Fågelskit, mod och konsekvenser

Publicerat den 27 maj, 2012 av beskrivarblogg

Pingstdagen, strålande sol, varmt. Syrenerna jag tog in doftar precis lagom mycket. De står i en gammal Ekeby-vas med hänklar, och jag stack ner några vita dubbelblommande narcisser från trädgården i buketten. Vackert.

Vildkatten håller sig borta, Minsann strövar lugnt omkring överallt. Vi har just upptäckt ett fågelbo på en utskjutande planka under ladugårdstaket – högt nog för att katten inte ska ta sig dit. Och mannen min har satt en hasp på kammardörren så att Minsann får vara ifred därinne när Pella, kompisens hund, kommer om någon timme. Ska bli intressant att se hur de två kan samsas. Pellar är kattvan, vid stora lugna tillåtande Ruben – och Minsann är van vid lilla kärleksfulla Tjejen, Yorkshire-terrier och extra mamma till Minsann. Men de här två känner inte varandra, ännu.

Jag läser Animal´s People – en fascinerande bok på alla sätt. Pojken, Animal, skadades vid en giftskandal som dödade tusentals invånare i staden- Det amerikanska företaget försvann utan att något som helst ansvar utkrävdes. Jag tar mig sakta in i en verklighet som nästan ligger utanför min föreställningsförmåga. Och jag gillar Animal, hans språk, hans tankar och hans känslor och drömmar. För att inte bli överväldigad av det myllrande indiska i den här boken skriver jag emellanåt. Och slappläser annat, som t ex Sue Grafton´s ”S som i saknad” (”S is for Silence” på engelska) – båda inköpta för fem kronor på återvinningen!

Nu utomhus med hela skriv- och läspaketet. I skuggan under parasollet. Det är tyst så det hörs här, ljuvligt tyst, en tystnad som inte har med mina klena öron att göra. Något enstaka fågelkvitter hörs fortfarande, bonden hade hört göken häromdagen, han kommer väl hit om mannen min ställer sig på trappen och härmar honom. Så brukar det fungera.

En fågel har använt mitt stolsarmstöd som toalett – in och hämta paper att torka rent med.

Av oklar anledning tänkte jag på konsekvenser i morse, halvvaken. Insåg att livet självt är en enda stor konsekvens. Om inte mina föräldrar hade älskat (med) varandra så hade mitt liv inte existerat i min form. Och sedan fortsätter det, ibland med goda och väl valda konsekvenser, ibland med annat. Slutligen är döden en konsekvens (i ordets mest bokstavliga betydelse) av livet. För ögonblicket helvaken förmår jag inte tänka längre än så.

Vinden blåser äppelblom. I någon av kvällstidningarna har man överst på första sidan ett räkneverk, 195 kvinnor dödade. Det gör förvisso en hemsk verklighet mycket konkret och påtaglig, men bidrar det till att färre kvinnor dödas? Människor som dödar andra, ofta närstående, människor behöver annat än räkneverk. T ex någon som ser och agerar på det man ser eller tror, innan något slutgiltigt händer. Myndigheter, vänner, övrig familj – instanser och människor med mod att lägga sig i. Mod att åtminstone försöka påverka. Om de som har makt också hade mod kanske t ex Sverige skulle se lite annorlunda ut än det gör idag.

Och Loreen har vunnit European Song Contest (?) i Azerbadjan (reservation för alla möjliga felstavningar). Sverige tycks vara mycket stolt! Jag är glad att jag just nu hör göken!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Vart tar alla utgångna datum vägen?

Publicerat den 26 maj, 2012 av beskrivarblogg

Så, nu står datorn så långt borta att hon inte kan se skärmen, ens om hon anstränger sig. Det kanske gör att hon kan skriva mindre självkritiskt, mera lössläppt? Fast om vad? När någon frågar vad hon skriver vet hon aldrig riktigt vad hon ska svara. Ähhh …  Inget tydligt besked alltså – hon har inget att ge.

Törs inte hävda att det är ett bokmanus hon håller på med, törs inte ens själv tro att det är så. Och tänk om någon kommer tillbaka efter något halvår eller så och undrar hur det gick. ”Inte”, blir ju svaret då. Självkritiskt var det ju – eller var det inte? Inte självkritiskt – hur gör man? När Jante eller en släkting till honom har styrt hela tillvaron, ända hit. Även om det inte alltid varit tydligt för någon annan än hon själv.

Mannen är inne i köket och gräddar sitt bröd. Hon sitter här och pladdrar för sig själv. Katten är på äventyr någonstans.

Rabarbern växer sig snart för stor för att vara god, de pratar varje dag om att göra en rabarberpaj – än har ingen av dem gjort det. Om inte annat borde den färdiga vaniljsåsen ätas upp innan datum går ut.

Undrar vart alla datum går – har de en egen värld full av utgångna datum? En de förkastades värld, en värld där allt som blivit för gammalt för att duga finns. Ett äldreboende för utgångna datum. Servicen där är säkert lika dålig som på de som är avsedda för människor, eller för fd människor.

När du blir gammal tycks du bli något annat. Ex-män och ex-kvinnor. Neutra som kan hanteras hur som helst, och framför allt utan respekt. Hon vet att hon är alltför kategorisk, alltför dragandes allt över en kam – men det är tillräckligt dåligt för många gamla i det här välmående landet. Diverse kändisar har åter gjort ett upprop där de manar regeringen att inte *”sälja ut välfärden” – dvs inte låta privata vinstintressen gå före det allmännas bästa.

En regering kan inte höra ett upprop. Den har för många olika öron, för många säkert kloka och erfarna och välvilliga hjärnor, för många attityder som inte stämmer med upproparnas.

Attityder, häromdagen läste jag att ”enbär är en krydda med attityd”.

LO har fått ny, manlig ordförande.

Och är man bonde i Västmanland och tycker att den lokala ICA-handlaren är dyr finns bara ett alternativ. Willys. Coop är inte tänkbart, och definitivt inte Lidl. Attityd, igen. Likaväl som min, som yttrar sig i att jag kutar runt bland allihop, utom Willys – bara för att det är en så trist butik.

Solen blir varm, dags att maka sig in i skuggan lite. Idag är en sådan där dag då det är för varmt eller för kallt. I solen, i skuggan.

Jag har börjat läsa Animal´s People – språket är härligt fritt från självkritik, en blandning av ”vanlig” engelska, av indisk engelska stavad som den kanske låter, och franska. Det räcker att läsa ett par sidor för att bli nyfiken på den här pojken som inte kan gå upprätt, utan går på alla fyra till följd av någon sorts teknokratisk katastrof – jag förstår kanske längre fram vad det handlar om.

Jag gillar det sättet att skriva, utan hänsyn till stavning, meningsbyggnad, begriplighet för alla. Pojken bryr sig inte om sådant, han heter Animal och talar kanske så därför.

Hur skulle det låta om jag försökte skriva så? ”Jag skiter väl i om du begriper vad jag försöker säga – du kan ändå inte fatta hur det känns att vara tvungen att spela bort sina pengar. Spela bort sin själ om man nu har någon. Inte bry sig om något annat än ögonblickets tillfredsställelse och spänning, strunta i hur den senare kommer att drabba dig själv och andra.”

Nej. Jag kan inte skriva så. Är för väluppfostrad, för ordkritisk, för språkälskande. För skitförnäm. För gammal.

