beskrivarblogg

Varje dag tittar jag på mina händer och undrar vad mammas händer gör här. Hon hade ett vackrare grått hår, nästan vitt, men det är samma sort. Kraftigt, lite svårtämjt. Jag ser min fd make ta sin promenad med käppen i handen, utan den går han enbart här uppe vid huset. Just nu sitter han på golvet och lagar ett eluttag till frysen, och yrslar till varje gång han ska upp eller ner…

Vi är gamla. Och ensamma, var och en på sitt sätt, också när vi finns i samma hus.

Ibland får jag naken ångest i lungorna när jag fastnar i fantasier om det som väntar oss, och alla människor, i slutet av våra liv. Och däremellan drömmer jag om en annorlunda framtid, en där jag lever mina drömmar, där jag skriver och lever ett gott liv utan svärta, nåja – bara lite mörker någon gång, mörker som snabbt viker för ljus och glädje.

De där drömmarna är orealistiska, så som drömmar nog ska vara. Min hjärna vet, har alltid vetat, och drömt ändå. En av de långa drömmarna i mitt liv har handlat om gemenskap, kroppslig och andlig, med en annan människa. I ömsesidig respekt, och förlåtande förståelse. En dröm om kärlek. Den varade i drygt trettio år, mer och mindre stark. Nu känns den trött, den har tappat sin energi, den är som en gammal disktrasa färdig att slängas. Den tål inte att tvättas en gång till.

Drygt tre veckor, ingen kontakt. Inga telefonsamtal, hon har visserligen vidarebefordrat en artikel som han kanske var intresserad av, men annars inga mejl heller. Tyst. Ömsesidig tystnad. Hon antar att den innebär samma sak för honom som för henne, men tänker inte fråga. Det får vara så här nu.

Idag har hon kört grovsopor, slängt ”kanske-bra-att-ha”-datorpinaler och en kanske luftfuktare (hon vet inte vad det var), plus diverse. Nästa vända ska hon försöka få med den stora och klumpiga teven, om någon av gubbarna därhemma kan lyfta in den i bilen åt henne. Hon har lyckats baxa ut den i farstun mot altanen, men längre orkar hon inte ta den. Om så äldste sonen kommer och tar hand om uppstoppade djur och jakttroféer, plus duvhöken med en nötskrika i klorna – så kanske hennes hem slutligt blir hennes. Den stora tavlan med en groteskt ful älg, skapad före 1960 då den autodidaktiske målaren dog enligt handskriven lapp på baksidan, får nog hamna i grovsoporna den också.

Hon städar, i källaren och i huset. Kanske städar hon i sitt huvud också, och bland alla känslor och vanor. Det blir tommare när hon väl städat bort en del, kanske blir det också utrymme för annat.

Lärde mig igår att man också kan spökskriva bloggtexter, för bloggare som inte hinner skriva själv. Blir lite kluven inför fenomenet, behöver fundera på varför. Tycker ju att det är OK att den som behöver skrivhjälp för att skapa sin bok anlitar en spökskrivare – till och med att David Lagercrantz skriver nästa Milennium-bok, den blir dessutom kanske bättre än föregångarna. Men jag tror att det känns lite oärligt med spökskrivna bloggtexter för min del, uppfattar just bloggandet som starkt personligt.

Och jag tror ju inte att det är vanliga ”småbloggare” som använder spökskrivare, förmodligen är det de som gjort sitt bloggande till sitt varumärke. Och tjänar pengar så att de kan betala för spökbloggande.  Om jag gillar en människas blogg vill jag nog även i fortsättningen tro att det är hen som skrivit alldeles själv. Eller så, är svajig i mitt tyckande…

Som spökskrivare inser jag ju att det förmodligen är oändligt mycket lättare (eller mindre komplicerat och tidskrävande) att åstadkomma bloggtexter, jämfört med en bok.

Inser att jag numera vill ha manussidan (och annat på datorn) i storlek 110%.

Katten har fått mat och sover nöjt i fåtöljen efter en utomhusnatt. Inga möss inburna. Igår skrev jag ett par inlägg på min blogg, och vips hade jag 80 visningar – inte enbart av de senaste texterna. För någon vecka sedan hade Danmark en intensiv läshelg, ca 260 visningar både lördag och söndag (om nu inte WordPress statistik fått spader). Kul att tänka sig att någon i Danmark åtminstone ögnat igenom en massa texter – eller är det spam? Vet inte.

Skrivandet har gått trögt i sommar. Sommaren har gått trögt. Jag landar inte riktigt någonstans, far emellan fd makens sommarhus och mitt eget hem, med visiter hos bästa vännen däremellan. Lever i kappsäck, och har oftast glömt något tämligen väsentligt på fel ställe. Eller missat att ställa fram soptunnan, som efter senaste besöket hemma. Trivs inte med det här flackandet, men det är ett sätt att göra det möjligt för fd maken att fortfarande vara ute på ”landet”. Och för mig att få disponera hans bil. Ömsesidigt bra.

