beskrivarblogg

Procenttal, valfläsk, allianser hit och dit, röstkorten ligger här och väntar på att vi ska förhandsrösta. I ett val där inga ”bra” alternativ finns. Experter och politiker pratar och pratar. Jag lyssnar inte längre.

Ett ord som blivit vanligare på sistone är t ex ”normalisering”. Det mesta tycks kunna normaliseras – men det är tämligen svårt att begripa vad som är den jämförelse gentemot vilken något normaliseras. Hur går det till när nazister och rasister och andra –ister blir salongsfähiga? Vem gör dem lämpliga som riksdagspersoner och påverkare i vårt samhälle? Och vad?

Andra ord som står mig upp i halsen är ”jobb, skola, omsorg” – den ena politikern lovar x tusen nya jobb, framför allt till unga. Den andra hävdar att allt ju blivit så mycket bättre för alla de senaste åren, trots alla svårigheter ligger Sverige på topp i Europa. Till bilden hör att stora delar av övriga Europa går igenom ett stålbad i högre grad än Sverige upplevt…

Däremot tycks man ha glömt bort att fokusera på svaga grupper som äldre, sjuka, utförsäkrade, ensamstående föräldrar, invandrartäta bostadsområdens ungdomar. De är visserligen många, men bidrar kanske inte (längre, eller än) till ekonomin i landet. En rullstolsbunden kvinna fann sig föranlåten att tigga utanför butiken i Göteborg (?) – och hon var inte ens rom, de har ju annars i debatten givits ensamrätt till tiggande.

Jag minns att jag för inte alltför länge sedan blev förskräckt när jag insåg att det även i Sverige, i Stockholm t ex, fanns hemlösa som satt i centrum med en usel pappskylt som vädjade till de förbipasserande. Då hade jag enbart sett detta i San Fransisco och kunna få mig att tro att det var ett amerikanskt fenomen. De som inte hade eller har något socialförsäkringssystem som vi i Sverige – hade, då. Nu vet jag inte vad vi har – men de som utförsäkras från Försäkringskassan efter många gånger tveksam handläggning, de vet.

Det här är första gången det känns otäckt att rösta. Eller låta bli att rösta. Det här valet är det första jag upplever som gör mig rädd att onda krafter ska bli ännu starkare än de redan är. Ännu mera normaliserade. Nazister och fascister var normaliserade på 40-talet, även i Sverige. Bevare oss för en upprepning av det som hände i Europa då.

Läser i Brain Picking´s Weekly att författare skriver mera och bättre (kanske) om de har lite rutiner i samband med skrivandet. Bestämda tider för skrivstart, skrivtid, plats och relativ ostördhet tycks vara det som gör susen. Varifrån kommer för övrigt ett uttryck som ”gör susen”?

Jag vet bara att jag inte skriver särdeles mycket eller ofta just nu, bra ska vi bara inte tala om. Syrran tycker med all rätt att det är glest på bloggen.

Jag går vilse i svampskogen i stället, det tar några timmar. Och jag dammsuger hund och hus, funderar på middagsmat, lagar middagsmat, far hem till mitt någon dag i veckan och tillbaka till huset på landet där fd make, hund och katt finns. Jag är överallt och ingenstans. Emellanåt tappar jag all energi, vaknar vid halv 4-tiden på morgonen och kan inte somna om förrän fram emot 8. Sover tungt och drömmer konstigt. Vaknar ovaken. Känner mig splittrad, delad i flera och ingen är särskilt närvarande.

Har dessutom träffat fd mannen min ett par gånger de senaste veckorna. Minskar inte min känsla av overklighet och gör mig inte klarare över vem eller var jag är. Just nu. Ett förhoppningsvis övergående konstifikt stadium. Den 18 september är det urnnedsättning för sonen. Det känns nästan värre än inför begravningen, jag känner mig skörare nu.

Nu famlar jag och kanske svamlar jag.

I ett par dagar har jag varit lättrörd, nästangråtit för ingenting. Och ibland för någonting. Sonen som fattas oss är i fokus, hela tiden. Vi har pratat och kommit ihåg honom på landet tillsammans med grannar, andra sonen och hans hustru. Och jag vill både lyssna och inte höra, både veta och inte veta. Det är inte många av de minnena jag delar, och kanske är det alldeles som det ska. Mammor ska inte veta allt. Någonsin.

