beskrivarblogg

Har just lärt mig (av kvällstidning nu på morgonen) att man ska dricka vatten när man vaknar, en halvtimme före måltid, innan du tar en dusch och innan du går och lägger dig…Det som möjligen förvånade mig var det där med duschen, men det handlade visst om att vattnet skulle sänka blodtrycket. Fyra glas om dagen är inte tillräckligt, om inte glasen är väldigt stora skulle jag vilja tillägga.

I övrigt har jag tillägnat mig diverse kommentarer om ”stackars rika män” apropå budgetförslaget, rasisistiskt mord i Söderhamn, strömhopp från politiska mandat av SD-are (applåder, hoppas väljarna följer exemplet), stängda gränser i Europa, finländares demonstration mot flyktingar i Torneå, elände, sorg och död. Det mesta deprimerande läsning alltså.

Tror att det ligger mycket i tanken att inte släppa in världen i sitt huvud direkt på morgonen, som jag brukar göra. Tidningar och Facebook blir ibland alltför tungt och påverkar resten av dagen… Vackra naturbilder och konstverk och kloka inlägg med värme och kärlek räcker inte riktigt till som motvikt. Dock fick jag viljan att läsa Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” via Anders Ström och Anders Bellis på Facebook, det tackar jag för.

Lyssnar till ”O Jerusalem” med Hildegard von Bingens musik från 1100-talet. Ja, från 1100-talet.

Den får mig att gråta. Den får mig att längta. Den får mig visst att skriva också. Den ger mig ångest över allt som inte går att omfatta, allt som inte blev som det skulle, allt som bara blev. Livet. Jag, och vi.

Glädjen som jag har sådant motstånd mot att släppa in i mig. Tårarna som bara får rinna när jag är ensam. Rädslan för vad resten av livet ska innehålla, eller inte innehålla. Oron för de jag älskar. Allt jag inte kan göra någonting åt.

Solen genom fönstret lyser upp skåpdörrarna på andra sidan i köket. Vindsnurran snurrar på altanplanket. Vinden tar paus emellanåt. Tårarna gör det inte. Möjligen bidrar min halvt urdruckna drajja till det…

Det känns faktiskt befriande. Inte enbart sorgligt.

Tror att det också är tårar för de vänner och kära som dött under det här året. Det känns som om Mats död för ett och ett halvt år sedan släppte loss döden nära mig. Eller åtminstone gjorde mig mera känslig för vad döden faktiskt innebär, vad sorg är. Det visste jag inte förut, trots flera älskades död. Visste inte som nu. Kände inte som nu. Lät mig inte göra det, trodde att jag nog skulle fixa även detta. Nu vet jag att jag inte gör det, fixar ingenting när döden slår till nära. Kan bara känna det de närmast sörjande känner, känna det i hela kroppen och i hela själen. I hjärtat som våndas å deras vägnar. Som vill lindra, men vet att det ju inte går.

Hildegard von Bingen i öronen, hon levde 1098-1179. Ganska länge sedan. En medeltida nunna som skapade musik som lever idag. Och som kanske är bra att skriva till, den är meditativ, men inte påträngande och den innehåller sällan ord som får mig att förvirra mig. Repetitiva melodislingor som inte har någonting med nutida repetitioner av tre ackord att göra. Toner som enbart tycks skänka ro och frid.

Friden och de tonerna behövs idag. Vet inte riktigt varför. Och då skulle Will Schutz, älskad lärare i The Human Element, han med FIRO-teorin om grupper och människornas i gruppen samverkan med varandra, han skulle säga ”om du visste, vad skulle det vara då”. Och titta upp från sitt korsord där han satt och stod ut med allas våra plågor och tjatigheter i ”encounter” på Westerbeke Ranch utanför San Fransisco. Klart jag vet varför.

Igår åkte fd kärbon och jag till en väns begravning. Det var också vår sista resa tillsammans. Vi är inget vi längre.

Bilresan gav mig tillfälle att reflektera. Dit upp körde han, tillbaka körde jag. Vissa ögonblick var som de var förr, när vi var vi. Andra stunder satt jag och observerade både mig själv och honom. Det jag såg av oss fick mig att känna att det här oavslutade slutet på vår långa relation är som det ska vara. Det är ingenting annat än slut. Jag sörjer vår oförmåga att skapa någonting mera hållbart. Jag gläds åt den glädje vi givit varandra. Den är jag tacksam för. Och jag saknar vardagsgemenskapen, den oftast lättsamma, ibland fnissigt fåniga. Och alla canastavändor där jag förlorade nästan varje gång. Annat saknar jag inte. Idag har jag slängt hans tandborste, ”hans” morgonrock är redan undanhängd.

