beskrivarblogg

OK, det är varmt. Punkt.

Om hon kunnat kliva ur sig själv och stått en bit ifrån bordet, skulle hon sett en gammal kvinna med håret hopsamlat i nacken med en blå påsklämma, glasögon på näsan och hörapparater i öronen. Möjligen skulle håret dölja apparaterna.

Hon skulle se de gamla händerna på datorns klaviatur, den urtvättade blårandiga tröjan hon har på sig. Och bekymmersrynkan som är mera framträdande än de övriga rynkorna i ansiktet. Mungiporna som drar lite neråt, när hon är koncentrerad, eller åtminstone ser ut som om hon är det.

Som betraktare kan hon fylla bilden av kvinnan med sina egna fantasier. ”Där sitter hon och skriver, det verkar gå fort och hon tycks ha mycket att säga. Undrar vad hon skriver om. Kanske berättar hon att hon sitter utanför ett hus som hon och hennes fd man byggde för femtio år sedan. Ett hus som sett tre pojkar bli män, som sett en av dem dö i en olycka nere på infarten. Ett hus som fortfarande är ett gott hus. Hon är tillbaka där som besökare.

Hon kanske förlorar sig i minnen av hur det var att vara ute på sjön, att segla med och utan barn, byta segel i för stark vind med hjälp av både händer och tänder för att hålla alla tampar, medan mannen försökte hålla båten i läge. Hon kanske minns hur det var att avse att hoppa i land för att förtöja, men missa och halka ner i vattnet en tidig vårsegling. Det var inte skönt. Hon saknar antagligen havet och vinden, öar utan andra båtar mitt i semestertid.

Nu seglar hon inte längre. Hon badar fortfarande, men numera i sjöar. Och hon rör sig obehindrat (nästan, lite stel verkar hon vara när hon reser sig ur stolen för att gå in i huset). Hon opererade visst höger höft i höstas. Nu hämtar hon en mugg kaffe och sätter sig igen vid datorn. ”

Jag prövar ett gammalt knep för att få igång skrivandet. Låtsas att det är NaNoWriMo redan nu, väntar inte till mörka november. Och där tog orden slut. Fortsätter ändå. Räddas av en liten katt, Minsann, som kommer och vill trampa på mig och bli klappad. Senast synlig i går kväll, hon har någon sorts härliga sommarnätter härute. Just nu är jag tacksam för det, att ha henne i sängen bleve för varmt.

Rösti, hund, Sibirian Laika med tjock päls, ligger uthälld på altangolvet. Katten tassar runt honom, ingen aggression på något håll, men en ständig vaksamhet åtminstone från kattens sida. Skönt att de fungerar ihop, även om de inte klättrar på varandra. Ungefär som jag och fd maken. Vi klättrar inte heller, och vi fungerar hyfsat.

Jag är nyduschad, och har fötterna i fotbad, med löfte om tillgång till handduk och kaffe när jag vill ha det. Det fläktar en aning idag. Kanske orkar jag gå ner till sjön i kväll för ett dopp. Måsarna skriar, korparna pratar ovanför mig bortöver skogen. En helikopter. Tystnad.

Kaffe, med Singoalla-kex, det enda huset förmår i form av kaffetilltugg. Viktor Rydbergs Singoalla skummade jag häromdagen när syrran och jag fick för oss att det gamla tidningsfragmentet kanske hämtat texten därifrån. Båda missade vi att det talades om en termosflaska alldeles i början av tidningstexten. Dylika fanns knappast på Rydbergs tid. Grottan fanns både i Singoalla och i tidningen, men varifrån den senare texten var hämtad är fortfarande oklart och lär så förbli.

Inser att skrivandet inte blir flödigare av att jag sitter bredvid fd maken i skuggan ute på altanen. Eller så är det också bara ett svepskäl. Måste kolla ordet, varifrån kommer det? (Ytterligare ett svepskäl!) Hittar inga förklaringar, förevändning är en synonym som tydligt hämtats från tyskans Vorwand. Kanske är det så enkelt som att det, svepskälet, var något inlindat, insvept och därmed ganska otydligt, kanske osant?

Tugg. 317 ord, långt till de 1667,5 som är novembermåttet.

