beskrivarblogg

David Grossman, israelisk författare till ”På flykt från ett sorgebud” och ”Fallen ur tiden”.

I dagens DN skriver Maria Schottenius om böckerna och författaren. Just orden ”fallen ur tiden” pratar med mig. Min son är också fallen ur tiden. Varken hans tid eller han finns längre. Grossmans son var israelisk soldat och dödades i krig. Min son var pappa till min sondotter och utkämpade sitt eget krig när han förolyckades. Ingen vet om han skulle ha stupat i det kriget. Nu dog han ändå. Han är fallen ur tiden.

Datorn i knät i hyfsat lä bakom en hög med grovsopor täckta av gamla takplåter och en hopfällbar sk gästsäng som ingen någonsin kunnat sova i. Högen väntar på bortforsling. Först ska alltihop nerför backen till infarten, sedan upp på ett släp (som måste lånas), och därefter till avfallshanteringen. Den nya anläggningen i relativ närhet till sommarhuset blir klar ”i höst”, vad nu det innebär.

Lä är just nu nyckelordet. Kraftig vind även idag, och i skuggan känns det fleecekyligt. I solen skönt.

Jag låter mig hela tiden störas av den skrynkliga kvinna som speglas i datorskärmen. Ansiktet är räfflat, har det blivit så de senaste månaderna? Hon har gått ner lite i vikt, förmodligen är det de kilona som låtit räfflorna bli så påtagliga. Det gäller att skriva så att skärmen fylls med ord. Då syns inte spegelbilden lika bra.

Ljudet av vinden är mäktigt, den viner mellan träden i skogen där huset ligger och jag sitter. Det enda som fattas mig (av natur-ligt slag) är havet. Jag får en skymt senare idag när jag hämtar grannfrun vid Sollenkroka brygga, även om havet där är tämjt och bebyggt med bryggor och annat. ”Alltid smakar det lite fågel”, ett mammauttryck som möjligen är begripligt även för andra än hennes döttrar.

Apropå skrynklor – såg en bild på Stellan Skarsgård i tidningen. Han såg väldigt slät ut i ansiktet – har han fixat det på amerikanskt vis? Eller handlar det om min rynkfixering?

Jag pratar i huvudet med sonen min. Talar om att hans dotter och fd hustru på måndag ska välja ut en fin gravplats och titta på gravsten. Snart kan vi få göra det sista för dig, sätta ner din aska i jorden. För ögonblicket finns du bland många andra på Råcksta krematorium. Känns bättre att ändå ha dig i Sundbyberg, nära Lötsjön och nära allt du växte upp med. Härute på landet hade varit ett alternativ, men väl långt för din dotter att komma och prata med dig. Nu kan hon göra det så länge hon själv bor nära. Det är så hon vill ha det.

Du kanske inte vet att du och jag pratar med varandra, varje dag. Mera än vi gjorde när du kunde svara. Det är enklare nu, jag står för hela konversationen. Du kan varken protestera eller hålla med. Inte blir du heller irriterad eller tycker att jag är tjatig, eller att jag inte borde lägga mig i hur du lever ditt liv. Du lever det inte längre. Och morsors tjat har aldrig hjälpt någon att ändra någonting. Tror jag. Tror också att du vet (hur det nu går till) att jag och vi alla älskar dig och saknar dig. Du visste det när du levde.

Just nu hörs en skogsduva mycket nära. Högt och tydligt. Kanske är det du som talar om att du hör mig. Jag är fri att tro vad jag vill. De senaste dagarna har du varit här på många olika sätt. För mig är det inte det minsta orimligt att du återkommer som (manlig) duva, även om du själv antagligen skulle skratta åt mina tankar.  Naturen med allt dess innehåll var viktigt i ditt liv.

Nu har du fått mina tårar att rinna. Din yngste bror (45 år ung) undrar om vi ska åka till affären, han vill köpa Fantomen… Vi ska inte åka till affären idag, han får vänta med läsningen. Eftersom han har med sig ett 20-tal böcker (och här finns flera bokhyllor fulla) lär han inte sakna läsning. Äldste sonen jobbar någonstans, kram på er alla mina söner.

Annika Bengtsson skriver en bok som heter ”Sorgebägare” – en suverän titel. Ordet är så fullt av innehåll, sorg och kraft – för mig åtminstone, och förmodligen för Annika. Den boken vill jag läsa när den kommer i höst. En stark bok, tror jag, bra som Annikas övriga böcker. Kolla på ditt bibliotek, om de inte har hennes böcker be dem köpa in några eller alla. (Mellan raderna, Kråkprinsessan, Glömskelunden är några titlar, Grims förlag.)

På min blogg tar jag mig friheten att göra obehärskad reklam för böcker och författare jag gillar.