Fortfarande kan min hand leta efter honom i sängen bredvid min, innan jag vaknar helt. Tack vill jag ändå säga, tack ska du ha – för det vi kanske var två om att vilja en gång. Och är två om att vilja idag. Och jag saknar ostronen.

Brianna McGiggle behöver återuppstå. Hon är min pseudonym för att skriva romantiska romaner. Jag fick namnet via Facebook och något ”test” där, tror jag – det är ganska länge sedan. Strax därefter lade hon sig till ro i min dator. Idag stack hon upp huvudet. Hon vill visst något.

”Katten sover hoprullad på en stol. Ibland, just nu till exempel, önskar hon att hon kunde rulla ihop sig så där perfekt graciöst och sova. Hela långa dagen, lyfta ett ögonlock någon gång när det hörs något i närheten, annars bara sova.

Hon vill inte ta itu med den här nya dagen, vill inte fundera ut vad de ska äta till middag, har ingen lust att ens inbilla sig att någonting roligt kommer att inträffa just idag. Varför skulle det göra det? Igår var inte rolig, inte i förrgår heller. Och inte så långt tillbaka hon ids tänka. Att det säkert beror mycket på henne själv tror hon sig veta. Hon gör inget åt det.”

”Go to the limits of your longing” lär Rilke ha sagt, fast på tyska förstås. Längtan heter Sehnsucht om hon inte minns fel. Ett vackert ord, hur skulle orden låta översatta till svenska? Närma dig gränserna för din längtan?  Hitta din längtans gränser? Gå dit där din längtans gränser finns? Gå tills din längtan upphör? ”The limits of your longing” är antagligen vackrare än jag förstår.

Rilke talar om Gud också i samma dikt, men de orden blir inte mina. Bara den här raden.

Det första stycket på den här sidan skulle kunna vara en baksidestext till min egen bok. Den jag skriver varje gång jag skriver något, den som tar om och berättar samma saker igen, den som aldrig blir någon bok. Bara småskvättar av ord.

Det andra stycket, om Rilke, är min längtan – den är också ständigt närvarande. Som livsluft kan längtan vara förödande, och hindra närvaro i det dagliga livet. Särskilt som det tycks vara inbyggt i min längtan att den aldrig förmår känna sig uppfylld, aldrig har fått mig att närma mig den där gränsen som Rilke skrev om. Jag bara längtar.

Inget av textstyckena är varken roligt eller romantiskt. Brianna gömde sig medan jag gjorde en äppelkaka och for till byn och köpte vaniljsås.

20.02 en lördagskväll i september 2015.

Ett halvt glas vin bredvid datorn, får inte hörlurarna att fungera så att jag kan kolla SVTplay. Nytvättad tygserviett, sladdar, pappas gåva från Jernverket i Avesta – en liten, mycket liten bägare i silver – med flingsalt i, står en bit bort på köksbordet. Kattens dyna är tom, hon är kvar hos fd maken (min, inte kattens).

Svart utanför fönstren. Funderade ett tag på att elda i vedspisen, tog på mig en poncho i stället. Golvet i köket är kallt, dags att ta fram den stora vintermattan. Den som jag och syrrorna släpade hem från en turkisk butik i London för många år sedan. Har packat undan shorts och linnen idag.

Syrran ringde och hade läst min ledsna grattishälsning. Vi pratade bort lite av vemodet. För ögonblicket i alla fall. Det är höst, det är mörkt, det är snart november (OK, oktober först, men sedan) – det är långt till ljus och sommar.

Inte för att sommar är garanterat glatt och roligt – men den är ju något att längta till. Vem längtar till november (kanske NaNoWriMo-skrivare, inga andra) – tror inte att jag hänger på det skrivandet den här gången. Har gjort det i tre år, utan nämnvärt resultat. Klent resultat är riktigare.

