beskrivarblogg

Vet inte hur många gånger jag hunnit öppna ett tomt dokument idag. Varje gång tror jag att någon liten skrivlust ska infinna sig. Det går inte så bra. Inte ens vedspisens sprakande får igång mig.

Just nu blåser små isbitar från träden. Tur att jag har ved inne och slipper gå ut. Krokusarna fryser och har dragit ihop sig. Småfåglarna håller sig annanstans idag, de behöver nog spara på energin i det här vädret.

Mitt högeröga gråter fortfarande, efter att jag gnuggade det i natt. I övrigt är jag rastlös, har inte lust att ta mig för någonting, och heller inte lust att bara sitta still och kanske läsa om någon bok. Det blir ingenting gjort idag. Jag bara sprätter omkring, långsamt kära syster, inga ystra hopp här inte. Men fram och tillbaka, upp och ner, från köket ut i sovrummet, till duschrummet där tvättmaskinen står. Jo, jag har kört en maskin även idag.

Någon middagsmat behöver jag inte laga, har kvar av lammgrytan från igår, med stompad potatis till. Fikar just nu, för att ha någonting att göra…

Jodå, jag sitter här idag också, efter att ha gjort annat hela förmiddagen.

Försöker komma ihåg att vara tacksam för just den här dagen just nu – för att jag fick på mig ett par strumpor utan hjälp i morse (hittills har den opererade höften enbart medgivit raggsockor som är lätta att knycka upp med ett snabbt tag). För att jag nog är frisk, har tak över huvudet och mat i kyl och frys, har åtminstone en syrra som håller mitt humör uppe med kloka och glada mejl. För att jag fick eld i spisen. Och har dammsugit och ruskat mattorna. Duschat. För att det inte regnar eller snöar, även om det är halvmulet.

För alla människor jag får en skymt av genom det de skriver på Facebook.

Igår läste jag hur Åsa Hellberg gör när hon skriver sina böcker – hon börjar helt enkelt med första sidan och sedan utvecklas boken bokstavligt. Och så sitter hon i soffan i morgonrocken, för det mår rumpan bäst av (inga sömmar).

Jag skrev en förstasida, och därefter hände ingenting. Åtminstone inte just då, kanske senare. Det där med att rumpan mår bäst utan sömmar i plaggen vet jag inte om jag behöver, men nog behöver jag en annan stol när jag skriver – jag kan inte sitta stilla tillräckligt länge. Hoppar upp, sätter mig efter en stund, och hoppar upp igen. För att inte få ont. Har provat att stå och skriva, fungerar inte för mig.

Nu ska jag läsa gårdagens förstasida.

Väggklockan står och tickar på halv 1, batteriet är slut. Igår kväll gick jag ungefär femton gånger till ytterdörren och ropade på katten. Hon kom vid midnatt. Det är vår. Idag också, den lär ta tillfälligt slut till helgen.

Tittar in på Facebook och går i stå direkt. En författare berättar att hon måste ”stänga in sig när jag har flöde” så att hundarna inte stör henne. Bara sådär självklart, ”när jag har flöde”. Något skrivflöde har inte den här skrivande människan, hon som sitter här och tuggar.

Vedspisen vill inte heller gå igång, späntstickorna är slut. De som du brukade yxa till. Du har fyllt många funktioner här hos mig…

Tisdag igår, alltså onsdag idag. Beslutsam dag. Har just duschat och tvättat håret, tömt avloppssilen på allt löshår, tagit fram fläsk ur frysen för att göra en ugnspannkaka småningom. Och sitter bevisligen framför datorn just nu.

Beslutsamheten handlar mest om att komma ur sängen, vakna (åtminstone skenbarligen), äta frukost (gjort), klä på mig (snart), ta en vända med alla mina ord (om en stund). Inser att jag bara orkar 10-20 sidor åt gången just nu. Och jag gör just inte mycket åt orden, tar bort några stycken, ändrar alla mina tankstreck till kommatecken, gör tre punkter till en. Är inte säker på någonting för tillfället, och otroligt osäker kring vad som kan vara kvar och vad som kan tas bort.

Såg häromdagen att tidningen Skriva ger chansen till lektörsläsning framöver. Kan inte bestämma mig för vad jag skulle skicka in, om. Och en läsning per nummer, det ska mycket till för att jag ska få glädje av det erbjudandet. Inskick till exempel.

Sängen bredvid min är renbäddad och orörd. Bara min nattlektyr som ligger där. Och katten ibland. Brevlådan ska få en ny namnlapp, med enbart mitt namn.

Små beslut. Alltid något.

Nu sitter jag så att jag ser när postbilen kommer. Eftersom han åker längst bort efter vägen först och vänder, så hinner jag ut med det som ska postas. Några böcker för Bokbörsen, en del av bästa vännens avlagda kläder som jag inte kunde ha och har sålt på Tradera.

Vaknade för tidigt, dagen blir lång. Mina snurriga öron gör varje uppstigning ur sängen till ett äventyr. Sitta still, invänta det ögonblick när världen snurrat färdigt, kliva upp. Då går jag inte gärna och lägger mig igen, eftersom samma yrsel uppstår då. Detta har pågått sedan strax före jul, lite till och från.

Det sista bröd du bakade här åt jag till frukost i morse. Det räcker i morgon också. Sedan får jag baka själv. Du finns fortfarande kvar i form av gösfiléer i frysen, dina sniglar skickade jag med dig. Inget jag äter utan gott sällskap.

