beskrivarblogg

Det är som om jag har någonting jag ska skriva, som ska skrivas. Men jag vet inte vad det är. Det tuggar, och tickar, och vill fram men stretar emot och stannar någonstans i en annan värld. Det kliar bokstavligt i mina fingrar, men ingenting kommer ur dem.

Så jag gäspar, försöker mig på ännu en riktigt svår sudoku utan att lyckas med den heller. Dammsuger, tvättar händerna som blivit sotiga igen när jag stoppade in ved. Ger katten det piller jag höll på att glömma bort, och ser stallkatten smyga in i källarhålet i grunden här på huset. Minsann vill och vill inte ut. Hon är lika velig som jag.

Någon kallade ensamlivet för ”smultronliv” eller liknande, apropå att andra människor tyckte att hon borde skaffa sig en man. Inte vet jag om det är ett smultronliv jag lever just nu, men sedan en månad nästan är jag också utan man. Har inte hittat rätt i den tillvaron ännu, fast jag tränat några vändor. Jag tycker inte om att vara ensam i sovrummet, om jag nu inte räknar Minsann. Hon är varm, men hon är också en katt. Ingen man. Jag vill ha en man, inte bara i sängen. En man att prata med, fundera ihop med, laga mat och äta och dricka med. Bli sur och arg på ibland, och låta det gå över. Nu kom jag på att vi, när vi var vi, slutade spela canasta. Han tröttnade väl på att jag är en så dålig förlorare…

Idag har jag kapat plank, det behöver jag ingen man till. Staplat och klyvt det som behövde klyvas. Jag kan göra detsamma i morgon. Räfsat och plockat nerblåsta grenar, släppt fram scilla och små tunna gula blommor som jag inte vet namnet på. Plockat fram linneskjortor att stryka och försöka sälja på Tradera, jag använder dem aldrig numera. Läst, jobbat lite med ett redigeringsuppdrag, läst igen och suttit ute och småfrusit i vinden, klätt på mig mera och suttit där igen. Tills jag gav upp och gick in och värmde maten från igår till middag, kantarellsås med lök till kalvlever och kokt potatis. Gott idag med. Hemgjord rönnbärsgelé till. Så jag behöver ingen man för att äta gott, men det är godare att äta i sällskap. Skulle nog inte kalla detta för ”smultronliv”, i alla fall inte ännu.

Två små röda

flikiga flaxiga tulpaner

vår i rabatten

Syster min beställde en haiku innan hon for iväg till Istanbul i två veckor. I natt gjorde jag som hon sade. De fryser, tulpanerna. Och ändå är de idag många flera!

Jag har suttit ute i solen idag så att jag fryser nu, inomhus. Eldar i vedspisen, tar på mig fleecen som jag just hängt undan efter vintern (Björn-varianten med luden utsida). Klappar min varma katt. Dricker ett ensamt glas vin som bara smakar just ensamhet.

Skriver en lapp om att jag ska köpa ett solparasoll, en ny vattenkokare och ett par nya tofflor – när nästa pension kommer. Då är det antagligen vår så pass att jag kanske inte behöver tofflor inomhus, men det blir väl vinter igen. Varma luddiga tofflor vill jag ha. Ska inte användas samtidigt som solparasollet.

Spissvärta också, det får jag inte glömma. Och byta ett batteri på ICA, köpte fel senast.

Fredagssammanfattning.

Har ”Pastoralsvit” i öronen och den är mäktig, Larssons musik. Om den får mig att skriva mera eller bättre är frågan. Idag har jag jobbat. Har läst och försökt redigera en uppdragstext, vilket var både kul och lärorikt. Och svårt, känner med författaren, men blir också trött på bilder och upprepningar, och blommigt språk som inte tillför någonting. Försöker göra något vettigt av det hela utan att vara alltför sträng…

Funderar på hur jag själv skulle reagera om någon gjorde samma sak med mina texter. Hoppas att jag skulle uppskatta omtanken, och betrakta strykningar och ändringar som en hjälp, och inte duka under för känslan av misslyckande.

Blir lite trött på att höra alla vittna om hur svårt det är att marknadsföra och sälja sina böcker. När man väl faktiskt tryckt sin bok och givit ut den går det inte att få in den i bokhandlarna (de som finns kvar) eftersom de har sina specifika krav. Biblioteken upptäcker en bok enbart om Bibliotekstjänst har skrivit en positiv recension, och BTJ läser allt färre böcker, ju flera de blir, böckerna. De egenutgivna är fortfarande satta på undantag.

Så varför fortsätter så många och hela tiden allt flera att skriva. Ger ut sina böcker och betalar ur tämligen tomma fickor många gånger. Lägger ner massor med timmar på att få boken klar, och får just ingenting tillbaka. Hoppas vi alla på att just vår bok ska bli en sådan där oväntad försäljnings- och införsäljningsframgång som ”Hundraåringen” eller Schepps bok som visst sålts till jag vet inte hur många länder.

