beskrivarblogg

26 december 2021 – annandag jul.

Vaknade halv nio, till sol och såvitt jag ser molnfri himmel. Har just avslutat både supersvårt sudoku och frukost, ingen bild idag – åt upp två smörgåsar, en med skinka och en med vit ost, skivad tomat och äpple, te – innan jag kom på att jag skulle ta en bild. Nu ska jag strax klä på mig och fundera på vad jag ska göra av den här dagen.

På julafton var vågorna så höga i Garachico att staket och ett restaurangtält förstördes, vattnet gick upp på vägarna. Höga vågor även här, igår också. Badandet verkar dröja. Gör inget.

Ögonen är grusiga efter för mycket Netflix-tittande.

Sitter nu med munskydd längs hakan, ensam på en bänk vid havet. Tror det finns en badbar pöl alldeles nedanför, vattnet ser klart och fint ut, men vågorna når inte dit in. Nu badar en stor hund där, ruskar på sig och springer iväg över stenarna. Husse försöker skynda efter, det är ju inte säkert att hunden begriper vad som kan vara farligt. Nu är hunden tillbaka hos matte. Husse badar fötterna och försöker övertala matte att göra detsamma, utan framgång.

Här är inte alltför många människor. Sex surfare gungar med vågorna. Ser ut som om en av dem är väldigt långt ute, men det kan också vara en sten. Ligger misstänkt stilla på ett och samma ställe. Nej, nu kom han upp på en våg och flyttade på sig. Den sjunde vågen sägs vara störst, när/var börjar man räkna? Soldis. Lagom för en blek svenska.

Sitter nu på Plaza de San Andres, en liten bit från havet. Blev nervös av att hålla reda på var surfaren långt därute var. Den mest högljudda katt jag någonsin hört jamar i närheten, ser den inte. Nu ser jag den, halsband på. Den lägger sig i trappen bredvid min bänk, i skuggan. Duvflockar samsas med …flygare på himlen – vet inte vad de kallas. Katten kollar lugnt in mig. Solen är nu helt framme igen, bränner på min rygg där jag sitter i halvskuggan. En Benjamin-fikus i trädmodell släpper ett visset blad emellanåt.

Casa Felisa Siglo XVII ligger här vid det lilla torget. Nu jamar katten igen, undrar vad den vill. Den liknar vår Felix, har samma teckning. En spansk bondkatt, och en svensk. Katten lägger dig tillrätta bland buskarna i en plantering bakom en bänk. Svalt och skönt.

Paret med hunden passerar. Nu ser jag att hunden liknar en St Bernhard, tror det finns en kanarisk variant som jag glömt namnet på. Skönt för den pälsen att få bada.

Senare, hemma igen i morgonrocken. Har diskat frukostdisken, och skrivit upp att jag ska köpa ny mopp, och diskmedel. Pratat med syster B, som blev glad, fick heja på Ronja också.

Gör mig en drink med den där Cinzanon… Smakar urk, den är söt. Slöseri på hyfsat gin. Har tagit fram en stor potatis och tänker göra ett försök att baka den i ugnen. Den rökta skinkan till, den är skuren i så tunna skivor att det inte går att sära på dem. Har tomater och grön paprika.

Kvart i fyra, solen lyser starkt därute. Jag sitter i soffan med fönstret öppet. Tog ner tvätten i förmiddags. Nu behöver jag inte tvätta på några dagar.

Ögonen är irriterade, solljuset är tydligen väl starkt trots solglasögon. Och mina naglar är för långa, behöver klippa dem.

Kollar bussarna till Garachico, hittar ingen vettig tidtabell, men de går nog en gång i halvtimmen. Senast när vi åkte till Puerto de la Cruz behövde vi inte vänta länge. Och jag vet åt vilket håll jag ska åka. Busskort har jag. Tar med dra-maten, kanske hittar jag bättre produkter där än här.

Anders ringde, Lotta åkte aldrig iväg eftersom de hon skulle besöka var/hade varit sjuka. Bra beslut. Han skulle se senaste Spiderman-filmen, Lotta hade fixat hans vaccinpass i utskrift.

Har satt på ugnen, eftersom jag inte har några lampor tända vet jag inte om strömmen gått. Ska kolla, varmvattenberedaren är avstängd. Spisen lyser, strömmen har inte gått.

Som tur är finns i huset en sådan där tång som går att använda för att öppna till exempel en laska cava. Heter något på ”p” – tror jag. ”Polygrip” – hittade ordet via Google och universaltång. Gillar inte att jag tappar bort ord. Men nu har jag använt nämnda tång och öppnat en flaska Brut Freixenet (eller hur det stavas), får se om den är torrare än den förra. Tja, inte det bästa jag druckit, men dugligt.

Har också googlat ”indisk potatiscurry” – och hittade ett recept med en massa kryddor som jag förstås inte har. De ingår numera i det planerade handlandet i morgon. I Garachico.

Potatisen tar lång tid på sig, känns inte mjuk ens efter mer än en timme. Får en kvart till, nu står smör och Philadelphia-ost på bordet, letade inte efter någon ”leche agria” = gräddfil, senast i butiken. Jamon och avocado på tallriken, väntar på potatisen. Klockan är fem över sex. Har stängt fönstret, kändes lite kyligt.

Har lyckats stänga av Samsung-apparaten och fick därmed ett eluttag för att ha datorn inkopplad.

Ser på häxkarlen, och tröttnar. More of the same hela tiden. Middagen var god, potatisen orkade jag bara halva, men allt smakade bra. Cava gick alldeles utmärkt att dricka till, och räcker tack vare min vacuumkork även i morgon.