Jag borde ägna mig åt alla mina redan skrivna ord, inte sitta här och försöka dra ur mig o-skrivna. Ser på Facebook att Åsa Hellberg jublar av lycka över att kunna ägna veckan åt att redigera sin femte?) bok. Det lär dröja innan jag jublar över att redigera och än längre bort i en fjärran framtid finns min femte bok. Den första må komma först.

På köksbordet ligger Bodil Malmstens ”Så gör jag” och Stephen Kings ”Att skriva”. Plockade nyss fram ”Tasha Tudors trädgård” enbart därför att hon är så vacker, den är så vacker. Önskar att jag hade hennes bukett med luktärter just nu, kan nästan känna doften när jag ser bilden. Minns pappas blommor. Här har några små gula krokus och ett par lila dykt upp, runt trädet utanför trappen och nära komposten. Lite glad blir jag. Ordet patetisk surrar i huvudet, överbliven, ensam vorden. Vilket vackert ord, vorden. Ser ni hur det kan bli när jag drar i de o-skrivna orden?

Länge, länge har jag älskat och älskat med den man som nu är borta ur mitt liv. Nu  insåg vi båda att det är dags att skiljas åt. Vi gör inte varandra glada längre, och mitt spelberoende väger fortfarande alltför tungt mellan oss. Vi har levt tillsammans, vi har bott isär, vi var länge otrogna våra respektive innan vi skilde oss och flyttade ihop. Vi har gjort slut och börjat igen. Nu är det slut för gott, nu när han är över 80 och jag drygt 70.

Ålder är ingen anledning att fortsätta vara tillsammans. Inte en mångårig relation heller. Jag kan inse att vi båda behöver varandra, men att vi inte kan ge varandra det vi behöver. I ögonblicket, just nu, hänger jag över datorn vid köksbordet och försöker skriva ur mig det som gnager inombords.

Igår när vi pratade i telefon kände jag ingenting, och funderade över det. Då var jag alldeles tom. Nu är jag full av svårdefinierbara känslor. Du har idag hämtat det du skulle här hos mig. Med bakluckan uppfälld tog det ungefär 7 minuter att säga hejdå, och tack för det som var bra, ”vi har haft roligt” – ”ja, det också”. Over and out.

Jag försöker få mig att bli tom igen. Lyckas inget vidare. Men tänker Bridges´ tankar (the way of transition) om att en ny början kräver ett slut och en ”neutral zone” innan något annat kan börja. Först slut, sedan början. Som att börja bakifrån på något konstigt sätt.

Vedspisen kräver omvårdnad och nya vedträn för att hålla kylan stången, Minsann vill ha mera mat i sin skål och nytt vatten, jag tar mig ett glas vin som jag egentligen inte vill ha. Städat har jag gjort, och plockat, och tvättat, och konstaterat att jag åt hemgjord ärtsoppa även för två år sedan, den 10 mars 2012. Sådant kan en textgenomgång påminna dig om. Allt annat den får mig att minnas vill jag inte minnas. Inte nu. Kanske en annan gång.

Minsann vill sitta i mitt knä, och jag är inte på kelhumör. Lätt huvudvärk innan vinglaset ens är sippat på. Och gnetigt praktiska tankar – hur ska jag nu komma in till biblioteket i tid med låneböckerna. Jag kan få dem förlängda, men inte hur många gånger som helst. Dags att ta reda på när den där bussen går in till Norrtälje och hitåt igen…

I mitt huvud sjunger sånger – ”guldbelagda azurskiftande” som jag småningom minns hör hemma i ”Vintern rasat” och ”gråt ej mer, lilla vän, torka tåren bort” ur en sjömansvisa, där sjömannen ska komma hem med ”kistorna full” av guld och siden. Hm.

Vedspisen knäpper. Jodå, det är drygt 9 grader varmt nu när klockan är 9, men det blåser. Och huset är inte välisolerat. Dessutom gillar jag knäppandet, än räcker veden. Jag tittar på kajorna som återvänt till sitt nattkvarter ovanpå stallet – just nu är de ute och flyger, leker med vindarna, i stora flockar. Och en fasanhöna spatserar vaksamt över gräset en bit bort, katten sitter i fönstret och följer byggarbetarnas jobb med stort intresse. Åtminstone ser det så ut.

Har läst färdigt, för ögonblicket, Bridges´ bok ”the way of transition”. Han betonar det självklara att slutet måste komma först, därefter kan småningom en ny början infinna sig. Och däremellan befinner jag mig nog nu, i det han kallar den neutrala zonen, eller kaos. Jag kallar det tomheten. Både den  fysiska och den mentala. Den som gör att jag inte minns vad jag var på väg att göra när jag reste mig upp och gick mot sovrummet. Eller öppnade kylen. Den som gör att jag just inte vill någonting. Tomheten är inte varken stressande eller vilsam, den är. Och får vara.

Mellan tomheterna läser jag det jag kallar mitt manus, alla orden från de nyliga, svåra åren. Alla orden om spelberoende, kärlek och åldrande. Och slutpunkter, övergångar till ett nytt liv. En ständigt pågående process, livet. Tills det inte orkar mera och tar slut. Undrar nu vem det var som sade ”livet gör som det vill”, någonstans ifrån har jag fått det.

Häromdagen anmälde jag mig till Simona Ahrnstedts veckända med romance-skrivande, i maj. Och nyss talade jag om att jag vill vara med i september, på Ann Ljungbergs ”Författarklinik”.

Detta får räcka som blogg idag – har ingen skrivlust. Har pratat med avslutade relationen, och det kändes ingenting alls, bara tomt. Den där neutrala zonen jag har tjatat om tycks vara tillstädes. Han kommer kanske i morgon eller på tisdag för att hämta sina saker, jag bad honom köpa med mjölk och frimärken.