beskrivarblogg

Jag är tacksam. Alla ni som på olika sätt hör av er betyder mycket mer än ni kanske kan föreställa er. Pia, som häromdagen berättade att hon tänkt på mig – den tanken gjorde mig varm och rörd. Ni andra som talar om att ni är glada att jag skriver, igen. Ulrica i Frankrike som delar med sig av sina upplevelser av sorg och överlevnad. Alla – det spelar ingen roll vad ni säger eller skriver. Jag vet att ni finns där, och jag är tacksam.

Läser om Joan Didion´s ”Ett år av magiskt tänkande”, med andra ögon än de som läste första gången.

För precis ett år sedan dog en ung kvinna, dotter till vänner. Idag är de med mig i mina tankar. Det är fortfarande overkligt – och förfärligt verkligt – att vår son är död. Att han varit död i nästan två månader. Att hans begravning blev en både glad och sorgsen stund. Att hans dotter inte har sin pappa i livet längre, och Rösti inte längre sin husse.

Det är mycket som är ”inte längre”. Det är också mycket som är nu, i morgon och nästa dag, nästa vecka. Om några månader till. Nästa år. Livet fortsätter opåverkat, lite vid sidan av känns det som. Det händer stora och mindre eländen överallt, parallellt med vårt privata. Min medvetenhet och förmåga att omfatta ens en liten del är klen, ”på” och ”av”. Närvaron sviktar.

Men jag tror, som många andra, att det hjälper (inget hjälper, det som hänt är ohjälpligt) – men det hjälper ändå, att skriva. Så jag gör det. Tror också det är dags att byta bild på bloggen…

Jag har en bloggtrogen syster, och kanske några lika trogna vänner. Varje dag kollar hon om jag skrivit något. Det är länge sedan nu. Ordfinnandet har inte infunnit sig. Gör det just inte idag heller, men jag gör väl som ofta, skriver ändå.

Häromsistens åkte jag till bästa vännen för att gråta.

Annars far jag utan styrförmåga mellan ledsnad och tomhet, tomt även på sorg. När jag pratar med mig vet jag att vår son är död, jag vet att det snart är två månader sedan han dog, jag vet att jag fortsätter leva och fortsätter äta, laga mat, städa, tvätta, skicka papper hit och dit, gå ut med hans hund som bor hos mig just nu, tänka att jag borde rensa rabatten. Jag vet att datum hävdar 29 juni, att det nog är sommar, att andra människor har semester, gläds åt någonting.

Vi (Mats pappa och jag) åker mellan hans hus på Djurö och ”mitt” hus på Addarsnäs. Mellanlandar ibland i Sundbyberg. Det fysiska livet är rörigt, det mentala är avstängt. För det mesta. ”Kriskurva” har jag intellektuellt pratat om många gånger i jobbsammanhang. Nu lever jag i den och inser hur klent orden beskriver det som händer människan i en kris. Jag förundras över att jag så gott som samtidigt är både rationell och fungerande och bryter ihop inombords.

Jag har återgått till ett liv tillsammans med min fd man. Vi försöker bistå varandra samtidigt som vi fortsätter leva de roller vi hade som gifta. Ibland irriterar vi oss båda ofantligt på den andra. Och ibland är vi tacksamma för att vi kan vara tillsammans i det här okända, sorgliga, nuvarande. Som kommer att övergå i något annat, småningom.

Just det här ögonblicket vill jag bara slippa alltihop. Skriva om historien, göra livet till en annan dröm. Och det går inte. Livet just nu är. Ett ögonblick i sänder.

Jag är tom. Alldeles tom. Tomt är ingenting. Vad kan jag göra med ingenting? Nu kan jag släppa kontrollen, som om jag hade någon att släppa. Nu har jag tvättat färdigt, städat färdigt, begravt. Och det är tomt.

Jag hävdar att jag fortfarande har tre söner. Bara att Mats är död. Det känns fortfarande som om jag faktiskt inte begriper, förstår, inser, känner att det är sant. Det är lika overkligt som för en månad sedan.

Ändå är det hans kista jag ser framför mig, det står hans namn på den lilla skylten, det är hans fotografi på kistan, hans typiska min av lätt klentrogenhet – kanske inför mina/våra val av musik och dikter. Tror han skulle tyckt om Svenarne Janssons ”Tid” och Barbro Lindgrens ”Gråt inte för att jag är död”. Musiken hade han kanske slagit dövörat till för, han var inte mycket för musik. Möjligen hade ändå Björn Skifs ”Håll mitt hjärta, håll min själ” rört vid hans hjärta och hans själ. Jag vill tro det.