När det regnade igår satte sig sädesärlan under ladugårdstaket i skydd för regndropparna, smart. Nu kommer Minsann med en liten ödla i munnen. Hon visar upp den för mig, men lägger sig en bit bort så att jag inte ska kunna störa henne. Mygg kvicknade tydligen till efter regnet igår, jag har fått de första myggbetten för året.

Det närmaste jag skulle kunna komma Animal´s språk är att lägga till en mängd svordomar. Och det gör ju inte historien mera spännande eller bättre.

Mannens bröd är vackert, högt, med oliver i. När det kallnat tillräckligt för att kunna skäras tar vi en smakbit. Det kommer att passa fint till den gravade laxen i kväll, den som vi inte orkade äta igår, efter våfflorna.

Varje gång jag ser hur fort våren kommit, hur fort tiden går – inser jag också hur kort livet är. Och hur det gäller att hantera varje dag som om den vore den sista. Är det alltså detta jag vill sitta och skriva, om det här vore min sista dag i livet?

Nej. Då skulle jag skriva annat som inte visas här. Jag skulle också skriva att jag är tacksam över att någon överhuvud taget vill ha med den här trolösa gamla kärringen att göra, hon som sitter där och skriver på sin dator. Och tror att hon är något, eller åtminstone tror att hon fortfarande kan bli något.

En gång i världen brukade hon skoja om att hon ”inte visste vad hon skulle bli när hon blev stor” – det gjorde hon länge, gör kanske fortfarande. För ännu är hon inte stor, ännu känns hon inte vuxen på något klokt och förnuftigt sätt. Ännu dagdrömmer hon helt orealistiska drömmar om skrivframgång och pengar, om kärlek, och glädje och trygghet. Hon drömmer t o m om en lycklig barndom. Picasso menade att det aldrig var för sent att skaffa sig den.

Nu dirrar det i firgrarna av allt hon skulle skriva, om …

Hon återgår till det som det går att skriva om. Grönt gräs, vackert nybakat bröd, en kärleksfull och krasslig man, en liten svart snabbfotad ödlefångande katt. Om citronfjärilar, rabarber och en ful ölandstok.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

När slog syrenerna ut?

Publicerat den 26 maj, 2012 av beskrivarblogg

Tomt, dokument utan ord.

”Tomt som i min hjärna”, tänkte hon. Fast där blir ju aldrig alldeles tomt. Ibland önskar hon att det skulle vara tyst, inga tankar, inga drömmar om nätterna, ingenting. Men så blir det väl inte förrän hon är död. Om ens då – många tror ju på ännu ett liv, och ett till etc. Det vet hon inte om hon skulle vilja, leva igen. Hon skulle nog göra samma misstag en gång till, precis som hon gjort i det här livet.

Nu sitter hon här. Hon har en man i närheten, hon har bostad och mat och kläder – igår kom grannfrun över med en asse linnen och toppar som hon själv inte längre kan ha, men som passar henne i storlek. ”Tack snälla, nu behöver jag inte köpa flera linnen i mitt liv …”, Hon avstod faktiskt från ett mönstrat i lilarött, det är definitivt inte hennes färg. Ett brunt tog hon emot, eftersom grannfrun tyckte att det var hennes färg.

Jovisst, hon är frisk också. Åtminstone såvitt hon vet. Hennes rastlösa ben är plågsamma när hon lagt sig om kvällarna, ibland måste hon gå upp igen och ta en Panodil. Som igår när klockan var nära ett på natten. Det var dimma ute. T o m katten sov.
Hör dåligt gör hon, numera tycks inte hörapparaterna göra stor skillnad. Eller så kanske hon inte längre vill höra så mycket, det känns inte som om det behövs längre. Det är sällan något hon hör som hon blir riktigt berörd av. Har hon dött så långsamt att hon inte märkt det? (Ord lånade av okänd norsk författare.)
Hon har en stor blå påsklämma av plast runt det hopsamlade håreti nacken, det bästa hårspänne hon någonsin haft. Möjligen ser det lite märkligt ut, men det bryr hon sig inte om. Det fungerar. Alla andra är för små för hennes fortfarande tjocka hår. Mannen hennes ler lite rart och säger bara att ”ja, du är långhårig”. Hon trivs bra med sitt långa hår, det får henne att tänka på Kristina Lugn som hon gillar. Hon lär ha skrivit en dikt till kronprinsessans dotters dop, men hon fick peta i sig en sovtablett innan det ville sig – stänga av vilken del av hjärnan? Den rojalistiska?
Hon välsignar sitt TV-lösa tillstånd, det innebär att hon slipper Melodifestival och Let´s dance, hon slipper alla töntiga serier och dåliga filmer, och sporten. Hon missar för all del också nyhetsprogrammen, men det går att kompensera genom nättidningar. När hon så vill, vilket är långt ifrån alltid.
Böcker däremot är något hon inte kan tänka sig livet utan. Om de åker till Thailand, som de drömmer om, hur ska hon klara sig? Måste hon investera i en läsplatta? Och går den att läsa utomhus? Eller fungerar det ungefär som med datorn, dvs inte alls? Hon kan ju inte gärna släpa med sig bara böcker i det tillåtna bagaget, lite kläder mm måste hon ju faktiskt också ha. Inte aktuellt just nu, men det föll henne in i morse.
I natt, eller tidigt om morgonen, eller i alla fall när hon tittade bort, slog den lila syrenbusken i skogskanten ut.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Farligheter och hänryckning

Publicerat den 26 maj, 2012 av beskrivarblogg

Pingstaftons morgon, lite kyligare än i går morse. Annan luft, annan vind. Tror att jag hörde göken nyss, men eftersom jag inte har hörapparaterna i så är jag inte säker. Kan ha varit kuttrande duvor också ( kuttrar de så här sent på våren?). Vildkatten har inte synts till, men Minsann håller sig nära huset och mig. Mannen min bakar bröd.

Just nu inser jag att mina ögon inte gillar att jag glömt solglasögonen. In och hämta.

Alakoski heter Susanna i förnamn och inget annat, nu jar jag läst i ”bif” om hennes och makens skrivarkurs i Andalusien. Där uppmanas deltagarna – alls inte enbart unga – att våga ljuga och inte väja för svåra ämnen. Låter bra. ”Ljuger är ju vad författare gör” säger hon.

När jag ändå går in ska jag ta med kikaren ut, svanarna är på åkerpromenad med en bunt småttingar runt sig. Fem ungar får jag det till. Hur ska de orka och kunna mata och skydda alla fem? Minsann sitter i päronträdet och kollar sädesärlorna. Det verkar som om hon har fattat att det inte är någon idé att satsa på att ta dem. Nu kommer hon hit till mig igen, är hon rädd för vildkatten? Är den i närheten fast inte jag märker det?

Den ena svanen står vakt, den andra vallar ungarna.

Vi flaggade igår och när grannen undrade varför blev svaret ”på skoj”. Nu kommer jag ihåg varför – fast jag inte gjorde det igår – det var Minsanns födelsedag, hon fyllde ett år. Så vi flaggar även idag.

Jag har en ny bok liggande på bordet bredvid mig. Indra Sinha´s ”Animal´s People”. Omslagsbilden visar en ung pojke och orden ”I used to be human once …”. Jag vet ännu inte vad boken handlar om, men får fantasier om barns eländiga liv någonstans i Indiens fattigdom. Återkommer säkert om boken, när jag väl läst något.

”Jag var mänsklig/människa en gång …” – det är ord som pratar med mig. Att kunna säga något sådant kräver medvetenhet om vad som är och vad som var.

