Snart åker vi bort ett par dagar. Det känns skönt att byta miljö, och se lite annat än det jag ser varje dag. Jag tar med mig datorn, inte för att jag tror att jag kommer att skriva så mycket, men jag vill ha den, ifall att. Kanske drabbar mig stora inspirationen i Tallinn, eller i St Petersburg – förra gången jag var där irrade vi runt på Eremitaget och det jag mest kommer ihåg är alla rödhåriga kvinnliga vakter. Överallt satt eller stod en drygt medelålders kvinna med hennafärgat hår. Det var före Sovjets fall, kanske är det annorlunda nu?
Jag tror vi ska leta oss fram till något annat denna gång. Om vädret tillåter – blir det som idag lär vi hamna på någon restaurang eller ett kafé, inomhus i värmen.
Jag har flyttat dator och musik tillbaka in i sovrummet här hemma. Under vintern är det bara köket som duger, där vedspisen går varm. I sovrummet är det sovsvalt. Tyvärr är det så även idag …Jag har bestämt mig för att kalla det som kommer ner ur himlen för vårregn. Låter trevligare än det är på det viset. Den kalla vinden är det inte mycket att göra åt. Den är bister.
Mannen min vilar en stund, jag har långtråkigt utan hans sällskap. Spar min bok om matematikern och hans gåtfulla vänskap till resan.
Mina bokhyllor är fulla av böcker, på Bokbörsen har jag lagt in drygt 1200 stycken. Ändå har jag just nu ingenting jag har lust att läsa. De flesta har jag redan läst, och inte många är värda att läsas om.
Några riktigt konstifika alster har jag inte läst och har heller inte någon vilja att läsa. T ex en som Earl F Ziemke har skrivit om ”Slaget om Berlin”. Sådana böcker får förbli olästa för min del. En rejält tjock bok om Göring har jag just sålt – den kommer jag heller aldrig att läsa. Tur att den litterära (som för all del all annan också) smaken är olika! Ytterligare en bokhylla är på ingång från grannen på ”gamla landet”. Nu ska jag bara hitta flera billiga böcker också.
I baren på båten i Tallinn – tangenten ”p” är förmodligen för evigt borta nu. Tappad på vägen. Happy hour – dvs en Dry Martini (utan söt vermouth som vi fick igår kväll) till halva priset och utsikt över en parkeringsrivningstomt med spridda bilar av olika kvalitet. En röd Porsche smyger just in, och föraren möter någon tullmänniska – i alla fall en mansperson med epåletter på axlarna – och går in genom en bemålad dörr och kommer ut igen. Alla knallar runt bilen, försäljning på gång?
Just nu regnar det inte som tidigare idag. ”P” återfunnen, låg i stolen jag just flyttade mig ifrån till en annan. De här stolarna lämpar sig inte för skrivande, armarna blir för hopklämda. Mannen min vilar i hytten efter en krävande promenaddag i gamla stan.
Oliven i min Dry Martini är urkärnad svart, dvs enligt mig totalt smak- och konsistenslös. Drinken är OK. Jag inser att jag nog håller på med någon sorts feedback till rederiet kring vad som var bra och mindre bra med den här resan. Kanske tar de något till sig.
Ryska, finska, estniska män gillar jumprar, helst randiga på tvären. De har sällan kropp som passar till. Jag fascineras av alla former jag ser på människokroppar. Många unga kvinnor är otroligt slanka och har fantastiskt långa ben. Många lite äldre kvinnor är fyrkantiga med stor byst och bak. Hur går det till?
På samma sätt antagligen, som när jag förvandlades till någon annan än den jag var när jag var ung/yngre. Inte för att jag fick stor byst eller stor bak eller blev fyrkantig – men annorlunda blev jag. Och inte helt igenkännlig ens för mig själv. Eller kanske, speciellt inte för mig själv.
Jag känner mig av någon anledning lätt litterär när jag sitter här vid fönstret och skriver, med rivningstomten som utsikt och innan båten går. Och medan kärleken min vilar efter vår kärlek. Jag får massor av energi, han blir/var trött. Vi är här tillsammans och vi är här båda två, också när vi är rumsligt skilda åt. Det är gott.
Jag har också intresserat iakttagit köbeteende som avviker från det jag är van vid. Här ställer man sig duktigt i kö, men plötsligt har kvinnan framför mig hittat Natasja som står i en kö bredvid och vinkar till henne. Och då kommer Natasja in i min kö. Och så hittar någon en annan reskamrat baköver – plus en till. Eller så slinker någon in i passkön från ”fel” håll, hanteras och försvinner in i terminalen, inte ut som vi andra. Kanske någon som jobbar på båten?