Kvart i åtta, svart utanför fönstren. Här i vardagsrummet finns ingen gardin, jag känner mig som om jag sutte i ett skyltfönster. Påminner mig om sejourerna i Köpenhamn för länge sedan, då jag och min vän satt i någon bar, i skyltfönster, och tog en öl efter terapisession. Grät, pratade och drack. Those were the times…

Idag behöver jag ingen terapi, har fullt sjå med att leva det liv jag har. Längtar inte numera efter något annat, åtminstone inte ofta. Ibland kan jag undra vad tillvaron har för mening med mitt liv – oftast bryr jag mig inte om att ha så storstilade tankar. Nöjer mig med att leva som jag kan, så länge jag kan. Hoppas min numera före detta vän gör detsamma.

Har nu varit och handlat, backen är skitjobbig. Diverse. Inte julmat direkt, men några skivor av två sorters skinka som kostade 100 kr… Har satt på en tvättmaskin. Klockan är tio över två. Jag äter några små brödskivor med ena sortens skinka på. Gör en gin&tonic, någon vermouth hade Alteza inte.

Köpte avocado, champinjoner, två tomater, en squash, en aubergine – lök och vitlök finns – pasta, tyvärr inte färsk, passerade tomater, pimento på burk, röd mojo dito, hushållspapper, två Lux-tvålar, tvättmedel, två sorters Freixenet Cava, en tonic, en mjölk. Någon sorts kaffebröd.

Är trött i kroppen.

Klockan tre var tvätten inte klar. Jag äter en söt kringla till drinken, plus resten av den billigare dyra skinkan och en tomat som var riktigt god. Skinkan var ingen höjdare. Jag lär mig. Tänkte ett tag att jag skulle gå till stället med goda tapas – tills jag kom på att det ju är i Punta Brava. Har inte sett någon lockande krog här, finns kanske först i Garachico. Där låg nog den restaurang som mäklaren rekommenderade, kanske också bättre butiker än Alteza. Så att jag kan få tag på torr vermouth. Men det får vänta till efter jul, verkar som om de krogar som (kanske) finns i La Caleta är stängda i morgon. Och bussarna slutar gå klockan 19, berättade Helen innan de åkte hem. Julmaten väntar för busschaufförer också.

Halv fyra är inte tvättmaskinen klar heller, har nog ställt in den fel. Väntar en halvtimme till.

Lite kyligt i luften inbillar jag mig. Moln och blå himmel. Kollat restauranger i La Caleta, det finns några – men stängda nu, kanske på grund av julhelgen, kanske för att det inte är säsong. Eller för att pandemin ställt till det. Från och med i morgon ska munskydd sitta på hela tiden, ute och inne.

I morgon får jag gå och handla lite igen på Alteza. Det är ingen idé att åka till Garachico på julafton. Har en pizza i frysen, någon sorts fisk, musslor och räkor. Stora potatisar, bakpotatis i en ugn som inte vill? Vanliga potatisar också, lök och vitlök. Och en stor bit ”white cheese”, kan kanske steka den med lite kryddor på och äta till/före musslorna. Behöver köpa vitt vin. Och lite mera lagrad ost.  (Och bröd.) Har visserligen skivat bröd som egentligen ska rostas, kanske går det att äta utan rostning. Handlade pasta idag, men vad ska jag ha till?

Det röda vinet som stod kvar i köket är en Tempranillo, drickbart – men inte mycket mer. Dricker ett glas till den lagrade osten, det var en liten bit kvar i kylen. Skar den i små bitar. Mycket god.

En bananfluga far omkring. Bananer heter inte bananer här, ”platanos” är rätt benämning.

Tvätten hänger nu på tork, på taket. Med klädnypor. Klockan är snart halv fem. Min Yasuragi-rock på, kopplar nu av i soffan, ögnade lite spansk teve, men nej. Ska hämta hörlurarna för lite Netflix och musik senare.

Vill inte gå barfota på det här kalla golvet, och vill inte ha sockorna på – de blir smutsiga. Därför Birkenstocks flip-flops, plåstren sitter fortfarande kvar på tårna och skyddar. Någon gång ska jag torka golvet, men inte idag.

Har skjutit ihop sängarna i mitt sovrum. Nu behöver jag inte vara rädd att ramla emellan.

Det står två solstolar i tvättrummet på taket, men de är så smutsiga att jag behöver en blöt trasa för att torka dem rena. Tar kanske fram en någon dag och sitter där och skriver.

Julafton, 24 december 2021. I La Caleta, vaknar halv sju och går upp. Sitter nu på en stol nära eluttaget för att ladda datorn, glömde det igår kväll. Mörkt ute. En julafton som ingen annan.

Nu syns det inte att datorn laddar, men den gör det sakta och säkert. Nu 33 procent. Det tar en stund. Åt Isaacs pizza igår, ugnen fungerade efter ett par vändor med jordfelsbrytaren. Och jag kunde klämma fast stödet vid badkaret, men det går ju inte att stödja sig på. Då hoppar det loss igen (tror jag).

När går solen upp? 7.59 säger vädersajten, ner 18.22. Mestadels molnigt idag.

Nu är datorn fulladdad om 18 minuter, stolen börjar kännas obekväm och hård. Har svarat på mejl från ena syrran, skickade mitt svar till båda – den andra har huset fullt av dotter med familj och hinner nog inte mejla.

När klockan är åtta är det dags för frukost. Skivad banan, nypressade apelsiner, ett ägg som tog lång tid att koka (fick stänga av varmvattenberedaren när spisen gick igång), te, tre små brödskivor, två med skinka, en med Philadelphia-ost. Inte lika vacker frukost som Isaacs, men duger gott. Datorn är laddad, jag slipper sitta på den hårda stolen. Lite musik i öronen.

Ägget var välkokt. Skinkan enbart dyr, plastig och tråkig. Nu har jag ätit min frukost och står mig ett bra tag. Lyssnar till Totta Näslunds Ride, Jonny, ride. Tycker mycket om hans röst. Och Dana Winner med One moment in time. Ljuvlig musik. Ebba Forsberg För att jag älskar dig, Mando Diao Strövtåg i hembygden, Monica Zetterlunds Trubbel, med flera, min mix på Youtube.

