beskrivarblogg

Tisdag 14 januari, nästan fem grader varmt och mycket kraftig blåst, nu dessutom regn.

Jan promenerar inomhus idag. Han går inte frivilligt, jag tjatar upp honom. Helst skulle han sitta och halvsova i sin stol hela dagen. Nu hör jag sovrumsdörren stängas, antagligen går han in och sätter sig på en stol därinne en stund. Jag sitter kvar där jag är, men jag är rädd att han inom en alltför kort tid inte kommer att kunna gå alls. Hans första stroke för åtta år sedan skadade framför allt ena benet, och den eskalerande demensen gör ingenting bättre.

I morgon ska jag träffa en kvinna som är spelberoende. Hon hittade min sida på Facebook, och vill läsa min bok. Hon har stängt av sig via spelpaus.se – men det finns alltför många casinon som inte har licens i Sverige och där man ändå kan spela. Hon skäms, som jag gjorde. Att vara spelberoende är att ha en skamlig sjukdom, som ingen pratar om. Ändå är vi många, alltför många.

Idag är himlen grå.

Har tagit fram någon sorts gryta ur frysen, plus ris som jag tänker steka, med ett ägg i. Min lust att laga mat är helt försvunnen. Hoppas lite kommer igen så småningom. Jag blev väldigt glad när syrran ringde och berättade att hon fått prata lite med vännen som fick en stroke häromdagen. Men min första känsla, när jag såg att det var min syster som ringde, var rädsla. Vad skulle hon berätta? Rädslan försvann, men något sitter kvar. Kanske påminnelsen om hur skört livet är, för oss alla. En kunskap vi tror oss ha, men som ändå överraskar oss när något händer.

Jag tänder alla lampor och snart ljusen också. Ljus behövs idag. Fröautomaterna är tomma, men det är ingen idé att fylla på när vinden är så stark som den är nu. Fåglarna får leta på marken, som mössen.

Gör mig en Dry Martini, och lägger i ett par syltlökar, för att ta bort smaken av vermouthen (italienska Martini, extra dry). Fungerar just inte. Men det blir ingen Marezzo förrän i Sundbyberg. Får köpa på mig några flaskor.

Jan sitter igen i sin stol, med fläkten på framför sig och filt över knäna. Han är fr

Photo by Nashua Volquez on Pexels.com

usen av sig numera. Med dagens vind blir det inte riktigt varmt i köket hur vi än eldar. Hemma i lägenheten vill han helst ha runt 25 grader, jag våndas. Mår definitivt bättre av den lägre innetemperaturen här.

Antar att eventuella läsare ville veta ovanstående.

Zetas salami Milano smakar bra idag, enligt Jan. Igår gjorde den det inte. Några skivor och ett glas av hans alkoholfria rosé (Periquita) är eftermiddagsmellanmål för hans del.

”Tröstekvist” är ett nytt ord skapat av en vän i norr, ett vackert ord, för mig fyllt av mening. Lärkträd har många sådana tröstekvistar, både vintertid när de står där ruggiga och stripiga, och på sommaren när de är odisciplinerat gröna för att på hösten bli otroligt vackert orangefärgade, ungefär som hennafärgat grått hår (har provat en gång när mitt hår blivit grått, gör inte om det). Hade rött hennahår i flera år, och gillade det. Jag var stursk nog då, är det inte längre. Inte på samma sätt.

Önskar ibland att jag vågade vara som de där fantastiska gamla tanterna med orange hår och stooora brillor, som klär sig som de vill och som tycks ha ekonomi att skaffa sig alltihop. Borde leta på dem på nätet och glädjas åt deras livslust. Trots att de är gamla, som jag. Livslusten tar inte slut, om man är lyckligt lottad. Min har återkommit, den var mycket svag ett antal år när jag spelmissbrukade. Viktigt att påpeka, den tog inte slut, inte ens då. Att avsluta livet var aldrig ett alternativ. Tyvärr är det den enda möjligheten för många spelmissbrukare, och kräver ett aktivt ställningstagande. En narkoman kan ”råka ut för” en överdos, en alkoholist kan dricka ihjäl sig även om det tar några år. En spelmissbrukare måste bestämma sig – leva eller dö.