Fabbar (Facebook-ar) lite, svarar på mejl. Läser lite ur en bok som barnen till en fd granne här på landet givit ut för att hedra sin mamma. Mamman skrev och for på skrivarkurser, vävde mattor och byggde både möbler och hus. Inget av allt detta visste jag tidigare. Nu är hon död och jag kan inte ge henne min uppskattning, men väl prata med hennes barn som vad jag förstår fortfarande bor i sommarhuset härute.

Hjärnan känns närmast kokt vid de här temperaturerna på nästan 30 grader. Vinden som far förbi ibland känns lika varm som luften i övrigt – vilket kanske är alldeles logiskt. Testade nyss att lägga en kall våt handduk över Rösti där han låg på altangolvet. Han reste sig omedelbart och ruskade bort den och gick in i huset. Möjligen rätt tänkt med den våta handduken, men inte accepterat.

Katten har ”svimmat” i skuggan där jag sitter och försöker skriva. Jag kommer inte ens på tanken på att lägga en våt kall handduk över henne. Mats pappa ligger på sängen och läser, utan handduk. Ville jag vore vid havet, eller i en båt på havet, eller i havet.

Hur ska jag kunna skriva sorgen efter min son? Vår son. Hur kan jag fylla hans bortovaro med något som uttrycker vad jag känner, eller ibland inte känner? Retoriska frågor, jag brukar anmärka på sådant när jag redigerar en text – här använder jag dem för att skildra min ord-tomhet, min avsaknad av begrepp för det här ännu efter nära tre månader obekanta tillståndet.

Ibland kan jag nästan glömma bort att han är död. När jag så talar om det för mig gråter jag, låter några tårar rinna tyst. Det var ju inte så att Mats och jag träffades varje dag, det gjorde han och hans pappa däremot. Och hans plåga och sorg ter sig större än min. Ibland så stor att jag inte vet vad jag ska ta mig till med den. Som om jag kan göra något åt hans sorg över att han inte kunde skydda sin son mot hans död.

Jag kan försvinna in i sysslor, böcker, internet och släppa taget en stund om den värld där Mats är död. Vetskapen finns där ändå hela tiden, som en mer och mindre påtaglig bakgrund till allt jag gör. Allt jag ser, hör, läser. Det förlamar mig eller gör mig hektiskt sysselsatt, jag far som en surrande vilsen humla från det ena till det andra, utan att riktigt kunna bestämma mig för vadan eller varthän. Inte vet jag varifrån heller. Det är inte mycket jag törs hävda att jag vet just nu. Småningom lär jag väl ta mig tillbaka till en mera medveten tillvaro, en där jag inte plötsligt står någonstans och försöker veta vad jag håller på med. Eller där jag börjar göra något, avbryter det och så inser flera timmar senare att ”javisst ja, det var ju det jag skulle hämta”…

Bild på Rösti en skön dag nere vid sjön.

Där är Mats. Jag fortsätter låna Svenarnes ord. Andra ord vill just inte med mig för närvarande, jag får inte till dem. Värmen är förmodligen en anledning, andra handlar om resten av livet. Mitt liv. När Mats dog blommade liljekonvaljerna, jag vet för jag skymtade dem i en backe samma dag. Nu blommar redan renfanan, står där gul och vacker i dikena. Det har gått nästan tre månader.

Han fattas oss alla. När jag är på landet hos hans pappa är han med oss överallt. I helgen var hans storebror här och fixade sådant som Mats aldrig hann göra färdigt. Hemma hos mig gråter jag över att han sparat sin dotters stövlar storlek 28, och den ”jaktjacka” hon hade när hon var liten. Samma som hans.

Hans hund finns med oss, saknar nog Mats han också, men finner sig. Och det gör väl jag med, och resten av familjen. Vi finner oss, på ett eller annat sätt. För dagarna fortsätter gå, oavsett. Och världen är full av elände och tragedier, grymheter. Mats död var onödig, den var sorglig och han dog för tidigt – men den var inte ondskefull. En olycka är inte det, krig är det.