Jag tänker på massmördaren i Norge, min fördom om honom är att han fortfarande uppfattar sig som mänsklig, kanske t o m mänskligare än de flesta. Och jag undrar hur närvaron vid hans rättegång påverkar de som är där, de som ser och hör om alla döda, unga. Jag gör vad jag kan för att hålla honom och det han gjorde ifrån mig, läser inga artiklar men ser ju rubriker. Kanske är det fegt, kanske är det den sortens strutsbeteende som skapar o-människor som han?

Vad som skapade den indiske pojken på omslaget till ”Animal´s People” återstår att se. Både det ena och det andra är svårt att omfatta där jag sitter, mitt i den västmanländska grönskan.

Visserligen finns det varg i skogen, och lodjur – men jag är trygg i förvissningen att de hellre flyr när jag kommer än något annat. Det farligaste här just nu är vildkatten, som inte synts till på två dagar. Och modlöshet, svarta tankar och svårt att sova. Det senare är bara farligt om naten, och då har jag haiku-skrivande i huvudet att ta till. Igår tog jag en panodil till benen och somnade utan haiku.

Inget av de förlag som ännu inte refuserat mig har hörts av. Det är väl som några sagt, att det visserligen är ett viktigt ämne jag skriver om (spelberoende), men att det är svårt att hitta marknaden för en sådan bok. Ingen storsäljare, inget lockande, bara elände – mina ord.

Det manuset har fyllt sin funktion, jag har skrivit mig tillbaka till ett liv jag vill ha. Nu vill jag skriva mig en bok som något förlag (kanske mitt eget?) vill ha! Under tiden räknar jag svanungar, de är fem stycken.

.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Publicerat den 25 maj, 2012 av beskrivarblogg

Fredag som jag trodde var pingstafton, den är i morgon. Ljuvligt väder, skönast mitt på gräsmattan där det blåser lite, under parasollet i skuggan. Tvätt som sköter sig själv, fika och bok, plus kanske datorn igen, även om jag inget ser …

Nu har Gerda jobbat. Hon har riggat upp skarvsladd från hönshuset och kan nästan se vad hon skriver, eftersom datorn inte längre går enbart på batteriet. Det är så skönt att sitta här och se mannen min nere vid magasinet, han fixar till ett arbetsbord så att han ska kunna göra en ny liten dörr till ladugården, mm. ”Idag känner jag mig riktigt pigg” var det första han sade i morse. Och han verkar sådan.

Jag har städat lite inomhus, plockat undan vintertäcken, tvättar och hänger upp sådant som ska hänga och inte ligga slängt här och där. Nu kan jag öppna dörren till kammaren igen, förut såg där ut som ett förråd för diverse prylar, kläder och andra pinaler.

En snabbfotad spindel springer över skärmen och stannar i övre vänstra hörnet. Här blev det stopp i skrivandet för att klättra upp på ladugårdsvinden och ta ner en planka till arbetsbordet. Mannen min ska inte klättra längre. Helst inte jag heller, kände jag när jag höll mig i stegen och försiktigt tog nästa kliv uppåt. Tornseglarna bor i huset, under någon tegelpanna. De jagar högt idag. Hoppas tranor och svanar med ungar ligger i skugga. Minsann föredrar att vara inomhus.

Natten var lugn för samtliga inblandade, och kärleken i morse ljuvlig. Att vara gammal och ha någon att älska och älska med, igen – det är en gåva. Vem som står för gåvan vet jag inte, livet självt kanske. Tacksam är jag. Omkring oss här är så mycket liv just nu, alla sorters. Insekter, blommor, fåglar, katter. Och så vi, och ett döende körsbärsträd, som emellertid sett till att så mängder av små träd i skogsbrynet bakom mig. Så livet går runt, dör och kommer igen. Hela tiden.

Mannen min har idag också lagat regnvattenmätaren. Och böjt en liten tunn hushållskniv med lödkolven, så att kniven går att använda som grapefruktkniv. Den andra blev kvar i stan. Han fixar med stort och smått, har roligt och känner att han gör nytta, bekräftar för sig själv att han lever. Ännu. Jag gissar, försöker föreställa mig, hur det känns att ha fått t ex den där TIAn, och frossan häromsistens – att veta att hjärtat är klent och blodet än sämre, men att det hittills hållits i form av mediciner. Jag försöker begripa hur det är att faktiskt bli väldigt konkret påmind om att jag ska dö, kanske t o m snart, i alla fall inte om 20-30 år – som var det som nyss gällde.

Nyss,när var nyss? ”En månad går fortare nu än ett hjärtslag”, Bodil Malmstens titel på senaste boken.

Jag är ännu alltför frisk (veterligt) för att riktigt kunna omfatta min egen död, annat än som ett abstrakt begrepp. Den har börjat knacka på, gjort mina leder stelare, mitt hår grått, mitt ansikte skrynkligt. Gjort mina händer till min mammas. Men än har den inte kommit mig personligen närmare än så. Vi bekantar oss så sakteliga.

Minsann är sällskapssjuk och har kommit ut, ligger bredvid min stol under parasollet, utsträckt i hela sin lilla längd, avslappnad och samtidigt så absolut observant på omgivningen, som bara en katt kan vara.

Ett moln tog tillfälligt bort solen, och det var skönt. Jag ser ju att resten av himlen är blå, med bara några små moln här och där. Jag försöker lagra välbehaget idag, så att jag kan plocka fram det en annan, mindre behaglig dag. Att skriva om det är ett sätt att minnas. ”Mémoirs des temps perdues” Eller hur det nu skrivs …

I botten på bibliotekskassen ligger den gratis tidning biblioteken delar ut. Där skriver författarinnan till ”Svinalängorna”, Susanne (?) Alakoski till skrivsugna ungdomar ”ljug och hitta på så mycket ni orkar” – tror jag – har ännu bara sett rubriken och orkar just nu i värmen inte gå och hämta tidningen. Men rådet låter bekant, har ju hört det många gånger förr och det spelar nog ingen större roll om man inte kan kategorisera sig som ”ungdom”, det är säkert bra även för gamla kvinnor. Så varför ska det vara så förbålt svårt? Gerda kanske inte riktigt har lust eller fantasi nog, men Margareta borde kunna både ljuga och hitta på. Hon har ju gjort bådadera ett antal gånger i livet …

I all tysthet hittar hon nog på just nu också. Fantiserar om att hon och mannen ska åka till Thailand i vinter, när hon är skiträdd att han ska dö dessförinnan. Den sortens fantasier är ett sätt att hålla verkligheten på ett avstånd som gör den möjlig att leva med. Ungefär som tankar kring hennes ekonomi. Om hon lät sig omfatta hela den bilden vore det lätt som en plätt att falla rakt ner i ett svart hål. Hon klarar för det mesta att hålla pengaverkligheten ifrån sig, så pass att hon klarar att leva på det som blir över och ändå betala några skulder vid sidan av Kronofogdens indrivning.

Vilket brutalt ord, det låter som ett gäng cowboys med hästar och piskor snärtandes i luften jagar någonting framför sig.

Ni vill säkert veta vad som står på matsedeln idag: till lunch om en stund blir det våfflor ute, med tärnat stekt fläsk (sic!) och hemgjord lingonsylt – lagas och ätes ute. Till kvällen gravad lax med bubbel, trots att det inte är helgdagsafton.

Jag undrar om det är flera än vi som blir så här pensionärigt dagvilla? När arbetstider inte strukturerar tillvaron är det konstigt lätt att glömma vilken dag det är. Det gör inget, viktiga saker är inskrivna i almanackan – men det förutsätter förstås att man tittar i den. Det gjorde jag i morse och insåg att pingstafton är först i morgon.

