Entrén på Danderyds sjukhus, alla sorters människor går eller åker rullstol förbi, jag sitter och dricker varmt kaffe från Pressbyrån. Funderar på vem som är mera frisk eller sjuk än någon annan. Mannen min är här för att ta benmärgsprov, han ska träffa sin läkare om två veckor och få besked om hur hans leukemi ser ut.
Jag tror att många av de som sitter här och ingenting gör – som jag – är sällskap till anhöriga. En kvinna med två assistenter sitter uppallad i en elrullstol som hon kan hantera själv. Stolen är fullhängd med alla de saker hon kan behöva under en färd ute. Assistenterna ser uttråkade ut, är inne och handlar tidningar och godis samtidigt som jag köper mitt kaffe. Den ena assistenten förstår inte vad kvinnan vill säga, och ser villrådig ut. Den andra är kvar inne i butiken och hämtas för tolkning. Så går/åker de ut från sjukhuset.
Här kan man gå i sin nattsärk och strumpfötter, en man bredvid mig talar i telefon som om han inte hade någon, en äldre man bär svart läkarportfölj, kanske är han läkare – med ovanligt långa rockärmar, de täcker hans händer så att portföljen ser ut att hänga från ärmen.
Det borras någonstans i huset. Unga, gamla, tjocka, smala, snabba, långsamma – alla är vi här av någon anledning. De som jobbar här vill kanske vara här, vi andra helst inte. ”Smittar” vi varandra med våra diverse energier? Utanför ingången sitter en handdesinfektionsgrunka, kanske fungerar den även för ledsnad och oro?
Nu har jag en kvinna på min högra sida som också talar mycket högt i sin telefon. Vad är det som gör att vi så totalt släpper på vårt privata genom att basunera ut ett telefonsamtal över alla i närheten? Visserligen hörs ju bara ena hälften av samtalet, men ofta ger det inblickar i personens tillvaro som jag helst är utan. Klackar på marmorgolv är inte heller något roligt ljud Men, jag kan alltid stänga av hörapparaten, och slippa höra. Det är det inte alla som kan.
Barn/ungdomar kommer i grupper om två eller tre tillsammans. Studiebesök?
Av paraplyer att döma regnar det nu. Ett äldre par håller varandra i handen och kommer inifrån sjukhuset till informationsluckan. Har de försökt hitta rätt, gått vilse och insett att de behöver hjälp? Kvinnan har något som jag tror är vita golfskor på sig, snäv kjol, strumpbyxor och kort brun skinnjacka, halvlångt lockigt hår. Mannen har ett papper i handen, nu försvinner de bort åt vänster, har förhoppningsvis fått reda på vart de ska. De håller fortfarande varandra i handen.
På en affisch framför näsan på mig ler tre personer, en av dem är integrationskorrekt svart, de undrar ”har du hjärtflimmer”. Om jag det hade skulle jag kanske bli lika glad och leende, om jag bara kunde läsa vad som står där. Tror så här på håll att det handlar om att stödja olika instanser för hjärthälsa. Eller söka mera information på diverse hemsidor, och om det ändå inte räcker, så kontakta din doktor. Det kan jag läsa.
Det finns någon sorts intervall i intensiteten här, mängden människor och deras brådska varierar i en obegriplig rytm. Tid hos doktorn, tid för provtagning? Sällskapslängtan, om än sällskapet enbart består av främlingar som sitter utspridda i entrén? Röklust, utanför dörrarna samlas rökarna.
Käppar, kryckor, rullstolar, rullatorer, likaväl som snabba, bestämda, kompetenta och effektiva steg, som hörs långt, brådskande steg, viktiga steg. Långsamma, tvekande, vill-inte-gå-dit-eller-vara-här-steg.
Färdiglästa gratistidningar plockas undan av en rask äldre dam i röd tröja med namnlapp, en frivillig sjukhusmedhjälpare från Röda Korset. Hon tar inte hand om mitt bullpapper, det får jag kasta själv. Nu lägger hon ordentligt tillbaka alla tidningar hon hittat i därför avsedd hållare vid ingången.