Ett gulnat tidningsfragment i ”Glädjens blomsster” från 1902, kanske använt som bokmärke. Inga meningar går att läsa fullständigt:

termosflask

innanför grottan

och hon tog upp

gick in i grottan                                                             

trevade sig fram

(ljusk?)ägla genom den

den stora horden

erfor båda samm

(skul?)derbladen drog

anfall bakifrån,

och de kände en

de in i berget.

några meter och

djur, ensamma

i matt gult.

blev kallare. Det

Ett viskande

De lämnade

och klättrade ner

där klippan

där något rasslade

närmade sig.

Plötsligt, utan

till en flod. Den

kallt vatten och vis

underlig och skrämmande

under armen och

sig ner på

förbiglidande

Där fortsatte den här historien på en annan sida, dock inte här.

Skrivväder. Så säger många på Facebook när det regnar. Här regnar det inte (ännu), därmed kan jag förklara icke-skrivandet. Jag läser i stället, och inser att jag numera läser på ett annat sätt än förr. Mera författartekniskt, blir lättare irriterad av onödigheter och tramsiga översättningar. Såg en glimt nyss av en svensk bok där en ung man kom ”med vinden lekande i det blonda håret” och bestämde mig bums för att inte läsa just den boken. Tror det var det blonda som störde mig, det blev för mycket. Av någon diffus anledning.

Ofta blir jag mycket imponerad av andra författare. Beundrar allt jobb som ligger bakom noggranna miljöbeskrivningar, tidsanda, dialoger, framåtdriv (ett ord jag tillägnat mig på sistone, och som jag kanske inte riktigt bemästrar i mitt eget skrivande ännu), gestaltning. Skickligt och med stort tålamod har många författare skrivit och skrivit om – och slutligen åstadkommit en bok. Fått den utgiven därtill, ibland på eget förlag, någon gång på ett välkänt, etablerat, större förlag.

Många skriver en fantastiskt detaljerad och mångsidig (bokstavligt) synopsis innan de sätter igång och får ihop det hela. En del låter andra läsa tidigt i skrivandet, andra väntar tills det mesta är tämligen färdigt, i författarens egna ögon. Man ”crowd-fundar” – försöker åtminstone – eller gräver djupa hål i besparingar och betalar för olika tjänster i samband med boktillverkandet. Behovet att skriva är stort, så är det för mig också. Förmågan svajig, min är just nu ganska så skral. Så jag läser, fantasy fungerar för min hjärna för tillfället, ”The Tears of Artamon”, del 1 av 3. Kan inte uttala mig om dess kvalitet, fungerar som tankestörning. Och det är bra nog.

Dessutom har jag just lärt mig att teve ska skrivas så, möjligen så här, tv. Inte som jag hittills gjort, TV. Så det så.

Ord från en klok vän, apropå det vakuum jag tycks befinna mig i för närvarande.

Igår tog jag det inte varligt. Jag kapade hela plankhögen till ved, och staplade vedboden full. Har fortfarande en hög utanför som jag inte vet var jag ska lägga. Städade i källaren så gott det nu gick med allt som var i vägen, slängde en del. Och hämtade ytterligare tre Ikea-kassar med böcker från min flyttande granne. Kroppen blev trött, jag kände mig nyttig. Kanske är nyckeln den att inte ta det varligt.

En tidigare pålitlig vän i vakuum – skrivandet – är just nu i träda, nästan. Det här är ett försök att häva det tillståndet. Tack Helen för dina ord, de får följa med mig när mina inte vill.

Jag känner mig som åskådare till livet omkring mig. Fd maken läser, eller sover nästan, byggkillarna jobbar i värmen, katten är borta någonstans och kommer hem till natten, hunden ligger och flämtar i hallen. Jag hänger tvätt – eller vem det nu är som hänger tvätten. Jag kapar en del av vedhögen och klyver det jag (vem?) kapat och staplar i vedboden. Jag går till brevlådan med en bok. Till sjön för ett dopp senare, just nu är det för varmt att alls röra sig utomhus.

Kollar slött på Facebook. Lägger in böcker på Bokbörsen. En granne ska flytta och ville bli av med böcker som jag hämtade igår, det ligger böcker överallt i rummet. Behöver flera bokhyllor, har ett par på gång bara jag kan transportera hit dem.