Har inte skrivit om eller tänkt på spelberoende på länge. Vill inte bara vara den spelberoende människan. Naturligtvis har det triggats igång av morgondagens möte. Hoppas vi kan ge varandra någonting.

Hon tittade på den stora kassen med plastförpackningar, tomglas och tidningar. Den glömde hon ta med när hon åkte in och handlade tidigare idag. Hon glömmer ofta något, numera. Ibland gör det henne orolig, för det mesta lyckas hon ignorera sin oro. Och hon hittar faktiskt de namn hon nyss inte kom ihåg, efter en stund. De kommer lättare om hon inte försöker minnas.

Kanske minskar också oron för egen del genom att hon kan jämföra sitt minne med före detta makens. Han minns sådant som är långt tillbaka i tiden, men inte det som hände nyss. Hon är tvärtom. På ett märkligt sätt kanske de kompenserar varandras tillkortakommanden. Det gör tyvärr inte att allt fungerar som det ska.

Numera har hon tagit över alla hushållsbestyr, utom disken efter frukost och middag. Ibland torkar han också det han diskat. Hon handlar, lagar mat, städar, doserar medicin i dosetten, tvättar – och sköter allt annat också. Han litar på att hon klarar det. Och än gör hon det, men hon börjar svikta. Hur länge till? Och vad ska hända för att hon inte ska orka längre?

För någon vecka sedan orkade han inte fram till hissen efter att ha gått från frisören. Han satte sig innanför gårdsporten. Hon fick inte upp honom, en granne och hon försökte. De orkade inte. När en annan granne också kom, lyckades de få honom att stå och hålla i sig i räcket i hissen, och åka upp till lägenheten. Grannen fiskade upp nycklarna ur hans ficka och låste upp, hon hämtade en stol som han kunde sitta i och hämta sig. Det gick. Men hon vill inte uppleva det igen.

En kort promenad idag här ute där hon bor gick bra.

Hon som ännu är jag.

Jag läste en bok ”Hon som var jag” om en Alzheimersjuk kvinna (författare Wendy Mitchell). En mycket bra bok om en skrämmande förändring av en kvinnas liv, och alla hennes sätt att hantera att annat liv, ett hon inte visste något om. Hon verkade stark. Kanske är hon det ännu.

Före detta maken är inte stark på det sättet. Kanske väntar han bara på att alltihop ska ta slut, att hans förmåga att förstå och minnas ska försvinna helt, så att han enbart behöver äta, dricka, kissa, skita, sova, vakna. Och så samma sak igen. Tills det inte heller behövs längre. Jag vet inte. När jag frågar om han är orolig för något, svarar han ofelbart ”nej”. Oavsett hur orolig jag tycker mig se att han är. Numera slipper han den sk dagvården, som enbart gjorde att han sov dåligt natten innan, och blev störd när inte hämtningen fungerade, trots att han satt där färdigklädd och väntade.

Jag är inte han, han är inte jag. Viktigt att jag kommer ihåg det, han vet nog.

Nu är han på toaletten och kissar. Vår överenskommelse nu är att han inte ska försöka torka upp det som kommer bredvid. Det ska jag göra, eftersom jag ändå får torka efter honom. Att sprida ut kisset över golvet med toalettpapper fungerar inte. Trots att vi är överens blir jag less. Och tvättar hans ytterbrallor igen, ibland två-tre par per dag. Tacksam för tvättmaskinen, när den inte fanns, tvättades det inte. Vad de måste ha luktat illa, alla gubbar med kissproblem – och kvinnor med för den delen.

