beskrivarblogg

Just nu gör mannen min potatisbullar av resterna av moset från igår till sen lunch. Till middag kör vi nässelsoppa igen, vi passar på nu när de finns! Jag har fixat lite med ved, och plockat ihop sådant som ska slängas när vi nästa gång åker till sopstationen. Det får vara mitt bidrag till balans i görandena.

Vi satt ute i lä en stund, men det blev ändå kallt. Inte en enda fjäril har vi sett de senaste dagarna – frös de ihjäl allihop när det häromnatten var minus 5 grader? Eller väntar de bara på bättre och varmare tider, som vi människor? De här två människorna här gör det.

Radion står på, lokalradion med musikinslag som jag inte hör tillräckligt av för att riktigt veta vad texterna handlar om, men som jag ändå bestämmer mig för att jag inte gillar. Tacka vet jag Siw Malmqvists ”Det ska va tunna skivor av dig” – det var en text det! Gilla/inte gilla musik handlar väldigt mycket om ålder, tror jag. Jag slutade nog gilla ny musik någonstans på 90-talet, kanske t o m tidigare. Åtminstone verkar det så idag.

Vad jag däremot gillar är att höra dalmål talas i radio. Det är hemlandstoner som jag tyvärr tappat bort själv till större delen. Det skulle man på 60-talet när jag flyttade till Stockholm. Och jag gjorde som man skulle, på den tiden. Världens mest kända frisör Vidal Sassoon har just avlidit i USA och radion intervjuar Sveriges mest kända frisör, en man vid namn Barda som jag inte visste var frisör. Kanske förklarligt, har aldrig klippt mig hos kända frisörer, och nu inte klippt mig alls sedan i höstas i Rimbo!

Dessförinnan var det ett inlägg om Obama och hans ”godkännande” av homosexuella äktenskap – stort och smått. Reportern säger just nu ”och så kopplade han ihop modet och håret” – den intervjuade frisören hävdar då att mode och hår väl alltid hört ihop. Dessutom får han det till att Sassoon frigjorde kvinnan. Det ni. Kanske försvann en del papiljotter med honom.

Ibland blir jag lite matt när jag tyvärr hör vad som sägs, i radio eller annanstans.

Nu regnar det därute. Hackspetten äter bröd som han hämtar från backen, sätter in i en springa i den döda trädstammen – och så äter han, eller hon.

Minsann putsar pälsen i stolen vid matbordet. Varken hon eller jag tänker gå ut mera idag. Men gräset och träden och jorden mår bra av regnet, därmed vi också i någon sorts förlängning av det ständigt pågående livet.

Katt liggande vid sidan av klaviaturen går an, katt liggande på klaviaturen – eller datorn – går inte an. Hon åstadkommer konstigare saker än jag när hon ligger så. Dagen idag är än så länge utan regn, men blåsig. Det lockar inte att gå utomhus, men jag gör det nog i alla fall om en stund, efter förmiddagskaffet.

Idag simmar båda svanarna en stund i dammen. Klarar äggen att vara ensamma när föräldrarna äter samtidigt? Eller är ungarna kläckta, men för små för att ses härifrån? Det lär visa sig småningom, jag går inte dit och stör dem.

Drömde i natt igen om Joe och ett kärt återseende. Och bästa vännen tyckte att jag skulle skriva om ett 70(80?)-årskalas som jag inte var inbjuden till. Att jag skulle fantisera om hur det var och berätta det. Varför framgick inte. De fragment av drömmar som jag minns kommer till mig på morgonen, idag efter att jag legat vaken en timme och nästan stigit upp, men i stället somnat om.

Mannen min putsar den vackra mässingsventilen som döljer den fula på öppna spisen (ingen av dem fyller någon ventilfunktion). Väggurets pendel gungar fram och tillbaka på väggen framför mig, om jag tittar länge nog somnar jag. En absolut likadan rörelse, fram-och-tillbaka-fram-och-tillbaka. Sövande eller meditativ, skillnaden är inte så stor känns det som just nu.

Det är länge sedan jag ordentligt satte mig att meditera. Förr gjorde jag det ganska regelbundet, och definitivt i tider av kris och bekymmer. Numera blir det mest en stunds tyst mantra-muttrande när jag vill byta ut innehållet i mina tankar, när jag vill störa mig själv. Det behovet har jag inte för ögonblicket – det känns tämligen tomt därinne, inga funderingar, ingen plåga, några små frågetecken och ”borden” som jag skuffat så långt bort att de nästan inte finns. Där får de hållas ett tag till.

Jag sitter här vid datorn, jag gör ord, jag försöker tänka på Johannas förslag till skrivbeteende när det blir stopp. Att sätta någon sorts ramar för skrivandet, i syfte att då faktiskt bli mera kreativ. Byta tid, språk (svenska fortfarande, men annan sorts), ta sig an stor filosofisk eller liten filosofisk fråga. Klockan slår elva, pendeln går från sida till sida.

En av de största filosofiska frågor jag kan komma på är döden. Jag menar den slutgiltiga döden, den när allt som kallats liv är slut. Dör gör vi ju lite grann varje dag. Och vi kan se ut som om vi lever, men vara döda inuti, i själen. Som missbrukare av någon sort t ex.