Nu har vi avnjutit våfflor med sprödstekt randigt fläsk och lingon till. Vi är mätta och belåtna, för att inte säga proppmätta. Solen går lite i moln igen, datorn gör konstiga hopp mellan orden och jag kan inte göra något åt det,

Den börjar bli trött min lilla dator.  Så fort jag sätter punkt efter en mening blir det en glugg. Nu blev det ingen? Jag fattar inte vad som pågår.

Tredje tvättmaskinen för idag är i full gång, de andra har torkat redan. Härligt. Minsann försökte sig på att smyga efter en sädesärla, men den vippade bara till med stjärten och flyttade på sig. Hon gav upp. Vi har bestämt oss för att kapa det halvdöda körsbärsträdet, men lämna en del av den grenade stammen som ett vackert inslag på gräsmattan – och så kan fågeltalgen hänga där om vintern.

I morgon, idag får det räcka med verksamhet. Dörren till ladugården ligger och torkar iklädd både nyare och riktigt gamla tvingar för att hålla ihop den så att limmet tar. Och visserligen har jag mera tvätt, men den får också vänta till i morgon. Nu går mannen min in i huset och vilar en stund. Minsann har just kommit ut, så han slipper ha henne klivandes omkring på sig – skulle jag just skriva när jag ser en liten svart raket kuta in i huset så att hon nästan missar att svänga vid trappen. Hon såg att han gick in, och ville följa med.

Jag märker, igen, att det är skrivbefrämjande att skriva. Om det blir läsvärt är en annan fråga, men ju mer jag skriver desto mera skriver jag. VSB. Det är nog så gott som det enda mina geometrilektioner lärde mig, ”vilket skulle bevisas”. Nu kommer Minsann ut igen, det var tydligen inget roligt med en gubbe som vill sova i fred och kanske t o m har stängt nätdörren till sovrummet så att hon inte kom in!

.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Några ord till …

Publicerat den 24 maj, 2012 av beskrivarblogg

Gerda och Margareta har samlat ihop 4 500 ord utan ansträngning. Det märks nog, inte känns det som om de gjort mycket för att få till det, varken den ena eller den andra. Och inte verkar de samarbeta heller. Pratar bara om det. Kanske går det inte att samarbeta med sitt andra jag, det är möjligen därför som det är ett andra jag. Därför att de inte ryms samtidigt, behöver vara sig själva nog, utan den andra?

Pladder. Ett ord det med. Lärde mig just att knivslida också kan heta slira, eller på norska slire. På engelska heter det sheath, fråga mig inte varför jag vet det. Eller varför jag vet vad gnomer är så att jag kan tala om det när mannen min frågar. När jag inte vet, vet Google och Wikipedia det.

Syrran mejlade igår kväll och tyckte att det kändes tomt när jag inte skrivit i bloggen. Nu har hon fått att läsa, om hon hinner innan hon åker till Turkiet för nio dagars semester i ensamhet. Terminen är slut och hon behöver den vilan.

Min andra syster jobbar på med sina läromedel, häromdagen försökte hon göra ”kortare och tydligare meningar” – hon har fullt upp med detta och styrketräning, och att bli mormor i sommar. Farmor är hon redan. Och pensionär. Kanske följer hon med till Thailand om det blir av, hon har varit där tidigare och har informerat oss om Koh Samui och den lilla stad hon bott i och förälskat sig i.

Från och med nu får jag snåla ännu mera, och försöka spara vad jag kan. Det känns skönt att inte behöva betala så höga elräkningar nu när det är sommar. Resa 7-8 000 + hyra här hemma, + boende där. Äta ska jag vare sig jag är här eller där.

Köp böcker av mig, på Bokbörsen, kultamanka är mitt säljarnamn. Där finns allt möjligt.

Några tidningar har jag inte kunnat läsa idag, internet håller inte tillräckligt länge för det. Kan ju lyssna på radio, men ids inte släppa in världen. Jag vill hålla mig kvar i min idyll här, med vildkatt för all del, men också t ex just nu ljudet av väggklockan i salen som slår. Det tar en stund innan jag identifierar ljudet, även om det inte är något stort avstånd mellan kök och sal. Ordet sal har ingenting med stort rum att göra, handlar bara om att det inte är kök eller kammare. Eller sovrum som ligger på övervåningen.

Jag lade in ett långt stycke av den här texten på bloggen, och fick respons från Johanna direkt. Jag börjar nästan gråta av glädje över att den här människan finns, i Bryssel, och att hon bryr sig om att kommentera och faktiskt känna min oro. Det är ljuvligt och fantastiskt att ha en sådan vän, och det trots – eller tack vare? – att vi aldrig träffats.

Mannen min donar med diverse, nyss såg jag honom gå in i tvättstugan med en dammsugarslang i händerna. Städning på gång? Vi har dragit ner gardinen i köket så att solen inte ska lysa rakt in på mig där jag sitter. Jag blir rödögd nog av att sitta ute och läsa, även när jag har solglasögon på. I morse ville ögonen inte öppna sig förrän jag pratade med dem. Minsann är med i tvättstugan, för stunden är hon inte rädd för den främmande katten.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Solskrivet

Publicerat den 24 maj, 2012 av beskrivarblogg

Jag tycks vara högst upp på ett tomt dokument. Sitter under parasollet ute i skugga och skriver. Ser inte alls vad. Nyss försökte jag fortsätta skriva i ”deras bok” men lyckades förstora texten och vågade inte fortsätta av rädsla att slarva bort alltihop.

Praktiskt med en lös klaviatur när man sitter så här utomhus. Opraktiskt att det inte går att se vad man skriver. Mannen min sitter på gräsklipparen med hörselkåpor på och är tämligen tillfreds tror jag.

Vi har varit in till Sala, jag har köpt böcker för hundra kronor, några ska jag behålla åtminstone ett tag, några vill kanske han läsa och resten ska fotograferas och läggas in på Bokbörsen. De kostade mig 2,50 styck. Jag är nöjd. I morse innan det blev så här varmt bestämde vi oss för att äta tunnpannkakor med stekt fläsk till middag. Nu känns det inte så – helst bara något mycket lätt utomhus. Vi får väl se vad det blir, fläsket har redan åkt ut och in i frysen ett par vändor när vi ändrat oss.

Nu är det inte många vackra maskrosor kvar, men jag har gula prästkragar och vackert djuplila aklejor i stället . Gullvivorna har så gott som blommat färdigt. Igår plockade mannen min några liljekonvaljer till mig, och idag har flera slagit ut.

Pingst är hänryckningens tid sägs det. Det är ett passande namn på den vackraste av vårar. Men inte vill varken han eller jag bli hänryckta i någon bokstavlig mening ännu, Hädan och hän är väl samma sak. Vik hädan sade man åt djävulen när man misstänkte att han var i närheten i någon form. Finns ordet dädan? Hän och dän – dän i meningen därifrån minns jag från barndomens språk. ”Gå dän”! Men just inte hän.

Svanfamiljen har också varit på promenad på fältet vid dammen idag. Åtminstone en unge, kanske två, mellan föräldrarna. Den röda katten har inte synts till. DEN GILLAR NOG INTE OVÄSEN FRÅN GRÄSKLIPPARE, BIL OCH MÄNNISKOR, OM DEN HAR LEVT HÄR I RELATIV TYSTNAD ETT TAG. VI VET INTE HUR LÄNGE DEN VARIT HÄR, MEN DET SYNS EN TYDLIG LEGA I HALMEN I LADAN.