Solen lyser nu, jag kan släcka lampan i taket. Livet är gott. Några moln ser jag inte härifrån, men de sägs vara där. Får väl se när jag om en stund går och handlar lite igen.

Söndag 19 december 2021 – Isaac och jag promenerar bort till en Mercado, handlar frukt, ost, grönsaker. Går lugnt och sakta tillbaka i solen, till baren vid stranden. Idag får ingen simma där, röd flagg och stora, starka vågor. Vi drack varsin kaffe bonbon och gick hem.

Sov inte bra i natt. Har nog ätit min sista hamburgare, jag skyller på den. Var tung i magen som om jag hade sten där, nära de där otrevliga magkänslorna från före galloperationen. Gick så småningom över. Efter klockan ett var jag fortfarande vaken.

Gick upp vid halv nio. Och fick den numera vanliga frukten till frukost, rostat bröd och te. Härligt. Mår bra igen. Nu är klockan halv ett. Helen har sovit och är nu uppe.

Isaac och jag tog en promenad till en Mercado, som var härligt tom på folk. Att se honom välja frukter och grönt är en fröjd. Det blev både taggit kenyan melon, champinjoner, körsbär, bröd med mera. På hemvägen en kopp kaffe bonbon på kaféet längs stranden.

Nu är vi hemma igen, fötter och ben är nöjda. Isaac förbereder lunch i köket. Alltid spännande att se vad han har lagat, och alltid gott.

Kollar på Storytel och sparar några titlar. Det finns så många böcker att jag får väljarångest. Men det blir bra att ta till när jag blir uttråkad och inte kan hitta på något att själv skriva.

Vår promenad i förmiddags var precis vad jag ville ha idag, inget mera (långt) promenerande den här söndagen.

Dörren till köket är stängd, där pågår matlagning. Bara havet som hörs genom öppna fönster.

Fötterna är upplagda på en stol, datorn i knät. Den här datorn är väldigt känslig, om jag råkar lägga handen på diverse ställen på klaviaturen så händer oförutsedda saker.

Kanske ska lägga mig och vila en stund efter maten, och gå ner till ”vår” strand för ett dopp därefter.

Såg en tupp (samma som häromdagen?) idag igen, borta vid boulespelarna. Vacker i glänsande svartblå fjäderskrud.

Idag var det flera spanjorer än turister ute. De ligger och solar också när de inte får bada, hela familjer med barn och gamla.

Isaac lagade en mycket god grön curry, med citrongräs, dito löv, lök, purjo, vitlök, kryddor, kokosmjölk, ostronskivling, champinjoner, tunt skivad morot, så himla gott. Ganska starkt (chilli paste), men inte för starkt. Ris och kikärter till. Pappadum. Efterrätt i vinglas, vaniljglass med den kenyanska taggiga melonen (som inte liknar någon melon jag hittills sett), med gröna kärnor som är mycket ätbara. Ingen stark och påtaglig smak, men vitaminrika. Jag får fantastiska måltider, mitt eget matlagande kommer att verka och smaka ”bland” efter detta.

Klockan är kvart över två, vågorna går fortfarande höga därute. De hörs. Ljuvlig musik.

Nu är jag mätt och belåten, på ett helt annat sätt än efter gårdagens halva hamburgare och frites. Ska inte äta sådant. Och sörjer det inte. Om jag bara kan lära mig alla de här frukterna och hur de ska vara när de är mogna, så kan jag skippa havregrynsgröten också. Kanske ta upp den igen till nästa kalla säsong (om jag inte åker hit igen, beror på kassan).

Tacksam att Jan (och egen pengaförsiktighet) gjort detta möjligt. Sörjer kanske lite över att det är så sent i livet.

Vi åker tillsammans till La Caleta, vet inte när, och I&H stannar över jul. Bra, då kan vi orientera oss tillsammans i byn. Hitta mercados etcetera. Det blir bra.

Lördag 18 december 2021 – vaknade kvart i sju, gick på toa och återvände till rummet. Halv nio var Isaac i köket och förberedde ännu en vacker fruktfrukost. Temugg bredvid mig nu. Lite kyligt i natt, tights på och sjal om axlarna nu när jag väntar på att hugga in på papaya, cherimoya, vindruvor, banan, apelsinklyftor, och en sån där liten grå skrynklig en som jag just nu glömt namnet på! Visade sig vara päron. Ljuvlig start på en ny dag. H tog en ”cool” bild på mig igår med munskydd och solglasögon, händerna i shortsfickorna, just inget syns – bra.

Nu ute på egen hand, med en kaffe bonbon, tyvärr har de ingen färskpressad apelsinjuice. ”Just coffee then.” Har sjalen om axlarna där jag sitter i skuggan och skriver. En stund kan jag dra ut på drickandet av mitt kaffe. Skönt att se havet, inte skönt att höra skramlet från kaféets inre. Här är för många högt pratande gäster, det är lördag och många spanjorer. Har inte vant mig vid deras ljudnivå ännu. Några turister är halvnakna, andra har täckjacka. Det är vackert, soligt och snart för varmt att sitta annat än i skuggan. Ska gå upp till det gamla fortet som nog är ett kulturcentrum nu, kanske är där lite stillsammare. Där var stängt, och batteriet i datorn lade av innan jag kom dit upp… Nu hemma igen och har laddat.

Ut igen. Nu sitter jag på ett kafé i skuggan och har beställt en hamburgare med pommes frites och en öl. I och H är iväg och kollar på stol och bord för att H ska kunna göra det hon ska. Bordet här är en aning för högt, men fungerar för mig. Och batteriet är laddat. Ölen är skummande och god, har ingen aning om eventuell alkoholhalt.

Ett blåmärke också på andra armen, efter tryck från ryggsäcksremmen… Trist, bidrar inte till min skönhet, markerar enbart min höga ålder. Som om någon bryr sig.

Sitter nedanför fågelparken med den stora voljären. Väl mycket motorljud här, motorcyklar och vespor och bilar. Comfortinställningen på hörapparaterna hjälper. Jag har nu helt klart för mig att jag inte förstår spanska, det går för fort för min hjärna och mina klena hågkomster.

