beskrivarblogg

Minsann ligger på sin kudde på köksbordet, det kalldrar genom fönstren och vedspisen går för fullt. Det kallas för vår.

Har plockat fram långkalsongerna igen, och har raggsockor och tjock fleece på inomhus. När någon annan säger ”jag har ingenting att skriva om” brukar jag som god rådgivare säga ”skriv ändå”. Ibland gör jag som jag säger, ofta inte. I morgon opererar min ena syster sin andra höft, inget kul, men bättre än att gå och ha ont hela tiden. Min svärdotter fyller år, min bästa väns dotter har fått en liten Egon, jag har betalat in momsen för förlaget och gjort köttsoppa till middag.

Jag har inte kapat upp plankhögen. Jag vaknar runt halv 4 om morgnarna, somnar oftast om efter någon timme och drömmer röriga drömmar. När jag tittar mig i spegeln är mina ögon trötta, tomma, noll energi där. Igår röjde jag bland kläder och annat, slängde till och med några gamla blusar och tröjor. Har hur många skjortor som helst, använder dem aldrig… Hoppas på att kunna komma iväg till loppis i sommar och bli av med några. Under tiden samlas IKEA-kassarna på sonens säng, med kläder som jag antingen inte kan eller inte vill ha längre. Har till exempel ärvt en mullvadsbekragad cape i finaste mörkbruna skotska ylle av en kvinna i England – när ska jag ha den? Jag kan ju värma mig i den inomhus i och för sig, den är skön, jag kan klappa mullvaden…

Jag funderar över ”redogörelser för händelseförlopp” respektive ”gestaltning”. När det gäller skrivande blir det förra oftast dött och tomt på energi, säger de erfarna redaktörerna. Jag ägnar mig ofta åt ”redogörelser för händelseförlopp”. Blir det jag skriver därmed tråkigt och ointressant? Förstår att man inte kan säga ”alltid och aldrig” här heller, det fungerar sällan. Men av någon anledning fastnade de där orden, de uttalades i samband med att någon beskrev en bok som inte verkade läsvärd.

Kaffet är slut, jag dricker citronte i stället, en klen ersättning. Har inte lust att åka buss och handla, därmed får jag kaffetörsta. Pionknopparna i rabatten huttrar i blåsten. Så här ser nog havet ut idag. Någonstans.

Jag längtar efter närhet, efter värme och samtal. Viktiga samtal, som jag har längtat efter i större delen av mitt liv. De försvann inte med mannen för två månader sedan, de fanns just inte i den gemenskapen. Ibland ville jag tro det, ibland förde vi dem, nu är det tomt. Jag saknar också det andra vi hade, leken och kreativiteten, allt det icke-allvarsamma som jag fick träna på med dig. Den träningen klarar jag inte på egen hand. Igår var din födelsedag, jag skickade ett gratulationsvykort tidigare i veckan, avhöll mig medvetet från att mejla eller ringa. Hoppas – eller gör jag det? – att du hade en fin födelsedag.

Regn, snö, hagel, blåst, sol – vädret är aprilligt upp och ner. Ungefär som jag, fast jag haglar inte.

Jag kollar Facebook, blir både less och glad åt skriverierna, en fantastisk blandning av stort och smått, viktigt och oviktigt. Många inlägg ökar mina kunskaper om både politik och politiker. Andra gör mig trött. Det är sorg och glädje, snuva och dödsfall om vart annat, nässlor och blommande körsbärsträd. Det är bra, som livet självt – som är bra. Det bara är. Ibland lite för mycket. Ibland inte tillräckligt mycket.

Långkalsongerna värmer mig fortfarande i min (halv)tomma säng – liksom Minsann, anledningen till parentesen. Igår kväll kröp jag ner i ljuvligt doftande utetorkade nytvättade lakan. Om dagarna eldar jag i vedspisen, och inser att jag börjat äta tidig middag nu när jag är ensam, runt halv 4-tiden om dagarna. Dags att diska.

15 maj i fjol togs den här bilden av kungsängsliljan, som blommar igen därute i kylan.

Jag tömmer vedkorgen och vänder upp och ner på den. På den handtäljda hörnpinnen står ”Anna Johansson, Aspatorp”. Hon ägde en gång den här hemtillverkade spånkorgen som nu rymmer min ved i en liten stuga utanför Norrtälje. Själv bodde hon kanske i Västmanland, korgen är inköpt på auktion nära Norberg. Korgen hänger med, Anna själv är säkert sedan länge borta.

