta i tvättkorgen. Om inte jag.

Att dö ensam är förmodligen inte värre än att dö när någon är där. Då är inte ensamheten det värsta. Döden kvittar det lika, död är du hursomhelst. Och vet inte annat, vet inte något.

Jag tänker ändå på George Bell, jag sörjer hans ensamhet i livet och hans ensamhet i döden. Och jag är glad att jag har vänner som låter mig möta människor som han, via en delad artikel på Facebook. Tack Anders Ström.

Söndag, nollgradig morgon, sol. Vädret avklarat. Frukost och dusch likaså. Facebook, mejl och kvällstidningar. Återstår resten av dagen.

Läser en artikel från New York Times om George Bell, Jr, som dog ensam i sin lägenhet. Inget ovanligt i en stor stad, det tog någon vecka innan man reagerade på lukt och hittade honom död. Artikeln berättar hur myndigheterna småningom kunde fastställa att det faktiskt var George Bell man funnit, att han enbart hade avlägsna släktingar, att han hade skrivit ett testamente som gav hans arv till människor han en gång stått nära. Ingen hade haft kontakt med honom på länge, men okända arvingar till hans arvingar blev glatt överraskade över pengarna. Sammantaget en sorglig historia om ett sorgligt, ensamt liv som långt före döden tycks ha reducerats till sjukligt samlande av allt. Nu förvaras hans aska i en ”skokartong” på det ställe där sådan aska förvaras i New York. Ingen frågar efter den, heller.

Och inte visste George Bell, Jr att han efter sin död skulle bli föremål för en artikel i en tidning som nådde ända till Sverige – undrar vad han skulle ha tyckt om att läsa det som skrevs om hans liv.

http://www.nytimes.com/2015/10/18/nyregion/dying-alone-in-new-york-city

Dagens hundpromenad, tre kvart i rask takt, nästan mera än jag mäktar. Envisheten får mig hem. Nu tar hunden igen sig, och jag sitter här vid datorn. Har dammsugit huset, sopat altanen, vattnat blommor och plockat döda blad, tömt diskmaskinen. Slängt den stora soppåsen, nöjer mig med en mindre till i morgon. Har inte mera att göra.

I morgon ska fd maken, hunden och jag åka till stan tur och retur. Katten får stanna kvar i hans hus. Och på fredag kommer matte hit igen.

Logistik. Kanske för att den får mig att känna mig lite nyttig just nu. Som om jag behövs. Jag märker att det snart är november, i själen min är det mörkt redan. Varje dag får jag jobba upp mig, en hund med sina krav på utsläpp och mat är hjälpsamt. Min katt är inte lika krävande, särskilt inte i hus med kattlucka, utan hund, så att matskål och vatten kan stå framme hela dagarna.

Men inte vill jag ha en hund hela tiden. Känner också att jag inte riktigt orkar med att vara matte så fullt ut som en hund behöver. Korta perioder går bra. Inte för alltid.

Har lånat Birgitta Trotzigs ”Dykungens dotter” på biblioteket härute, boken fick hämtas i magasinet, på hyllorna finns enbart senare böcker, tvekar att kalla allt litteratur. Tänkte försöka läsa om Trotzigs bok, det är länge sedan sist. Innan jag tar mig an den läser jag en massa lättkonsumerade ord, typ Nora Roberts och Åsa Hellberg. Och Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”. Något ska jag fylla dagarna med…

Utan någon särdeles ordning, vare sig av ”först” och ”sedan”, vill jag läsa de här böckerna. Och ibland hittar jag någon på biblioteket, eller Bokbörsen (men egentligen vill jag inte äga så många flera böcker, undantag Malmstens ”Det här är hjärtat”.

Tomas Lappalainen “Livet som sådant”

Ajvide-Lindqvist “Rörelsen”

Damn You, Scarlett O’Hara: The Private Lives of Vivien Leigh and Laurence Olivier

by Darwin Porter, Roy Moseley

Kolla Les Murray på biblioteket

Maja Hagerman: ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta”

Lars Ahlin Livsfrukt

KG Hammars nya bok Släpp fången loss! 