Den ena turisten tröttare och fetare än den andra börjar anlända. Blandas med unga och vackra, tack vare sin ungdom, par som ler mycket mot varandra och visar mer eller mindre nakna bilder i sina telefoner. För varandra, men också för mig som råkar se om jag tittar åt det hållet.

Avundas alla par. Alla som ser ut att ha någon vid sin sida, om så bara just nu, eller tills livet tar slut. Många gamla håller varandra i handen, kanske som stöd, kanske som ett uttryck för samhörighet. De är ”vi”.

Jag är jag. Inte dumt det heller. Ensamt oftast annars, och tomt i sängen bredvid. Här passar Isaac upp på H och mig med matlagning och härliga frukostar. Det är fint, och det är ovant. Inte ensamt. Livet är gott.

15 december 2021, i sängen i Punta Brava, efter att nästan ha låst mig inne på toaletten. Fick upp låset till slut, öm i tummarna. Åt ute i går kväll, gambas i vitlök, ett glas vin till – 11 euro.

20 Euro för busskort. Idag ska vi åka till La Caleta och få nycklarna, och betala. Resterande betalas första februari. Skönt att Helen och Isaac varit här tidigare, de vet sånt jag inte vet.

Behövde enbart visa hälsodeklarationen vid ankomsten, vaccinpasset har ingen kollat. Blev av med båda flaskorna solskydd i säkerhetskontrollen på Arlanda, får bara ta med sig 100 g vätska, de var 200 g…

Väl lång flygresa, och väntan på incheckat bagage och flygbussen in till Puerto. Väl här betalade Helen kontant och fick nycklar. Jag har det största rummet med dubbelsäng, Helen har ett med havsutsikt, och Isaac det andra sovrummet. Bra lägenhet, strand alldeles nedanför huset, dit inte vågorna når så hårt. Kanske blir det bad någon dag.

Onsdagen 15 december 2021 började med att jag gick in i badrummet och låste in mig. Fick inte upp dörren förrän efter flera försök, tummarna ömmade. Väckte som tur var ingen annan, klockan var bara halv sju.

Så småningom frukost med ett fantastiskt fruktfat, rostat bröd och te. Sedan gick Isaac och jag en lång promenad runt i Punta Brava – Helen hade sovit dåligt och fick lite extra tystnad i huset. Kvart i elva skulle Candelas och Marcos komma och hämta oss för färd till La Caleta – Helen fick meddelande att de var försenade och inte kunde komma förrän 12 – vi gick ut och satt utanför huset och väntade. De kom, lite försenade – och vi gick en lång sväng till deras bil (efter att jag sprungit tillbaka till bänken vi suttit på och hämtat min jacka med telefon, kort och pengar…).

Vi åkte, irriterad stämning mellan paret, hon fick tala om hur han skulle köra. Vi kom fram och det visar sig att lägenheten inte alls är färdig att överlämnas – ostädad, massor med konstig mat i kylen, använda citroner som börjat mögla till exempel. Nu var det bra att ha Helen med, hon såg till att kylen tömdes – några burkar öl, vattenflaskor, olivolja och två pizzor i frysen och lite annat oöppnat fick stå kvar.

De skulle lämna sin hyrbil klockan fyra men var inte klara med pick och pack förrän halv fyra. Den tvättmaskin Marcos stoppat full när vi kom hann förstås inte torka – den fick vi flytta in i tvättutrymmet på taket innan vi åkte därifrån.

Mitt i alltihop skulle vi också hinna till banken i Garrachico. Det visade sig att Marcos inte visste var banken låg. Helen hade tittat på karta för någon vecka sedan och hade ungefärlig hum om riktningen. Vi kom fram med andan i halsen, ingen betjäning efter klockan elva! Men en automat där jag förväntades stoppa in 753 Euro…

Marcos slog in mäklarens kontonummer – Helen fotograferade, numret blev fel – jag var på väg att gå därifrån – samtal med Frankk och så småningom rätt kontonummer, jag stoppade in en bunt med pengar – fick 3 Euros rabatt av Frankk – och råkade slänga in för mycket, men det gick att få tillbaka… Kvitto fick jag också. Puh.

Vi gick och fikade, Café BonBon, kaffeinfritt med kondenserad mjölk i botten på glaset, godis. Marcos parkerade om bilen och väntade. Vi åkte tillbaka, lägenheten var då fortfarande inte tömd. Men ungefär kvart i fyra hade de tömt soporna och packat ihop, och lämnade oss i fred.

Som tur var kollade jag kuvertet med pengar igår, före bankbesöket. Jag hade lagt tio 20 Euro-sedlar i sju buntar – istället för fem 20 Euro-sedlar i varje bunt…

Uppenbarligen är jag stressad av det här äventyret. Tur att Helen och Isaac är med mig så här i början! Jag är tacksam för skratt och stöd. Min sentida res-ovana är påtaglig.

När vi väl blivit ensamma i lägenheten gick vi ut, såg på havet och hittade en trevlig bar där vi satt ute och åt tapas – bläckfisk (pulpo) i vinäger, kanariska potatisar med röd och grön mojo plus majonnäs, vanlig sallad, grillad vit ost, stekta champinjoner – alltsammans väldigt fräscht och gott. Drack vatten till. 10 Euro per person, väl värt det.

Trötta i benen gick vi tillbaka till lägenheten och fixade tvätten. Låste och stapplade uppför backar till busshållplatsen för att åka tillbaka till Puerto. Taxi från busshållplatsen till Punta Brava. Nu är klockan kvart över nio, jag har duschat och ligger i sängen. Helen har skrivit ett ampert brev till mäklare Frankk, och bland annat påtalat hur långsamt internet han har installerat – som jag betalar 50 Euro per månad för.