Min egen bok ropar på mig emellanåt, men nästan ohörbart. Jag tar ett tag, stryker rader och stycken, och lägger den åt sidan igen. Det går långsamt, men någon liten rörelse finns där. Liten.

Ungefär som livet i övrigt, det har gått i stå. Kanske är det något att vara tacksam för, ingen dramatik just nu. Mest småttiga bestyr, som att komma ihåg att köpa timjan och hundmat. Bestämma vad som ska ätas till middag. Överväga att ta på sig en tröja med långa ärmar, vinden är faktiskt sval. Vägrar säga kall. Än är det sommar. En väldigt särskild sommar.

Tre månader, en sommar har gått. Fort och långsamt, flera tidsrymder i en och samma. Och hela tiden, all tid, är du död.

Jag skyller min o-lust inför skrivandet på dig. Det är inte olust, men just heller ingen lust att skriva. Orden får letas efter, dras fram och tvekas ner på skärmen. Inget flöde precis. Varje morgon vaknar jag och påminner mig. Ibland med gråten nära, ibland med total oförståelse. Hur gick det till? Hur kan en av mina söner vara död? Jo, jag tror att jag vet vad som hände, men det är ändå obegripligt, det går nästan att glömma bort. Åtminstone ett ögonblick.

Jag försöker ta mig ur de förlamande tankarna, borstar din hund, bor hos fd maken och städar hans hus, tvättar, lagar mat, distraherar mig. Och du är där som en både välkommen och ovälkommen närvaro. Det ovälkomna handlar om att jag skulle vilja vara ifred en stund från tankarna på dig, vila ett tag, ensam. Jag får för mig att det är du som kommer bort över stigen när några grenar rör sig i ögonvrån. Jag trängs med dina fiskespön och verktyg, försöker få ordning i diverse kaos av skruv- och mutterkaraktär. Din målarjacka får hänga kvar på en krok vid ytterdörren. Huset du renoverade ska få nya sängar nästa vecka, och fönsterlisterna ska målas en gång till. Du är här, fast inte.

Jag är också här, fast inte emellanåt. Kanske är det sorg som gör det den ska, låter tiden gå och någon sorts läkande komma. Kanske är det min egen död som är så mycket närmare nu, när du är borta, sonen min.

Vind bakom ryggen. Mitt i skogen fläktar det skönt, sitter i solen och temperaturen är lagom, nu när klockan snart är 6 på eftermiddagen. Tänker på branden i Västmanland, nära de trakter där jag och min älskade bodde några år. Den gården finns kvar, många andra är borta.

Jag är på landet hos fd maken, Mats (och övriga söners) pappa, yngste sonen är också här. Eller nere vid insjön och tar ett dopp just nu. Försöker skriva, men inser (talar om för mig) att jag behöver mera ensamhet för att det ska fungera. Borstar Rösti, Mats hund, en vända till i stället, han fäller varje dag mängder av sin tjocka sibiriska päls. Minsann, katt, är annanstans.

Han som tidigare var mannen min är på sjukhus. Kanske är det inget överhängande, kanske är det hans mediciner som ställt till det. Glad att han är där han kan tas omhand. Han har tråkigt. Vi har pratat med varandra varje dag sedan i början på veckan när han ringde och kanske skulle åka in. Åk, sade jag.

Parallellt har fd maken och jag varit på Ikea och beställt sängar mm till det ”lillhus” som Mats rustade upp. Leverans om en dryg vecka.

Sonen min, det gör ont att du inte är med oss, fysiskt. På fredag fyller din dotter år och du fattas då också. Någon frågade mig häromdagen om Rösti verkar vänta på dig. Jag svarade nej. Vet inte, tror kanske inte, hoppas inte. Han verkar vid gott mod, äter och gör det han ska. Just nu sträcker han upp nosen i vinden och ser tämligen extatisk ut. Vikande värme gillar han. Liv i alla former fortgår utan dig, min son. Och du finns överallt härute, i vedboden, på den nya altanen vid lilla huset, i rådjurssmåbitarna i frysen som jag idag kokat till hundmat. I matborden till rådjuren som nu får stå tomma nedanför husen. I all veden. Överallt, all tid.

Jag läser en väns ord om sin mors död, äntligen. Hur han kanske kan försonas med det som var svårt när modern levde och inte var som han önskat att hon skulle vara. Lättnaden som nästan är plågsam, och sorgen. Samtidigt.  Jag förstår vad han pratar om. Känner igen både sorg och lättnad. Min lättnad handlar om den frid jag bestämt mig för att du har nu. För egen del är jag konstant omtumlad, bokstavligt talat kastad mellan klentrogenhet och klarsynthet. Och ledsen, så ledsen.