Nu har jag tänt tavelbelysningen i vardagsrummet, det ser lite mysigt ut så här från köket. På Mats köpmansskänk står en gammal korg med tidningar, ett horn som är vackert och en liten bricka med stenar som jag hittade i ett dike härute. Stenarna fascinerade mig, från början en större sten som gått i två delar, och så en sten som jag tror mig minnas kommer från USA. Stenarna är släkt med varandra på något sätt. Jag är en stensamlare. Tavlan är målad av en Sala-konstnär vid namn Engberg, autodidakt som målat bland annat den här dramatiska havstavlan. Sala och hav – vet inte hur det hänger ihop, vet tyvärr inte något om denne konstnär, annat än att han är död.

Jag sitter vid köksbordet, mellan lampan i köksfönstret och belysningen i rummet, aningen omsluten av ljus. Har tänt på trappen också. Och faktiskt låst ytterdörren, det brukar jag glömma. På klädstrecket hänger nu bara en gammal trasmatta. Den får följa med till fd makens sommarhus i morgon, om den så är blöt fortfarande, eller igen. Syrran påminde mig om att jag glömt bort mosters födelsedag den 10 september. Grattis kära moster som skulle fyllt 100 då.

Käraste syster min – jodå, jag vet att du inte fyller år förrän i morgon  – saknar dig och undrar hur du mår nu när du är hemma igen. Fick ditt kort i brevlådan (det kan ha legat där ett tag, var lite regnsuddigt) , tack. Jag är på Addarsnäs, tvättar, torkar tvätt, tar in halvtorr tvätt och hänger/lägger inomhus, dammsuger. Har ny välfungerande tvättmaskin. Hade ingen i 3-4 veckor, därav all tvätt. Åker tillbaka till Djurö söndag, vet inte hur länge jag vill vara kvar där. Och när jag inte vill, får Jan åka hem till Sumpan…

Ulf och jag åker på begravning i Kopparberg på fredag, tillbaka samma dag. Juste symbolik, begravningsresa.

Tycker nog just nu, ta bort nog, tycker just nu att livet är skittrist. Hur gör man/vi/du/jag för att stå ut ett tag till? För det gör jag ju, och förhoppningsvis alla andra som jag älskar. Plus några till som inte är så älskade, men kan få leva för det. Hur går det till? En katt i sängen emellanåt är varmt och mjukt, men inte tillräckligt. Vill ha närhet till en levande människa som det går att samtala med, inte enbart för att spela canasta. Urk.

Det har varit många dödar i år och i fjol och förmodligen alla år, men då dödar som inte berört mig. Inte varit mina. Evren var starkast och först. Syster Kicki. Sedan Mats. Rod. Lars.  Nu Tor. Moster, mamma, pappa, mormor, morfar, svärmor och alla andra. Vet ju att det är så, liv och död. Men just nyss sade det bara tjong i huvudet, ”jag har en son som är död”. Och då går jag sönder i min ensamhet. Om jag inte vore ensam ginge jag inte sönder…

Jag ville bara säga grattis på födelsedagen – men lyckas inget vidare. Grattis i alla fall!! Hoppas livet är gott för dig, i kväll och i morgon och för det mesta. Mitt är kanske också bättre i morgon, eller någon annan dag. Hör hur du säger ”men du har väl ett bra liv ändå” apropå ”mannen min” och vårt slut. Vet att du önskar mig ett bra liv, ibland skapar jag mig ett bra liv – men just nu är det skit! Det går över, detta är inget alarm. Jag tar ett glas vin och somnar och sover till runt 3-4, vaknar och somnar i bästa fall om. Och går upp igen.

En uppfordrande ”blipp” i början av ett tomt dokument, hjälper det? Ja, åtminstone får det orden igång så att markeringen flyttas fram. Har just läst några ord om ordformer och hur de bör användas i ett manus – sen eller sedan, dem eller dom, sa eller sade. ”Blanda inte” var rådet, var konsekvent. Jag är väldigt konsekvent när det gäller ordet ska. Skriver aldrig skall. Skriver heller aldrig sa i stället för sade, sen i stället för sedan. Blandar alltså…

Nu har katten tröttnat på att klättra upp i mitt knä och lyftas ner, hon väljer stolsdynan i stället för min arm och datorns klaviatur.

