beskrivarblogg

Ingen har fyllt det här dokumentet med ord, jag har öppnat och stängt det lika tomt många gånger redan idag. Nu har jag satt fingrarna på tangenterna och bryr mig inte om vad som hamnar här. Vad har jag för ”röda trådar” i tillvaron? Hittills i bloggtexterna har mycket handlat om mitt spelmissbruk, min ålder/åldrande och min kärlek, på och av…

Det är jag trött på. Ett tag försökte jag få mig att tro att jag skulle kunna, fel, kan, skriva romance. Jag har anmält mig till en veckoslutskurs i maj, det lär väl visa sig då om inte annat. Jag har också låtit Ann Ljungberg få några sidor text att använda i sitt seminarium på söndag – tror inte att jag kommer att kunna titta på det, men kan kanske få ta del av det hon säger (om) på annat sätt. Jag försökter redigera mina egna texter, men blir utmattad efter 10-15 sidor.

Och jag är trött på Facebook och alla pekpinnar i olika grupper där. Visst, den som startar en grupp är den som bestämmer – men det är trist när vuxna människor käbblar och försöker få varandra att inse ”jag har rätt och du har fel”, båda, samtidigt.

Spisen knäpper och brinner igen, sotarna har gjort sitt. Har gratulerat en av sönerna på födelsedagen via SMS, han har tackat via SMS. Han jobbar och kan inte prata…

Det fick mig att tänka på morfar, som dog på sjukhus samtidigt som den här sonen föddes, för 47 år sedan.

Kim M Kimselius har just fått hem sin tjugoåttonde bok från tryckeriet. Hon har så mycket, så många, ord på lager att de bara hoppar ur huvudet och ner på skärmen, ofta flera böcker igång samtidigt. Hon hinner också nätverka och marknadsföra både sig och andra (generöst) i olika media. Och hon har åtminstone tre hundar som ska ha sitt. En man också. Signerar och åker till mässor och bokhandlare – hur hinner hon, hur får hon energin att räcka till för alltihop?

Jag har hur mycket tid som helst, men ingen energi, jag låter den sippra ur mig. Skriver inte. Städar, lagar mat, plockar, väntar på mejl utan att ha någon anledning att göra det, väntar väl på att bli vansinnigt positivt överraskad av något alldeles oväntat – kan något vara oväntat när jag faktiskt väntar?

Idag kom per post ett kort från ett casino, med det kortet skulle jag kunna spela och vinna, massor. Det ligger i soporna nu. Jag har försökt tala om att jag inte är intresserad, har slängt alla mejl eftersom det inte gick att avsluta mottagandet. Då kommer skräpet per post i stället.

Måste jag skaffa mig en annan identitet, ny mejladress, använda mitt ogifta efternamn, flytta, för att slippa belastas av de här erbjudandena? Jag vill inte. Den delen av mitt liv kämpar jag fortfarande med att hålla på avstånd, vill definitivt inte hamna där igen. Varje dag låter jag bli att spela, varje dag försöker jag i stället lösa DNs soduku – hur det nu stavas – varje dag försöker jag skriva någonting i stället. Som nu. Dessutom sliter jag just nu med att läsa om Marian Keyes´ ”Anybody Out There” – varför heter det inte ”anyone”? Boken är lika seg som den var första gången jag läste den. Men den är tjock, och eftersom jag bara ids läsa några sidor i taget räcker den länge. Och jag har en plankhög att kapa, igår klarade jag en tredjedel, idag blåser det för kallt.

Färdigskrivet för ögonblicket. Minsann stavar så konstigt…

Jag får goda råd och vänliga kommentarer kring min vilsenhet i världen just nu. Värms av omtanke och vilja att kommunicera med mig som för flera av de som hör av sig är helt okänd. Några av mina ”gamla” läsare finns också bland de som tänker på mig. Det finns kärlek i den här världen, också när så mycket talar för motsatsen. Jag blir tacksam och aningen mera tillitsfull inför min nya verklighet.

Den som har sk dåligt lokalsinne lider kanske av dysdirexi (tror jag det heter) – jag är dysdirektiker i tillvaron just nu. Inte har jag hittat formerna ännu. Det största bekymret för närvarande är praktiskt, hur fungerar det med bussande till tätorten och tillbaka?

Jag har inte för avsikt att åka innan jag behöver, men när jag måste handla något får jag ta mig till busshållplatsen vid stora vägen, och sätta mig på bussen. Det står att den går till Norrtälje oavsett sida på vägen, så det blir väl bra. Bästa vännen har nog rätt när hon hävdar att bara vetskapen om att det fungerar blir en lättnad för mig. Cykeln är klar för vårpremiär och den cykelturen blir en lagom vända för mina otränade ben.