En händelserik dag. Trots trist inledning känns lägenheten bra, jag kommer att trivas där. Både Helen och Isaac har mejlat Frankk med synpunkter – och han är ”really affected, and does not understand what has happened” – det verkar som om han på något märkligt sätt lovat kusinen med fru att stanna längre… och samtidigt visste de att de skulle hämta oss, eller fick de besked om det igår? Någonstans har kommunikationen inte fungerat. Nu är det historia.

Torsdag morgon den 16 februari 2021 tar vi det lugnt. Isaac gör i ordning frukost bestående av ett vackert fruktfat, te och rostat bröd med Philadelphia-ost till. Gott. Lite senare går vi till apoteket där jag köper solkräm (igen), och går vidare längs stranden – många människor är där och badar i vågorna. Jag stannar bortanför kaktusparken och tar en Café bonbon, Isaac går vidare för att handla. Alldeles lagom promenad för min del, sitter en stund innan jag går hem. Solen bränner.

Väl hemma har jag ingen nyckel, mormor längst ner släpper in mig när hon ska gå ut. Och Helen öppnar däruppe. Helen är också den som hittar min nyckel i jackan… Där hade jag redan letat. Virrpanna dessa dagar. Men allt har löst sig. Kanske blir det ett bad senare i eftermiddag. Alldeles nedanför huset är en lugnare strand, vågorna är mindre. En skön dag.

Hon har inte nått den ålder då hon lugn säger sig kunna hantera vilken situation som helst. Och hon är inte nöjd, är inte färdig med livet ännu. Hon vill dö levande. Men inte än.

Har ätit pasta från frysen med svamp och rådjursbog, riven parmesan och crème fraiche. Räcker till i morgon också. På måndag hoppas jag på middag hos sonen. Frysen är inte helt tömd, men det som ligger där nu kan ligga tills jag är tillbaka. Har diskat.

Laddat ner Norwegians reseass-app i telefonen för incheckning digitalt 48 timmar före avgång. Vi har fått tjugo bilder från Frankk (mäklare) som visar lägenheten i La Caleta – ser väldigt fräsch och fin ut. Allt jag inte begriper frågar jag Helen om, och hon har för det mesta ett svar.

Frankk tyckte vi skulle medföra varmvattenflaska för eventuellt kalla nätter… och pratade om Godos, vikingaättlingar/goter som på femhundratalet fanns i Spanien – skröna eller historia är frågan. Någon tekniker hade inte installerat internet som han skulle utan i stället åkt på fiesta. Det är nog klart när vi kommer, flera dagar dit ju. I alla fall måndag, tisdag och onsdag, tills vi hämtas av Candelas och Marcos med bil 10.45.

Har nu mejlat Örjan (gårdens förvaltare) om sådant jag är glad att han ser till medan jag är borta.

En plusgrad i kväll och det vädret verkar bestå åtminstone tills jag åker. Skönt om det inte kommer snö när jag ska köra till Erik.

Nu är det söndag 12 december 2021 – disigt idag också, men molnen släpper också igenom lite ljus. Blåfläckig himmel. Har ätit frukost, diskat och putsat diskbänken och tvättstället.

Fick svar från Örjan att han tar hand om alltihop, och scannar sådan post som verkar viktig till mig. Varmvattenberedaren får stå på. Hänger undan dunjackan.

Nollgradigt, antagligen halt efter någon grad kallt i natt. Jag ska inte köra bil idag. Har nu semesterstängt Bokbörsen.

I kväll ska jag fylla i hälsodeklarationen efter att kanske (om jag fixar det) ha checkat in på flyget, digitalt. Packat och fått igen kabinväskan. Med ryggsäcken blir det lite för tungt, hoppas ingen väger något på flygplatsen.

Tornet, Kejsarinnan och Magikern drog jag som Tarot-kort – raserande av gammalt, helande, kvinnligt och manligt förenat, rannsakande av sig själv, skrivande och publicering – med mera som jag inte minns. Korten kändes bra.

Fem över elva. Vad ska jag göra resten av dagen?

Kolla elmätaren. Och brevlådan. Dra ut ena soptunnan för tömning om två veckor. Diska muggen som tandborsten står i. Ringa Erik. Dra ner alla element på tio grader. Ska göras innan jag åker i morgon åtminstone.

Ögnar igenom FB, inga mejl, kvällstidningarnas rubriker lästa. Räcker så.

Av någon anledning tar jag fram Montaigne´s Essäer, del 3 – den får följa med till ön. Går ner i jackfickan, de andra två böckerna, Helene Kolseths Ninnis affär och På avigsidan, får samsas i en ficka. Kan inte tänka mig att åka utan några ”riktiga” böcker…

Fika med snål skvätt mjölk, den ska räcka till gröten i morgon också. En gammaldags kokosboll till. Nu har jag små kokosflingor över hela bordet. Änderna i ån får också något att äta. Har varit ner i källaren och läst av elmätaren.

Skickar bilder från La Caleta till syrrorna.

Anders har inte använt testet, blev ”så nervös inför att stoppa in något i näsan” – och säger sig inte ha feber, men jag undrar om han använt sin nya termometer. Hostig, kan dock sova med sin andningsapparat, åt lite diverse till middag igår kväll. Blev klart besvärad när jag krävde att han skulle testa sig, jag talade om att jag behövde få veta innan jag åker.

Stina mejlar igen om orden årsrik och åldersrik – jag föredrar årsrik, men gillar egentligen inget av dem.

Tar bort en rabiat vaccinpass-motståndare bland vännerna på FB – kanske också, säkert också, antivaxxare. Vill inte ha med sådana att göra ö h t. Tröttsamma och farliga.

Nu har jag checkat in digitalt. Och skrivit ut boardingkort. Anders ringde och talade om att han satt och läste noga hur testet skulle gå till – och att han sett och gråtit lite till Josefin Nilssons syster i Så mycket bättre… Gulleplutt. Tar hälsodeklarationen om några timmar.

Så här hoppas jag att jag närmar mig döden,

sent, förälskad och lite drucken…

De här kloka orden pratar med mig. Nu ska jag googla vem Atticus var och när. Titus Pomponius Atticus, född 112-109 f.Kr. och död 35-32 f.Kr., var en romersk riddare, Ciceros vän och förläggare.