HAR JAG GJORT NÅGON NYTTA IDAG? TVÄTTAT EN TRASMATTA, TORKAT GOLVET PÅ TOALETTEN. SKÄNKT MANNEN MIN TRE BÖCKER, EN SYLT- OCH BÄRKOKBOK, EN ”fULA VISBOKEN” OCH EN lEIF g w pERSSON-DECKARE. PLUS ETT ANTAL GLAS SAFT MEDDAN HAN KÖR GRÄSKLIPPNIN

UPPE I KLÄDKAMMAREN LUKTAR DET APA, KANSKE ELAKT MOT APORNA, MEN DET LUKTAR ILLA SOM ALDRIG FÖRR. DÖD MUS I VÄGGEN NÅGONSTANS ÄR VÅR GISSNING. FÖNSTRET FÅR STÅ ÖPPET. IBLAND OM VÅREN LUKTAR DÄR ILLA, MEN DET FÖRSVINNER NÄR DET FÖRMENTA MUSLIKET MUMIFIERATS TILLRÄCKLIGT. KAN VARA FLADDERMÖSS OCKSÅ, ELLER NÅGON FÅGEL SOM PÅ NÅGOT OKÄNT SÄTT KOMMIT FEL.

MANNENS SÖNER ringer och ÄR OROLIGA FÖR HONOM. OM DE ÄR LÄTTADE ÖVER ATT HAN INTE ÄR ENSAM VET JAG INte,DET BLEV LJUVLIGT TYST NÄR GRÄSKLIPPAREN TYSTNADE, NU ÄR DEN INSTÄLLD I MAGASINET, GRÄSET ÄR LAGOM KORT. MINSANN LIGGER INNE I HUSET, DET ÄR FÖR VAMRT UTE. EN NYCKELPIGA UNDERSÖKER JUST NU KLAVIATURENS MÖJLIGHETER, LYFTER PÅ VINGARNA EMELLANÅT OCH SPRINGER RUNT I STÖRSTA ALLMÄNHET. NU FLYTTADE HON TILL STOLEN. BRA, DÅ BEHÖVER HON INTE FASTNA MELLAN NÅGRA TANGENTER.

När jag urskiljer något lite på skärmen ser jag att jag av misstag har haft Caps Lock på – mycket är skrivet i versaler! Kan inte korrigera tillbaka till gemena.

Om jag alls spar något av den här texten lär det vara en hel del som behöver korrigeras och rättas till. Sådant brukar jag göra medan jag skriver annars, nu går inte det. Gerda, var är du? Det är ju du som står för ordning och reda här. Gör något.

Det var nog en dum idé det där att hon, Gerda Margareta, skulle kunna fungera som två och att de där två skulle skriva i team med varandra. Det verkar inte fungera. För det mesta är det Margareta som skriver, Gerda latar sig någonstans. Och om det bara är Margareta som skriver, då blir det ju inte annorlunda än annars. Bara lite lagom mycket krångligare mellan varven när någon av dem kommer ihåg den andra.

”OK”, säger Gerda, ”vad vill du att jag ska göra?”

”Ta oss tillbaka till någon sorts flöde i skrivandet, med en berättelse som inte enbart handlar om sjukdomar och oro, och fåglar och katter, blommor och gräs.”

Gerda ser ut som om hon tänker efter, men det vet man aldrig med Gerda, hon kan se sådan ut och bara hon själv vet att det faktiskt inte pågår just någonting där innanför ögonen.

”OK”, säger hon igen. ”Jag skriver”.

När hon skrev den där punkten insåg hon att hon faktiskt inte visste om den skulle stå före eller efter citationstecknet. Varför har hon glömt det? Gör inget, går alltid att fixa senare.

Nu ska mannen deras (!) duscha bort allt gräs som fastnat på honom. Sedan tycker jag att han ska gå och vila. Hon tappade tråden när mannen ropade något hon inte hörde. Det enda han ville var tala om att det tar drygt en och en halv timme att klippa allt gräs runt husen …

Hon är här igen, Gerda. Hon ska alltså på något odefinierat sätt styra upp det här projektet. Det börjar kännas svårt, och blir det svårt lägger både hon och Margareta av. De är inte de uthålligaste av kvinnor, om saker och ting tråkar ut dem. Svårt har ofta i livet varit detsamma som tråkigt. Kanske är det enklare att hävda att något är tråkigt, än att erkänna att det är svårt.

Gerda gillar inte att hon inte kan se skärmen och läsa det hon skriver. Det känns alldeles för hafsigt och slarvigt och blir säkert alltför många fel av alla de slag, när det inte går att kontroll-läsa efter hand.

Varför heter det ”efter hand” förresten? Efter att handen gjort sitt?

Nu är det så tyst att det hörs. I tvättstugedörren står en naken man och försöker göra sina strumpor fria från gräs. Hans rumpa är rund och fin i profil. Det är hans mage också.

Dammen där svanarna nu simmar tycks växa igen lite för varje år Jag tror mig se två ungar mellan föräldrarna. Får ta kikaren senare och se efter.

Sädesärlorna bor som vanligt under en takpanna i hönshuset, men vi har bara sett ett par svalor och någon tornseglare. Inte hört någon gök, men det kan ju bero på dåliga öron. Korpparet flyger över oss och pratar hela tiden med varandra.

Just nu har jag, Gerda, inte den minsta lust att vara ordentlig och kontrollerande, stå för struktur och ordning, inte ens reda. Jag vill bara sitta i skuggan och dricka bubbel, kanske äta en liten crostini med grönmögelost på till. Inte stå vid en varm vedspis och grädda tunnpannkakor.

Jag vill vara lat och flyktig, bara bry mig om stunden just nu, inte planera ens några minuter i förväg. Inte tänka på borde. Inte ”skulle väl”. Ett flygplan har gjort ett spår på himnlen. Varje gång jag ser ett sådant längtar jag bort. Inte till någon bestämd plats i något bestämt land, bara bort. Kanske till någonstans där ingen känner vare sig Gerda eller Margareta. Där jag enbart är en ganska gammal och skrynklig kvinna utan förflutet.

Nyckelpigan knatar nu runt datorskärmen, vad letar hon efter? Varför skriver jag hon, är alla nyckelpigor femininum? Det må väl finnas manliga nyckelpigor också? Ser de likadana ut?

Det är så mycket jag inte vet.

Gräsmattan är mjuk och varm under mina bara fötter. Det fastnar grässtrån mellan tårna. De röda tulpanerna har nästan blommat ut, men fortfarande är de vackert röda där de sticker upp här och där i gräs och buskar. Bakom mig blommar små vildsådda körsbärsträd. Nyckelpigan springer som om den (!) har bråttom, kanske har alla nyckelpigor bråttom hela sitt korta (?) liv?

Nu gör mannen rent sina gula med blått vristband Foppa-tofflor. Han använder en diskborste för att få bort gräset. De är inte vackra, men han är söt, i vit keps och vita shorts som jag vet måste vara för små för honom.

För en stund sedan kollade jag om om regnmätaren läcker. Det gör den, ny må anskaffas.

Vem har döpt maskrosor till maskrosor? Ett sådant fult namn på en så vacker blomma. Om den hetat något annat hade vi kanske tyckt bättre om den. Undrar vad den heter på latin – det får jag kolla, senare när jag ser vad jag gör. Och om internet fungerar.