Mannen min (hittar väl en bättre benämning så småningom) var ju här igår. Han undrade hur det var med min höft och jag talade om att jag känner av muskelinflammationen fortfarande, kan inte ta på mig strumpor utan stort besvär och kör med raggsockor som är enklare. Klippa tånaglarna kan jag bara drömma om – ”det kan jag göra”, säger han då. Och jag säger nejtack. Vill inte ha den intimiteten längre, inte med den man jag älskat och älskat med i så många år. Handlar det om självbevarelsedrift eller är det ren dumhet? Stortån på höger fot är oklippt, men ger mig inga bekymmer ännu. Det får väl bli fotvård i Norrtälje efter cykeltur och bussfärd.

Hade tänkt åka buss även till syrrorna i Uppsala, men inser att det kräver för mycket bärande: kattbur med Minsann, kattlåda, kattsand och kattmat, dator, plus någon sorts klädesplagg och tandborste. En annan gång.

Nu har jag just släppt ut Minsann, får se hur länge hon tycker att jag ska vara vaken innan hon vill komma in igen.

I morgon kanske jag baxar ut kapen ur källaren och tar mig an all blivande ved…

Idag har jag gjort i ordning cykeln, pumpat däcken och ställt fram hojen vid trappen. Därmed kanske jag tar mig en tur i morgon. Jag läser om redan lästa böcker ute i solen, läser på Kindle-appen i datorn (inomhus) Amazon´s ”romance-böcker” så att jag får alldeles nog av den genren. Har lagat potatismos med jordärsskocka till middag, tillsammans med helgens revbensspjäll som både kokats och hafts i ugn. Tagit in ved. Suttit vid datorn för länge.

Små blå och små gula blommor kommer upp lite här och där i gräsmattan. Tänker inte klippa något gräs innan de försvunnit. Koltrasten har jag inte sett, men två skator äter glatt av havregrynen jag satte ut. Och fröautomaten besöks fortfarande flitigt av mesar och pilfinkar. Fasanparet håller sig undan nu när jag varit ute och plockat nedblåsta kvistar och räfsat lite.

Det är nog vår, även om det var frost i morse. Eldar inte under dagen, men till kvällen ska det bli fart på vedspisen igen.

Du har åkt härifrån. Kanske för sista gången, jag vet inte. Det är tomt, det kändes bara tomt. Eftersom du – med mitt medgivande och med min förtjusning – har tagit plats, blir det tomt.

Du hade med dig torkade trattkantareller, en påse frysta kantareller, två påsar lingon och dito hallon. Och trasmattor, jag hade talat om för dig, påmint dig om att golven här är kalla. Kattlådan från ditt hus och kattsanden behövde du inte längre heller.

Du berättade om det du hållit på med de senaste veckorna, frågade inte efter vad jag gjort eller tänkt. Jag berättade lite ändå. Lyssnade, och insåg att det har jag gjort ofta. Nu behöver jag träna på att lyssna till mig själv, och helst också höra vad jag säger eller tänker. Rätta mig därefter.

Som just nu när jag skålar med mig själv i resterna av häromdagens bubbel. Skålar och säger adjö och tack och förlåt och tack igen, för all glädje genom åren, för all lek. Hoppas jag har lärt mig något om att leka på egen hand.

Fredag, eftermiddag, blåst, jacka som luktar mögel tvättad och hängd på tork ute. Borde ha torktumlats med tennisbollar, men först vill jag veta om lukten försvinner.

Jag försöker komma underfund med hur jag ska bete mig för att inte tänka på eller bry mig om den man som varit en del av mitt liv och mig så länge. Jag vet inte hur man gör. Eller så är min för ögonblicket bedövade känsla kring honom och mig svaret på frågan. Man bedövar sig, på ett eller annat sätt. Just nu dricker jag bubbel, handlade två flaskor häromdagen ”om jag skulle få anledning att fira” (har bara öppnat den ena, och har bubbelsäker kork). Det har jag, igår fick jag ett uppdrag som kanske, kanske ger mig möjlighet att åka annanstans och skriva sent i höst. Om jag fungerar som jag ska visavi uppdragsgivaren och materialet. Det tror jag att jag gör.

Till dess behöver jag hitta mig själv igen. Just nu vankar jag omkring och undrar var jag är. Jag andas, jag försöker meditera – klarar ungefär tre minuter så är jag igång igen. Jag gör någonting som inte behöver göras, jag flyttar några böcker och mormors gamla fotogenlampa till ett annat ställe. Ruskar en matta. Gör rent hårborsten från alla mina urborstade hårstrån. Borstar tänderna igen. Lägger in ett vedträ i spisen. Tar på fleecen, tar av fleecen. Släpper ut Minsann. Släpper in Minsann.