Titus Pomponius fick tillnamnet Atticus på grund av en mångårig vistelse i Aten. 

Kanske är det denne Atticus. Som har två födelseår och dito dödsår. Det fanns säkert flera Atticus.

Har nu fyllt i och fått godkänt hälsodeklarationen till Spanien. Pust. Skönt att både ha checkat in och fått boardingpass, och hälsodeklaration och har vaccinpasset klart dessutom. Har enbart vaccinpasset i telefonen, men allihop utskrivna i ryggsäcken i en plastmapp.

Och pratat med Anders ett par vändor, han tog mod till sig och upptäckte att det inte var så farligt att stoppa den där testpinnen i näsan. Sedan skulle proceduren fortsätta, och då fick han problem med en liten påse som det inte stod någonting om någonstans. Jag öppnade min testförpackning och insåg att den lilla påsen var en sådan där torrpåse, för att hålla det hela torrt. Nu väntar vi på att det ska komma någon sorts streck på hans testgrej. Han ringer igen. Jobbigt för honom när det är något han inte förstår, som vad den där lilla påsen var för något. Han är bra som gör ändå, fast det blir snurrigt för honom.

Tur att jag har ingredienser till en utspädd Dry Martini.

Och äldste sonen lägger nyckeln på säkert ställe så att jag kan komma in när jag kommer dit. Vill helst inte köra när det är mörkt (och halt). Så kan jag komma hem före honom.

Klockan är tio minuter över tre, och det mörknar fort. Månen lyser kraftigt bland molnen, skyms snart. Är drygt halv. Nollgradigt.

Festligt hur ”saker” tar slut inför min resa – i kylen är Bregott, bredbar leverpastej, mjölk och ägg slut efter frukosten i morgon, liksom brödet i brödburken (som ska hysa oöppnat paket med mjöl därefter för att inte mössen ska äta upp det). I och för sig så finns det saker i frysen fortfarande, men de får ligga där. Min gröna skrivbok tar också slut nu, som om den vet att den inte får följa med på resan. Ljusen är slut sedan några dagar, och de sista värmeljusen (har bara oöppnade förpackningar kvar) lyser nu. Inga ljus för mössen att gnaga på.

Har pratat med Anders igen, och vi tolkar båda hans resultat – ett rött streck vid C-linjen – som okej. Lite svårt att veta vad positivt respektive negativt betyder, men vi har bestämt oss. Han är rejält förkyld, inget annat. Och nu är han lugnare. Först hörde jag fel, rött streck vid T-linjen, och då skulle man kontakta vårdgivare. Nu får han se till att sköta om sin förkylning, inget annat. Det känns skönt.

Plockar fram gårdagens pasta som blir middag även i kväll. Klockan är kvart i fem, men det är nog dags snart. Börjar bli hungrig.

Jag skulle vilja göra en vacker bok, i ett format som ligger bra i händerna på läsaren, med text som går att läsa också med klena ögon. Med ett omslag som fångar läsaren, gärna av Michael Ceken, som gjorde omslaget till Free Spin.

Böcker utgivna på egen hand är sällan vackra, varken att se på eller hålla i händerna. Danska band som bryts sönder när man läser. En läsupplevelse, min läsupplevelse, handlar lika mycket om innehåll och ord, som om skönhet för ögonen. Jag vill ha alltihop. I en och samma bok.

Och i en och samma bok vill jag också ha en gammal, levande kvinna. En som definitivt inte är ¨åldersrik”, ett nyord hon inte gillar. Hon vill fortfarande vara vacker för sin älskade – men hon har problem att hitta honom. Den hon älskade är död. Hon har inte funnit någon ny kärlek. Inte så konstigt, hon har inte direkt exponerat sig. Pandemin har kanske satt käppar i kärlekshjulet – men sanningen är nog att hon faktiskt inte ens utan pandemi skulle ha gjort mycket för att hitta en man.

Pandemin var något hon kunde använda, skylla på. Den pågår fortfarande, men nu är hon less på detta begränsade liv. Hon är 70+ (tänker fortsätta vara det tills hon dör och sanningen uppenbaras), har inte tid med pandemier. Nu åker hon till Teneriffa, trots pandemin, fullvaccinerad och med intyg om allt möjligt, och vem vet vad som kan hända där, i solen och värmen. Eller motsatsen om vädergudarna har fått spinn.

Dit åker hon nu på tisdag, först till äldste sonen på måndag för övernattning och därefter skjuts till Arlanda.

Hon tror sig veta att hon gjort vad hon kan för att inte sprida coronasmitta vidare. Hon har hållit sig inomhus, hemma utan kontakt med andra människor, hon har använt munskydd och tappat bort en hörapparat därför, hon har vaccinerat sig tre gånger, plus en gång för den ”vanliga” säsongsinfluensan.

Hon smittades när fd maken var sjuk i covid (det ordningen är den hon föredrar, hon får aldrig veta om det kanske var tvärtom), testade sig och fick efter flera påpekanden besked att hon var smittad. Inga symtom. Hennes före detta man dog.

Nu är hon lika less som många andra, och hon kan agera utifrån sin ledsnad. Hon åker till Teneriffa, så må klimatfantaster och andra tycka vad de vill. Hon har bestämt vad hon vill. Inte så ofta hon gjort det i livet, och de gånger hon minns har varit tämligen katastrofala.

Nu är hon 70+ och har inget att förlora. Skit samma vem som blir förnärmad, eller tycker att hon är dum. Hon kan bli en sådan där ”oldfluencer”, en gammal kvinna (höll på att skriva kärring) som inte bryr sig. Som står där för sig själv, utan att vädja till någon annan att stötta henne. Som Iris Apfel. Hon kan, kvinnor kan, gamla kvinnor kan. Tveksamt om ”åldersrika” kvinnor kan… Personlig fördom mot nytt ord. Eller är 70+ samma tveksamma sätt att uttrycka ålder. Det är det nog. Men siffrorna 80 känns så främmande, så nära döden….