Jag har inte kontakt med mig själv. Kanske kan jag skylla på värmen. Vill bara vara annanstans, tror att jag vill vara ensam. Men om jag det vore skulle jag antagligen vilja ha sällskap av någon. Så obestämd är jag nu, så odefinierad, så luddig i konturerna – också för mig själv. Som om sladden dragits ur, och all energi försvunnit. Jag pratar mig till att göra något lite, som skriva de här 200 orden.

Det är varmt, sommar, jag har doppat tårna i sjön och kan tänka mig att doppa resten. Men skrivandet tar seg paus. I helgen var Mats dotter här, vi pratade en del, hon borstade Rösti (Mats hund, en Sibirian Laika med tjock, hårsläppande päls) så att han blev jättefin. Och så tittade hon på en del av sin pappas filmer på den gamla TV-apparaten som jag inte ens visste fungerade… Förmodligen hade hon ganska tråkigt med två gamlingar, men trodde ändå att hon nog snart kommer igen.

Mats pappa och jag läser, går ut med hunden, tittar på byggnationsjobbet omkring huset och försöker begripa vad som är på gång. Jag kör en tvättmaskin och byter lakan i sängarna. Vi äter fil, vinbärssylt och müsli till lunch, till middag blir det ”pulled pork”-rester med något till. Vad är för ögonblicket oklart.

Jag längtar bort, som om det skulle vara annorlunda där än det är här just nu. Tanken kan få mig att tro det ett ögonblick. Men, ”vart du än går så är du där” som titeln på en bra bok ungefärligen låter, Kabat Zen tror jag författaren heter. Idag har jag sålt Krig och Fred av Tolstoj på Bokbörsen. Portot kostar mer än boken… Det blåser sommarljumt, himlen är disigt solig. Manuset jag borde redigera färdigt får vila ännu någon dag.

Vad händer när jag verkligen fattar att min son är död? Han fanns i 47 år, nu finns han ”inte fjärran, men bortom nära” och är död. Han är död. Vad betyder orden? Ibland gör de så ont att magen drar ihop sig, ibland stirrar jag bara på dem och de innebär ingenting.

Läser om att känna sorg respektive att sörja i Joan Didions bok ”Ett år av magiskt tänkande” – jag ägnar mig inte (tror jag) åt något magiskt tänkande, inbillar mig inte att Mats kommer igen om jag bara gör si eller låter bli att göra så. Men jag kan känna igen mig i en del av hennes upplevelser. Jag känner igen de ”kognitiva bristerna”, när hjärnan bara vägrar fungera. När jag inte vet vad det nyss var jag tänkte göra eller hämta eller säga. När det bara blir tomt.

Jag känner inte igen hennes rädsla för att besöka eller ens komma i närheten av de platser hon och hennes man hade gemensamt. Mats dog ute vid det gemensamma sommarhuset. Vi i familjen åkte dit veckan efter olyckshändelsen, när bilen var bortbogserad och grannarna hade krattat och gjort fint vid trädet som dödade honom. (Eller egentligen var det bilen som gjorde det.) Tror att det var bra att vi kom dit så relativt snart, nu klappar jag trädet när jag går förbi. Men jag kör inte upp bilen till trappen, det blir skottkärra med det som ska upp till huset i fortsättningen. Och hans trasiga glasögon som grannarna hittade ligger fortfarande i min ryggsäck. Tror de kommer att ligga där länge.

Och jag vet fortfarande inte vad som händer när hela jag begriper att han är borta för gott, att han bara finns i våra minnen och tankar.

Fru Ek säger att hon plockat ett par liter gula kantareller varje dag sedan midsommar, ute i skärgården i Norrtälje-trakten. Jag har hittat till www.svampguiden.com! I eftermiddag tar jag cykeln och far bort i skogen. Några ställen har jag lyckats memorera de få år jag bott här.

Samtidigt kommer jag ut, och det behöver jag (och alla andra). Antingen hundpromenad eller ensam, ett sätt att ta hand om mig och åtminstone min fysiska kropp. Jag läser just nu James Altucher´s bok ”Choose yourself” (billig på Amazon) och inser att jag mitt i sörjande och sorg behöver se till att alla delar av mig får sitt: den emotionella, fysiska, andliga och mentala (hjärnan, intellektet). Han rekommenderar babysteps – jag cyklar för att plocka kantareller, eller åtminstone leta efter dem. Hittar jag några har jag nog täckt in tre av fyra, intellektet får vila.