Photo by iOnix on Pexels.com

Inte än, men snart. Jag har torkat toagolvet igen…

Vi gick till frisören och det fungerade, vi klipptes och gick hemåt. Väl inne på gården började Jans ben svikta, de vek sig nästan, men han kom innanför porten. Där satte han sig ner. Jag lyckades få honom uppför de få trappstegen, och så vek sig benen igen. Nuorkade jag inte, och inte han heller. Först en granne, och sedan en till och jag – lyckades få in honom i hissen. Och in genom ytterdörren, där jag dragit fram hallstolen så att han kunde dimpa ner i den.

Tackade grannen, vek ihop rullatorn och lyfte in den. Jan satt i stolen i hallen en bra stund, till slut kom han upp så att han kunde vackla med rullatorn in i vardagsrummet. Jag hämtade kontorsstolen som är på hjul och han lyckades sätta sig i den. Därmed kunde jag rulla in honom i rummet, flytta på bordet och skuffa teven en bit bort. Nu sitter han där, äter lite salami och dricker en klunk av sitt alkoholfria vin.

Är det dags nu, för flytt? Som hans mamma fick lov att flytta, när det inte gick hemma längre, ens med hemtjänst. Eller kan det fungera med mera hemtjänst, och mig på nätterna? Plus larmet. Vet inte just nu, ”det är svårt att sia om” sa han själv nyss. Men han oroar sig. Förstås.

För en stund sedan kom den där frågan igen, ”var bor du?”. Då frågade jag honom om han inte visste vem jag är. Han svarar ”brorsan”, men backar direkt och försöker förklara att han ser flera, fast han vet att det inte är så. En stund senare undrar jag om han vet vad jag heter. ”Anders?” – ”Erik?” När jag säger Margareta, ser han inte särskilt förstående ut, men försöker säga något som låter som ”före detta”. Jag säger ingenting.

3 januari – är han som vanligt igen, går knackigt, men går. Och vet vem jag är. Gårdagen var för påfrestande, med dålig sömn inför den sk dagvården, buss som inte kom och dagvård som därmed ställdes in, plus alltför ansträngande promenad. Nästa frisörbesök får ske per bil.

Photo by Engin Akyurt on Pexels.com

En författare av romaner och poet därtill har skrivit en bok som heter Omsorg, själv heter han någonting Brun. Den boken vill jag läsa, hans språk sägs vara fantastiskt.  ”Vad är omsorg” är en fråga som jag också funderar över. När blir omsorgen något annat, och vad upplever den som blir ”omsorgad”. När är omsorgen ägnad att ta hand om den som inte behöver omsorgen, i stället för den som behöver den? Jag vet ju när min omsorg går över i irritation och hårda nypor. Jävlar, så lätt det är att låta fingrarna säga det munnen inte förmår. När jag måste dra upp Jans byxor till exempel, eller vända rätt det han vänt ut-och-in. När han kommer med en blöja i händerna och vill att jag ska hjälpa honom att sätta fram fram och bak bak. En dag kanske jag själv får möta någons omsorg. Hoppas jag förmår ta emot det som ges.

Min respekt för de som har omsorg som yrke växer för var dag. Vi är beroende av att de orkar, och ändå har de låga löner och jobb som sliter på både kropp och psyke. Hur kan det fortfarande vara så? Idag tycks  politiker av alla nyanser enbart se till snabb tillväxt och snabba vinster – att sälja ut Arbetsförmedlingen stoppades, åtminstone tillfälligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det vore bättre om ”man” (politiker) kunde komma överens om att backa när det gäller att sälja ut sjukvård och omsorg, skolor och annat som hör hemma i en fungerande infrastruktur.

