beskrivarblogg

Frustrerad, sugen på vin som jag inte har, förlorade nyss i canasta (stort), har inget att läsa som jag har lust att läsa. Full av sura tankar, knottrig av oförlöst adrenalin, borde klippa mera gräs – men VILL INTE. Någonting. Men det regnar inte just nu, är nästan så att solen visar sig strax innan den, och jag, ska gå och lägga oss.

Är det här sommar? I så fall känns det som om den sprungit mig förbi. Jag var ner till bryggan och doppade ena foten, och det var inte förskräckligt kallt. Badade inte, skyller på ”ingen handduk” och ”folk i närheten”. Ska det här bli den första sommaren i mitt liv som jag inte badar alls, utomhus?

Morrar över mig själv och min grinighet, de stora frågorna rymmer jag inte för närvarande. Kanske är det Barnes´ ”sense of an ending” som fortfarande jagar mig. Ska försöka hitta någon riktigt distraherande bok att ta med mig i sängen – kanske    ”Dårskaper i Brooklyn”, av Paul Auster, eller Fredrik Backmans ”Min mormor hälsar och säger förlåt”.  Klockan är halv nio denna sommarkväll.

Ha så trevligt, ni andra!

Julian Barnes, The Sense of an Ending. Bokens huvudperson reflekterar över sitt liv, vad som blev av det och vad som inte blev. Han får anledning att skärskåda sina ”sanningar” och sina minnen, och omformulera många av dem. Avslut. En lågmäld, men påträngande bok. Antagligen viktig. Gives me a sense of an ending…

Regnig tisdag den 28 juli 2015. Blåsig också, precis som så många dagar denna sommar. Än har jag bara haft sommarkänslor de där fem eller så extremt varma dagarna i slutet av juni. Eller var det början av juli? Badat i sjön har jag ännu inte gjort. Klippte lite gräs igår men det fungerar inte så bra när gräset är både blött och högt. Tidigare idag var jag så uttråkad att jag av pur leda ställde mig och strök sådant som borde ha strukits för länge sedan. Fortfarande ligger de stora dukarna kvar i lådan, de som bör manglas. Jag har en elektrisk mangel stående på golvet vid duschrummet, men den är tung och behöver upp på ett bord för att användas. Någon som behöver en? Fungerar utmärkt när den väl står där den ska.

Ännu har jag varken börjat virka eller sticka, det lockar ännu mindre än strykning (som jag annars undviker i det längsta). Har röjt lite i källaren där jag numera kommer in, sonen har hämtat diverse därifrån. Och ställt ut ett soffbord som mest var i vägen, någon gillade det tydligen för nu är det borta. Bra. Eldar i vedspisen, utetemperaturen kommer inte över 17 grader idag.

Ska kanske åka och titta på en bokhylla utanför Penningby, om jag kan låna ett släp. Behöver flera hyllor till alla böcker överallt. Framför allt därför att jag inbillar mig att det blir lättare att hitta en specifik bok om jag inte har böcker i banankartonger. Alfabetsordning per låda till trots. Om bokhyllan kommer in i huset måste en av två soffor åka ut, och tavlor flyttas på. Eller den närmast oflyttbara stora sköna sängen i det rum som var sonens flyttas in i mitt sovrum, en av sängarna där in i hans rum, och bokhyllor även där. Den andra sängen ut. Då kan soffan stå kvar.

Älg-, rådjurs-, hjort- och buffelhorn ner från väggarna i rummet, duvhök med nötskrika i klorna likaså. Sonens väggdekorationer är inte i min smak. Någon som vill ha två uppstoppade lamadjur (inte hela, enbart huvud och manke) – ser vackra och melankoliska ut. Hänger i ett utrymme utanför hans rum. Jag ser dem inte längre, men vill gärna bli av med dem. Hur sorteras dylikt i sophanteringen?

Aporpå ”The Sense of an Ending” – hans, min, djurs och fåglars, allas vår.

Så, sitter vid för högt bord och stirrar på mina fingrar som speglar sig i skärmen. Sitter ute, försöker skriva. Vill, men förmår inte. Som tur är ser jag inte mitt skrynkliga ansikte. Solen skiner, det är för varmt att sitta annat än i skuggan.

Katten är inomhus.