Blippandet fick mig inte att skriva mera på hela dagen. Nu är det kväll, solen lyser ännu, dagen har gått och katten sover på stolen igen. Har haft ett ointressant samtal med fd ”mannen min” angående begravningsresan om en vecka. Tomt samtal, han ”är väl inte på topp precis” och jag säger detsamma, om han säljer sin gamla bil får han max 7 000 kr för den, Sjöräddnings-sällskapet får hans slant i stället för blommor till begravningen, jag fick pg-numret till Läkare utan gränser för egen del, jag kan hämta honom halv 9 på vändplanen utanför huset där han bor. Så ungefär. Tomt.

Det jag behöver fundera på är vad som skulle gjort samtalet mera ”intressant” för min del – jag bidrog just inte själv den här gången. Möjligen förväntar jag mig fortfarande någon sorts kommentar från hans sida kring vår numera icke-relation.

Begriper inte att jag är så korkad fortfarande, jag lär aldrig få den. Undvika svåra samtal är hans specialitet, det vet jag och det vet andra i hans närhet. Vad ska jag med en kommentar till, är nästa fråga att fundera över. Inga ord förändrar någonting. Vi har haft våra år tillsammans och inte-tillsammans, officiellt och inofficiellt. Flera har varit goda, fyllda av kärlek och glädje från bådas vår sida. Dem är jag tacksam för. Resten kan vara.

Fingrar och hjärna vill inte samarbeta och åstadkomma skrivande. Resten av mig bara sitter där och väntar på att något ska hända. Det sägs ju att det ”blir något” om man bara skriver på, att någonstans bland alla tomma ord finns ett innehåll. Tror inte riktigt på det, åtminstone inte just nu.

Är seg. Närmast katatonisk – utan att därmed hävda att jag är det fysiskt. Mentalt slö, kanske bara vanligt lat, invant odisciplinerad, tjatig både på skärmen och i huvudet. Som väl är inte påtagligt i den yttre världen. Det hörs inte. Katten sover lugnt på stolsdynan nu när lånehunden Sascha inte längre är här. Och fd maken mår bra igen, sitter och läser och funderar emellanåt på hur hörlurarna till teven ska fås att fungera med de laddbara batterierna…

Miljön gör inget för att inspirera mig, solen skiner och tallarnas grenar rör sig bara lite idag. Det är kallt, fortfarande bara runt tio grader. Och fortfarande är det ingen idé att ta med sig datorn ut, ser ingenting på skärmen.

Funderar över den långa relation jag haft med ”mannen min”. Försöker känna vad jag känner. Konstigt när tomt inte ens är tomt. Den här gången är jag inte ledsen (tror jag, inte medvetet i alla fall). Vi har fyllt vår funktion för varandra. Nästa vecka gör vi vår förmodat sista resa tillsammans, till en god väns begravning. Sedan är en lång fas i livet slut.

Jag tycks ha en förkärlek för långa relationer, eller så handlar det om oförmåga att avsluta. Inte om rädsla för ensamhet, jag är och har varit ensam i och utanför relationer, tycker om den ensamhet som är min, som jag har valt.

Just nu är jag inte ensam. Sitter i fd makens hus och har just hårdkokat ägg till fisksåsen, torsk till middag. Det känns också konstigt, att ”ha gått varvet runt”. Att vara tillbaka i det hus vi två byggde för femtio år sedan, med den man jag gifte mig med 1962, och skilde mig från 2002. Efter vår sons död har vi bistått varandra på de sätt vi kan. Är glad att vi är varandras vänner fortfarande. Men längtar till mitt liv. Hemma hos mig. Här kan jag få mig att tro att där skulle jag skriva igen.

Medias bilder av levande och döda flyktingar, onda människor som den kvinnliga SD-nämndemannen i Åstorp som vill nyttja kulsprutor på Öresundsbron för att hindra flyktingar, den ungerska kvinnliga TV-journalisten som sparkade flyktingar, skribent som uppfinner ett nytt ord – ”hjälpmode” – alltihop är överväldigande. Varför vill hen raljera och misstänkliggöra (?) den hjälpsamhet som också finns? Antyda att all hjälpvilja nu är enbart trendig och snart övergående?