Så plockar jag bland ljusen och byter ut, går och kollar vad Jan gör i sitt sovrum. Han sitter på sängkanten och tittar på sin nyckelknippa. Och behöver försäkran om att den nya nyckeln med gul rund blupp på, går till porten i Sundbyberg. Den är ny och därmed ovan. Och den vanliga dörrnyckeln med blå märkning går till hans ytterdörr på två trappor. Han har redan börjat oroa sig för att han ska till Ekbacken igen på torsdag… Önskar att mina försäkringar kunde ta bort hans oro. Lite gör de kanske det. Bra ändå att han frågar, eller svarar när jag frågar vad han funderar på. Än fungerar vi något så när ihop.

Så, vi har ätit god laxpaj, jag bad Jan påminna mig om att ljusen snart skulle vara utbrunna. När han gör precis det, påminner – men inte blåser ut dem, morrar jag . Blir så less på att hela tiden göra det som ska göras, om det än är så sketna saker som att blåsa ut ljus. Nu är det gjort, disken är avsköljd, jag gör inget mera. Har lagt in ett vedträ i spisen, kanske det tar sig. Annars får jag göra mera. Det sprakar, så det går nog bra.

Jag inser att jag vill ha uppskattning, för maten jag lagar och för annat. Får det enbart genom att Jan oftast äter det som serveras. Sällan lovord, vill ha lovord. Massor. Klockan är bara halv sex, och vi har redan ätit middag. Det är långt till Rapport.

Jonas Brun heter författaren till Omsorg.

Klockan är strax sju, jag har sett på Unga kvinnor på SVTplay och gillade filmen. Jan har diskat. Vi lyckades inte få något ljud till Rapport-sändningen, ”tekniska problem, försök igen senare”.

Har larmat på FB om vedbehov, fått flera svar – får se om något fungerar. FB är fantastiskt på många sätt, så tacksam för vänner som talar om vad de vet om det jag frågar om. Väntar på svar från en vedförsäljare. Har två i reserv.

Nyårsafton 31 december 2019. Snart är det här året slut. Det har varit omvälvande på många sätt. Ids inte göra någon heltäckande summering, bara noterar att min bok har kommit ut och nu finns på 62 bibliotek, jag har tyckt om att fotograferas, och jag har gillat att gå till tandläkaren (även om det förstås varit för dyrt). Idag har jag till och med plockat i ordning alla papper för att göra deklaration och bokslut för mitt företag. Jans sjukdom har varit ett stort och så gott som dagligt inslag under året. Några få dagar har jag varit annanstans, och då även han, hos sonen.

Solen lyser och himlen är så blå, vinden kraftig även idag, och det är drygt 5 grader varmt. Galet vinterväder som är normalt enligt experter i kvällstidningarna.

Har diskat den lilla disk som var. Mitt glas innehåller  vitt vin, och jag kan sitta här en stund till. Klockan är snart halv 12.

Bilkörningen hem från sonen med imma på innerrutan var skrämmande. Vill inte vara med om det igen. Tror att vi alla blev skärrade av det. Är ju aldrig säker på vad Jan hör när vi åker bil, hans hörande öra är vänt från mig. Men han kände säkert att jag var rädd och osäker, och jag stannade  två gånger för att torka rutan på insidan. Förmodligen påverkades han av mig, och så blev det tokigt det mesta. Lärdomar som jag önskar att jag kommer ihåg till nästa gång. För det blir flera gånger.

Jag är trött, men vill ändå inte gå till sängs ännu. Har ingen ro i kroppen, inte i huvudet heller. Tankar, farhågor, fantasier far omkring i min hjärna, och de är inte direkt lugnande. På något konstigt vis är lamporna som lyser i fönstret mitt över gatan det, lugnande. Farbrorn har inte somnat än, han heller. Eller så har han inte släckt elljusstaken och någon lampa. Tror han är ensam, har för mig att hans hustru dog för några år sedan. Jag vet inte, har bara trott det. Såg honom tala i telefon i förmiddags, stående i fönstret. Kanske med något barn. Nu släcker han ljusstaken och förmodligen resten. Då får väl jag också gå och lägga mig. Vinet ska drickas upp först, och kanske ge mig trött sömn, åtminstone några timmar, tills jag vaknar av att jag druckit för mycket vin. Nu är det helt mörkt på andra sidan gatan. Det är bara här det fortfarande lyser. Undrar om någon tittar som jag, funderar som jag, dricker vin och skriver som jag.