Hanna E Lindberg

Lars Gustafsson Doktor Wassers recept

Marcus Aurelius: Självbetraktelser
Översättning: Ellen Wester, reviderad av Vera Silverstolpe
Forum, 1976

Imre Kertész i sin nya bok ‘Den sista tillflykten’.

Duraid Al-Khamisis debut ”Regnet luktar inte här”.

”The Secret Garden” By Frances Hodgson Burnett

Marilynne Robinson Lila – den här boken läser jag just nu, har precis börjat

Littberger: Therese Andreas Bruce

Elisabeth Wein: Kodnamn Vänskap

Lietaer ”The Future of Money”, 2001

Nancy Huston ”Skapelsejournal”

Hemingway ”A moveable feast”

Uusmas André-bok

Bolano –  ”Det okända universitetet” – låna om!

Peter Bichsel ”En bok om att läsa och berätta”

Dianne Doubtfire ”Att skriva en roman”  150 kr Bokbörsen

Sören Bondeson

”Blåbärsmaskinen”, Nils Claesson

Sara Lövestam: ”Grejen med verb”

Kjell Espmark och samlingen ”Motvilliga historier”

Bodil Malmsten – ”Det här är hjärtat”

(”Meze Maritime” av Camilla Thulin o Uluc Telmen – vill syrran ha!)

Svart utanför huset, hunden går ut bara för att när han kommer in igen får han en kvarts torkad hamburgare.

Jag gläds så jag gråter över alla fina kommentarer från vänner på Facebook efter mitt utbrott över temat ”Saknad” igår kväll. Något gott gör det med mig att jag finns för alla de här (de flesta helt okända i det sk verkliga livet) människorna – så mycket att de faktiskt säger något eller bara markerar att de sett, kanske läst, och gillat. Tack – i detta ligger det som gör oss till människor inför varandra, tror jag. Hoppas jag.

Har tittat lite på teve, tröttnat fort. Bekräftar enbart att jag inte behöver ha någon teve någonsin mera i mitt liv. Däremot vill jag ha en BOSE högtalare (eller vad det nu kan heta) som kan kopplas till min dator och ge mig musik, i fantastisk kvalitet och utan mer än en sladd, inga hörlurar. Här i vännens hus har jag tillgång till detta. In på önskelistan.

Och fd maken som är kattvakt när jag är hundvakt har lyckats ge Minsann hennes p-piller idag. En prestation som krävde en del kattbrottning… Bra, tack – inga kattungar – de är fina att se på men jag vill inte ta hand om några.

Har gått hundpromenad med bästa vännen, runt 6 kilometer. Och lyft, burit och baxat utemöbler till vinterförvaring inomhus. Trixigt, när dörröppningarna är för små och vi tror oss veta att den där soffan gick ut därifrån i våras… Den gick inte in nu. Nåja, nu har vännen åkt på retreat och sedan till Norge för att sköta om barnbarnen. Jag ska sköta om Louie, hund. Han blev också trött av promenaden.

Sitter här med den lilla sjön framför ögonen. En ensam svan var här en stund. Sjön ligger spegelblank, en älg har trampat omkring på den lilla sandstranden, ett rådjur sprang igår kväll fort, fort över gräsmattan. Stilla, tyst, fylld av frid sitter jag här och varken kan eller behöver annat. Nu.

Läser också förstrött Åsa Hellbergs ”Toscana tur och retur” – och är tyvärr inte så betagen som jag trodde jag skulle bli. Tycker till och med att den är ganska tråkig. Undrar varför, både varför jag tycker så och om det på något sätt är en relevant observation, varför är den tråkig?

Louie sträcker på sig

”Vänta inte”, säger Jim. ”Livet börjar aldrig, det tar bara slut. Plötsligt. Så där.”

