beskrivarblogg

Är hos Louie och sitter vid köksbordet och ser ut över den lilla sjön, samma sjö som finns på min blogg. Här är vackert, tyst och lugnt. Gräsmattan är nyklippt (av hundens husse, inte mig) och parasollet rör sig lite i vinden. Läser ett par recensioner av Ulf Lundells nya bok, ingen av läsarna var nådig mot författaren. Ändå lär han ha haft den längsta kön för signering vid Bokmässan i Göteborg. Boken heter ”Visenterna”, de mer eller mindre utdöda stora djur som ännu finns några stycken i Avesta, min hemstad en gång.

Husets router och nätverk tar hand om min internetuppkoppling, behöver alltså inte nöta på fd makens modem.

Med enbart en hund i huset är här förunderligt tyst, och ändå kan jag inte inse att Frankie skulle ha varit särskilt högljudd. Saknar honom, och hans sätt att komma och bara stå bredvid mig som tröst och distraktion.

Små irriterande blomflugor far omkring och låter sig inte fångas. De är det enda som stör min frid i ögonblicket. Den politiska röran i Sverige får reda ut sig mig förutan, jag väljer just nu att tro att S och Mp kan få ihop något som är acceptabelt, när det väl kommer till riksdag och omröstning. Utan stöd av nazisterna i ett eller flera andra partier. Jag mår illa vid tanken på en andre vice talman från ett sådant parti, det enda som kanske är bra med det är att han möjligen inte får utrymme att öppet hävda sina åsikter.

På Facebook lunkar kattbilder och trillingnötter (försvinnande sådana) på. Aktiviteten i mitt flöde (det heter så) är mindre än vanligt, kanske är det så för många. ”Boksmälla” kallade någon sin nyanlända förkylning, det är kanske det som gör många avslagna den här veckan. Mitt eget interna flöde är också tämligen klent. Sorg, ekonomi (Kronofogden har räknat upp mina lånebetalningar med dubbelt så mycket som hittills, hade de räknat fel förra året?), höst, mörka kvällar och morgnar, snart november – lägger sig i vägen.

När jag började skriva hade jag en tanke på att försöka komma ihåg vad som gläder mig just idag, ny månad, årets sista kvartal, en sorts tänkbar nystart. Vackert väder är ett glädjeämne. En hjälpsam fd make som ser till hund och katt medan jag passar vännernas hund är ett annat. Fysiskt frisk är jag nog också, vacker utsikt har jag som sagt, och snart något att äta. Fri tillgång till internet. Beställda Bokbörsen-böcker är levererade (de jag fått betalt för). Mer? Syrran är välbehållen hemma efter Albanien-resa som var fin. Andra syrran lär komma tillbaka från London i veckan. Sönerna mår veterligt bra. Mannen som ibland är min har fått glädjande besked om sina blodvärden, ”har inte varit bättre sedan 2007”.

Snart är det fem månader sedan vår son dog. Och han är mera med mig idag än någonsin. Kanske är det faktiskt också en konstig sorts glädjeämne. Och ännu ett är Louie som just krånglat sig upp i mitt knä, som han brukar sitta med matte. Jag lyckas inte ta någon selfie med oss, men här är han nersläppt på golvet därefter.

Lånar modem av fd maken och har idag gjort slut på hans surfmängd. Tur att det är ny månad i morgon – ska passa vännens hund en vecka och hoppas på att kunna koppla in mig på deras router under tiden. Klarar förmodligen inte att inte vara uppkopplad en hel vecka. Just nu går det att låta bli, eftersom internet är så segt att det inte fungerar, vad än Telia hävdar…

Är tillbaka i fd makens sommarhus, det jag en gång var med och byggde och levde i. Lite konstigt är ju livet, men eftersom vi är goda vänner känns det OK.  Vi behöver varandra just nu, också när jag blir trött på att vara tillbaka i gamla roller oss emellan. Ibland fräser jag och känner mig hemvant elak, men så intalar jag mig att jag får fräsa, lite och inte alltför ofta, inte hela tiden. Jag var till kyrkogården idag och tog bort vissna blommor från Mats grav, som än så länge är alldeles anonym och utan sten. Skönt att vara ensamma där en stund, bara han och jag.