En annan äldre man i huset tvärsöver lastade in hundbur i bilen i förmiddags, låste, gick upp och hämtade en väska, låste och låste upp, hämtade ytterligare påsar och kassar. Sedan fick jag annat för mig, men kan fantisera om att det skulle åkas, med hund (har för mig att det bor en liten skällande sak där) och förmodligen hustru, till barn och barnbarn eller så. Mer vet jag inte. Det är gott om parkeringsplatser nu, till skillnad från i veckorna. Tanken påminner mig om att det nog är dags igen att betala månadsparkering, kan ske när vi är annanstans än här, om vi är det. Har för mig att annandagen är det datum då ny avgift ska till.

Kom ihåg att ta med rödkål och köttbullar förutom en bit skinka i morgon. Och säg till Anders att han får hämta den skinka vi lämnar i kylen. Vi kommer inte att äta upp den. Ta med sill, prinskorv, ägg, äppelmust, Jans vin, mitt gin och Marezzo och rödvin, lök och potatis. Rom från kylen (och frysen) och Crème fraiche. Paprikorna. Bröd. Mjölk och ägg, smör. Bregott finns nog, tror mig minnas ett litet paket. Apelsinerna och clementinerna, släng citronerna. Bröd, åtminstone mitt, Jans finns på Addarsnäs, men ta med det som ligger här.

Blöjor ett par stycken till landet. Finns på Addarsnäs. Biblioteksböckerna. DATORN OCH ROUTERN. Det som ligger i arbetsrummet (tvätt till landet, tvätt till Addarsnäs). Dosetten med Jans piller. Min hjärna kokar snart.

Å, vad jag blir ledsen över Jans upplevelse av att han nog ”blivit tokig” när han inte kände igen någonting, inte mig, inte mitt sätt och min röst, inte var han var. Jag måste försöka låta bli att bidra till sådana upplevelser, jag behöver hålla igen min irritation och svälja min sorg över att han faktiskt inte vet vem jag är, ett ögonblick eller en längre stund. Inte vet att vi varit gifta i 40 år, inte att jag bor mest med honom sedan ett par år.

Det minsta jag kan säga om livet just nu är att det är intressant. Och intressant är ett icke-ord för mig, så vad det innebär här har jag svårt att formulera. Livet är oväntat, obegripligt, sorgligt ibland och löjligt däremellan. Ingen av oss förstår någonting, den ena har en diagnosticerat skadad hjärna, den andra har det inte (men har å andra sidan heller aldrig röntgat hjärnan med någon magnetröntgen…).

Oftast fungerar vi fortfarande tillsammans, ibland skiter det sig totalt. Som i kväll. I morgon får bli en bättre dag, det är i alla fall en annan dag.

Photo by Scott Webb on Pexels.com

Den elektriska kalendern i köket säger fortfarande dag (tror fram till klockan 18, men har aldrig kollat). Därefter blir det kväll, småningom natt och så morgon och dag igen. När vi fick den tyckte jag det var lite onödigt. Nu tycker jag inte det längre, och det har bara gått ett drygt halvår. Demensen accelererar.

Vad är det för ljussken på himlen, kan väl inte vara sol? Märkligt. Huset mitt emot ter sig mera rosa än det gjort på hela dagen, himlen är tveklöst ljusare den också. Och det regnar.

Jag tror mig inte om att vara ensam om att ha det liv jag har idag. Många kvinnor, och en hel del män, vårdar de sina hemma. De får ingen lön för sitt arbete, i Sundbyberg anställer man inte anhöriga eftersom hemtjänsten kan utföra det som ska utföras. De anhöriga gör vad de kan för att tillvaron ska vara dräglig för den som blir sjuk, till exempel i en demenssjukdom. Och det är precis som kommunerna vill ha det, de slipper stora kostnader och kan dessutom ta betalt för det som erbjuds (även om den hemtjänst vi börjat anlita är privat, ”ett familjeföretag”).