Ingen blir sur,vi ser alla snarast med beundran på de (ofta äldre) gentlemän som slinker framåt mellan två köer och oväntat står framme vid passluckan innan någon begripit hur det gick till.
Eftersom jag stängde av min telefon och totalt har glömt bort pinkoden, har jag inte tagit en enda bild i St. Petersburg. Telefonen är detsamma som min kamera. Dessutom kan jag inte kolla om någon eventuellt vill mig något, ganska skönt tycker jag. Jag är här, och alla andra (som är viktiga för mig) är där – så vad kan jag göra?
Passkontrollanterna, kvinnor, tog sig tid att le och prata lite med oss alla, framför allt med småbarn. Det var gott att se. Strunt samma om det tog ett par minuter extra.
Nu är det tomt i baren, Happy Hour är över. Min drink räcker än. Båten går inte förrän kl 8 i kväll, hur kommer det sig att de kan sälja sprit skattefritt innan vi lättat ankar? Ett skattetekniskt problem som inte direkt stör mig, men som jag undrar över.
Jag gillar kvinnornas sätt att klä sig här i St Petersburg. Inte allas. Men flera unga kvinnor är klädda i jackor av mycket personligt snitt, kanske hemmagjorda. Eleganta, kreativa, roliga, modiga. Och i Tallinn kommer en ung man gående över torget, iklädd en knallblå rock, gräsgröna skor med randiga strumpor. Stöddig frisyr därtill. Inte lika stöddig dock som den röda vi såg här i St P – en man i nedre medelåldern, med en röd tofs av hår på vardera sidan av huvudet, rakat däremellan. När jag skriver tofs menar jag tofs.
Jag blir glad av den självkänsla som finns där bakom. Den känsla som säger att det här är jag – något jag alltför ofta inte riktigt vågat omfatta.
Det ligger något intressant i att sitta och skriva i offentlig miljö, där många människor ser och kanske några funderar över den där gamla kvinna som sitter med en Dry Martini framför sig och skriver. Blir jag någon därför att jag kanske ses? Ungefär som det där zen-trädet som faller i skogen med ett väldigt brak, finns det bara, händer det bara om någon hör det?
Ikväll har vi planerat att äta de sandwitch- (lokal stavning) -smörgåsar vi har över från förmiddagens kafébesök. Vi lindade helt enkelt servietter om dem och tog dem med, utan doggy bag. I morgon besöker vi någon av restaurangerna ombord igen. Om vi inte äter i Helsingfors, det är fullt möjligt. Besök på Stockmanns och Fazers står på agendan.
Vi ändrade oss. Middag på restaurang på båten, ”russian plate” visade sig vara tunt skivat ister/fett, goda saltgurkor, sallad, fantastiskt grovt rågbröd och lite smetana. Oätligt fett. Huvudrätt räkor respektive filé mignon, köttet var gott. Räkorna ointressanta, serverade med bröd och majonnäs. Vi blev mätta. Och de hemförda mackorna från morgonen stoppades diskret i en av båtens papperskorgar.
En natt med god sömn, jag insåg någonstans under natten att båten visserligen vibrerade, men inte alls som tidigare. Slutsats: den vibrerade som värst när den gick igenom flytande isstycken. Och sådana fanns det tydligen inte lika många på väg till Helsingfors.
Solsken på söndagsmorgonen i Helsingfors, och då glömde vi solglasögonen i bagaget. Som vanligt lång promenad inomhus innan vi kom till terminalen, man talade t o m om att det är 180 meter. Snabb passkontroll, och faktiskt en buss som väntade just på sådana som vi. Inte för att någon på båten informerat om den saken, inte heller om var vi befann oss.
När vi frågade i bussen fick vi klart för oss att vi var i ”västra hamnen”, där vi aldrig tidigare landat. Nya utsikter från bussen in till järnvägsstationen där bussen stannade. Av någon anledning fick busschauffören oss att betala för fyra biljetter, och när jag undrade varför, talade han kort och gott om att han ”hört mig säga fyra”.Varför han trott att två ville ha fyra biljetter framgick inte, vi fick pengarna tillbaka.
Blåsig promenad till Fazers som visade sig vara fullt, Helsingfors ungdomar verkar ha det som brunchställe på söndagarna.