Igår, när jag åkt buss in till Norrtälje för att handla, hamnade jag förstås också på biblioteket. Väl därinne insåg jag att solglasögonen inte satt på näsan… Hade jag glömt dem när jag köpte vin? Det var enda affären jag varit inne i, ännu. Jag övervägde ett ögonblick att strunta i dem, det är ganska långt mellan Systemet och biblioteket och benen var trötta. Men nej, inte har jag råd att bara låta det vara – rask promenad tillbaka samma väg som jag nyss gått. In på Systemet, fram till ”min” kassa varm och säkert rödnäst.

”Hej igen, har du sett några kvarglömda solglasögon?” – ”Ja, de hänger där”, säger kassörskan med ett brett leende. Hon pekar på min tröjlinning, där jag prydligt och säkert hängt upp brillorna… Jag kan inte låta bli att brista ut i gapskratt åt mig själv, och får instämmande flin från resten av kön. Kul att man kan glädja sin omvärld ibland.

Vad har detta med Anna i Aspatorp att göra – inte mycket antagligen, mer än att det går utför med den här gumman också, Margareta. Jag har dock inte skrivit mitt namn på någon vedkorg. Än.

När jag läste Erikas Facebook-status där hon skrev om allt hon hunnit med idag, bl a tvätt – kom jag ihåg att jag också tvättat. Så då hängde jag tvätten. Nu är den torr efter ett par timmar i blåsten.

Glömsk och vimsig, två ord som beskriver mig just nu. Fast som tur är inte när jag redigerar eller korrekturläser – har just läst syrrans spännande uppsats om den turkiske konstnären Osman Hamdi Bey. Nu ska jag bara se hans konst också, om inte i Istanbul så i någon av Barbros böcker.

Med goda ögon kan man nog se att bilden visar baksidan (fråga mig inte varför) av en kungsängslilja, den enda som finns här hos mig. Det är vacker i sin ensamhet. 

Min jävla karta stämmer inte längre. Jag är vilsen.

Ont i axlarna har jag och vet inte om det är träningsvärk från plankkapandet eller spänningsont. Skit samma, ont. Minsann är ute, huset är tomt sånär som på mig. Jag har bakat hallonmuffins, utan bakformar, men i teflonplåt. Ja, de fastnade, men det gick hjälpligt att lossa. Var tvungen att äta upp två trasiga. Nästa gång blir det pappersformar i teflonformen.

Bortre delen av ”min” gräsmatta är uppgrävd. Där ska dras avloppsledningar bort till en biologisk nedbrytningsanläggning vid stallet. Gullvivorna står kvar, och de gamla träden också – men jag tror inte de gillar att det grävs så nära deras rötter. Nu har det jobbats färdigt för dagen, jag inser att det är helgdagsafton, Valborgsmässo-afton. Jag eldar enbart inomhus.

Jag läser en dålig ”fortsättning” på Daphne du Mauriers ”Rebecca”, och inser att anledningen till att den är oläst i min bokhylla är att den är just dålig, möjligen enbart dåligt översatt. Susan Hill heter författaren, Forum är förlaget, den rekommenderas inte.

Lite närmare huset, utanför i gräset, finns en som inte är vilsen, årets exemplar av kungsängsliljan (heter den så, Upplands blomma) – den står där mycket diskret och hade jag bättre internet än jag har kunde ni kanske se den på bilden jag nyss tog…

Jag känner mig väldigt vid sidan av allt liv. Min syster tycker att jag bor ”avsides”, och det är sant beroende på var man själv bor. Värre är att jag är avsides inombords också. Avstängd, o-road av det mesta, seg, stel i kroppen dessutom.

Och jag kan inte avgöra vad som hänger ihop med vad – handlar det om att jag blir mycket ensam eftersom jag bor här och inte har så stora möjligheter att förflytta mig? Eller är det separationen för två månader sedan? Eller min ekonomi, som just inte existerar annat än i form av skulder. Eller åldrandet, en kropp som hittills gjort som jag vill och inte gör det längre. Lilltån är fortfarande utom räckhåll, syrran fick hjälpa till med nagelvården häromsistens. Kanske det helt enkelt handlar om för lite sex? Läses: inget sex.