Jag har nu fått avlösning beviljad av kommunen. Kan tyckas självklart, men beviljas ska det, efter utredning och hembesök. Jag är glad för det jag får. Hemtjänsten kan ”avlösa” mellan klockan 07.00 och 21.00. Inte över natt. Ett trygghetslarm kan se till att ”natten” och gå hem till den som larmat. Avlastningsboende (möjligt att jag blandar ihop termerna avlösa och avlasta) är tänkbart, antingen på regelbundna veckor eller vid behov, en vecka i taget. Svårare dock att få beviljat.

Slutsats. Om jag vill bo hemma hos mig åtminstone en dag och en natt, kan hemtjänsten klara dagen, men inte natten. Vi måste alltså chansa på att mannen inte behöver hjälp – eller om han gör det under en natt när jag inte är på plats – kan använda trygghetslarmet. Och inte använda det när det inte behövs…

Tja. Alternativet är demensboende på Ekbacken, ”inget att sträva efter” enligt uppgift.  Vi ska dit och kolla den så kallade dagvården på onsdag. Om mannen vill ”får han stanna” enligt telefonprataren, på aningen knagglig svenska. Hoppas mannen hör och förstår personalen där. Annars är det inte stor mening med utflykterna.

Nu mörknar det. Huset mitt emot är inte längre rosa, det är gråsvart. Kanske var det en vag solnedgång som nyss lyste upp himlen.

Har just torkat ett halvt dricksglas med äppelmust från glasbordet, och mattan. Glasskivan är så tung att den inte går att lyfta, jag kan det i alla fall inte. Jag skjuter fram bordet till soffkanten och välter upp bordet. Och hoppas på att glasskivan ska hamna i soffan och inte på golvet. Svär och förbannar, mannen sitter tyst i en stol medan jag gör det som behöver göras. Molly drar iväg och gömmer sig under min säng när jag låter som nyss. Nu är hon tillbaka.

Mannen har inte koll på var han har fötterna när han sitter med ett ben över det andra i soffan. Eller kommer inte ihåg att han har ett glas stående inom räckhåll för foten, när han ändrar ställning. Nåja, bordet fick sig en avtorkning, och jag fick tillbaka glasskivan på plats. En gammal tidning ligger på mattan och suger förhoppningsvis upp någonting. Tur att mattan är så mönstrad som den är.

Mannen ser spak ut där han sitter i stolen, med ett glas och sista skvätten av must från kylen. Jag vet att han inte gör detta med vilje, lika fan är det trist att ta reda på. Antar att det kunde vara värre/kan bli värre. Kul perspektiv (inte) för oss båda.

Hur orkar människor med som arbetar med åldringar och deras sjukdomar varje dag? Klarar de det bättre därför att de gamla inte är ”deras”? Ett många gånger hårt och tungt jobb, som dessutom hela tiden (tror jag) är frustrerande och repetitivt. Och dåligt betalt. De orkar nog inte, många av dem. De sliter ut sig, kroppsligen och mentalt. Och vi andra låter det hända, skriver kanske under ett upprop om bättre lön för arbeten som deras, och låter tiden fortsätta gå.

De gamla som kan betala för sig gör det, i boenden som inte är Sundbybergs Ekbacken. Minns att stadsläkaren i Sundbyberg när han blev gammal flyttade till Bromma och något som jag glömt namnet på. Men det var klart för alla att det kostade. De som kan betala för sig kan nu också besöka Camilla Läckbergs nyöppnade ”vårdcentral”. Sophia-hemmet har i och för sig funnits länge, alternativen för de besuttna är många, men kanske flera nu än förr. Östling, tidigare Scania-VD med mera, lär ha sagt ”naturen är inte rättvis”. Han borde enligt min mening sätta flera av sina uttalanden i halsen. Men hans pengar ligger väl i vägen.