Vindstilla, bara gräset rör sig en aning. Olika ljud, barn som leker, en hund som skäller sporadiskt. Fåglarna hör jag inte, kanske sjunger de, kanske har de slutat sjunga för i år.

Planterade tre pelargoner i en gammal zinkbalja – det visade sig komma upp en potatisplanta bredvid den ena blomman, varpå denna pelargon snabbt förflyttades till egen kruka. Nu frodas potatis och pelargoner tillsammans i baljan, det ser ganska roligt ut. Har hittat ett par mycket små kantareller där de brukar växa, för tidigt att plocka dem ännu. Varje gång jag skriver, och i synnerhet nu när jag ser mina fingrar, skänker jag min längesedan döda skrivmaskinslärarinna en tacksam tanke. Inte för att jag vet att hon är död, men det måste hon nog vara – då var jag runt 20 och hon var nog åtminstone mer än 40, gammal tyckte jag då. Det är drygt femtio år sedan.

Nu är händer och fingrar stilla, väntar på ord. Häromkvällen läste jag igenom ett antal sidor ord som jag skrivit ut – de allra flesta passar inte in någonstans, några få papper lade jag åt sidan för möjlig vidareanvändning. När jag läser mina skriverier inser jag hur tjatig jag är: rör mig i min egen värld, beskriver mitt åldrande och mina funderingar kring liv och död, sörjer min son. Han är en av alla mina numera många döda, släktingar och vänner som är borta. Bortom nära känns sonen fortfarande, inte så långt borta att han suddats ut i mitt sinne. Han finns i mig fortfarande, kommer att göra det så länge jag lever. Han fattas här på ”landet”, här där han dog och här där han älskade att vara. Fortfarande får han mina tårar.

Kärlek vet jag inte vad det är, en meningsbyggnad som är precis så kantig och klumpig och tafflig som min kunskap och erfarenhet av kärlek. Jag har fått, och får kärlek – av fd maken, av mina barn och barnbarn, och systrar, av bästa vännen och av mannen som ibland är min. Men inte kan jag klä kärlek i ord. Inte erotik heller.

Fantastiskt vilka alternativa sysselsättningar som börjar röra sig i min hjärna, så fort jag sätter mig för att skriva. Också när jag tror att jag vill skriva så får jag för mig att jag borde göra något annat i stället: räfsa gräs, köra en vända med den lilla gräsklipparen över det röjsågade gräset, vädra lillhuset, leta efter muspilen som inte syns utomhus (på skärmen), läsa den där tjocka boken jag lånade på biblioteket nere i byn igår, tvätta fönster, måla runt fönstret i lillhuset, planera middagen i stället för att fråga fd maken vad han tänker bjuda på (har gett mig den på att inte stå för vare sig tillagning eller tänkande i middagsbanor idag, mer än så här just nu alltså).

Jag borde ta bort resterna av nagellack på tånaglarna, sätta fötterna i fotbad, fila och smörja in dem ordentligt.

Linan som Rösti hade när han var kopplad utomhus hänger kvar, från altanen till vedboden, fungerar som tvättlina nu. Överallt finns spåren av sonen och hans hund, även om äldste sonen tog med sig säcken med hundmat hem till sin Rossi. Den andra överblivna säcken fick Louie. Två av hundfiltarna har jag slängt, en är tvättad och fin, men ingen behöver den just nu.

På sistone har jag känt avundsjuka när jag ser tecken på att människor startar något ”nytt”. De har kanske precis köpt ett hus, kanske en båt, börjat bygga till. En ny fas i livet, det blir jag avundsjuk på. Inte på ungdomen i sig, men på känslan att allt är möjligt, att vi gör något nu som vi vill och kanske inte riktigt vet hur det ska sluta, förväntan. Jag vet ju hur jag ska sluta, dö som alla andra, vet förstås inte hur eller när, men inser att det möjligen inte är så långt borta som det en gång var.