En sak vet jag. Han skulle ha varit glad och kanske lite förvånad över att så många som nästan 80 människor var där med oss i kapellet igår. Alla från alla olika sammanhang ville säga sitt farväl till honom. Det hade han nog aldrig trott. Hoppas ändå att han någonstans inom sig hela livet visste att vi var många som älskade honom. Igår gav den kärleken mig talförmåga så att jag kunde säga det jag behövde till honom, och till alla som var där.

Jag är tacksam för allas deltagande, tacksam för alla gåvor till Läkare utan gränser, tacksam för alla minnen och alla möten igår. Och jag är tom idag.

I morgon går livet vidare med födelsedagsfest för äldste sonen och hans hustru, som båda just fyllt 50. Vi kommer att sakna Mats, men vi kommer också att minnas gårdagen som en ljus dag, en glädjens dag mitt i sorgen. Och vi kommer att glädjas åt alla levande människor omkring oss.

Det här vill jag säga till, och om, vår son idag vid hans begravning. Vad jag kommer att säga är förmodligen en annan sak…

Jag är Mats mamma. Just i det här ögonblicket är jag glad. Glad och djupt tacksam över att ni alla valt att vara här med oss idag. Vi kommer att ha svårt att tacka er allihop personligen, så jag gör det nu, så här. Tack.

Alla vi som är här har våra egna minnen av Mats, många goda minnen och andra som inte är lika goda. Jag vill att vi ska minnas hela Mats.

Han var en älskad och kärleksfull, stolt pappa till Sofia, han var en god och lojal son och bror, han var vänfast och en duktig yrkesman, hängiven jägare och fiskare, husse till sin älskade Rösti. Länge var Sofias mamma Teija vid Mats sida, ett starkt stöd privat och i jobbet.

Många människor älskade honom och ville honom väl. Han bodde de senaste två åren tillsammans med sin pappa på landet, på Djurö, där han helst ville vara. De behövde varandra, och de kunde hjälpa varandra.

Mats renoverade lillhuset, han såg till att det gjordes en ny uppfart till huset, han gömde den fula nya avloppstanken längs uppfarten under ett lager av mossa. Han jobbade hos olika vänner som behövde hans hantverk. Och han var den skickligaste jag någonsin sett filea en abborre, eller stå i mitt kök och skapa en mjärde av en rulle trådsnät.

Mats var också alkoholist.

Hans liv de senaste åren var många gånger svårt och tungt. Ingen av alla vi som älskade Mats kunde beskydda honom eller hjälpa honom, vi kunde bara önska att han skulle hitta sin egen väg ur sjukdom, ångest och ensamhet. Ingen av oss vet vad som kunde ha hänt i hans liv, om inte döden tagit honom därute på landet, en måndag för en månad sedan. Han var på någon sorts väg, hade kontakt med kommunens beroendegrupp och kontaktpersoner där.

Jag vet att några reagerade på dödsbudet med frågan ”har han tagit livet av sig”. Det gjorde han inte. Han ville leva, också när det var så gott som outhärdligt att fortsätta. Om inte för annat, så för kärleken till sin dotter Sofia. Vi pratade om detta, han var väldigt klar över att han aldrig ville ta sitt liv. Det som hände var en olycka. Ingenting annat. Olyckan tog Mats ifrån oss – men jag tror att han finns kvar hos oss, hela Mats, så länge vi minns honom.

Jag lånar några ord av en skrivande vän, som beskriver var Mats är för mig just nu, han är ”inte fjärran, men bortom nära”. Där finns han så länge vi finns. Mats är fortfarande Sofias pappa, Eriks och Anders bror. Jan och jag har fortfarande tre söner.

Mats är fri nu. Vi minns honom med kärlek och glädje, tacksamma för att han var med oss tills hans liv tog slut.

Varje natt försöker jag komma ihåg det jag tänkt säga om Mats när han begravs, på torsdag. Och varje natt minns jag just ingenting. Bara inledningen där jag talar om hur faktiskt glad jag är och hur djupt tacksam för alla som valt att vara med oss den här dagen…

Vi vaknar tidigt, Mats pappa varje morgon vid 4-tiden, jag vid 6. Hittills har jag sysselsatt mig med att tvätta och städa, snart är det klart. Kan inte skriva. Tomt. Och ändå ett ständigt ogripbart surr i hjärnan. Tisdag idag.