Facebook är fullt av citat från alla möjliga källor. Ett nyss sade ungefärligen ”om du inte skriver den där boken du ska skriva, brakar alltihop”. Världen (min värld) går sönder, om inte. Ibland känns det så, och så tappar jag kraften eller vad det nu är som ska till för att skrivandet ska bli lite färdigare. Jag kör en tvättmaskin i stället. Det behövs ju också, eller hur?

Mitt största problem med skrivandet är att jag faktiskt hävdar att jag inte vet vad jag ska skriva. Trots att jag vet det någonstans långt borta, långt därinne, längst in under allt annat, gömt och glömt. Där finns ett liv, mitt liv. Inte märkvärdigt på något sätt, även om jag ibland tyckt att det varit och är märkligt.

Varför kommer jag just nu ihåg Kerstin Thorvalls wienerbröd, de där som inte fick ätas förrän de var åtminstone två dagar gamla. Annat vore syndigt (gott). Kanske för att hon skrev om sex och kärlek och otro och att vara en gammal kvinna utan intresse för de unga män hon möjligen var intresserad av. Läste någonstans att hon antyddes ha åkt till Cuba för att köpa sex. Jag trodde hon åkte för att dansa, och för att leva, en stund i det som kallas liv. Senare blev det rullator och hemtjänst även för henne, tills döden kom som en befriare. http://www.svd.se/kultur/thorvalls-sista-önskan  – här kan den som vill läsa mera om en stark och svag och levande, numera död kvinna.

Nå, där är jag inte ännu, inte i något avseende. Jag vill förvisso ha kärlek och sex, men kan inte tänka mig att uppfostra yngre män i hanteringen av äldre kvinns. Dansa gillar jag, gärna ensam. Åka till Cuba lockar inte mer än vilken annan resa bort som helst. För bort vill jag, se annat, förstå eller inte förstå något som jag inte vet någonting om. Uppleva annan natur. Bort för att andas, bort för att inte bry mig om någon annan än mig själv. Ingen tvätt (nåja), ingen städning, inga blommor att vattna, eller listor att handla, eller mat att planera och laga. Inte för att det är så betungande här och nu heller, men det är. Det jag eftersträvar är ett tillstånd där jag bara skriver, och kan inte annat.

En får skrivförbud på grund av hundbett, en annan tar paus i manusarbetet och åker på utflykt, en tredje har nu redigerat färdigt för slutlig (?) lektörsläsning. Några av alla dessa skrivande människor som verkligen skriver. Manus till riktiga böcker, som har förlag eller ger ut själva, som gör färdigt…

Här sitter en som inte får till det, som inte gör färdigt, som inte ids läsa sina egna texter igen och ändra och ta bort, som inte gör just någonting för närvarande. Någonting som har med skrivande att göra menar jag.

En massa andra någonting gör jag, borstar hunden, matar katten, gör rent i kylskåpet och diskar alla hyllor. Dammsuger. Torkar köksgolvet, fixar fika, duschar. Trasslar ut hunden när han lyckats få koppel och löplina runt en tall och vägrar backa på egen hand. Roas av hur hund och katt hela tiden har koll på varandra, men annars inte bryr sig.

Jag har inte läst mina egna texter på länge. Orken försvann någon gång i våras, kanske tillsammans med kärleken, i mars. Den förblev borta när Mats dog i maj, då var det slut med all sorts ork. Och den har inte hittat hit igen, men lite skrivlust har faktiskt infunnit sig de senaste dagarna. Jag skriver av pur envishet, det som kommer ner på skärmen tuggar jag fram, inget går lätt och självklart. För mycket har hänt, jag har ingen karta jag känner igen längre. Ingen riktning, inget mål utöver att ha fungerat någotsånär en dag till när kvällen kommer.

Jag surrar av alla sorters känslor – ilska, sorg, självömkan, tacksamhet, glädje, irritation över småsaker, ångest över krig i omvärlden. Stort och smått, personligt och allmängiltigt i en enda salig blandning (varför den nu skulle vara salig, kommer uttrycket av att alla sorter blir saliga på sin tro, eller vad?).

Läser om hur Nora Roberts skapar en roman på 45 arbetsdagar, disciplinerat, men utan särdeles research om jag begrep det hela. Hon åker inte ens till Montana när hon skriver om Montana. Eftersom hon säljer otroligt bra blir timpengen förmodligen mycket acceptabel…

Svenska författare diskuterar om man kan leva på att ge ut e-böcker. Jag undrar om de flesta svenska författare alls kan leva på att ge ut böcker, om de kan få förlag att ge ut deras böcker, om de själva kan ge ut sina böcker. Tror att många skriver för att de vill och måste. Inte för att leva på skrivandet. Kul för de som kan det.