Igår var det femtiotre år sedan jag gifte mig, den enda gång jag gift mig. Och jag är här, med min fd man igen. Mest som hushållerska och bilförare, men det känns ändå lite märkligt. Som om livet har gått runt i en cirkel och föst mig hit där jag började min karriär som maka och morsa. Aktiv morsa är jag inte längre, inte aktiv maka heller. Men här är jag i det sommarhus jag var med och byggde, på den altan som numera täcker all sprängsten vi flyttade på en gång, med mina gamla (fula tycker jag numera) akvareller på väggarna. Med många av de böcker som en gång var mina. Numera använder jag ena sonens rum som mitt, när han inte är här. Lever i kappsäck, försöker komma ihåg vad jag har här och vad jag har där, hemma. Katten är med mig här, och gillar den kattlucka som finns här. Det har hon ingen annars.

Så särdeles mycket skrivro säger jag mig inte hitta här, alltför mycket annat låter sig komma emellan. Låter jag komma emellan. Nu är det eftermiddag och jag har just friserat gräset lite. Fd maken har tinat och skalat räkor till thai-soppan som blir kvällens middag. Katten håller sig inomhus, och jag sitter i skuggan under altantaket med en GT i närheten.

Hon var lite nöjd med sin dag hittills, västerbottenpaj (fast med annan ost och färdigköpt smördeg) väntar på att ätas till middag, med en sallad till och melon som efterrätt. Nu är det redan eftermiddag och hon sitter i skuggan och vinden och skriver, med en Dry Martini bredvid sig på bordet. I solen är för varmt att vara.

Katten är försvunnen sedan igår kväll. Förhoppningsvis kommer hon igen till kvällen, hon gillar ju inte heller när det är så här varmt. I den fläckvis nysådda gräsplätten växer något som kanske är blommor småningom, åtminstone har hon tömt två påsar frön, ”sommarblomster” där för ett antal veckor sedan. Och de redan små kantarellerna på det gamla stället vid stigen bort mot grannen krymper nästan synbart i värmen.

Några ord ur boken hon läste igår pratar med henne, de där med ”inte mycket till gemenskap, mera delad ensamhet” ur ”Himlakroppar” av Eleanor Cotton. Det känns som om de beskriver hennes liv just nu. Hon bor i samma hus som fd maken över sommaren, de har inte längre mycket gemensamt (familjen förstås, men den är inte mycket att prata om) och samtal var det länge sedan de förde, om nånsin. Numera är längre samtal också rent fysiskt svåra, båda hör dåligt. Men de delar varandras ensamhet. Hon lagar mat, han diskar, hon kör bilen, han betalar maten. En viss ömsesidighet finns där.

Och hon längtar efter sin egen, odelade ensamhet. Gärna med inslag av gemenskap, med ”mannen hennes” till exempel. Någon gång, när det passar hela världen. När hon inte ska köra fd maken till bilverkstaden och få körriktningsvisaren lagad (efter att han råkade ha sönder den när han skulle kolla att batteriet laddat som det skulle), eller de ska gå på begravning eller åka på födelsedagsfirande – båda står på programmet nästa vecka. Etc, eller ”& c” som det skrivs i ”30,000 främmande ord och uttryck i svenska språket” med förklaringar och uttalsbeteckning av Albert Montgomery, utgiven av Björck & Börjesson i Stockholm. Gillade det sättet att skriva, förmodligen för att det tog mig ett ögonblick att begripa vad c stod för…

En vän har vikarierat som bibliotekarie, hon har examen och är mycket kunnig – och har just räknat ut att hennes timlön hamnar på 129 kr, jag är osäker på om hon dragit av skatten. Oavsett så är det en sorts legitimt rån att få människors livs tid för så ringa penning. Har just fått veta att det handlar om 127 kr före skatt…

Några gluggar i molnmassorna. Kan inte direkt hävda att jag ser solen, men inser att den ju finns där. Eldar i vedspisen och behöver ta in mera ved. Behöver fylla på förrådet inför vintern… Än är det några månader dit, till det mörka och kalla. Nu är det enbart mulet och kallt.

Gluggarna får mig att tänka mellanrum. Vilket fantastiskt ord, mellanrum. Där ryms allt som inte är då och inte är sedan, det som är nu. Och nu. I just detta mellanrum kopierar jag mina texter från datorn till USB-minnet – drömde om det i natt, länge sedan jag gjorde det.

I en sönderläst bok från 1908 skrev Naemi Öberg år 1916 sitt namn, ”30,000 främmande ord och uttryck i svenska språket” med förklaringar och uttalsbeteckning av Albert Montgomery, utgiven av Björck & Börjesson i Stockholm.