I eftermiddag ska diverse grovsopor köras till sopstationen, som bara har öppet mellan 15 och 19 torsdagar. Kö varje gång, en fantastisk alldeles sprillans ny anläggning – varför så snåla öppettider? Sopor lär finnas så det räcker härute, speciellt sommartid.

Läser i kvällspressen att vår vice andre talman i riksdagen har försökt sno åt sig poäng och skrivit om det som hände på IKEA i Västerås. Skamligt, kränkande att alls förmoda någonting om de stackars människor som dog, och helt i stil med det parti han företräder. Avsätt honom, förbjud en riksdagsman att uttala sig som han (och hans gelikar) gör, se åtminstone till att han inte får företräda Sverige som han ju gör i sin roll som vice talman. Om demokrati och yttrandefrihet får de här konsekvenserna börjar jag tycka att priset är för högt.

Jag har gått i den här skogen i drygt femtio år. Inte hela tiden, men ofta, så gott som varje år. Nu har många redan för längesen gamla träd fallit, nya stigar trampats upp – men mina fötter vet var kantarellerna brukar finnas. Ibland stannar fötterna och jag tittar mig omkring – och där är lite gult under mossan. Några kantareller som ingen annan ännu hittat. Bara jag och mina fötter.

kvällshimmel

Jag har tagit bort ditt telefonnummer. Du kan ändå inte svara, eller ringa.

Rensade ogräs på din grav häromdagen. Du ser så ensam ut, bland alla olika stenar på kyrkogården. Ändå är det fint att stanna där en stund och prata med dig. Hälsa på dig, svälja gråten, eller låta tårarna rinna. Renfanan lyser i dikena nu, det är redan den andra hösten utan dig. Din dotter fyller år på lördag, det vet du ju. Hon saknar dig också, men du är med henne i hennes nya lägenhet. Bilden som stod på din kista står nu i hennes fönster. Du är fin.

Fortfarande kan jag inte prata om dig utan att börja gråta. Kanske är det så att den där krampen i halsen aldrig försvinner. Ändå finns det mycket gott att tänka på, när du dyker upp i mitt huvud. Mycket fint att minnas, och också en förvissning om att du har det bra nu, bättre än i det som var ditt liv de sista åren. Före olyckan.

Ett år och tre månader, den 12 maj – kanske var det siffrorna som fick mig att skriva om dig idag. Den 12 augusti.

Att älska någon lär också handla om att släppa taget, när kärleken inte längre fyller ömsesidiga behov. När den inte är i någorlunda balans. Den där frasen om att ”han stillar all min längtan” (från dragshowen Gardenia) ger sig inte. Den fortsätter att få mig fundersam. Vem är ”han” som förväntas stilla all min längtan? Är han bara en romantisk illusion, skapad av en uttråkad hjärna? Är det ens bra om någon inbillar sig ha funnit den som gör det? Hur ser fortsättningen ut?

Ni vet, när man har nått sitt mål, skrivit sin bok och givit ut den, till exempel – och inte så mycket mera händer. Boken försvinner in i mängden utgivna böcker och allt författarens liv med boken kanske känns förgäves, som en antiklimax. Eller när någon har vunnit på Lotto och har alla pengar hen någonsin kan tänkas behöva – och blir olyckligare än någonsin tillförne. (Ett underbart ord som används alltför sällan.)

Jag tror mig inte ha funnit nyckeln till att alldeles på egen hand stilla min längtan. Och jag är inte kyrkligt religiös, men kanske finns det en dimension bortom det ordinarie livet som kan ta hand om min längtan efteråt. När jag inte finns i den här kroppen längre. Och kanske kan den dimensionen kallas Gud, men jag har inga stora förväntningar på assistens.

Under tiden fortsätter jag längta. Och fundera på vad jag själv kan bidra med i frågan. Skriva mera är ett sätt att åtminstone distrahera längtan.

Lyssnar till Ebba Forsberg och Dylan´s Halleluja och tänker på filmen jag nyss såg på SVTplay, ”Innan ridån faller för sista gången”, K-special om showen Gardenia. En grupp dragartister gör sin sista show, och visar oss vilka människor de är. Några rader från filmen fastnar ”han stillar all min längtan” och ”vi är gamla och vill ändå bli älskade”.

Filmen är gripande, ful, vacker, stark och fylld av kärlek av alla de slag. Också icke-kärlek som får duga.

Någon som stillar all min längtan har jag nog aldrig mött. Eller så trodde jag det bara om de jag mötte som jag inte kunde ”få”. Längtar gör jag ännu, har alltid gjort, kommer kanske alltid att göra. Vad skulle hända om all min längtan bleve stillad? Skulle jag domna av kärlek, försvinna in i lycksalighetens dimma, inte veta var eller vem jag var eller vem eller vad du var?