Jag är också orolig för att vi får nog av elände, och slutar att låta oss beröras av de helveten en del flyktingar trots allt överlevt. Jag hoppas att vi som vill hjälpa fortsätter göra det, att regeringar och beslutsfattare ser till att organisera mottagande av flyktingar, att Danmarks samhällsföreträdare skäms ögonen ur sig. Att Löfwén står tydligare och mera rakryggat för vad Sverige kan göra – och gör – för alla som behöver oss.

Har just snabbläst en liten e-bok ”Tänk om pengar faktiskt växer på träd”. Den handlar om begreppet ”pengabilder” – hur du bit för bit själv har skapat din syn på pengar och hur de här tämligen omedvetna uppfattningarna påverkar din relation till pengar.

Boken är skriven av Malin Henriksson Pratt, tidigare bland annat verksam vid Psykosyntesakademin och numera kursledare, föredragshållare med mera.

Pengabilder är ett spännande begrepp – jag är väl medveten om hur mina egna bilder påverkat mitt agerande kring pengar genom livet. När jag växte upp fanns inte mer än precis tillräckligt av pengar, brist på pengar väckte ofta gräl, och det krävdes idogt arbete för att alls ha några pengar. ”Löningen” skulle räcka till mycket i en familj med fyra barn…

En konsekvens för min del var att jag blev ”tvärtom”, slarvig med pengar, tyckte inte att pengar var viktiga, hade jag pengar så gick de åt – inte alltid på sådant som jag själv ville ha. Dessutom var min man ordentlig och försiktig med pengar – det fungerade.

Senare i livet mötte jag den jag kallat ”mannen min” – en man med ärvda pengar och känslor kring pengar, och vana att leva därefter även om han kanske inte riktigt hade råd. Det fick mig att slösa med mina pengar, försöka leva på samma nivå, ha råd med mera än jag hade.

Och någonstans här slirade jag ordentligt och började spela för pengar på internetcasinon. Ville kanske försöka skaffa mera pengar än jag hade. Spela bort pengar borde jag skriva – det som kom in försvann snabbt. Och allt jag ägde försvann med pengarna när jag fastnade i spelberoendet. Relationen dog också när allt uppdagades, åtminstone en av sina dödar.

Idag har jag skulder i stället för pengar. Det absurda är att jag har ständigt fokus på pengar (som jag inte har), inväntar varje pension, inrättar tillvaron efter när de pengarna ska komma in på kontot. Besatt av icke-existerande pengar. Betalar av mina skulder varje månad. Mina pengabilder har spelat en avgörande roll för min ekonomi.

Här blir jag tveksam till bokens budskap – gå någon av författarens kurser så blir det bra med dina pengabilder. Åtminstone sägs de allra flesta förändra sin syn på pengar och därmed sina inkomster. Du får tipset att börja med att affirmera en ny pengabild – till exempel sätta upp denna så att du ständigt ser den – ”Pengar kommer nu lätt och fort till mig utan att jag behöver göra någonting”.

Ungefär här är boken färdigläst, därefter kommer information om ”Dreamality-kursen” som kostar 2 900 kr och som enligt författaren gör att du kan ändra dina pengabilder och därmed din ekonomi.   ”Du har inte råd att inte gå den här kursen” enligt Malin Henriksson Pratt.

Men, tänk om pengar faktiskt växer på träd!?

Fd maken svimmade idag, föll ihop inomhus som tur var. Och kom igen efter någon minut. Vi har bestämt oss för att det handlar om en medicin som kan ge den här biverkningen. Han får tala med sin läkare på måndag för att se om han verkligen måste ta medicinen, eller om det finns alternativ.

Han har återfått ansiktsfärgen, och är mera sig lika nu. Men visst blev vi rädda, båda två. En påminnelse om hur bräckligt allt är, hur lätt livet kan förändras. Detta får mig t ex att fundera på om det är möjligt för honom att vara ensam ens en eller två dagar när jag åker hem till mitt… Vi får se.

Minsann (katt) har varit mest osynlig sedan vi fick hund i huset. Sascha vars matte är i Norge över helgen har flyttat in och är väldigt fin och trevlig. Sover i min säng om nätterna, äter och tycks trivas. Minsann håller sig borta, kommer in en vända på kvällen när Sascha och jag dragit oss tillbaka. När vi inte längre har hunden här kommer katten igen.

Vädret? Tja, nyss kom en liten skruttig skur och nu försöker solen ta sig fram igen. Runt 16-17 grader, lätt vind. Lördag 5 september 2015.