beskrivarblogg

Tack för kärleken

Tack för sorgen

Kärleken dog, sorgen lever

Klockan är bara lite över 7 på torsdagskvällen. Jag orkar inte läsa flera romance-böcker från Amazon (Book.Gorilla.com, jag laddar ner de som är gratis), jag har inte klarat ett enda geni-sudoku idag, har läst ut de flesta av mina ”vanliga” böcker och klarar inte av mera just nu av Bridges´ bok ”the way of transition” eller mitt eget manusprojekt. För plågsamt, för mycket av igenkänning.

Det känns som om allt upprepas, i en aldrig upphörande cykel. För nära ett år sedan skrev jag en text, ”Dumpad 71” på min blogg beskrivarblogg.com – den här gången känner jag mig inte dumpad. Bara oändligt trött, och sorgsen över att vi inte klarade av det som var vi, så länge.

Ännu går livet vidare, lite lättare när det blir vår, och ljust och småningom varmt nog att sitta ute och betrakta ängar som snart börjar grönska. Jag får se till att titta åt rätt håll bara, från altanen på baksidan av huset. På framsidan, utanför ytterdörren hade jag i morse en stor betongbil. Gjutningen, eller delar av den, har börjat för den nya bron. Det blir bra när det väl är färdigt, liksom livet mitt. Det blir bra det också, igen.

I morse skurade jag spismuren, innan jag tände i vedspisen. Sedan satt jag här och undrade ett långt tag vad som luktade så konstigt. Tills jag insåg att det var det spillda vattnet med diskmedel som luktade när spisen blev varm… Jag visste att jag kände igen lukten, men kom inte på vad det var. Så fungerar jag idag, seg och omedveten utan att därför ha huvudet fullt av tänkta och kloka tankar. ”Jag” är annanstans, vet inte riktigt var, i det ingemansland som Bridges kallar för ”the neutral zone”. Mellan förändringen och det som leder till något annat, något nytt i livet.

Syrran tycker det är tråkigt, när jag inte skriver någon blogg. Det har gått några dagar när energin inte räckt till för att skriva. Jag har läst i stället, alla (nåja, nästan) mina texter som en god kompis gjort en e-bok av. Det var spännande att se texterna i det formatet, gav mig en känsla av att det faktiskt är möjligt att göra en bok av det jag skrivit de senaste åren. Men massor måste bort, det måste redigeras och snyggas till, slipas lite här och där. Kokas ihop ibland (som Svenarne rekommenderar). Jobbas med.

Riktigt vad som ska se nu vet jag inte. Jag blev trött av att läsa min bok. Fortsättning följer dock.

”Jag var en livsform med läsandet som kännetecken.” Så beskriver Bodil Malmsten sig själv som barn, nära Oviksfjällen i Jämtland. Hon läste allt då, och hon gör det nu, enligt boken ”Så gör jag – konsten att skriva”. Nu är hon en skrivande människa.

Sådan var jag också. Läste allt utan urskiljning – Lo-Johanssons ”Bara en mor”, Harry Macfie´s ”Pälsjägare”, Sally Salminens ”Katrina”, ”Pippi Långstrump”, alla ”Fem-böckerna” – allt jag hittade i bokhyllan hemma, hos mormor, på biblioteket så småningom.

Nu är också jag en skrivande människa, med stora tvivel på den egna förmågan. Och just nu ONT i en inflammerad muskel i det opererade höft-benet. Svårt att sitta någon längre stund. Tvivel var jag inne på, men rimligtvis borde jag kunna skriva böcker i stil med dem jag läst massor av. Feelgood-böcker, lättlästa, romantiska, lite lagom sexiga, småroliga, bitska böcker om kvinnor, kanske främst för kvinnor. Eller om relationer, vilket kanske skulle göra dem läsbara för både män och kvinnor. Inte nödvändigtvis det som nu kallas ”romance” och tydligen betraktas som en ny litterär genre…

Men inte då. Inte tror jag mig om att kunna skriva som de, inte ens som de sämsta av de dåliga böcker jag också läst. Jag vet att jag kan hantera språket, att jag ibland kan förmedla en känsla så att även läsaren känner den. Jag kan stava, jag kan sätta kommatecken där de behövs, till och med använda semikolon (en utdöende förmåga). Jag särskriver aldrig.