Stockmanns öppnade först kl 12 en söndag, så vi åt en lätt frukost på Strindbergs. Och fortsatte sedan för att inhandla lite kvällsmat på läckra matavdelningen hos Stockmann, där allt är så fint upplagt och ser så gott ut. Det blir bröd, fransk kittost, finsk forellrom, smetana och italiensk korv till middag på rummet idag, gott vin ska inhandlas i taxfree-butiken när båten lagt ut.
Nere nära järnvägsstationen fanns en loppmarknad, och vi gick förstås in. Jag hittade en bok av Jersild och en på engelska om Picasso för det låga priset av 3 Euro. Mannen min skrattar åt mig som åker till Helsingfors och köper böcker, själv har han köpt en skärmmössa (inte rysk modell) i stället för den han hade, vars nackband gick sönder.
Vi har som sagt roat oss med att samla information om resan som vi vill vidarebefordra till rederiet, St Peter Line. Till att börja med hade det varit praktiskt att få hjälp att inse att båten i Stockholm ligger längst ut i Frihamnen, att ettans buss går till terminalen och att man alltså inte ska ta tunnelbana som annars när man åker färja. Det blev en lång promenad.
Den raglande, höga, närmast fristående landgångsstegen i Tallinn är ett annat exempel på dåligheter. En av de båtanställda höll i stegen samtidigt som han täckte den stora öppningen rakt ut i luften bredvid stegen.
Bristen på information har vi också upplevt som störande: det hade varit trevligt att t ex få veta att vi i Helsingfors skulle landstiga vid något som heter ”västra hamnen”, att buss avgår utanför med någon sorts tidsintervall, har ändstation vid järnvägsstationen i centrum och kostar 2,70 Euro per person, att det också finns taxi utanför terminalen och att en färd in till centrum kostar ca ?? Euro.
Vid nästan varje landstigning har vi fått leta oss fram till utgången. I Ryssland dåligt med info på engelska. På båten har det också varit svårt att få begriplig information, eftersom nästan ingen talar någon vidare engelska. Ofta har vi fått svar på något man tror att vi frågat om. Alltid mycket vänligt, men fel.
Exempel i butiken: ”har ni Paddy whisky”? Svar från flaskupplockande mansperson: ”nej”. Då säger mannen min som har ögonen med sig att ”där står den ju”. ”Jaså” säger den ryska servicemannen. Säg ”nej” så slipper du flera frågor verkar vara tanken.
Hytten har väl inte utgivits för att vara luxuös, men nog hade det varit skönt med en bäddmadrass ovanpå fjädrarna i resårbotten. Och en kudde som gör skäl för namnet. Papperskorgen tömdes dag 3. I hytten, inte i toalettrummet. På frågeformuläret där man ber gästerna ge sina synpunkter finns en fråga om just hyttservicen – obegripligt varför den frågan är med över huvud taget.
Och så undrar vi fortfarande hur man kan ha ”Happy hour” i en av barerna innan båten är utanför hamn? Sista kvällen beställer vi varsin whisky sour, vill ha den gjord på bourbon. Vi får en dryck blandad av skotsk whisky, cointreau, sockerlag och en citronskiva, is.
Förundras, går tillbaka med drinken, får den omedelbart (efter avsmakning av en annan bartender) utbytt mot en riktig whisky sour, med Jim Beam, citronsaft etc – och ett beklagande. När vi senare frågar den förste bartendern vad det var han blandade ihop åt oss, ruskar han leende på axlarna och säger ”I don´t know”. Hans nästa försök var bättre, men inte helt OK. Vi var dock belåtna därefter.
Buffén är inte värd de 35 Euro per person den kostade, ens om man betänker att vin var gratis. Det vita gick att dricka, det röda inte. Och öl kostade.
På hyttens toalettrum läcker handfatets avlopp. Handfatet är ”lagat” med ljusblå färg, den lossnar i stora flagor. Propp saknas. Handdukar OK, toapapper likaså. Duschmunstycket tämligen snuskigt, och duschförhänget haltar i upphängningen, det fattas ringar. Tröskelns plåtskoning lossnar vid första kontakt med en fot …
Vår egenkomponerade supé i hytten var superb. Det ryska sk torra bubblet var dock inte torrt efter våra mått mätt, men drickbart. Vi sov gott hela natten, packade ihop oss, gick iland, åkte en fortkörande tvärbromsande buss nr 1 till Fridhemsplan, och T-bana till mannens hem. Där vi insåg att vi glömt den Paddy vi hittat i taxfree-butiken. Den står kvar i hytten till någons fromma.
beskrivarblogg 