Vet inte var jag är om jag någonsin vetat det. Sjunger gör jag inte, dansar inte heller.

Syrenknopparna i häcken

får mig att tro

att det snart blir vår.

OK, jag har kollat busstider. Det tycks gå en buss vid halv 10-tiden och möjligen en tillbaka runt halv 1. Om jag förstått tidtabellerna rätt, vilket håll jag än åker åt så tycks jag hamna i Norrtälje. Kanske ena hållet tar längre tid? Det lär visa sig vid första försöket. ”Region C” betyder säkert något det också, som jag inte vet idag men får veta när jag testar bussåkandet. Mitt reskassekort hos SL kanske inte funkar?

Livet blir spännande när man/jag inte längre har någon chaufför. Nu behöver jag inte prova bussandet förrän om ett par veckor eftersom bästa vännen var här igår. Förråden är hjälpligt påfyllda. E-böcker kan jag låna på biblioteket per dator och det är inga problem med att lämna tillbaka dem heller.

Jag har idag flyttat plank som ska kapas till ved, så att sagda plankor inte ligger i min väg till vedboden. Kapandet får anstå tills det blir bättre väder. När krokusarna har kommit fram igen och snön försvunnit. Satte ut en skål med havregryn och majsolja idag till koltrasten, hoppas hen hittar maten. Ån forsar fram i sina provisoriska flöden, bron växer fram med armeringar överallt och gubbar som klättrar och hamrar. Snart är det dags för betongbilarna att komma igen och gjuta en bit till. Funderar lite över att jag nog tycker att bron hamnar väldigt nära min lilla lemmalytta syrenhäck. Den som lever får se.

Jag är glad ändå idag efter att ha fått ett jobbuppdrag. Det ska bli roligt, och spännande att göra något jag faktiskt inte gjort hittills. Tacksam för det stora förtroendet, och lite stöddig eftersom jag tror mig om att kunna göra ett bra jobb! Precis vad jag behövde denna dag i mitt liv. Denna dag när jag talat med fd mannen min om att han kanske kommer hit på söndag och hämtar ännu något som fanns kvar här, möjligen medförandes kattlåda som fanns hos honom, och diverse annat. Konstigt.

Idag är en sådan där dag när jag inte blir varm, inte kommer igång med någonting som känns vettigt. Jag eldar i vedspisen, men det är ändå bara 15 grader i köket. Fleecetröja och långkalsonger på, fryser i alla fall. Vill helst krypa ur det här trista skinnet, men vet inte hur man gör.

Försöker skriva. Försöker läsa. Försöker inte läsa mina egna texter. Just nu tål jag dem inte, blir alltför seg och låg av dem och minnena, och funderingarna på framtiden.

Lägg därtill snö, blåst, en massa plankor (som jag är tacksam för) som ligger snötäckta i en enda rasslig hög. Jag tar mig inte ner till vedboden om jag inte sätter mig på rumpan och halkar på plankorna. Eventuella spikar förhindrar detta. Bara att vänta på att vädret ska ta bort snön.

Jag har allt jag behöver, bästa vännen var här i två dagar och vi var och handlade. Jag lämnade in låneböckerna och köpte frimärken. Ändå gnäller jag, ändå kastar jag bort ännu en dag av mitt liv. Jag som skulle leva alla andra dagar – utom den dag jag dör. Fritt efter P-O Enquist.

Facebook är bra på många sätt. Just nu fascineras jag av hur snabbt information når många. Där finns en grupp ”författare på Facebook”. En författare berättade där om ”sitt” förlag som plötsligt ville skriva ett annat kontrakt än det de enats om för ungefär en månad sedan. Förlaget i fråga är Franks förlag, som tydligen har haft en del problem och nu lanseras i ny form…

Hon hade i och för sig redan fattat sitt eget beslut, men hennes inlägg fick många kommentarer. De allra flesta var tacksamma för informationen, och drar – som jag själv – slutsatsen att just detta förlag ska man akta sig för.

Jag blir arg när jag tänker på den glädje den här författaren kände, och berättade om, när det blev klart med förlaget. Nu har den glädjen bytts i frustration och osäkerhet beträffande utgivningen av hennes bok. Jag kan bara önska att hon hittar rätt förlag, utan de här konstigheterna. Fort.

Franks förlag inbjöds att kommentera men valde att avstå, hänvisade enbart till sin nya hemsida. Knappast förtroendeskapande.