Äldsta sonen har jobbat, gjort färdigt sådant hans bror inte hann. Det är fint. Och jag vill gråta.

Åt kräftor i veckan, tillsammans med yngste sonen och mannen som tidigare kallades ”mannen min”. Det var gott, och jag uppskattade att även sonen var inviterad. Åkte tillbaka till fd mannen och landet dagen därefter och undrade vad livet egentligen handlar om.

Idag pratade jag med mannen med kräftorna, han talade om hur han mådde eftersom jag frågade. Prat, prat. Jag talade om att jag mådde bra, och att det var kul att han frågade. Eftersom han inte frågade. Och jag inte mår bra.

David Grossman, israelisk författare till ”På flykt från ett sorgebud” och ”Fallen ur tiden”.

I dagens DN skriver Maria Schottenius om böckerna och författaren. Just orden ”fallen ur tiden” pratar med mig. Min son är också fallen ur tiden. Varken hans tid eller han finns längre. Grossmans son var israelisk soldat och dödades i krig. Min son var pappa till min sondotter och utkämpade sitt eget krig när han förolyckades. Ingen vet om han skulle ha stupat i det kriget. Nu dog han ändå. Han är fallen ur tiden.

Datorn i knät i hyfsat lä bakom en hög med grovsopor täckta av gamla takplåter och en hopfällbar sk gästsäng som ingen någonsin kunnat sova i. Högen väntar på bortforsling. Först ska alltihop nerför backen till infarten, sedan upp på ett släp (som måste lånas), och därefter till avfallshanteringen. Den nya anläggningen i relativ närhet till sommarhuset blir klar ”i höst”, vad nu det innebär.

Lä är just nu nyckelordet. Kraftig vind även idag, och i skuggan känns det fleecekyligt. I solen skönt.

Jag låter mig hela tiden störas av den skrynkliga kvinna som speglas i datorskärmen. Ansiktet är räfflat, har det blivit så de senaste månaderna? Hon har gått ner lite i vikt, förmodligen är det de kilona som låtit räfflorna bli så påtagliga. Det gäller att skriva så att skärmen fylls med ord. Då syns inte spegelbilden lika bra.

Ljudet av vinden är mäktigt, den viner mellan träden i skogen där huset ligger och jag sitter. Det enda som fattas mig (av natur-ligt slag) är havet. Jag får en skymt senare idag när jag hämtar grannfrun vid Sollenkroka brygga, även om havet där är tämjt och bebyggt med bryggor och annat. ”Alltid smakar det lite fågel”, ett mammauttryck som möjligen är begripligt även för andra än hennes döttrar.

Apropå skrynklor – såg en bild på Stellan Skarsgård i tidningen. Han såg väldigt slät ut i ansiktet – har han fixat det på amerikanskt vis? Eller handlar det om min rynkfixering?

Jag pratar i huvudet med sonen min. Talar om att hans dotter och fd hustru på måndag ska välja ut en fin gravplats och titta på gravsten. Snart kan vi få göra det sista för dig, sätta ner din aska i jorden. För ögonblicket finns du bland många andra på Råcksta krematorium. Känns bättre att ändå ha dig i Sundbyberg, nära Lötsjön och nära allt du växte upp med. Härute på landet hade varit ett alternativ, men väl långt för din dotter att komma och prata med dig. Nu kan hon göra det så länge hon själv bor nära. Det är så hon vill ha det.

Du kanske inte vet att du och jag pratar med varandra, varje dag. Mera än vi gjorde när du kunde svara. Det är enklare nu, jag står för hela konversationen. Du kan varken protestera eller hålla med. Inte blir du heller irriterad eller tycker att jag är tjatig, eller att jag inte borde lägga mig i hur du lever ditt liv. Du lever det inte längre. Och morsors tjat har aldrig hjälpt någon att ändra någonting. Tror jag. Tror också att du vet (hur det nu går till) att jag och vi alla älskar dig och saknar dig. Du visste det när du levde.