Och fortfarande, varför ger inte flera ut sina böcker som e-böcker till låga priser. Chansen att få sin bok läst verkar större i det formatet.

Idag var det skönt att släppa de egna texterna och ägna sig åt någon annans. Vad morgondagen för med sig vet ingen. Att jag kommer att skriva något och läsa något är säkert.

Om ni tittar riktigt noga ser ni fasantuppen som just varit och och ätit av de nerfallna solrosfröna utanför köksfönstret. Minsann såg honom.

Ingen har fyllt det här dokumentet med ord, jag har öppnat och stängt det lika tomt många gånger redan idag. Nu har jag satt fingrarna på tangenterna och bryr mig inte om vad som hamnar här. Vad har jag för ”röda trådar” i tillvaron? Hittills i bloggtexterna har mycket handlat om mitt spelmissbruk, min ålder/åldrande och min kärlek, på och av…

Det är jag trött på. Ett tag försökte jag få mig att tro att jag skulle kunna, fel, kan, skriva romance. Jag har anmält mig till en veckoslutskurs i maj, det lär väl visa sig då om inte annat. Jag har också låtit Ann Ljungberg få några sidor text att använda i sitt seminarium på söndag – tror inte att jag kommer att kunna titta på det, men kan kanske få ta del av det hon säger (om) på annat sätt. Jag försökter redigera mina egna texter, men blir utmattad efter 10-15 sidor.

Och jag är trött på Facebook och alla pekpinnar i olika grupper där. Visst, den som startar en grupp är den som bestämmer – men det är trist när vuxna människor käbblar och försöker få varandra att inse ”jag har rätt och du har fel”, båda, samtidigt.

Spisen knäpper och brinner igen, sotarna har gjort sitt. Har gratulerat en av sönerna på födelsedagen via SMS, han har tackat via SMS. Han jobbar och kan inte prata…

Det fick mig att tänka på morfar, som dog på sjukhus samtidigt som den här sonen föddes, för 47 år sedan.

Kim M Kimselius har just fått hem sin tjugoåttonde bok från tryckeriet. Hon har så mycket, så många, ord på lager att de bara hoppar ur huvudet och ner på skärmen, ofta flera böcker igång samtidigt. Hon hinner också nätverka och marknadsföra både sig och andra (generöst) i olika media. Och hon har åtminstone tre hundar som ska ha sitt. En man också. Signerar och åker till mässor och bokhandlare – hur hinner hon, hur får hon energin att räcka till för alltihop?

Jag har hur mycket tid som helst, men ingen energi, jag låter den sippra ur mig. Skriver inte. Städar, lagar mat, plockar, väntar på mejl utan att ha någon anledning att göra det, väntar väl på att bli vansinnigt positivt överraskad av något alldeles oväntat – kan något vara oväntat när jag faktiskt väntar?

Idag kom per post ett kort från ett casino, med det kortet skulle jag kunna spela och vinna, massor. Det ligger i soporna nu. Jag har försökt tala om att jag inte är intresserad, har slängt alla mejl eftersom det inte gick att avsluta mottagandet. Då kommer skräpet per post i stället.

Måste jag skaffa mig en annan identitet, ny mejladress, använda mitt ogifta efternamn, flytta, för att slippa belastas av de här erbjudandena? Jag vill inte. Den delen av mitt liv kämpar jag fortfarande med att hålla på avstånd, vill definitivt inte hamna där igen. Varje dag låter jag bli att spela, varje dag försöker jag i stället lösa DNs soduku – hur det nu stavas – varje dag försöker jag skriva någonting i stället. Som nu. Dessutom sliter jag just nu med att läsa om Marian Keyes´ ”Anybody Out There” – varför heter det inte ”anyone”? Boken är lika seg som den var första gången jag läste den. Men den är tjock, och eftersom jag bara ids läsa några sidor i taget räcker den länge. Och jag har en plankhög att kapa, igår klarade jag en tredjedel, idag blåser det för kallt.

Färdigskrivet för ögonblicket. Minsann stavar så konstigt…

Jag får goda råd och vänliga kommentarer kring min vilsenhet i världen just nu. Värms av omtanke och vilja att kommunicera med mig som för flera av de som hör av sig är helt okänd. Några av mina ”gamla” läsare finns också bland de som tänker på mig. Det finns kärlek i den här världen, också när så mycket talar för motsatsen. Jag blir tacksam och aningen mera tillitsfull inför min nya verklighet.

Den som har sk dåligt lokalsinne lider kanske av dysdirexi (tror jag det heter) – jag är dysdirektiker i tillvaron just nu. Inte har jag hittat formerna ännu. Det största bekymret för närvarande är praktiskt, hur fungerar det med bussande till tätorten och tillbaka?

Jag har inte för avsikt att åka innan jag behöver, men när jag måste handla något får jag ta mig till busshållplatsen vid stora vägen, och sätta mig på bussen. Det står att den går till Norrtälje oavsett sida på vägen, så det blir väl bra. Bästa vännen har nog rätt när hon hävdar att bara vetskapen om att det fungerar blir en lättnad för mig. Cykeln är klar för vårpremiär och den cykelturen blir en lagom vända för mina otränade ben.