La vida es sueño – livet en dröm – är en fras som följt mig genom livet. Ursprunget är litteratur från 1635, av Calderon.

Det är ord som återkommit i mitt huvud, ofta. Nu lever jag dem. Livet är en dröm just nu, inte en mardröm, inte en ljuvlig dröm, enbart en dröm. Icke-verklighet. Flytande, tom och samtidigt tung, ogripbar och absurd, omöjlig att förstå. Bara finnas i medan tiden går. Före och efter. Tre veckor idag.

Vi andas, äter, sover, gråter, pratar, drömmer, fattar beslut. Två hundar håller oss kvar i verkligheten. De ska ha mat, de ska gå ut.

Minsann hoppade ut genom sovrumsfönstret i morse, tror vi. Hon är inte i sovrummet. Och hon lär inte komma fram så länge hon hör Rossi fara runt här inne. Mats hund Rösti bryr sig inte om katter, han är gammal och klok.

”Frihet och fri vilja är att vara sin egen orsak, att frigöra sig från förutbestämningar och från verkligheten…”.

”Människans frihet består i att hon kan föreställa sig att hon inte måste vilja det hon vill, att hon skulle kunna mer än vad hon kan, det vill säga i att föreställa sig att hennes liv och den verklighet hon lever i inte nödvändigtvis behöver vara som de är och har blivit.” Frihet är inte att kunna göra vad man vill och har lust till, även om det kan ge en känsla av frihet.

Jag läser en bok jag vill läsa många gånger. Just nu kan jag inte följa alla resonemang, kanske kan jag det aldrig. Men Björn Larssons bok känns viktig, bara detta att ”vara sin egen orsak” gör att jag vill något. Vet ännu inte vad. Min parallella verklighet är sådan nu att den inte går att vilja bort, den är som den är och kommer att vara länge föreställer jag mig. Men inte all tid, inte all min tid.

Jag har lånat boken, men för första gången på länge är det en bok jag vill äga. Gavs ut på Norstedts 2013. Han skriver om livet, om kärleken och om frihet och passion, och svårigheterna som de ibland oförenliga kraven på livet kolliderar. Framför allt handlar boken om att vara så klar över sig själv och man verkligen och mycket konkret är sin egen orsak.

Varje dag talar jag om för mig att Mats är död. Han är död, och jag tappar bort det någonstans där jag aldrig varit tidigare. Det spelar ingen roll om jag säger det högt, eller bara inom mig. Jag kan inte riktigt omfatta det jag säger, vill förmodligen inte – och vet att det är så. Det är sant.

Om nätterna sover jag bredvid Mats pappa, jag hör hans gråt som han inte minns på morgonen. Mina tårar rinner tyst. Än så länge. De ryms inte riktigt just nu. Jag vaknar och går ut med hundarna, ger dem mat, äter den frukost Jan gjort i ordning, läser lite, går ut igen, läser lite igen. Pratar med de som ringer, yngste sonen och en svåger som också mist sin son. Skriver inte mer än så här. Dagen går. Och småningom natten också, ett dygn till.

Det småregnar därute. Båda hundarna sover, är inte särskilt intresserade av att gå ut igen, ännu. Minsann är instängd i sovrummet. Mitt emot mig vid köksbordet sitter Mats (och Eriks och Anders) pappa och försöker läsa, iklädd morgonrock. Han har inte orkat klä på sig ännu. Vedspisen sprakar, och ger värme. Livet är tungt idag, vi tappar taget om det allt emellanåt.

Jag är tacksam för goda vänner som hör av sig på olika sätt, människors omtanke och deltagande är gott. Just nu pratar jag inte med någon sorts gud, har pratat färdigt för ögonblicket.

Om två veckor begraver vi Mats. Jag försöker glädjas åt allt som var fint hos vår son, allt som gjorde honom till den man och människa han var. Jag minns också det som var tungt och svårt, för honom och för oss som älskade honom. Nu är den kampen över för hans del, och jag inbillar mig att han fått ro.

Den ljusa, som kikar på mig, är Rossi, Eriks hund.

Framför honom ligger Rösti, Mats hund. Båda hjälper oss just nu få dagarna att gå – en vecka är de här, sedan kommer Rossis husse och familj hem igen. Och Rösti bor där tills vidare…

Mats är inte där, och han är inte här, Han är ”inte fjärran, men bortom nära” – tack Svenarne.