Gerda inser att hon faktiskt inte riktigt har klart för sig hur pingsthelgen ser ut. Hon vet att vännen kommer med sin hund på söndag, men är det pingstdagen eller vad? Annandag pingst är bestämt avskaffad till förmån (?) för nationaldagen den 6 juni. Så nationalistiskt.

Nytt stycke – vet inte om det behövs eller inte. Det här att inte se vad hon skriver kanske bara är nyttigt för en ordentligt själ som Gerda. När hon tänker efter var det nog Gerda och inte Margareta som var så allvarsamt duktig i skolan (utom i matte), som styrde och ställde därhemma, som oftast var till mormors belåtenhet.

Sedan har hon fortsatt att vara till belåtenhet, i alla fall oftast genom livet – utom när hon varit otrogen – eller var det kanske inte hon, det var nog Margareta – och när hon skilde sig till slut, när hon blev spelberoende och spelmissbrukare och förskingrade alla pengar. Spelade bort alla pengar tycker hon låter bättre än förskingrade. Det var nog Margareta det också, kan inte ha varit Gerda. Men båda fick ta smällen. Har Gerda förlåtit Margareta?

Det blir inget bubbel idag, förklarar mannen min/vår. Det är inte helgdagsafton förrän i morgon (är det?) – därmed bubbel först då. Jaha, fnyser Gerda och Margareta i kör. Ibland är de väldigt överens, de här två.

Bonden har inte vårplöjt på fälten bortanför ladan, men de är vackert gröna ändå. Något kommer upp, även om det är glest här och där. Eftersom tofsvipan fortfarande har sitt bo någonstans därute är jag glad för varje dag det inte blir någon annan aktivitet därute.

Nu har himlen fullt med molnslöjor, en liten mjuk vind blåser varmt. Det är skönt att sitta i skugga och ändå ha solvärmen däruppifrån. Mannen min sitter bredvid mig och vi fantiserar om hur många ungar svanarna har. Ingen av oss orkar gå in och hämta kikaren så det får fortsätta att vara fantasier.

Vi såg en notis i Norrtelje Tidning häromdagen. Det har skjutits flest äglar i länet inom Riala-området – det område där Riala-vargarna har sitt revir. Och alldeles vid avtagsvägen till Riala såg jag sju älgar innanför stängslet mot vägen. Det tycks alltså vara gott om älg, trots de glupska vargarna (glupsk är vår grannes, bonden, sätt att beskriva vargen, som ju finns också här uppe utanför Sala). Resonemangen om att älgjakten förstörs av att varg äter upp älgar och rådjur går inte ihop för mig.

Gerda märker irriterat att hon sitter och gnisslar tänder. Det är en ovana hon lagt sig till med det senaste året – tror hon – och hon gillar den inte. Det får henne att tänka på moster, som de sista åren i livet ofta satt med hakan hängande och munnen öppen, som om hon inte orkade stänga munnen. Det kanske hon inte gjorde. Hon vill inte bli så kraftlös, eller glömsk, eller sluta bry sig om hur hon beter sig, ens när hon är ensam. Och definitivt inte i någons sällskap.

Nyckelpigan har sprungit någon annanstans. Bredvid henne sitter mannen med bara fötter i gräset. Kepsen med devisen ”Mjölk är livet” ligger på magen. Shortsen verkar obekväma, men han hävdar att de fungerar.

Leif GW Persson har fått Pirat-priset och säger sig vilja trösta Ranelid (som inte fått det). ”Det finaste pris han nånsin fått” – och så är det kanske. Jag vet inte ens vad det är, en utmärkelse som Pirat-förlaget utdelar?

Apropå det, så lånade hon Guillous ”Brobyggarna” senaste gången på biblioteket. Och syrran hade ”Wienerwald-boken” så att hon kan läsa den. Det som ligger på bordet just nu är dels fossilboken som Margareta skrev om tidigare, dels en nyinförskafffad pocket av Lesley Pearse, som heter ”Hope”. Engelsk över- och underklass, barn av börd som föds i hemlighet och växer upp i fattiga förhållanden, men som … ja, vad då? Det vet hon inte ännu, har just börjat läsa. Men den kan väl förströ några timmar, när hon nu inte vill vara seriös. Just nu tittar hon på alla små svarta myror som springer på bordet. Varifrån kommer de? Har gräsklippningen stört dem och satt fart på deras kuta runt-ande? De håller sig ännu till bordet och låter hennes och mannens fötter vara ifred.

Kväll: inga pannkakor. Svanungarna är räknade och de är fem stycken. Viporna har också två ungar. Gustavskorv, crostini, fetaost och grönmögelost, grönsaker till middag. Fläsket tillbaka i kylen, kanske i morgon … Fortfarande solsken!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En dryg vecka

Publicerat den 24 maj, 2012 av beskrivarblogg

Måndag har det hunnit bli igen. Margareta har städat bort det överblivna virket från altanen och lagt det i en luftig hög vid husgaveln, kapat en del ved som legat över vintern nere vid källaren. Nu ser det städat och fint ut. Vi åkte och handlade och tog en omväg genom Roslagen innan vi var hemma igen. Väl hemma fick mannen min ”tryck över bröstet” och lade sig att vila. Och ropade efter en stund eftersom han frös så han skakade. Egentligen frös han nog inte, men hade kraftiga frossbrytningar. En halvtimme och en Panodil senare sover han. Oroligt. Skakandet har upphört.

Det enda han är absolut bestämd på är att jag inte ska ringa någon läkare.

En jättelik humla har förirrat sig in i köket. Jag släpper ut den, och dammar av klaviaturen när jag ändå är i köket. Sitter i köket och skriver, för att inte störa. Jag önskar att jag begrep mig på den där skröpliga kroppen han har, den som ser stor och stark ut. Som var det, men inte är det längre. Hjärtflimmer innebär ett hjärta som inte fungerar som ”det ska”, och förmodligen är det det som nu spökar. Han tar sina mediciner, han har just idag varit in och gjort ett sk PK-prov för att kolla blodet så att han får rätt mängd Waran för att tunna ut blodet.

Det börjar bli för tätt mellan dödlighetspåminnelser av olika slag. Själv talar han om att han ju är 79 år och har haft ett gott och roligt liv. Vi vet båda att han gärna hänger med ett tag till.

Mannen sov någon timme, vi åt färsk sparris till middag och så började han frysa igen. I säng med dubbla täcken och nya fräscha lakan – nu mår han bättre. Vad är detta? Vi är oroade, båda två. Kanske t o m alla tre. Vi pratade om att åka upp till hans hus utanför Sala i morgon, jag kör. Vi får se hur det blir.

Tisdag stannar vi i mitt hus. Ingen av oss har sovit särskilt bra och mannen min sov i stället under förmiddagen. Vi vet fortfarande inte varför han fick frossa igår, men han behövde uppenbarligen vila idag. Nu sitter vi ute och läser (utom för ögonblicket när jag gått in en stund). Vi planerar att åka till Thailand i vinter och kollar priser och boende – kanske knäppt, men vi behöver det just nu. Vad Gerda gör vet jag inte riktigt nu, hon verkar hålla sig i bakgrunden. Jag hoppas hon hoppar in i skrivandet om hon riktigt behövs.