Mannen min (hittar väl en bättre benämning så småningom) var ju här igår. Han undrade hur det var med min höft och jag talade om att jag känner av muskelinflammationen fortfarande, kan inte ta på mig strumpor utan stort besvär och kör med raggsockor som är enklare. Klippa tånaglarna kan jag bara drömma om – ”det kan jag göra”, säger han då. Och jag säger nejtack. Vill inte ha den intimiteten längre, inte med den man jag älskat och älskat med i så många år. Handlar det om självbevarelsedrift eller är det ren dumhet? Stortån på höger fot är oklippt, men ger mig inga bekymmer ännu. Det får väl bli fotvård i Norrtälje efter cykeltur och bussfärd.

Hade tänkt åka buss även till syrrorna i Uppsala, men inser att det kräver för mycket bärande: kattbur med Minsann, kattlåda, kattsand och kattmat, dator, plus någon sorts klädesplagg och tandborste. En annan gång.

Nu har jag just släppt ut Minsann, får se hur länge hon tycker att jag ska vara vaken innan hon vill komma in igen.

I morgon kanske jag baxar ut kapen ur källaren och tar mig an all blivande ved…

Idag har jag gjort i ordning cykeln, pumpat däcken och ställt fram hojen vid trappen. Därmed kanske jag tar mig en tur i morgon. Jag läser om redan lästa böcker ute i solen, läser på Kindle-appen i datorn (inomhus) Amazon´s ”romance-böcker” så att jag får alldeles nog av den genren. Har lagat potatismos med jordärsskocka till middag, tillsammans med helgens revbensspjäll som både kokats och hafts i ugn. Tagit in ved. Suttit vid datorn för länge.

Små blå och små gula blommor kommer upp lite här och där i gräsmattan. Tänker inte klippa något gräs innan de försvunnit. Koltrasten har jag inte sett, men två skator äter glatt av havregrynen jag satte ut. Och fröautomaten besöks fortfarande flitigt av mesar och pilfinkar. Fasanparet håller sig undan nu när jag varit ute och plockat nedblåsta kvistar och räfsat lite.

Det är nog vår, även om det var frost i morse. Eldar inte under dagen, men till kvällen ska det bli fart på vedspisen igen.

Du har åkt härifrån. Kanske för sista gången, jag vet inte. Det är tomt, det kändes bara tomt. Eftersom du – med mitt medgivande och med min förtjusning – har tagit plats, blir det tomt.

Du hade med dig torkade trattkantareller, en påse frysta kantareller, två påsar lingon och dito hallon. Och trasmattor, jag hade talat om för dig, påmint dig om att golven här är kalla. Kattlådan från ditt hus och kattsanden behövde du inte längre heller.

Du berättade om det du hållit på med de senaste veckorna, frågade inte efter vad jag gjort eller tänkt. Jag berättade lite ändå. Lyssnade, och insåg att det har jag gjort ofta. Nu behöver jag träna på att lyssna till mig själv, och helst också höra vad jag säger eller tänker. Rätta mig därefter.

Som just nu när jag skålar med mig själv i resterna av häromdagens bubbel. Skålar och säger adjö och tack och förlåt och tack igen, för all glädje genom åren, för all lek. Hoppas jag har lärt mig något om att leka på egen hand.

Fredag, eftermiddag, blåst, jacka som luktar mögel tvättad och hängd på tork ute. Borde ha torktumlats med tennisbollar, men först vill jag veta om lukten försvinner.

Jag försöker komma underfund med hur jag ska bete mig för att inte tänka på eller bry mig om den man som varit en del av mitt liv och mig så länge. Jag vet inte hur man gör. Eller så är min för ögonblicket bedövade känsla kring honom och mig svaret på frågan. Man bedövar sig, på ett eller annat sätt. Just nu dricker jag bubbel, handlade två flaskor häromdagen ”om jag skulle få anledning att fira” (har bara öppnat den ena, och har bubbelsäker kork). Det har jag, igår fick jag ett uppdrag som kanske, kanske ger mig möjlighet att åka annanstans och skriva sent i höst. Om jag fungerar som jag ska visavi uppdragsgivaren och materialet. Det tror jag att jag gör.

Till dess behöver jag hitta mig själv igen. Just nu vankar jag omkring och undrar var jag är. Jag andas, jag försöker meditera – klarar ungefär tre minuter så är jag igång igen. Jag gör någonting som inte behöver göras, jag flyttar några böcker och mormors gamla fotogenlampa till ett annat ställe. Ruskar en matta. Gör rent hårborsten från alla mina urborstade hårstrån. Borstar tänderna igen. Lägger in ett vedträ i spisen. Tar på fleecen, tar av fleecen. Släpper ut Minsann. Släpper in Minsann.

Vet inte var jag är om jag någonsin vetat det. Sjunger gör jag inte, dansar inte heller.

Syrenknopparna i häcken

får mig att tro

att det snart blir vår.