Just nu hörs en skogsduva mycket nära. Högt och tydligt. Kanske är det du som talar om att du hör mig. Jag är fri att tro vad jag vill. De senaste dagarna har du varit här på många olika sätt. För mig är det inte det minsta orimligt att du återkommer som (manlig) duva, även om du själv antagligen skulle skratta åt mina tankar.  Naturen med allt dess innehåll var viktigt i ditt liv.

Nu har du fått mina tårar att rinna. Din yngste bror (45 år ung) undrar om vi ska åka till affären, han vill köpa Fantomen… Vi ska inte åka till affären idag, han får vänta med läsningen. Eftersom han har med sig ett 20-tal böcker (och här finns flera bokhyllor fulla) lär han inte sakna läsning. Äldste sonen jobbar någonstans, kram på er alla mina söner.

Annika Bengtsson skriver en bok som heter ”Sorgebägare” – en suverän titel. Ordet är så fullt av innehåll, sorg och kraft – för mig åtminstone, och förmodligen för Annika. Den boken vill jag läsa när den kommer i höst. En stark bok, tror jag, bra som Annikas övriga böcker. Kolla på ditt bibliotek, om de inte har hennes böcker be dem köpa in några eller alla. (Mellan raderna, Kråkprinsessan, Glömskelunden är några titlar, Grims förlag.)

På min blogg tar jag mig friheten att göra obehärskad reklam för böcker och författare jag gillar.

Min egen bok ropar på mig emellanåt, men nästan ohörbart. Jag tar ett tag, stryker rader och stycken, och lägger den åt sidan igen. Det går långsamt, men någon liten rörelse finns där. Liten.

Ungefär som livet i övrigt, det har gått i stå. Kanske är det något att vara tacksam för, ingen dramatik just nu. Mest småttiga bestyr, som att komma ihåg att köpa timjan och hundmat. Bestämma vad som ska ätas till middag. Överväga att ta på sig en tröja med långa ärmar, vinden är faktiskt sval. Vägrar säga kall. Än är det sommar. En väldigt särskild sommar.

Tre månader, en sommar har gått. Fort och långsamt, flera tidsrymder i en och samma. Och hela tiden, all tid, är du död.

Jag skyller min o-lust inför skrivandet på dig. Det är inte olust, men just heller ingen lust att skriva. Orden får letas efter, dras fram och tvekas ner på skärmen. Inget flöde precis. Varje morgon vaknar jag och påminner mig. Ibland med gråten nära, ibland med total oförståelse. Hur gick det till? Hur kan en av mina söner vara död? Jo, jag tror att jag vet vad som hände, men det är ändå obegripligt, det går nästan att glömma bort. Åtminstone ett ögonblick.

Jag försöker ta mig ur de förlamande tankarna, borstar din hund, bor hos fd maken och städar hans hus, tvättar, lagar mat, distraherar mig. Och du är där som en både välkommen och ovälkommen närvaro. Det ovälkomna handlar om att jag skulle vilja vara ifred en stund från tankarna på dig, vila ett tag, ensam. Jag får för mig att det är du som kommer bort över stigen när några grenar rör sig i ögonvrån. Jag trängs med dina fiskespön och verktyg, försöker få ordning i diverse kaos av skruv- och mutterkaraktär. Din målarjacka får hänga kvar på en krok vid ytterdörren. Huset du renoverade ska få nya sängar nästa vecka, och fönsterlisterna ska målas en gång till. Du är här, fast inte.

Jag är också här, fast inte emellanåt. Kanske är det sorg som gör det den ska, låter tiden gå och någon sorts läkande komma. Kanske är det min egen död som är så mycket närmare nu, när du är borta, sonen min.

Vind bakom ryggen. Mitt i skogen fläktar det skönt, sitter i solen och temperaturen är lagom, nu när klockan snart är 6 på eftermiddagen. Tänker på branden i Västmanland, nära de trakter där jag och min älskade bodde några år. Den gården finns kvar, många andra är borta.

Jag är på landet hos fd maken, Mats (och övriga söners) pappa, yngste sonen är också här. Eller nere vid insjön och tar ett dopp just nu. Försöker skriva, men inser (talar om för mig) att jag behöver mera ensamhet för att det ska fungera. Borstar Rösti, Mats hund, en vända till i stället, han fäller varje dag mängder av sin tjocka sibiriska päls. Minsann, katt, är annanstans.