Och jag tror mig om att ha någon sorts humor, lite torr kanske men humor. Jag hatar lyteskomik av typen Lars Ekborgs ”Bunt ihop dom…” för många år sedan. Har svårt för Helan och Halvan som hör hemma i grannskapet, Chaplin kan jag hantera, ibland. Stand-up comedians slipper jag ta ställning till eftersom jag inte har TV och aldrig befinner mig på samma ställe som de.

I köket har jag en särskild hylla för ”skrivböcker”. Där står alla böcker med råd och tankar kring skrivande som jag har skaffat genom åren. En av böckerna är en bok jag hittade (eller om den hittade mig) på museet i Golden Gate Park i San Fransisco, Brenda Ueland´s ”If you want to write”. Hennes enkla råd är – skriv, om du vill skriva. Boken kom 1934, författarinnan är sedan länge död och antagligen tämligen bortglömd. Vi hittade varandra.

Stephen King´s ”Att skriva” inhandlades på Bokbörsen för 50 kr (inkl porto) häromveckan. En av de böcker jag fortfarande vill äga, efter att ha lånat den några gånger på biblioteket. I hyllan står också nyförvärvade Erica Jong´s ”Förföra demonen” (när jag bläddrar i den inser jag att hon är lika gammal som jag), Patricia Tudor-Sandahls ”Ordet är ditt”.

I en grupp på Facebook blir det just nu orimligt långa inlägg om ”vem är författare?”. Jag kommer ihåg Richard Moss´ ord för länge sedan, i ett kursammanhang i Frankrike. ”Be your own author, find and use your own voice” apropå ”authority”, använda din auktoritet. Då handlade det om att sjunga, något varken min röst eller auktoritet ville veta av – men det gick att hitta dit. Och jag sjöng, och blev ”my own author”, ett tag. Det gick tyvärr över och jag är tillbaka i invanda icke-auktoritativa hjulspår som heter ”du kan inte”. Men, för att koppla tillbaka till den i sig ointressanta frågan på Facebook, jag är författare, jag är en skrivande människa. Skitsamma om Författarförbundet har tagit emot mina pengar och godkänt mitt medlemskap.

I min kökshylla finns Oriah Mountain Dreamer´s ”The Invitation” som inte direkt har med skrivande att göra. Jag har ”ärvt” den av en god vän och tycker om den. Om jag vill kan jag lära mig mera om svenska språket i Gösta Åbergs ”Handbok i svenska” eller av Ruth Halldéns ”vid romanens fötter – essäer”.  Mary Gordon´s tre noveller i ”The rest of Life” går jag oftare tillbaka till. Liksom Joan Anderson´s ”A Year by the Sea”, fågelböckerna som en gång till talar om skillnaden mellan svartmes och entita, och ”Drinkar – den kompletta drinkhandboken”, rolig att titta i om inte annat.

Därtill oskrivna anteckningsböcker, skrivna anteckningsböcker som jag aldrig orkar titta i – och en liten tovad prickig hund som Susanne i Källängen gjort. Han ligger där och tittar på Minsann som sover på köksbordet.

70+, långt, tämligen grått hår, lugg, markerad bekymmersrynka mellan de ljusa ögonbrynen, blågrå ögon. I sällskap har hon hörapparater. Glasögon, kraftiga sköldpaddsfärgade bågar. En framtand är lite sned efter fall i barndomens betongtrappa. Halsen är senig och rynkig på tvären baktill (tror hon, ser inte ordentligt i spegeln). Ansiktet skrynkligt, mera än hon minns när hon inte sett sig i spegeln på länge.

Hon är runt 170 cm lång, varken mager eller kraftig, väger lite under 70 kg. Hållningen inte lika rak som förr, gången inte heller lika ledig. Ena höften har nyligen opererats, hon orkar inte gå långa promenader just nu, och är stel i lederna om morgnarna. En akut muskelinflammation gör inte gåendet lättare.

