She was thinking of writing in English, and putting the book on the market via Amazon and Kindle. The market would be so much bigger, maybe the sales too.
But then, vilket helsike att skriva ett helt manus på engelska. Det fixar hon inte. Så nu sitter hon här, med sin lilla potentiella marknad i Sverige, och skriver på svenska.
Blir det en bra bok? Kommer den att fängsla sina läsare, pratas om och sälja i stora upplagor? Hur ska den marknadsföras – hon har tittat in och till och med registrerat sig på Vulkan som väl är en mindre, men svensk, motsvarighet till Amazon. Hon begrep inte riktigt hur det går till att skapa en e-bok, framför allt inte om man inte vill betala för det.
Vem som vill läsa vet hon ju inte förrän boken existerar. När den väl finns som e-bok kommer det att visa sig om den går att sälja. Men först måste den skrivas, det manus hon fått refuserat hos några bokförlag måste jobbas om. Inte för att hon vet hur, men att tror hon sig förstå. Det verkar vara en bra idé att kontakta föreningen Egenutgivarna. Där finns kunskaperna.
Hon har 98 sidor idag, Arial 12 punkter, ”normalt” radavstånd. 54 200 ord, antal tecken klarar hon inte av att hitta någonstans i den nya datorns skrivprogram. Nästan hundra sidor färdigt manus låter inte så mycket. Det hon skrivit om är det år när hon kämpade för att bli fri från sitt spelmissbruk, hon berättar om återfallen och hur hon till slut lyckas sluta spela på nätcasinon. En dag i taget.
Om de nu kommer iväg till Thailand om ett halvår – mannens sjukhus sparar pengar genom att avsluta den behandling han hittills fått för att stärka sitt immunförsvar. Hans kroniska leukemi behöver den hjälpen för att han inte ska bli infekterad av det ena och det andra. Nu är det slut med det, och antalet vita blodkroppar ökar hela tiden. Oro.
Men ändå, om de nu kommer iväg, då har hon fantiserat om att skriva eller redigera åtminstone ett par-tre timmar varje dag, och kanske komma hem med något användbart när mars månad har gått. Arbetstiteln hittills är ”skriver mig till liv igen”.
Hon vet ju att hon inte är ensam om att vara spelberoende. Ingen vet egentligen hur många i alla åldrar som spelar bort mera pengar än de har råd med, på olika sätt. I hennes fall handlade det om casinon på internet, andra fastnar i spelautomater eller fysiska casinon. Eller trisslotter.
Och hon vet att livet som spelmissbrukare är torftigt, svekfullt, tråkigt och själsdödande. Inget liv. Själv är hon gammal, framtiden är kort och eländet hon förorsakat sig själv och andra inte lika förödande som för den som är ung och borde ha ett liv framför sig. Ett liv att leva levande. Inte maniskt spelande.
Som alla missbruk drabbar detta inte bara den aktive spelaren. Alla i omgivningen påverkas. Alla lider, alla vill hjälpa. Ibland gör man det på fel sätt, t ex genom att låna ut pengar som gör fortsatt spelande möjligt.
Bästa hjälpen är krav på absolut stopp på spelandet, ”klipp sönder ditt bankkort” var det bästa råd hon själv fick. ”Tala om att du är spelmissbrukare” är ett annat gott råd. Prata om det med alla som behöver veta om det, säg det högt så att du själv hör. Sök hjälp – även om du kanske inte får något stöd från samhället.
Skriv dig till liv igen!
beskrivarblogg 