Kan jag leva med stillad längtan? Är min längtan och mitt sökande själva förutsättningen för mitt liv här på jorden? Nog har det många gånger känts så, och när jag slutat söka har också livet tagit ”fel” vändning – jag menade mig vara lyckligare och mera tillfreds än någonsin tidigare och jag började utveckla mitt spelberoende. Ett exempel som skrämmer mig, varför låter jag mig inte vara nöjd?

Just nu varken söker jag aktivt något eller någon. Jag är inte heller nöjd, tämligen missnöjd med livet som det ser ut för ögonblicket. Limbo. ”Är gammal men vill ändå bli älskad” – för att tala med en av dragartisterna i Gardenia.

Skriva? Hur gör man, var hittar alla författare sina idéer, hur får de ihop det? Mängder av böcker kommer bevisligen ut varje dag även i det här landet. En del säljs, andra just inte, men de är böcker. Någon har skrivit en massa ord, beskrivit och gestaltat, kanske gjort kapitelrubriker eller åtminstone kapitelindelning, byggt in någon sorts konflikt och så avslutat det hela. Hur gör de?

Nätet är fullt av tips och råd om hur det går till. Många är läsvärda, men inte får de mig att skriva min bok. Jag har en låååång lista på bokmärkta tips (som jag i och för sig tröttnat på att kolla), jag har böcker om skrivande på längden och tvären i min lilla bokhylla i köket (nära skrivplatsen i hopp om inspiration, överförd på något magiskt sätt). So far not.

Jag vet att jag är odisciplinerad, att jag tröttnar fort om inte det jag gör rullar på utan krångel – oavsett vad det handlar om – jag låter min uppmärksamhet fladdra hit och dit, backar och korrigerar om jag skriver fel, går inte upp tidigt om morgnarna för att skriva, har inte hittat någon rutin eller inte letat efter den. Jag låter omständigheter bestämma vad jag gör, och skrivandet kommer inte på första plats. Mitt val till syvende och sidst, jag vet. (Här kollar jag Wikipedia att jag faktiskt stavar rätt, och är man noga ska det stavas som jag gjort; det är en ”danism”, en som överlevt Gustav Vasas språkstädning; betyder ”det sjunde och sista” – varför vet jag inte.)

Ovanstående är ett bra exempel på min brist på fokus och koncentration, jag låter mig gärna distraheras. Särskilt när jag inte vet riktigt vad jag håller på med, som nu.

Fd maken tittar på TV med hörlurar, jag har tagit ur mina hörapparater och katten ligger på en stol och sover. Dörren är öppen till en sval sommarkväll, ännu utan regn. Dagens kantarellskörd är förvälld och väntar på morgondagens middag. Idag åt vi krabba för första gången i höst, god men lite väl blöt för min smak, irländsk vakuumpackad. De var bättre förr, de också. I morgon ska jag leta på en bärplockare (grannen?) och få mig lite blåbär, skogen dignar av dem och jag orkar inte sitta och handplocka längre.

Försökte läsa Kate Atkinson´s ”Life after Life…” tidigare idag. Den bokens eventuella storhet begriper jag mig inte på, orkade bara några sidor. Retur till mitt utmärkta bibliotek i Norrtälje nästa gång jag åker hem till mitt. På måndag får bibblan här i byn (Djurö) ett besök, öppet tre dagar i veckan sommartid. Jag är glad så länge inte någon politiker får för sig att inskränka ytterligare på bibliotekens verksamhet. Såg att regeringen planerar att reglera sk crowd-funding – undrar hur den regleringen skulle se ut och varför i all världen det bedöms som ett viktigt projekt!? Det borde finnas viktigare saker att ägna sig åt som politiker i Sverige idag.

Apropå att skriva böcker – eller kanske inte?

Nu vet jag varför Margareta Ekström tystnade, en stroke. Google berättade.

Läste hennes tunna lilla bok ”Kvinnan som reste med Montaigne” och bodde på slott och delgav läsaren utdrag ur sin dagbok samtidigt som hon skrev boken (Bonniers 1981). Kvällslektyr som påminde mig om att författarinnan verkade ha försvunnit. Nu ska jag också läsa dottern Johannas bok om uppväxten med två författande föräldrar, där yta och fasad tycks viktigare än problemhantering och kärlek. Mamman, ME, kan inte längre ge sin syn på dotterns bok och pappan, Per Wästberg, sade sig i någon intervju beundra dotterns formuleringsförmåga.

Sjukdom, sorg och elände drabbar urskillningslöst.

En liten näbbmus och en liten sork drabbades av husets katt i natt. De låg i ett hörn av köket, tack och lov inte ätna på. Bara att bära ut till soptunnan… Stolt katt tittade på mig, blinkade och somnade om på sin kudde på köksbordet.