I morgon ska jag krama en fyrbent vän som just förlorat sin kompis i hundlivet. Louie är nog lite vilsen han också i den annorlunda tillvaro som hans liv nu är.

Ska också göra mera plommonchutney enligt recept från ICA-butikernas tidning – med plommon, rödlök, röd chilipeppar, ättikssprit, lite socker och riven ingefära, gott och vackert. Den jag gjorde i helgen är nästan slut. Och lägga in ett par kassar böcker på Bokbörsen, snart är alla flyttande grannarnas böcker presenterade, en del redan sålda. Återstår enbart problemet med bokhyllor till allt nytillkommet. För ögonblicket letar jag i diverse pappkartonger när jag får en beställning, och inte hittar boken i någon av de bokhyllor jag har. Det brukar ta en stund, men för det mesta lyckas jag. Idag hittade jag t ex Clinells ”Folk- och festmat i Hälsingland” överst i en hög på det gamla skåpet i vardagsrummet, innan jag letade i alla de andra högarna.

Är det någon som märker att jag skriver ord för att få ord skrivna, oavsett vilka? Jag tvingar mig att få ner något på skärmen och vidare till bloggen idag också, kanske i morgon också, den som inte vill läsa slipper ju. Det är inget jag styr över.

Syrran hävdar att bloggen är ett bra ställe att förvara ord på. Och nog finns där en massa ord redan, men det är inte de orden jag är på jakt efter. Jag vill ha de hittills oskrivna orden, de som ska ta mig annanstans i mitt skrivande och i mitt liv. De som ska läsas av många. De som jag vill, men tydligen inte tillräckligt starkt. Än. Har väl inte nått ordbristens botten.

I stället för ord blev det rönnbär under eftermiddagen. Inga särdeles sura sådana, bara ett par kilo att stoppa i frysen och göra gelé av senare. I morgon åker jag till fd maken, och på onsdag är jag hundvakt till Louie som numera säkert saknar Frankie lika mycket som jag. Vi får trösta varandra.

Finns det någonstans där alla borttappade ord förvaras? Man kan ju tycka att mina saknade ord skulle finnas i min hjärna, men just för närvarande har de rymt. De gillar inte mitt sällskap, det gör inte jag själv heller, Jag är inte rolig, eller ens trevlig, bara tämligen lättirriterad och ofokuserad, glömsk och låg. Oskrivande.

Inte ens sorgen gör lika ont längre. Den surrar i mig, den väller upp ibland, blandas med andra sorger. Jag kommer ihåg min sorg, som häromdagen när bästa vännens ena hund fick dö. Det var rätt beslut, och jag grät. Grät i vetskapen om att Frankie inte kan trösta mig längre, som han gjort så många gånger. Kanske kan minnena trösta lite, som när jag pratar med sonen min. Jag får klappa både honom och Frankie i andanom.

Fortfarande är jag nog som en enda total tandläkarbedövning. Just ingenting känns, I alla fall inte som det brukade, en gång för länge sedan eller alldeles nyss, eller för snart fem månader sedan. Mannen som ibland är min syr just nu i en hängare i min morgonrock. Utanför huset lyser solen, det nya stallet växer upp, det gamla trädet vid grindhålet släppte stora döda grenar i helgens blåst. Tvätten som fick hänga över natten är torr nu.

Nytt tomt – så heter det här skrivutrymmet…

Och tomt är det och tom är jag. Min son är gravsatt, hans urna med födelsedatum och dödsdatum ligger i ett hål i marken på kyrkogården. Övertäckt idag, med en vissen solros och tre dito röda rosor kanske ovanpå, kanske i. Jag hittar dit igen. Det gör vi allihop som vill. Och jag är tom. Ont i bröstet/hjärtat igår, idag lugn. Men fortfarande så jävla ledsen. Så arg, så skrikande förbannad, så uppgivet tårfylld. Vet inte riktigt vad jag är arg på. Vet att jag är lättad också, för att hans elände är över.