När blir någon nära sin egen död? Menar inte ”i tid”, utan nära som i förståelse inför sin egen död. Jag och många som är så gamla som jag har upplevt döden, i form av att närstående, ibland älskade, människor dött. Vi gör ju det, vi dör. Men hittills är det något som händer andra, inte mig. Och det jäkliga är att när det väl händer mig, så kan jag inte berätta om det.

Så hur kan jag och alla andra någonsin tro att vi begriper vad död handlar om? Annat än saknad, förlust, sorg och ibland fåfäng förhoppning om ett liv hinsides – ett vackert ord som jag hittills inte brukat. Jag vet ingenting mer om döden än jag skrev där ovan, men jag hoppas att den för de flesta av oss är befriande.

Tre dagar kvar till avresa, om jag räknar in måndagen hos sonen. Regnar fortfarande.

Nu är himlen full av rosa skyar, och en del mörkare moln. En färdigblommad kaktus står i fönstret bredvid mig. Vattnar den mycket sparsamt, vill inte att den ska ruttna. Den lär spara vatten i bladen, men klarar inte hur mycket som helst. Den ser lite kaxig ut, undrar hur den ser ut när jag kommer åter?

Nu en stunds läsning igen. Klockan är bara tio minuter över tre.

Det som gör ont just nu är min sons arbetsmiljö. Han jobbar för Samhall. Och far mellan olika arbetsplatser, per T-bana – igår till Dollar Store någonstans, som bara ska städas två ggr per vecka. Fungerar inte, om han inte har två kollegor med sig. Det har han sällan. Sist hade han sin teamledare en stund, men hon måste försvinna till annat – och jobbet var inte klart förrän halv tolv, istället för tio. Chefen i butiken var inte nöjd, refererade till att det borde ha varit klart tidigare. Sonen känner sig otillräcklig, blir orolig att inte kunna klara det han ska nästa gång där, skit.

Samhall har sålt något de inte kan leverera. Kunden har betalat för lite för något de inte får. Och min son hamnar mitt i skiten. Han orkar snart inte mera.

Vi pratar, jag talar om hur vi kan fortsätta prata också när jag är på Teneriffa – och han behöver mitt gläfsande och mitt morrande. Han gör alltid så gott han kan, och Samhall var en gång till för de som inte kan allt, men som gör så gott de kan. Jag gråter, och jag är arg. Hur gick det till att också Samhall blev vinstfixerat, var glömde de och beslutsfattare, regering et al, sin idé och grund för Samhalls existens?

Could be me…

Tittar in på direktsändningen inför omröstningen och hamnar mitt i Åkessons prat om någon som ”står nära PKK” – vem uppfattade jag inte, han fick applåder… Därefter kom en miljöpartist, en annan än förra gången. Orkar inte lyssna till allas prat. De lär hålla på ett tag till innan det blir dags att rösta.

Läser en stund i stället. Och fikar. Imponerad av alla personer och hur väl de och miljön i övrigt beskrivs i boken The Touch av Colleen McCullough. Vilket jobb och vilken gåva att kunna skriva så.

Just nu intervjuas M-ledaren, och jag stänger av. Magdalena A är statsminister från och med i morgon, hon får ett tufft jobb – jag önskar henne ork. Och stöd i arbetet av V, C och MP. Liberalerna röstade tydligen emot idag. 75 avstod från att rösta, vad har de i riksdagen att göra. Var hör de hemma? I Centern?

Gillar Dadgostar, men glömmer hela tiden hennes förnamn. Nooshi, jag har googlat.

Hoppas Magdalena A orkar glädja sig åt det stöd hon har – och att hon ser de möjligheter som ändå finns för framtida vettiga beslut i svåra frågor. Det är ju inte så att M och SD tycker lika i alla viktiga frågor. L är så små att de väl inte är särskilt viktiga? KD har uttalat sitt stöd för SD kanske tydligare än M. Det lär kunna bli rörigt även på den blåbruna kanten framöver, tio månader kvar till valet. Var C står är fortfarande oklart. Mp är åtminstone tydliga.

Solen lyser på trädens toppar och det före detta stallets tak – på nedgång bortanför skogen i väster. Det ligger lite snö på backen.

Sitter och lyssnar till klockans tickande, och inser efter en stund att jag faktiskt kan ta ur hörapparaterna. Jag behöver inte höra någon prata mera idag, inslagen från riksdagen räcker.

Blir glad varje gång jag ser gräset och pionerna från i somras på min ”skrivbordsbild” på datorn. Tänder några ljus igen. Och läser en stund i vardagsrummet.

Nu gräddstuvad pyttipanna och stekt ägg. Det går att äta, men den där gräddstuvningen i bitar har en tendens att ramla lite ojämnt. Nåja, bara en måltid till så är den maten uppäten.

Värmeljusen i munkpannan lyser borta på vedspisen. Och ett par ljus på köksbordet. Bordslampan är tänd här i köket, och i vardagsrummet tavelbelysning och lampa i fönstret. Ser mjukt och varmt ut. Diskar om en stund.

Nu vet jag vem Åkesson syftade på när han spottade ur sig något i sitt tal – den politiska feministiska vilden Kakabaveh. Den mannen ljuger som en häst travar skulle mamma ha sagt – om vad som helst.

Hoppas det blir starka kvinnor i Magdalenas regering, att den där lille med skägg vad han nu heter inte längre är minister, liksom inte Damberg heller. Och förstås inte Eneroth som väl satt sin sista politiska potatis genom att tafsa på någons rumpa.

Har fått nog av politiker och deras brist på moral, i många avseenden. I de flesta partier, KD inte att förglömma där partiledaren borde ha dragit tillbaka sina försök att köpa ett rackligt hus till för lågt pris. För länge sen. Nu ska den tänkte säljaren demensutredas… Liberalerna banade väl väg för framtida SD-samarbete idag genom att inte rösta på Magdalena Andersson. Hoppas de också därmed ordnade sitt försvinnande som politiskt parti.