Hon fick gärna dyka upp just nu. Nyss talade Margareta och mannen med en gammal god vän som fyllt år. Vännen hade tänkt på mig, Margareta (han känner inte till Gerda), men inte gjort något mera ”eftersom han inte visste om jag ville ha någon kontakt”. Vi pratades vid för rätt precis ett år sedan, när jag gratulerade honom till födelsedagen – men kanske hade han glömt det? Då hade han också tänkt på mig …

Gerda! Kan du hjälpa mig att sortera bland alla ”borde göra”, ”borde inte göra”. Kan inte du se till att jag ägnar mig åt det som är värt att ägna sig åt – och låter bli allt det andra. Låter bli att t ex bli så sur över att en gammal vän inte gratulerar mig på min 70-årsdag att jag låter vli att ringa honom på hans! Nu fick vi kontakt ändå – tack vare mannen min som hade SMSat honom – och jag fick tala om varför jag inte ringt som jag brukar. Som jag gjort i många år.

Mannen min och jag har just bestämt att kokta färska (varifrån kommande?) rödbetor blir en utmärkt middag idag. Ingen har lust att laga eller äta något mera. Solen är fortfarande varm och jag skyddar mina röda gräsklippararmar med en skjorta. Näsan får ta det den tål, med lite solskydd på. Enligt pressen lär det vara så att svenskar söker hjälp för sina maligna melanom alltför sent, beroende på att de har så mycket att göra. Verkar konstigt, kanske handlar det mera om att man faktiskt inte vill tro att den där lilla pricken kan vara farlig. Inte törs ta reda på om.

Det gäller ju en hel del annat i mångas våra liv.

Onsdag, i huset utanför Sala, Vackraste gula maskrosorna i gräsmattan, fd tistlar framför köksfönstret bland aklejor, prästkragar och persilja som spritt sig till gruset. Numera är tistlarna uppdragna. Och jag trött i ryggen. Kokar ägg till torskfilén som vi ska sautera (heter det så, koka på svenska) till middag, det blir en lätt äggsås till den kokta potatisen. Mannen min har just bytt olja i gräsklipparen och ska snart köra över alla de vackra gula blommorna … Vallmoblad har vi sett, kanske blir det någon sådan där stor grårosa fin blomma också. Pionerna är fulla av knopp, den sparris vi lämnat kvar senast vi var här har vuxit upp i himlen. Här är fint.

Det gamla körsbärsträdet lever numera bara i de allra översta smågrenarna, resten ser heldött ut. Och den vita rosbusken får blomma i vår, sedan måste vi klippa ner den och hoppas på att den tar sig till ett annat år. Humlen är tveksam, och den clematis som växte vid källaren har inte klarat vintern. Den nere på tvättstugeväggen däremot är full av knopp. Snart blommar flädern, då gäller det att vara här och hinna plocka blommorna och göra saft på dem.

Jag orkar inte sitta i solen hela tiden, går in och sitter vid köksbordet och skriver en stund i stället. När vi tittar på hallonhäcken gläds vi åt vårens jobb med att gallra och plocka bort grenar som bar hallon i fjol. Det ser bra ut. Mannen min pratar murklor, men jag har aldrig hittat några här. De finns, bonden vet var – men det är lite hemligt. Om han hittar kanske han kommer hit med några, det har han gjort förr.

Något väsnades i skogen alldeles nära huset när vi kom. Om jag inte visste att det inte finns påfåglar här skulle jag ha gissat på en sådan. Förmodligen var det en råbock som brölade, det lät som en ovanligt kraftfull tranas skrik, fast inte lika jämnt och likadant varje gång. Minsann lystrade till, struntade sedan i olåten och fortsatte att jaga kopparormar. Det gör hon tyvärr med viss framgång, liksom de små ödlor som finns här. Större byte än så har jag ännu inte sett – och glad är jag.

Kväll – jag har förlorat stort i canasta och är sur. Dålig förlorare, alltid. Bra dock att jag fått internet att fungera så att jag kunde överföra pengar både till mannen min och fd maken – för kontanter respektive för presenter till barnbarnens födelsedag. Internet häruppe är ett frustrerande företag, ibland går det ganska, ibland/ofta inte alls. Dvs modemet säger sig vara anslutet men när jag kollar är det 0,0 både upp och ner. Vad nu det betyder.

Vi har ätit en gudagod middag med torskfiléerna försiktigt sjudna i vinfiskbuljong. Jag kunde inte låta bli att äta upp såsen – så nu är jag proppmätt tillika som sur. Hoppas sova gott ändå, det sura går fortare över än det mätta. Minsann har gått och lagt sig efter lång biltur följd av återupptäckande av allt som finns att upptäcka här. Sorgligt nog hittade hon en pytteliten sork som hon lekte med, länge. Jag distraherade henne en stund så sorken hann undan, men han var nog färdiglekt. Och så väntar vi bara på att hon ska trilla i den låga vattentunnan under stupröret – där hon dricker rostigt regnvatten i stället för att gå in och dricka färskt kranvatten.

Vi har idag siktat de två tranungarna, beskyddade av varsin förälder, som matades ute på gärdet. De är sötfula, bruna knyten på långa ben, nära respektive mamma och pappa. Svanen ser ut att fortfarande ligga på redet, men vi ser inte tillräckligt bra för att vara säkra.

Godnatt säger vi allihop och jag blåser ut ljusen.

20 minuter över 12. Det var då själve den, jag kan inte sova. Mina ben kan det inte heller, de vill sprattla och behöver röra på sig hela tiden. ”Restless legs” kallas det visst. Och nog är hon och de restless alltid. Nu sitter hon vid köksbordet igen. Ute är det blåsvarta natten. Till och med katten sover. Men inte hon.

Då återstår bara att skriva och se om det tröttar ut henne. Gerda får komma in här senare och se till att det blir ordning på alla ”jag” respektive ”hon”. Det far lite hit och dit nu. Hon orkar inte fixa det nu.

När hon ligger där och inte kan somna försöker hon ”skriva i huvudet”. Hon radar ord på ord, men det blir just ingen vidare mening i dem. Det enda hon tycks kunna skriva om är vad som hänt under dagen, eller inte hänt. Idag t ex har hon dragit upp en mängd tistlar i gruset utanför köksfönstret. De ligger nu på komposten bakom hönshuset. Intressant eller hur? Hon har suttit i solen och läst, suttit i skuggan och läst, lagat mat – druckit ett glas vin före maten och ett till maten. Ätit för mycket, kanske är det därför hon inte somnar. Vinet borde inte spela någon roll.

Mannen hennes sover nu. Han älskar att vara här, har hela tiden något att göra. Idag har han lött ihop en blomvattenkanna vars handtag hade släppt, och så har han gjort i ordning gräsklipparen för klippning i morgon. Men han är trött efter de senaste veckornas attacker mot hälsan. Hans blodprover är bra, men han mår inte bra. Börjar kanske misströsta, men påminner sig högt emellanåt att han faktiskt inte är död ännu.

Jag tjatar och frågar hur han mår. Ännu är han glad för min omtänksamhet, snart blir han väl galen på mitt oroliga frågande.

När vi åkte förbi sopstationen i Sala såg vi att Strömsbacka, återvinningsförsäljningen, har halva priset på allt. De har uppenbarligen problem med att ha plats för allt de får in – eller så säljer de för lite. I morgon åker jag nog dit och kollar om de har några böcker jag kan köpa för 2,50 per styck. De jag köpte på auktion (en låda om runt 30 böcker för 23 kronor) har jag redan sålt ett par av. Jag behöver sälja många för att kunna åka till Thailand i vinter.

Bonden cyklade förbi tidigare i kväll med sin stövare. På söndag kommer en vän hit med sin hund som jag ska passa ett par dagar. Det ska bli roligt att se hur Pella, hunden och Minsann kommer överens. Pella är van vid sin huskatt, Ruben, som hon får tugga på som hon vill. Det lär hon nog inte få med Minsann.