Citat ur Sara Stridsbergs bok ”Beckomberga – Ode till min familj”. En bok som fick mig att läsa längre än jag orkade, gråta medan jag läste. Läs den.

Jag tror vi är många som går omkring och väntar på att livet ska börja, att vi ska bli stora och veta vad vi vill. Att vi ska sluta vänta på något annat än det liv vi har. Det riktiga livet. Jag vet att jag väntar, men inte riktigt på vad.

Livet börjar aldrig, det tar bara slut. De orden känns viktiga, de känns sorgliga, sagda av Jim i boken. Igenkända. Inte hopplösa, förlösande kanske.

Skotsk hängmörad biff med kappa – gott, mört, men varför ska kappan plötsligt vara med överallt? Klyftpotatis och bearnaise till, röd och gul paprika och små tomater. Fd maken provar ett alkoholfritt rött ”vin” (Jacob´s Creek) – drickbart, men definitivt inte vin. Jag sippar på min drajja. En tisdag när mörkret är kompakt runt stugan i skogen och ljusen tända.

Tog för första gången i morse bort en egen text från min blogg, som också hade skickats till Facebook. Ursprunget till texten handlade om vänskap på FB, också med aktiva SD-människor – och huruvida det är medvetet eller inte. Är inte säker på att frågeställaren fick något begripligt svar – och jag hade inte begripit att frågan ställdes inom en begränsad krets – min blogg gick ut offentligt. Någon kände sig uthängd, någon ville ha sin vänskap i fred också med SD-are, jag var oförstående och avståndstagande till det jag uppfattar som passivt stöd för en rasistisk och nazistisk propaganda.

Jag tog bort texten. Syrran hade hunnit se den och ville veta varför den försvann. Nu vet hon och eventuellt andra undrande.

Det kändes OK att ta bort den, men enbart därför att jag faktiskt inte förstått att frågan inte var avsedd för flera än vänner till vänner. För min del klarar jag inte av att vara ens FB-vän med aktiva SD-are.

Den här dikten läser jag idag och blir hoppfull inför framtiden. David Whyte, “The House of Belonging”.

THE JOURNEY

Above the mountains
the geese turn into
the light again

Painting their
black silhouettes
on an open sky.

Sometimes everything
has to be
inscribed across
the heavens

so you can find
the one line
already written
inside you.

Sometimes it takes
a great sky
to find that

first, bright
and indescribable
wedge of freedom
in your own heart.

Sometimes with
the bones of the black
sticks left when the fire
has gone out

someone has written
something new
in the ashes of your life.

You are not leaving.
Even as the light fades quickly now,
you are arriving.

Sängen bredvid hennes är alltid nybäddad och tom. Hennes böcker ligger där tills hon läser någon en stund innan hon somnar. Katten föredrar hennes säng, inte den tomma. Ibland tänker hon att ingen någonsin kommer att ligga där igen.

Kan man fylla ”ingen” med önskade egenskaper? Nej, det blir självnegerande – ”ingen är glad”.

”Någon” fungerar bättre – ”någon älskar mig, någon finns i min närhet, någon tycker om att prata om allvarliga saker med mig, någon kan vara tyst långa stunder med mig, någon smeker mig, någon håller min hand”. Fast just nu är det ingen som regerar, ingen som står för allt det där trevliga jag nyss skrev. Ingen.

Att byta ut någon mot ingen handlar bland annat om att bryta vanor. Tänka på sig själv, bokstavligt. Ibland tämligen enkelt, emellanåt svårare, och oftast tråkigare. Mindre frustrerande många gånger. Och tomt i sängen som sagt.

I mitt huvud sjunger Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” som jag hörde senast på begravning i fredags, ”Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut”. Skynda att älska kräver någon att älska. Att älska ingen går inte. Å andra sidan vet jag inte längre vad älska innebär. Jag älskar mina vuxna barn och barnbarn, älskar mina systrar, min fd man, min bästa vän. Även den man som inte längre är min älskade.

Jag vill älska någon igen. Älskas av någon.