En norrman som jag tyvärr glömt namnet på uttryckte saken som att ”vi dör så långsamt att vi inte märker det” – tror jag, inser att jag nog tyvärr också glömt den exakta ordalydelsen. Jag klippte ur meningen ur en tidning för så länge sedan att urklippet också dött. Då tyckte jag att det var ett uttalande som var fullt av mening. Det gör jag nog idag också.

Döden min är inte lika långsam idag som den var för några år sedan. Den gör sig påmind i min delvisa glömska, av välkända namn t ex. Den syns på mina händer som är mammas. I mitt levda ansikte, mitt gråa hår. Känns i stela leder. Den har accelererat i form av sk åldersfläckar (som jag borde gå och kolla). Den kommer närmare genom att tiden numera går fortare, tar slut snabbare. ”En månad nu går fortare än ett hjärtslag” heter Bodil Malmstens senaste bok. De orden känner jag igen.

Den andra största filosofiska frågan blir härmed livet. Hur vi tar hand om varje enskilt liv, det egna och andras. Meningen med livet. För mig finns ingen annan mening än att leva det liv jag har, det jag fick med mig genetiskt och i arv av olika slag – det jag själv skapat efter vägen, genom åren. Också det jag skapade mig de senaste dåliga åren, och just nu förstås, framför allt det liv jag nu skapar mig. Varje dag, varje kort stund, med varje hjärtslag.

Tack Johanna – inte blev det som du menade, men skrev gjorde jag!

Vi är i huset utanför Sala. Det är ännu kallt inomhus, men det brinner i kakelugn, öppen spis och vedspis. Minsann är ute och jagar, vad i regnet är oklart. Jag har lyckats få internet att fungera så pass att jag kunde kolla mejl – bara ointressanta sådana. Och bara fem visningar på bloggen hittills idag. Inte så konstigt eftersom jag inte skrivit något ännu.

Det regnar som sagt. Och enligt väderrapporterna ska det fortsätta så flera dagar, med mer och mindre blåst därtill. Annars är det vackert, äppelträden slår snart ut, päronträdet har just börjat visa sina blommor. Påskliljor och narcisser blommar här och där i gräsmattor och fd rabatter. Pärlhyacinter likaså. Och vitsippor. Gullvivorna har än så länge korta skaft, men är fina ändå.

Igår var jag sur. Så inte idag. Men jag är tveksam kring mitt skrivande just nu. Vad ska jag skriva? Jag får göra som jag gjort förr, sätta igång och se vad det blir. Häromdagen berättade Annika hur hon dissekerar sitt manus, plockar isär och sätter ihop. Och hon får ju till det. Jag blir bara trött när jag försöker hitta en dittills okänd struktur i mina skriverier. Inte för att jag testat det mer än egentligen en gång, på alla orden från novermberskrivandet. Eftersom jag inte är särskilt uthållig gav jag snart upp. Kanske är det dags att ta en titt på de papperna igen. De ligger i en låda därhemma.

Nu är jag här, min dator är här, mannen min har lagt sig att läsa/planera/vila, jag har utrymme och tid att skriva. Och så börjar jag omedelbart fundera på vad vi ska ha till middag, ingen av oss har bestämt det ännu. Förmodligen borde jag också just precis nu gå och kolla att vedspisen fortfarande brinner, kanske fylla på veden. Och är det inte så att det borde tas in mera ved i huset också?

Nej, nej och nej igen. Inga undanflykter nu. Skriv. Säger jag åt mig själv. Vackrare miljö kan jag inte ha än denna, också i regn. Jag ser en skymt av dammen med svanparet, tranorna har inte visat sig ännu men är här någonstans. Och snart hör vi förmodligen också göken, det brukar vara så. Nötväckan har redan varit vid fröautomaten och kollat om vi fyllt på, det har vi inte och gör väl inte heller så här års.

Klockan på väggen slår halv 4. Mannen min har satt igång den.

Jag sitter i salen och skriver. I köket fungerar inte internet alls, här fungerar det aningen bättre. När vi var här för två veckor sedan klippte vi ur vinbärsbuskarna. Nu är de vackert gröna och växer så det nästan hörs. Tyvärr syns det också nu att vintern gått hårt åt rosbusken, den behöver också städas. Jag hoppas det ändå kommer många vackra doftande vita rosor om några veckor.

Och kanske finns det fortfarande någon sådan där stor luden vackert grårosa vallmo kvar framför rosbusken. Sonens hund grävde lite för energiskt där för ett par år sedan, men jag har för mig att det ändå kom någon vallmo. Jag vet ju inte riktigt numera hur växtligheten fungerar – men blir glad över varje blomma och när jag ser en kommer jag ihåg att det brukar vara flera.

Pionerna drar sig upp ur jorden. Sparrisen gör detsamma, vi kan nog faktiskt proväta några stänglar redan idag om vi vill – eller låta dem få några dagar till på sig att bli lite längre. Jag måste gå ut och kolla! Nej, de är bara 3-4 cm höga ännu. Vi får vänta.