Lägg ihop alltihop och det blir en sorglig figur som gärna ägnar stor del av tiden åt att tycka synd om sig. Inte så offerkoftig som förr, men ändå. Jag saknar de delar av min familj som jag har dålig eller ingen kontakt med. Jag saknar någon som kramar mig i verkligheten, alla virtuella kramar är inte riktigt samma sak. Häromdagen skrev jag visst att jag var ”tårmild” – något var fel med ordet, det heter ju gråtmild. Det är jag. Jag rörs till tårar av både litteratur och verklighet. Andras och min egen.

Sysselsätter mig så gott jag kan och är innerligt tacksam för vänner som förser mig med olika uppdrag. De får tiden att gå på ett sätt som kan kännas lite viktigt i det här patetiska, oviktiga livet.

Nyss kom en kommentar från Eva, ”här är en som saknar dig” – jag blev glad. Annars är livet skittrist just nu, jag inser att det är Valborg och vår och jag borde vara full av förväntan på sommar och grönska. Är det inte. Jag vårdar i stället mitt illa-mående. Och laddar telefonen, som om någon skulle ringa.

Jag läser ”Beach Music” av Pat Conroy, och det är inte bok man blir gladare av. Men den är otäckt bra, med påminnelser om vad som hände i Europa under andra världskriget. Som kan hända igen om valet i höst går fel. Det skrämmer mig.

Just nu fyller en grävskopa igen ån – igen – för att tvinga vattnet att ta vägen genom det stora röret och inte mot den nya bron som väl snart ska göras färdig. Gjutningen är klar, dammluckorna på plats, men räcken och själva vägbanan ska dit. Och då kan naturligtvis inte vattnet hota att komma innan allt är klart.

Jag har bara en jämförelsevis liten hög med plankor kvar att kapa. Igår staplade jag om den sida av vedtraven som ramlat ut ur boden – så går det alltid när jag travar ved. Någonstans blir det obalans och den blir bara större och större tills alltihop faller. Inga paralleller med något som helst annat.

Jag har skickat ett födelsedagskort till mannen som tidigare var mannen min, han fyller år på lördag. ”Storm i Bretagne” var motivet, konstigt att det var det lämpligaste kort jag hittade här hemma.

Jag pratade sköldpaddor med syrran igår. Hon skriver uppsats om en turkisk konstnär, och ett av hans motiv var en sultan som kallades ”sköldpaddstämjaren”. Sultanen var försedd med trummor och pinnar och enligt traditionen var han bra på att få till musik som sköldpaddorna reagerade på. Hur förtäljer inte historien. I boken jag just läser finns en kommentar kring sköldpaddor, att den enda musik de lyssnade till och kom fram från sitt gömställe när de hörde, var amerikansk ”shag”. Så kan det vara i världen, här och där, nu och då.

Vedspisen brinner, idag blåser det rakt igenom huset igen. I grytan puttrar buljong med lök, vitlök, morötter, en överbliven kycklingfilé och en bit oxkött av obestämd sort (borde skriva på det jag lägger i frysen). Det blir både bas till en soppa och en god currysås till ris och middag. Kanske. Om jag inte hittar på något annat. Tänker inte ta mig in till Norrtälje förrän efter helgen.

I morgon är det 23 år sedan vår mamma dog. Jag tänker på henne när jag läser mamma-skildringar. Saknar henne mera nu, än tidigare. Kanske för att jag snart är lika gammal som hon var när hon dog.

Vad Telia menar med ”surfa med lägre hastighet” förstår jag inte. Det går inte att komma in på tidningar, Facebook dyker bara upp med ”huvudet”, annan surf är bara att glömma. Så det gör jag, några dagar. Bara så ni vet som kanske saknar mig…

Jag fick en fin komplimang idag, en bloggläsare gillar min musikalitet, min rytm i det jag skriver. Jag tackar. Kramar fick jag också från andra trogna läsare, gott att börja en ny dag med. Annars var det första jag sade till Minsann, vid halv 6-tiden, ”det blir en lång dag”. Den ska bl a ägnas åt vedmakande, Jag, eller snarare kapen, kommer att låta illa, men det får dröja några timmar. Grannarna ska helst hinna vakna på egen hand innan jag börjar.