Nu ska jag göra ett nytt försök att krypa i säng.

Sov till halv 8, då det var så vackert väder att mannen min inte kunde sova längre. Och det är sant, inte känns det OK att ligga i sängen när solen skiner och världen är grön och fin. Minsann är försiktig idag, i morse såg vi en stor röd katt vid ladan – och tydligen märker hon också att den är där. Kanske var det den som skrek igår. När vi pratade med bonden säger han att han sett den flera gånger och att det är en vildkatt som tydligen bor i ladan. Det gillar vi inte, hoppas den ger sig iväg nu när vi är här. Eller om inte annat, när Pella kommer hit!

Jag är lite kvar i sömnen, har ätit frukost och druckit te, kollat mejl och bokaffärer, men inte riktigt vaknat. Läser en bok av Tracy Chevalier, ”Remarkable Creatures”, om fossil och människor som är märkligt fängslande. Och jag har med mig en bokkasse från biblioteket, så att jag har lite att välja bland.

Idag känner jag igen mannen min. Det är som om han lever upp när han är här. Lite handlar det nog om att han alltid har något att göra här – som igår när han lagade blomvattenkannan – men kanske också att det nu gått några dagar sedan den senaste hälsokonstigheten.

Tranparet med ungar har fått sällskap på lite distans av en ensam trana. Det tycks gå bra. Hästarna betar borta vid dammen. Köksfönstren behöver tvättas, men vi ska plantera om pelargoner i stället. Och kanske gräva upp en rabatt som är överväxt av såpnejlikor, kvickrot och någon enstaka gammal lilja. Liljeknölarna kan vi spara och plantera igen, resten vill vi bli av med så gott det går.

Mannen min läser en gammal konsttidning och en intervju med Ola Billgren – en tavla ”Rondpoint de l´etoile” får min man att försvinna ut i rymden, i ett rymdskepp kanske. Den får mig att försvinna in i rymden, bli liten inför oändligheten. En tavla det vore spännande att se i verkligheten.

Nu har jag just burit ut en ödla i friheten. Minsann bar in den och jagade den runt köket innan jag hann fånga den i en tygkasse och släppa ut den. Antagligen kommer den in igen – livet är spännande på landet!

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Skrivmingel, och TIA

Publicerat den 16 maj, 2012 av beskrivarblogg

Lovade att rapportera från skrivminglet igår kväll – kort sammanfattning: lokal med estrad och publik sittande framför kräver någon form av hörslinga för att jag ska höra, även om jag som jag gjorde igår sitter på första bänken. Jag satt bredvid en kvinna ditrest från Umeå, även hon med hörapparat – hoppas hon hörde mera än jag efter så lång resa!

Småningom kom mikrofoner fram, både till arrangören Ann L och de ”svarande” därframme – de senare var dock tämligen ovana vid mikrofonhanterande med de konsekvenser det hade. Den enda som hördes riktigt bra och ordentligt var optimistkonsulten Ingalill Enbom som enligt henne själv ”gammal, mer eller mindre både döv och blind” gick att uppfatta till minsta nyans! Heja.

Trevligt var det förstås, och några kände jag igen från skrivsajten 1av3 (där jag ånyo är medlem efter diverse kontokrångligheter). En del konkreta tips om egenutgivning och förlagskontakter. Och success-stories typ ”fick kontrakt vid första försöket” … Surt sa räven Margareta. Och vi fick boken ”Jag är WANTED” av författaren Daniel/David Luthman när vi gick! Tack för den, och tack för vin, ost och frukt.

När jag kom säger mannen min ”det hände något idag”. ”Jaha” säger jag, och så berättar han att han satt vid lunchbordet och läste tidningen, och när han ”kom tillbaka” insåg han att den artikel han började läsa hade han läst för en stund sedan. Den kändes helt obekant.

Han gick småningom ut för att handla vin och skulle betala med det gamla vanliga kortet. Kom inte ihåg koden. (Han hade som tur är kontanter som täckte.) Hemma igen kom han heller inte ihåg portkoden, utan fick öppna med nyckel.

Sedan använde han resten av dagen till att försöka komma in på sin bank – den koden var också borta, och den där lilla apparaten låstes dessutom efter ett antal felaktiga försök. Han mådde bra, men bestämde sig för att stanna hemma i helgen och inte åka ut till ön. Bra beslut tyckte jag när jag fick höra allt det här. Vi kom fram till att han förmodligen hade haft en sk ministroke, en TIA, som tycktes ha suddat ut alla sifferkoder i hjärnan.

Det här möttes jag av när jag kom hem efter kvällens ganska bortslösade timmar – han ville inte störa mig så han ringde inte och berättade. Vi har båda sovit hyfsat i natt, och jag tvingade honom att ringa sin läkare i morse.

Otäckt, men tack vare att han redan behandlas med blodförtunnande Waran för hjärtat gick det här ganska bra. Hans husläkare instämde i vår diagnos, men menade att det just inte är något speciellt man behöver göra.

Nu stannar vi båda här i Stockholm, jag hade tänkt åka ut till mitt ”gamla” land när mannen min var på ön – men nu är vi tillsammans. Och hoppas att det som hände var en engångsföreteelse.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Gerda och Margareta

Publicerat den 14 maj, 2012 av beskrivarblogg

Jag fick en tanke under bilfärden från Sala till Stockholm. Ibland har jag funderat på det här med att skriva i team, två eller flera som skriver sina delar av ett manus och så redigerar man ihop det. Som jag förstår det kan det vara så att man är överens om manusidé, någon gör den research som krävs och den andra kanske är den som skriver. Eller så gör man alltihop allihop.

Nu har jag ingen skrivkompis, har inte vågat fråga någon.

Så det jag tänkte där i bilen var att jag skulle vara båda två, både skrivkompis och skrivkompis, om ni förstår vad jag menar.

Då behöver det ju kanske inte bli så krångligt heller med vem som ska göra vad, något av mina alter egos får göra jobbet. Det är förmodligen bra om vi kan komma överens om hur mycket vi ska skriva, per dag eller sammantaget per vecka. Början, mitten och slutet behöver vi också bestämma oss gemensamt för – resten är upp till var och en av oss Margaretor. Kanske ska vi döpa den ena av oss till Gerda (mitt andranamn som jag först numera står för), så heter jag även i fortsättningen Margareta.

Redan här, med Gerda och Margareta som skrivarteam, får jag fantasier om vem av oss som kommer att göra vad. Jag tror att Gerda är den ordentliga, till och med noggranna, som kommer att se till att fakta (i den mån de förekommer) är korrekta, att allt korrekturläses ordentligt, att vi har ordning på namn och tider och platser och inte blandar huller om buller.

Margareta kanske – med Gerdas hjälp – kan fås att fantisera fritt, fabulera och skriva av bara katten. Varför heter det så förresten? Jag har just inte träffat någon skrivande katt. Däremot har jag en otroligt smart och fin liten kattdam, som idag inför bilturen alldeles på egen hand klev in i sin kattbur och satte sig tillrätta så att vi kunde stänga den. Jag minns andra katter …

Nå, om nu Gerda och Margareta är överens så här långt återstår ju enbart att hitta på innehåll och titel, bestämma vilket förlag som ska få äran att ge ut detta opus, skriva baksidestext och börja marknadsföra oss och boken på Facebook m fl digitala media. Och så skriva den förstås.

Jag tror vi börjar i morgon! I alla fall jag, vad Gerda gör vet jag ju inte alltid.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 12 kommentarer