Försökte skrika för mig själv igår kväll, gick taffligt. Lät bara dumt., jag trodde inte på mina skrik. Drömmer vildsint i stället.

Idag kom syrran och vi löste korsord och spelade canasta – tack för att du kom. Vi röjde lite i källaren så att gubbarna kommer åt när de ska försöka lokalisera avloppslukten i huset, i veckan. Tog in tvätten. Åt god middag innan du for hem till ditt. Och jag är tom. Har tänt ljus för mig och dig och alla som behöver ljus i sitt liv eller sin död. Och försöker inse att jag lever, och att jag ska leva idag och i morgon och ”alla andra dagar. För en dag ska jag också dö.” Fritt efter P-O Enqvist.

När jag ser dagens datum ser jag också att min kusin fyller år idag – grattis… Och att min pappa dog i morgon för så många år sedan att jag inte törs visa att jag inte kan räkna dem…

Hade behövt dig igår och nu att tröstas av,

att kura ihop mig hos, och smekas av dina mjuka händer.

Att vara liten och ledsen hos, inte stor och stark.

Du hade annat för dig.

Vem kan skriva om sin sons död? Förmodligen inte jag. Men skriver gör jag ändå.

Sonen min var 47 år när han dog för fyra månader sedan, i en olycka med bilen på familjens sommarställe. Hans liv var svårt. Vräkt från sin bostad, skild, inget jobb och inga pengar bodde han med sin far i sommarhuset, ett ömsesidigt beroende. Sonen var också alkoholist, olycklig, deprimerad, ”jag har varit så dum, mamma”. Han krossade våra hjärtan, vi som älskade honom och som han älskade. Kärleken hjälpte honom inte, eller inte tillräckligt.

En son föds, mittenbarn, älskad, en kärlek som en gång var lite ångestskapande hos mig som mamma. Är det OK att tro sig tycka lika mycket om ett barn som det förstfödda? Frågan väcktes i mig redan innan han föddes. Skulle kärleken räcka för ännu ett barn? Det gjorde den, hela vägen. Den var inte nog för att göra hans liv gott.

Han föddes när min morfar dog, det visste jag inte förrän efteråt. En älskad människa tog en annans utrymme i mitt hjärta.

Avbrott för att laga och äta stuvad blomkål och stekt falukorv. Två likalydande mejl från Stefan Löfvén som tackar för min insats – ? Och, har gnällt över fd mannen som snubblar, igen, över hundens koppel. Han (mannen) hade en stroke för två år sedan, men varför kan han inte hålla reda på fötterna? Svar: han kan nog inte. Och jag får spader.

Vi skilde oss för tolv år sedan, nu har sonens död fört ihop oss igen. Jag hjälper honom med det som sonen gjorde. Min ork är på upphällningen. Jag lever det liv jag lämnade då, och det är förvånansvärt likt sig. Lika förlamande, lika ensamt som då. Plus att vår son är död. Känner mig som Rut utan avdrag. Lagar mat, städar, plockar, påminner. Blir lika irriterad som då, lika småttigt elak. Valresultatet igår har inte gjort något positivt för mitt humör.

Varje dag är sonen med mig, med sin frånvaro. Han finns runt omkring mig genom det han gjort här i sommarhuset, allt han har fixat. Hans matplatser för rådjur står tomma, veden han kapade ligger i den nybyggda vedboden, altanen vid det lilla huset har fått taket uppfört av hans äldre bror. Häromdagen åt vi färskpotatis från plastbackarna bakom huset, där potatisarna nog hamnat av misstag – de var goda. Två solrosor växer upp där avloppsanläggningen döljs av all den mossa han lagt där, de får nog följa med till urnnedsättningen på torsdag. Liksom hans hund. När hunden kommer och lägger huvudet hårt i mitt knä och tittar på mig får jag för mig att han saknar sin husse. Och då gråter jag igen. Lite, utan att visa det för fd maken. Han har nog av sin egen sorg.