Under ”A” återfinns bland annat Ab´arim, berg i Palestina och abd, arab. tjänare, slav, liksom abrogation, lat. avskaffande, upphävande (af lagar & c). (Gillar förkortningen av etc.)

Pärmarna är nötta, någon gång under de drygt hundra åren har boken blivit fuktig, och ryggen (läder) ser lätt musäten ut. Vem var hon, Naemi? Vad fick henne att äga den här boken? Varför ville hon kunna slå upp ”kultusminister” (korrekturfel?) och få reda på att det är namnet på ecklesiastikministern i vissa länder? Varpå jag slår upp ecklesiastikminister och får veta att det är det ”statsråd som är chef för föregående, dvs. det departement som bereder frågor ang. kyrkan, undervisningsväsendet, skön konst, fattigvård etc”.

Så kan också ett mellanrum se ut.

Eller som ovan.

Midsommarafton halv 4 på eftermiddagen. Jag har öppnat en flaska bubbel och skålat med mig själv, katten sover på sin dyna på köksbordet och jag läser. På Facebook får jag berättelser om andras midsommarfirande, regnigt ja, kallt ja, men oftast i gott sällskap, flocken. Nåddes av ännu ett dödsbud idag, mina systerdöttrars pappa dog igår. Min syster dog för flera år sedan. Livet mäts numera i levande och döda. Eller om det är döden.

I fönstret, i en vattenkaraff som ser ut att komma från SJ, står två pioner, en rosa och en djupröd. De får vara mina midsommarblomster.

Drömde i natt om en man, lite rund och med lätt finnig (?) hy, som var sur till att börja med. Tinade upp småningom, och genom kattluckan höll han (eller jag?) upp en nyckel – och jag började skratta. Minns glädjen, minns skrattet, har ingen aning om varför. Vaknade klockan halv 6 i morse och somnade inte om.

Eldar, eftertorkar tvätten inomhus, äter godis och jordgubbar. Har röjt i källaren och gjort mig av med en del skräp, plockat bland loppispinalerna, stuvat om. Nyss ringde ”mannen min” från ön där han firar midsommar, regnet vräker ner och har så gjort hela dagen. Här regnar det dock inte.

Tittar på SVTplay och Ann Heberleins program om bipolaritet, delar 2 o 3 – har set första delen tidigare. Bra program, lite tjatiga, lite trampiga i allas prat om egna och andras eländen, glimtar av äkta förståelse och delaktighet, en del gammal ledsnad som kommer fram också. Som livet är. Ibland undrar jag om alla möjligen ibland är bipolära, förlåt, borde ha en diagnos om bipolär sjukdom. Men jag är nog enbart deprimerad, ibland. Sällan maniskt kreativ…

FB och midsommar, jordgubbar, flaggor och tårtor, mättnad, egenkryddade snapsar och regnställ. Sverige. Sill. Undrar vad våra migranter, invandrare och andra icke-Sverigefödda gör på midsommar.

Kallas den här vackra gröna gräshoppan verkligen vårtbitare?

Jaha, man sätter sig där och så skriver man. Något. Om det är värt att skriva, läsa eller spara för framtida eventuella behov är väldigt oklart. Sitter gör man. Kanske tänker, åtminstone funderar. Skillnaden är i mitt fall hårfin. ”Tänker” är möjligen en aning mera seriöst, och definitivt mera ansträngande. Resultaten är ungefär desamma, både de tänkta och de funderade.

Katten har bestämt sig för att hon blir alltför blöt om hon går ut, så hon ligger hoprullad på stolsdynan och sover tills den tveksamma solen fått torka gräset lite. Fd maken sitter i soffan med boken uppslagen i knät, och tar sig en förmiddagslur, ett ögonblick. Sedan läser han igen.

Samtal med bästa vännen kring sorg och saknad, och vår bottenlösa oförståelse inför livets och dödens obeveklighet. Ord om ensamheten när man inte längre är en av de två i ett par, och oron för att vänner ska tröttna på tårar och elände, om hur det går att lura sorgen en stund medan man gör något ansträngande – som att tillsammans städa ur garaget och köra till tippen. Om att hennes sorg är hennes, och min är min. Varje sorg är sin. Ingen är som någon annan, eller någon annans.