Händerna är en gammal kvinnas, hennes mammas. Markerade ådror, pigmentfläckar, korta naglar, nagelband som kryper upp på nageln om hon inte smörjer in händerna ofta. Vilket hon sällan gör.

Fötterna är hon nöjd med, tån bredvid vänster stortå är visserligen krokig och böjd efter ett brott, men annars inga deformiteter, ännu. Hon har dock svårt att sköta om fötterna på egen hand, når ännu inte ner till höger fot efter operationen. Vänster går bra. Hälarna behöver ständigt filas.

Just inget hår under armarna längre, och mindre längre ner. Magen är lite lagom mjuk och sladdrig, rumpan tål inte att bli sittande på ett ställe för länge. Något hon inte minns var ett problem före höftoperationen, men hon har kanske glömt. Numera törs hon inte svära på lika mycket som förr. Midja, javars, ganska. Brösten har krympt och förflyttat sig ännu längre neråt, men är fortfarande bröst och vill fortfarande bli smekta. Liksom resten av henne. Hon har inte tröttnat på sex och njuter av att överlämna sig åt mannens händer. Och massageolja, oparfymerad. Gör underverk för torra slemhinnor. Ibland överraskas hon av gråten efter en orgasm, utan att riktigt förstå varför.

Hon försöker hålla hjärnan igång, med att läsa mycket, lösa sudoku på nätet, svåraste varianten, som hon lyckas med ibland, men aldrig fortare än 10-12 minuter. Det lär finnas de som klarar det på 3-4 minuter. Oftare än förr får hon leta efter borttappade namn, dock brukar de dyka upp oväntat efter ett tag. Och hon behöver komma ihåg att ta med lappen hon skrivit när det ska handlas.

Hon vet just inte om hennes röst är densamma som i yngre år. När hon lyssnat till inspelningar har hon aldrig känt igen sig själv, men hon har ett intryck av att hon har en ganska behaglig stämma, ett tonläge som är trevligt att lyssna till. Utom när hon är arg, då skriker hon (enligt mannen hennes). Det är sant, hon har aldrig lyckats göra sig av med ovanan att höja rösten kraftigt i skärmytslingar (av tyska Scharmützel, strid av mindre omfattning, kollade detta märkliga ”svenska” ord häromdagen).

Sjunger gör hon hellre än bra, det fick hon veta redan i folkskolan när magister König talade om att hon inte kunde hålla ton, och därför inte fick vara med i sångkören. Det omdömet satt i under många år, och förhindrade mången sång. Först under ett personligt utvecklingsprogram i Frankrike, där uppgiften var att i en liten grupp var och en skulle sjunga, länge, lossnade all hennes återhållna sång. Och hon sjöng alla gamla utantillärda psalmer, alla barnvisor, allt hon kunde hitta i sig. Avslutade med en klagosång över då aktuella terroroffer i Israel, en litania hon inte visste fanns där – hon grät, och de som lyssnade grät. Numera sjunger hon ibland. Oftast när hon är ensam. Eller snapsvisor tillsammans med mannen hennes, senast på nyår hos grannarna i Västmanland.

Hon har tre vuxna barn, med tämligen vuxna barn i sin tur. De träffas inte så ofta, hon har ingen bil och de har mycket omkring sig, är mitt uppe i samma hektiska och viktiga liv som hon en gång. Numera har hon svårt att erinra sig vad som var så viktigt, på jobbet till exempel, då när hon var anställd. När hon senare jobbade i egen regi var förstås inkomsterna mera osäkra och därmed viktiga. Det känns längre sedan än det är.

Hon har en liten svart katt. Ingen hund, hon har alltid sagt sig att man blir så bunden av en hund. En katt är lättare att lämna bort några dagar. Som om hon någonsin åker annanstans än med mannen till hans hus. Katten följer med, det skulle en hund också kunna göra. En hund skulle dessutom tvinga ut henne varje dag, flera gånger om dagen. Hon vet det, eftersom hon ofta passar vännens hundar.

Idag, på Alla hjärtans dag som i Finland kallas Vändagen, sitter hon ensam i köket och skriver.

 Fast tittar man riktigt noga syns det att hon inte är helt ensam, Minsann gömmer sig under mattan!