Min son är mera närvarande nu än han var när han levde. För mig. Han ville inte gärna prata med mig den sista tiden, tyckte väl att jag tjatade för mycket, oroade mig för mycket, påminde honom för mycket om det utarmade liv han levde. Det gjorde jag. Nu pratar jag med honom i mig, han finns inte där och kan varken svara eller säga emot. Han är ”inte fjärran, men bortom nära” (Svenarne Janssons ord), han är pratbar, jag kan säga vad jag vill.

Ibland är jag arg, ibland glad, ofta lesset förundrad och oförstående inför att han inte finns längre, här. Hans dotter saknar honom, och det vet han att hon skulle göra. Deras kärlek oavsett allt annat var de båda säkra på. Kanske var han också säker på vår kärlek till honom, jag vill tro det. Hans bröders, min och hans pappas. Och allas de som var med på hans begravning, många okända för mig, men också många som varit hans vänner sedan han var liten. Nästan hundra människor som kom och hedrade honom, och som säkert hade både goda och mindre goda minnen av honom och hans liv.

Lyssnar parallellt med ett dåligt öra på kommentarer kring valresultatet och Sverigedemokraternas roll som vågmästare i riksdagen – vill inte ha den möjligen svaga regering som nu är på gång, vill ha tydligare gränser mot rasism och nazism, vill inte ha järnrör som vapen i debatterna. Vill inte ha brottsdömda riksdagsledamöter. Inte främlingsfientliga, fördomsfulla, okunniga gaphalsar. Vill inte ha ett brunt Sverige, och skräms över likheterna mellan vårt land och övriga Europa, just nu. Och likheterna med 30-talet. Det har inte ens gått 100 år sedan sist, nu tycks det vara dags igen för människors olika värde, att vissa är bättre än andra, att vissa inte ens borde få finnas.

Livet är fullt av ångest de flesta dagar. Mera och annan än annars. Kollektiv och personlig, privat är den nog inte i och med att jag beskriver den. När jag går i skogen och letar svamp (som nästan inte finns) tappar jag bort ångesten en stund, när jag lägger mig för att sova är den där igen. Liksom när jag vaknar vid 4-5-tiden på morgonen och inser att fd maken i rummet bredvid också är vaken. Hans lampa lyser. Jag somnar om, och han sover när jag vaknar nästa gång, vid 8-tiden. Tung av ovilja att vakna är jag, vill inte en dag till, men lever den.

Trots att jag nu lyssnar till Åkessons röst på TV som gör ont, ord travade på varandra utan nyanser, enbart utsläppta på ett skrämmande effektivt sätt. Jag lever mig igenom även den här dagen. Och förhoppningsvis natten, och morgonen och ännu en dag. På torsdag samlas familjen på kyrkogården för att lämna sonens aska i det som blir hans grav. Jag lever då också, ”om inget oförutsett händer”. Min vilja att leva är stark.

Skrivdagbok är bra säger de som skriver sådan. Jag tror dem. I min skulle förmodligen mest stå ”har inte skrivit idag heller” – och frågan är om det då är en skrivdagbok? Det var visst också något om en tappad nyckel och gatlykta, och träd som faller där ingen finns som hör braket… Kanske kan en skrivdagbok fylld med tjatiga icke-skrivmeningar fylla funktionen att få mig att skriva?

Är åter i fd makens (och mitt) sommarhus efter några dagar hemma hos mig. Har klippt gräset hyfsat, rafsat bort ogräs rabatt och altanhörn, slängt vissna pelargonblommor, vattnat krukorna, letat svamp utan att hitta en enda, tvättat, tvättat och tvättat. Fd mannen min har satt upp en hasselstång att hänga kläder på, i stället för de spikar jag just nu har, i utrymmet utanför vardagsrummet. Det kanske kan kallas ”walk-in-closet” därmed? Just nu har jag dessutom kelat med sonens mycket påstridiga stora hund, som ville bli både klappad, pratad med och borstad, plus given hundgodis. Han fick alltihop. Sådana bestämda tassar säger jag inte emot. Minsann har ännu inte visat sig sedan jag kom tillbaka. Apropå att göra annat än skriva…

Solen drar sig västerut och det blir fort lite kallare, fleecetröja på, men fortsatt utevistelse. Middagsmaten får vänta. Lax med spenat och potatis.