Han som tidigare var mannen min är på sjukhus. Kanske är det inget överhängande, kanske är det hans mediciner som ställt till det. Glad att han är där han kan tas omhand. Han har tråkigt. Vi har pratat med varandra varje dag sedan i början på veckan när han ringde och kanske skulle åka in. Åk, sade jag.

Parallellt har fd maken och jag varit på Ikea och beställt sängar mm till det ”lillhus” som Mats rustade upp. Leverans om en dryg vecka.

Sonen min, det gör ont att du inte är med oss, fysiskt. På fredag fyller din dotter år och du fattas då också. Någon frågade mig häromdagen om Rösti verkar vänta på dig. Jag svarade nej. Vet inte, tror kanske inte, hoppas inte. Han verkar vid gott mod, äter och gör det han ska. Just nu sträcker han upp nosen i vinden och ser tämligen extatisk ut. Vikande värme gillar han. Liv i alla former fortgår utan dig, min son. Och du finns överallt härute, i vedboden, på den nya altanen vid lilla huset, i rådjurssmåbitarna i frysen som jag idag kokat till hundmat. I matborden till rådjuren som nu får stå tomma nedanför husen. I all veden. Överallt, all tid.

Jag läser en väns ord om sin mors död, äntligen. Hur han kanske kan försonas med det som var svårt när modern levde och inte var som han önskat att hon skulle vara. Lättnaden som nästan är plågsam, och sorgen. Samtidigt.  Jag förstår vad han pratar om. Känner igen både sorg och lättnad. Min lättnad handlar om den frid jag bestämt mig för att du har nu. För egen del är jag konstant omtumlad, bokstavligt talat kastad mellan klentrogenhet och klarsynthet. Och ledsen, så ledsen.

Facebook är fullt av citat från alla möjliga källor. Ett nyss sade ungefärligen ”om du inte skriver den där boken du ska skriva, brakar alltihop”. Världen (min värld) går sönder, om inte. Ibland känns det så, och så tappar jag kraften eller vad det nu är som ska till för att skrivandet ska bli lite färdigare. Jag kör en tvättmaskin i stället. Det behövs ju också, eller hur?

Mitt största problem med skrivandet är att jag faktiskt hävdar att jag inte vet vad jag ska skriva. Trots att jag vet det någonstans långt borta, långt därinne, längst in under allt annat, gömt och glömt. Där finns ett liv, mitt liv. Inte märkvärdigt på något sätt, även om jag ibland tyckt att det varit och är märkligt.

Varför kommer jag just nu ihåg Kerstin Thorvalls wienerbröd, de där som inte fick ätas förrän de var åtminstone två dagar gamla. Annat vore syndigt (gott). Kanske för att hon skrev om sex och kärlek och otro och att vara en gammal kvinna utan intresse för de unga män hon möjligen var intresserad av. Läste någonstans att hon antyddes ha åkt till Cuba för att köpa sex. Jag trodde hon åkte för att dansa, och för att leva, en stund i det som kallas liv. Senare blev det rullator och hemtjänst även för henne, tills döden kom som en befriare. http://www.svd.se/kultur/thorvalls-sista-önskan  – här kan den som vill läsa mera om en stark och svag och levande, numera död kvinna.

Nå, där är jag inte ännu, inte i något avseende. Jag vill förvisso ha kärlek och sex, men kan inte tänka mig att uppfostra yngre män i hanteringen av äldre kvinns. Dansa gillar jag, gärna ensam. Åka till Cuba lockar inte mer än vilken annan resa bort som helst. För bort vill jag, se annat, förstå eller inte förstå något som jag inte vet någonting om. Uppleva annan natur. Bort för att andas, bort för att inte bry mig om någon annan än mig själv. Ingen tvätt (nåja), ingen städning, inga blommor att vattna, eller listor att handla, eller mat att planera och laga. Inte för att det är så betungande här och nu heller, men det är. Det jag eftersträvar är ett tillstånd där jag bara skriver, och kan inte annat.