Det vi är ense om är att vi båda befinner oss i ett annat land nu, i en okänd verklighet. Jag har hunnit vänja mig mera än hon, min sorg är ett drygt år gammal. Tiden luddar till det ledsna.

Båda har vi lärt oss, vad vi nu ska med den lärdomen till – att livet är totalt osäkert, allt kan hända när som helst. Kanske förmår vi småningom använda den insikten till att omfatta varje dag och varje stund med mera närvaro, ibland till och med glädje. Tills saknaden och tomheten efter den som dog smäller till oss igen, och vi tappar taget och bara vill bort. Trots att vi vet att vi alltid har oss själva med på flykten.

När jag läser mina tidigare önskelistor inser jag att en hel del av det som står där är uppfyllt. Annat har självdött, jag vill inte ha det längre (disktrasa av lin är ett exempel).

En egen, ny, bil stod länge överst. Idag har jag visserligen inte någon egen bil, men jag har tillgång till min fd mans nya bil, så mycket jag vill och behöver. Han kör inte längre.

För några år sedan gick jag förbi det som idag är ”mitt” hus och önskade att jag bodde där i stället för i det stora trista hus jag och sonen då hyrde på samma gård. Familjen som precis flyttade in i det mindre huset ville ha ett större, och vips så bytte vi.

Återstående önskningar: ett parasoll till altanen, en skriv-/läsplatta (eller möjligen en mini-PC som kallas något annat som jag glömt), Michel de Montaignes samlade verk (tre delar, senaste översättningen), ytterligare ett par bokhyllor (mina böcker svämmar över mig), en ny smartphone med bra kamera (Samsung tror jag mig ha förstått).

Hav, ekonomi, skuldfrihet, längre vistelse i skönt klimat och ny miljö. Leva tills jag dör. Glädje. Skratt och dans.

”Läser noveller som får hjärtat att hoppa, pirra, gå i tu och värmas. Tack Margareta och alla di andra författarna till ‪#‎Älskanoveller 30 nyanser av kärlek”.

Så skriver Inger som redan hunnit läsa en del i #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek. Boken kom ut i fredags – den är vacker och den är full av kärlek, alla sorters kärlek.

Jag behöver postadresser till er som redan aviserat att ni vill köpa ett signerat exemplar av mig – några böcker kan jag överlämna personligen, några andra adresser har jag redan, men Susanne Glädje Olsson i Källängen, hur är din korrekta postadress? Och Jack Hansen – din adress?. Susanne Jacobsson, postadressen tack. Bilägger betalningsinfo, 200 kr inkl porto. A-lott?

Jag har flera böcker, så om ytterligare någon vill ha en, säg till. Gillar att signera!

Hon försöker läsa James Joyce´s Odysseus, men ger upp när hon bläddrat i boken och konstaterat att de sista sidorna bara är ord staplade på varandra utan nya stycken eller avbrott. Så hon kommer att fortsätta sväva i ovisshet om Stephen Dedalus´ och Bloom´s öden.

Därefter plockar hon ut Proux´ Postcards ur bokhyllan, men även den läggs åt sidan på grund av för liten grad, 10 punkter klarar hon inte att läsa ens med brillorna på. En vacker liten bok annars. Hon får botanisera vidare, för ögonblicket är bokläsarlusten liten.

Kallt, grått, regn. Tre ord som sammanfattar dagens väder. Som gjort för melankoliska tankar tyckte någon på Facebook. Sant. Vid hennes fötter ligger Rösti, sonens hund. I morgon ska de åka till veterinären, det är dags för hunden att sluta sitt liv efter nära fjorton år. Grannfrun kom in en vända innan hon åkte hem till sitt, för att säga adjö. Och sonens dotter är här, följer med till djurkliniken.

Häromdagen var det ett år sedan hans husse dog, nu är det Röstis tur att avsluta sitt fjortonåriga liv. Rösti har gjort det här året uthärdligt, han har tvingat ut mig på promenader när jag inte ville gå ur sängen, han har krävt mat och klappar och borstning och städning efter alla hundhår och inköp av hundmat och allt som hör ett hundliv till. Jag är tacksam mot livet och döden som gav oss det här året. I morgon tar det slut.