September går fort känns det som, oktober är nog uthärdlig om vädret är någorlunda – men sedan kommer november som jag alltid intalar mig är värsta månaden på året. Ofta har jag tagit mig igenom den genom att NaNoWriMo-skriva, dvs skriva massor av ord utan särdeles stora krav på sammanhang eller kvalitet, drygt 1500 om dagen. När november är slut ska det därmed vara 50 000 ord. Kanske får det bli så även i år. Just nu tycker jag mig ha ord överallt, men ord som inte har  någon inbördes ordning, inte går att inordna i kapitel eller ens stycken. Bara en oöverskådlig massa ord.

”Att vara sitt eget hus” – de orden stannar hos mig efter läsandet av Inger Edelfeldts bok ”Konsten att dö”. Resten av boken stannar också, som en känsla mera än enskilda ord. Ett igenkännande.

Häromdagen hittade jag ett urklipp ur Avesta Tidning, skickat till mig av min syster, som bevis på att jag för länge sedan skrev åtminstone en dikt. Temat för en dåtida tävling var ”Vinter”, min dikt har titeln ”Våren”. Jag var 17 år (det måste alltså ha varit 1959) och honorerades med 10 kronor. Ni ska slippa läsa alla orden, låt mig bara säga att det jag skrev då kunde jag ha skrivit idag, fast med andra, och färre, ord. Det centrala är detsamma.

Garderobsstädning fann dikten åt mig, liksom ett foto ur samma tidning, årtal oklart, men några år tidigare. Jag hade varit med och tävlat i distriktsmästerskap, vilken placering jag fick framgår inte. Jag gissar att det handlade om höjdhopp. Och jag känner inte igen flickan på bilden, det kunde varit en alldeles främmande människa. Apropå att känna igen och inte. Och Edelfeldts bok och huvudpersonens hinna mellan sig själv och resten av världen.

Sitter på altanen i ljum sydvind, solen skiner och molnen är lätta, himlen mest blå. Tänker på sonen som inte får uppleva den här dagen eller några dagar alls, mera. Eller så gör han det, fast utan att vi vet, vi kan bara fantisera och hitta på det som kanske gör oss lite gladare. Vi är jag och hans pappa, säkert också hans dotter. Och andra som älskade honom. Jag sväljer gråten stup i ett. Idag har vi städat inne i det lilla huset där han bodde det sista året. Nu finns han där enbart i form av diverse fiskeprylar på en hylla ovanför sängen, jakttidningar på en annan hylla, och knäskydd till arbetsbyxorna.

Har ingen ro i själen, ingen ro i kroppen heller. Läser förstrött, kollar FB lika ointresserat. Ids inte jobba med mitt eget manus. Skriver ingenting. Oroar mig för en pyramidal elräkning från husvärden som aviserat att den äntligen kommer (efter drygt ett och ett halvt år). Borde vara hemma hos mig och städa bland alla böcker. Och plocka in allt som fanns i skrubben som jag tömde innan jag for därifrån. Rörmokaren skulle kolla varifrån den otrevliga lukten kommer och behövde utrymme. Sonens tidigare rum är nu fullt av diverse…

Morrar åt fd maken, försöker bidra till bouppteckningsgörandet, skickar frågor hit och dit, väntar på svar. Somnar och vaknar. Somnar ibland om, ibland inte. Vaknar utan att riktigt vara med i världen ändå. Ser en citronfjäril och blir lite glad. Hör fåglarna som talar om att Minsann (katt) är i antågande. Rösti (hund) ligger bakom stolen, ska snart ut och gå en vända. Oroar mig för honom också, hans ben vill inte riktigt som de ska – han börjar bli gammal och stel i lederna. Kan dock fortfarande springa både fort och långt när han någon gång smitit över skogen (och återfunnits per bil).

Har röstat.