Disk. Smöret är slut, tänker inte köpa nytt. Inget hårt bröd heller. Surkål i oöppnad burk håller, liksom rödbetorna, även om burken är öppnad. Saltgurkan äter jag upp, bara några skivor kvar. Lingonsylt håller, liksom plommonmarmeladen och sushi-ingefäran, cumberlandsåsen, senap och ketchup, sweet chili. Det som inte klarar sig till och med mars nästa år följer med mig till sonen på måndagen före avfärd.

Mina ljus tar nog slut innan jag åker, men då får det bli värmeljus i stället, har många såna. Och den där måndagen innan jag åker ska jag ställa undan allt som inte ska stå framme, ljusstakar till exempel. Tänker nog stänga dörren till gästrummet (den enda dörr som går att stänga), så att möss förhoppningsvis inte tar sig in där. Ska hänga in så mycket jag kan av kläder i de få garderober som finns. Alla skor ska ställas undan. Mössens liv i mitt hus ska bli så knapert och så svårt det bara går. Inget ätbart inom räckhåll – och jodå, jag vet av erfarenhet att de äter också sånt som inte är ätbart. Plastkanten på diskmaskinen är ett exempel, tur att jag aldrig haft behov av diskmaskin. Den bara står där. Vet inte vad som händer om jag skulle starta den.

Muspåhälsningen i bilen var nog en engångsföreteelse. Har inte hittat några flera spår, och känner inte heller den där lukten som jag lärt mig betyder ”mus har varit/är här”. Än så länge inte i huset heller.

Äter spanska färska hallon som efterrätt, köpta på Ica. Ser fram emot att snart äta dem i samma land som de odlats. Och eftersom La Caleta är eller åtminstone har varit en så kallad fiskeby, så hoppas jag på alla sorters fisk och skaldjur, ostron och annat gott. Behöver inte äta kött när det finns. Och frukt och bär, grönsaker och sånt som jag hittills inte känner till av vegetabilier. Lokala produkter. Butiken som visas i videon från La Caleta har mängder av läckerheter. Och det lär krogarna också ha, i den mån de är öppna, lågsäsong och corona har kanske stängt de flesta? Det visar sig, då får jag laga mat hemma. Så länge det bara är jag som ska äta går det bra. Om Helen och Isaac också ska äta får Isaac laga den veganska maten. Jag äter den gärna, men kan inte laga den.

21 grader varmt, vind 12 meter i sekunden, fuktigt i luften – La Caleta idag. Om solhatt, håll i den.

Idag tar även Expressen (igår Aftonbladet) upp alla anmälningar apropå vaccinpass. Och mamman till den fotbollsspelande allergiske gossen får stort utrymme igen. Trots att hon borde veta att hon bara behöver skaffa ett läkarintyg på sonens allergi, så kan han fara omkring som han och hon vill bland alla människor. Och förhoppningsvis inte smittas av andra ovaccinerade någonstans.

Visserligen står det sist i artikeln att allergiker inte behöver vaccinpass – men vägrarna och andra extrema människor läser kanske inte så långt? Varför koka soppa på denna spik? För att hela Europa tjafsar om det här?

Min respekt för journalister har länge varit på nergång, nu är den farligt nära brist på respekt. Det hade gått att vinkla de här artiklarna från ett annat håll. Det som handlar om hur svårt det är att få gehör för fakta, och hur lätt känslosamma texter om ”stackars mamma med stackars barn” smäller högre, också om fakta står med liten text efter artikeln (AB) eller längst ner (Expressen).

Och ingen överenskommelse mellan V och S och C, men omröstning i riksdagen på onsdag om Magdalena Andersson. Hon har i alla fall talmannens förtroende. Att vara politiker måste vara utmattande.

En mycket överviktig SD-kommunpolitiker har dömts för sexuellt ofredande i hovrätten – kvinnan han tafsade på tog tillbaka sin anmälan, men ärendet gick ändå vidare. Tingsrätten frikände… En annan aktiv kommunpolitiker från samma parti är häktad misstänkt för styckmord. Detta parti som är mycket högljudda när det gäller att anklaga ”araber, afrikaner med flera personer som inte är födda i Sverige” för allehanda brott, har en del att städa bland sina anhängare.

Jag är otålig. Längtar efter att få åka till Teneriffa. Men än är det tre veckor kvar, eller tjugo dagar om jag räknar rätt. Borde ha en sån där muckarkam, men det har jag inte. Datorn hjälper mig att hålla reda på datum för var dag. Har räknat ut att den där krångliga hälsodeklarationen som krävs för att släppas in i Spanien tidigast kan hämtas hem söndagen den 12 december (48 timmar före avresa). Sen så.

I morgon ska jag frosta av frys nr 2. Bra att gå igenom vad som finns där, och som kan vara kvar, ätas upp eller kastas. Finns nog lite av varje.

Läste på FB om en badande vän som halkade på isig trappa när hon skulle i Vättern. Hon slog i armen rejält, men skyddades av badrock och tjock jacka. Det är lätt hänt, jag är nog tacksam för att jag inte kommer på tanken att bada mera här i sjön, nu när stegen är upptagen. Får bada i Atlanten om några veckor, det lär vara kallt där med.

Solen börjar krypa ner bakom skogen borta i väster. Det är nollgradigt, blir nog en kall natt igen. Jag tänder lampan på köksbordet.

Det där Asus-molnet (extra lagring) jag betalade för förra veckan hittar jag inte. Det finns, men var och hur?

Tjugo i fyra är det mörkt. Jag tänder mina ljus, värmeljusen på vedspisen får vänta till kvällen.

På FB ser jag att ”gammal” numera kan kallas ”åldersrik” – så fånigt. Lika fånigt som ”ålderism”, ett ord som Barbro Westerberg använder. Hon brukar annars vara vettig.