Ibland kan jag säga mig att svenska är ett så litet språk, det förstås av få människor relativt sett, och läses förmodligen av ännu färre. Så varför skriva på svenska. För att det är det enda språk som är mitt, för att det är där jag kan bli så exakt nyanserad som jag vill vara, för att jag inte behärskar t ex engelska som en infödd. Än mindre franska och andra sk främmande språk.

Jag har inte kravet att jag ska kunna leva på att författa och ge ut böcker. Men jag vill gärna att många läser det jag skriver. Det lär inte bli så, så länge som bloggen är det mitt enda medium, vid sidan av Facebook. Eftersom jag är pensionär överlever jag utan att mina skriverier inbringar någonting. Men det skulle glädja mig mycket om jag ibland tjänade någonting på det jag skriver.

För att det ska ha ens en teoretisk chans måste jag släppa ut mina ord i friheten, ut på marknaden som redan är fylld av andra skrivande människors berättelser. Jag måste dit och tala om att jag också finns, att mina tankar är satta på pränt och kanske läsvärda, av andra än min kära syster och några trogna läsare. Jag måste skriva och ge mig hän, strunta i min egen kritiska röst som säger att ”vad håller du på med”? Den där inre rösten som hela livet varit och är så stark att den får alla andra röster att bli svaga och nästan ohörbara.

Och just nu finns där ytterligare en inre röst som säger åt mig att inte skriva alls, att jag behöver sörja i stället. Vara ledsen, gråta och klaga. En av mina söner är död. Gråterskor fanns förr i vissa kulturer, tror inte de var svenska. När jag var i Frankrike för flera år sedan och just hade läst om terrordåd i Israel med lemlästade människor – och ställdes inför utmaningen att ensam sjunga länge inför några andra i en grupp. Då blev det småningom, efter alla svenska psalmer och barnvisor som jag kunde komma på, en klagovisa. Mitt språk var ingens och allas, mina tårar och tårarna hos de som lyssnade var allas våra tårar. Då kunde jag uttrycka sorgen, skräcken, uppgivenheten, det slutgiltiga i döendet. Nu kan jag det inte. Ännu.

Några skrivförståsigpåare på Facebook hävdar att det är svårare (än vad?) att skriva i presens, och jag-form. Är det sant även för mig? Vet inte, måste undersökas.

Jag sitter här efter en middag bestående av matjessill, gräddfil, skivad rödlök och grovt danskt rågbröd. Gott. Jag (igen) är mätt och belåten, och förstås varm. Katten är på vift någonstans, eller ligger förmodligen alldeles utslagen i skuggan kanske under vedboden. Hunden har gått in i den relativa svalkan i huset, jag njuter i de vindkårar som passerar medan solen förflyttar sig västerut.

Det är svårt att skriva över huvud taget. Kan nog inte säga att jag tycker presens och jag-form är svårare än annat.

Jag har det som vill skrivas i mig, men det är för otydligt och talar hittills med för små bokstäver för att jag ska förstå och förmå förmedla. När jag försöker läsa blir jag fort uttråkad. Idag har jag strukit gardinerna jag tidigare tvättat och hängt upp dem. Snart är allt akut genomplockat och avklarat, vad ska jag då ta mig till när jag inte kan skriva? Äldste sonen har varit här idag och tagit hand om sådant som hör jakt till, och tidigare var Mats saker. Nu är hans lilla hus i det närmaste tomt. Vi behöver skaffa två nya sängar dit, men vem orkar åka till Ikea i den här värmen. Av gammal vana talar jag om ”vi”, när det egentligen handlar om att det är Mats pappa som ska skaffa sängarna. Husen är numera hans, inte mina.

Mitt i sommaren och solen och den tropiska värmen oroar jag mig för mörk höst och vinter. Oroar är kanske att ta i, men vill inte. Inser inte hur det ska fungera för min fd man att vara härute så länge som han kanske vill, om jag inte vill vara här. Och hur ska det bli till vintern? Visserligen kan han alldeles utmärkt bo ensam i Sundbyberg, men om han vill åka någonstans behöver han ha någon som kan köra hans bil. Jag är en usel vinterbilförare, har alltid varit.  Snacka om att ta ut bekymren i förväg, denna otroligt varma julikväll…

Jag kanske också inser att sorg och elände kommer att hinna ikapp mig någonstans. Vill inte bli upphunnen. Vill inte bli så ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vill inte. Vill skriva, vill vara annanstans med bara mig som sällskap. Vill inte ha krav som jag vet med mig att jag bör leva upp till. Inte ens mina egna. Vill nog bara vara liten och ynklig och tas om hand av någon därtill lämpad människa. Förmodligen är det därför jag sätter igång att storgråta så snart jag träffar bästa vännen och kramar henne.

De här två struntar i alla bokstäver, oavsett form. De försöker enbart bestämma sig för att det är ganska OK att vara så här nära varandra.