Jag vet inte riktigt vad det är jag ”klämmer” på, men något är det. Något som gör att jag drömmer om hur jag röjer och slänger gammalt skräp och annat, hela nätterna. Och är vilsen om dagarna.  Försöker läsa om gamla lästa böcker, läser någon oläst – t ex just nu ”Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel.” av Virginia Ironside, en bok som syrran hade med sig idag. Den behöver man inte läsa, hon skriver om att fylla 60 som om det vore 90, stämmer inte med mina erfarenheter av det förstnämnda.

Jag tänker på dig som jag för ett par månader sedan hade någon sorts liv tillsammans med. Jag förstår oss inte. Saknar det jag inbillade mig att vi hade eller åtminstone kunde ha haft. Saknar tvåsamheten.

Saknar att tro att någon tänker på mig, någon bryr sig – mer än de som jag vet gör det. Som min syster idag – hon kom hit med vetemjöl, mjölk, Bregott, blomjord och potatis. Jag bad henne handla eftersom det är tungt och svårt att transportera per cykel och buss. Jag fick inte betala. Dessutom hade hon mat med sig, mat som räcker även i morgon. Kärlek.

Jag är tårmild heter det visst. Har lätt för att gråta, blir rörd och berörd av mycket dessa dagar. Såvitt jag begriper – bottnat i tidigare erfarenheter – är jag faktiskt inte deprimerad. Men jag känner mig tom och tömd.

Våren blommar och vissnar omkring mig och jag tuggar mitt eget relativa elände. I morgon ska jag flytta på utblommade tulpaner och sprida dem lite mera, och samtidigt ge plats åt pionen som gömmer sig bland bladen. Och kapa lite och klyva lite och stapla lite. Jag har bestämt att det är vackert väder även i morgon.

Häromdagen hävdade jag att jag skriver om jag bara låter bli att kolla på skärmen. Vi får väl se om det stämmer även idag. Jag har en katt som jag oftast älskar, men just nu låter mig irriteras av när hon kliver framför skärmen (som jag inte ska titta på) och över klaviaturen.

Har dammsugit, och skakat mattor, satt på en tvättmaskin. Det är nog så långt jag kommer att sträcka mig när det gäller inomhussysslor idag. Har en strykbräda med flera linneskjortor som jag inte längre vill ha. Den ropar på mig att komma dit och stryka, för att lägga ut på Tradera. Ingen som är intresserad av ostrukna linneskjortor, storlek M/L?

Utanför huset har jag plank som väntar på att kapas, och klyvas en del av dem. Och kastas på en hög, eftersom jag inte riktigt räknat ut hur jag ska få plats med alltihop i den lilla vedboden.

Kaprifolens blad har slagit ut.

En vän på Facebook kallar sig ibland Trollkarlen. Hans liv är besvärligt och har varit så länge, just nu är han lyckligt (för det mesta) förälskad. Och han skriver alltid de mest fantastiska sagor om Trollkarlen, som Trollkarlen. Hans ord flödar, ibland skulle han behöva ha en redaktör och en korrekturläsare där som kunde rätta till och stryka – men han ord är starka och de rör vid mitt hjärta. Jag önskar så att han ville samla alla sina sagor, alla sina texter och ge ut dem för flera att läsa.

Han, och många andra, hittar sina ord långt inifrån, genom år av liv, levande och mindre levande. Ibland blir orden magiska, de förtrollar och gör världen till en okänd plats där vad som helst kan hända. Allt ifrån att köksgolvet skuras och spisen dras fram, till att även den här dagen kan uthärdas.

De där inifrån-orden gömmer sig. Just nu märker jag att jag undviker att titta på vad jag skriver på skärmen, det är som om orden sedda stör mig. Jag väljer att låta fingrarna skapa orden, osedda. Stirrar ner i klaviaturen. Varför vet jag inte, har hållit på så i ett par dagar.

Kanske handlar det om att jag behöver smyga mig på orden, de vill inte låta sig fångas, jag får inte låta dem märka mig. Lite som när man lekte kurragömma i Hästhagen hemma. Jag som gömde mig är orden, den som stod och räknade är jag.

Jag sitter i köket, temuggen står på altan och kallnar.