Några jobbare pratar och skrattar högt medan de dricker sitt kaffe. En ung man med gula öronproppar går långsamt, men målmedvetet förbi, ser ut att vara i sin egen värld. Kvinnan som så noga fällde upp sitt paraply att torka har försvunnit, paraplyet står kvar. En mycket gravid och trött kvinna går sakta förbi med sin man.
Bredvid affischen med leende hjärtflimmer finns en stor spegel. Det är roligt att se hur så gott som alla som passerar slänger en blick i spegeln. De flesta ser nöjda ut.
Unga kvinnor idag går på ett annat sätt än jag gjorde när jag var ung. De slänger fram benen så långt det går, de ser alltid ut att veta precis vart de är på väg och de har bråttom. Jag har också alltid gått mycket fort, men min gångart har inte varit som deras. Varifrån har det nya sättet att gå kommit? Inte från ”catwalken” väl, där går kvinnorna inte, de glider, släntrar, tar sig fram – men inte på något sätt som fungerar till vardags.
Några av de som går förbi har redan passerat en eller flera gångar, alla ser inte ut att arbeta här. Damen bredvid mig löser Metros sudoku. Jag sitter här och känner mig oförskämt frisk. Ett mycket litet barn gråter högt, jag hör det med magen, minns mina barns babygråt varje gång. En äldre man säger ”hallå, hallå” i sin telefon, men inget mera händer. Ringde den eller ringde den inte, eller ringde han?
Att sitta här och skriva får mig att inse att en offentlig miljö ger mig något att skriva om. Jag störs inte av människorna (OK, jag gillar aldrig höga ljud), inspireras tvärtom. Det borde fungera även i en mera positiv inramning, där jag kan sitta och inte känna att jag sitter för länge där någon annan borde få sitta. Biblioteket i Norrtälje kanske, men där är det svårt att hitta sittplats där många människor passerar. Lämpligt kafé har jag inga kunskaper om.
En amputerad gammal man i rullstol åtföljs av en afrikansk kvinna, de har varsin kaffemugg, han har en bulle som han inte får upp ur påsen. En kvinna i en annan rullstol, körd av en sjukhusman, tar upp sin cigarett långt innan de når utgången.
Jag tänker på Kristian, med bloggen http://ikroppenmin.blogspot.se som väntar på att dö i cancer. Han finns säkert här också, även om hans är ett annat sjukhus.
En tjej går fort förbi, i lila hår, lila tröja och lila skor. Efter henne kommer golvrengöringsmaskinen, det ser ut som om den ska torka bort hennes fotspår.
En kvinna med huvudet insvept i en sjal på det sätt som cancerpatienter ibland gömmer sin hårlöshet – mina fantasier, även detta – har knallrosa knästrumpor som lyser trotsigt lång väg. Hon gör mig glad, kanske vet och vill hon det. I spegeln ser jag hur det blåser i det låga trädet med några vackert röda löv, som om någon gjort sig möda att måla just de löven. Det slår mig just nu att jag skulle tagit med mig en bok hit och lagt ut, att gratis hämtas av någon läslysten. Förra året kom jag ihåg det, men så långt tänkte jag inte när jag var hemma hos böckerna.
En medelåldrig man med guldhalsband passerar, med gulligt bunden liten bukett i handen. Någon ska bli glad.
Mannen min kommer tillbaka, han är provtagen och har haft en trevlig stund med sina sköterskor på Onkologen – de gillar varandra. Ingen, varken han eller de, gillar att sjukhuset förmodligen kommer att sluta med hans immunförsvarsstärkande behandlingar.
Han behöver dem, det är de som gjort att han fortfarande lever – det säger hans sköterska. Men chefsläkaren har i uppgift att kortsiktigt spara pengar. Då spelar det ingen roll om min man blir så sjuk att han måste vårdas på sjukhuset – åtminstone tills han dör – till högre kostnad!
beskrivarblogg 