Kommuner och landsting klarar inte av vård och omsorg. Samtidigt flödar miljonerna in till de privata intressen som blir allt flera, typ Läckbergs förutseende av kommande behov.

Välfärdssamhället har dött, hållit på att dö länge, men fått upp farten på sistone. Och fortare lär det gå om SD/M/KD får mera makt.

Vart kan en gammal kvinna med vidhängande sjuk fd man emigrera? Vilket land tar emot oss med öppna armar? Vi får nog stanna där vi är, betala det vi kan för något vi kanske får eller inte får. Och dö i ett land som övertagits av makt- och penninghungriga människor utan moral och utan kunskaper om det mesta. Utan empati, enbart med förakt för svara människor, vare sig de är tiggande romer från Bulgarien och Rumänien, eller svenska ”funkisar” (uttryck använt av en vän som själv är funkis). ”Naturen är inte rättvis.”

Gamla tiders ättestupor var förmodligen ett av alla accepterat sätt att hantera ålderdom och obotligt sjuka människor. Nu är vi på väg dit igen, med subtilare medel, ”tvångsvård av dementa är inte tillåtet”, assistans för att äta och andas medges inte, gamla glöms bort och dör på kuppen, antingen på en toalett i ett äldreboende, eller därhemma där ingen saknar dem.

Allt skulle ju bli bättre? Det slutade bli bättre för många år sedan. Konstigt att vi är så många som är förvånade idag.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Min bok, Free Spin – berättelsen om mitt spelmissbruk till julpris.

180 kr inkl porto. Swish (med avsändaradress) till +46761456644. Trevlig helg!

Apropå krokna, både han och jag. Det är tyngre att bli gammal än jag förstått hittills, borde ha begripit mera – men vad skulle jag ha gjort med vetskapen? Förtvivlat? Nej, det är som vanligt, bara att ta varje dag som den kommer med små eller större irritationseruptioner. Och hoppas att den som står i vägen för utbrottet  orkar med det. Än klarar vi mina utbrott och hans kissande bredvid, men jag vill inte ha flera blöjor i skurhinken. Bäst att tömma hinken i kväll.

Har skalat en liten lök, tagit fram potatis att koka, patén ligger i kylen, Cumberland-såsen är framställd, liksom osten. Har inte dukat ännu. Pratar med mannen om att han måste tala om för mig när han inte hör vad jag säger. Jag ser hur han viker undan med blicken och misstänker att han inte hört. När jag frågar har han inte hört. Det blir jobbigt för honom när jag låter illa, utan att han varken hör eller begriper vad jag säger.

Hur blev det så här? När blev det så här? Vilken tur att mannen min är död, och inte behöver mig trots att jag behöver honom. Tur för Jan i alla fall, inte tur för mannen min – eller kanske ändå. Tur också för honom, jag tror han var färdig med levandet. Han hade haft sitt födelsedagskalas som jag inte var inviterad till/inte ville vara med om. Veckan efter dog han. Snygg sorti för en levnadsglad man. En härlig älskare, en älskad man. Jag saknar dig, du som fått vara ”mannen min” i min bok om våra svåra år tillsammans, utan varandra och med varandra.

Min före detta makes demens kröp på oss båda. Tror inte någon av oss insåg eller ville inse vad som var på gång. Jag drog igång en demensutredning som gav besked. Nu försöker vi båda leva med det beskedet, och livet ändras från dag till dag. Det kan ingen berätta om i förväg, det finns inga säkra informationer att tillgå. En enda, det blir inte bättre. Det går inte att behandla. Det går enbart att leva med, och till slut inte leva med. För honom, och i någon mån även för mig. Jag tänkte på det när jag var ute med Molly i eftermiddags. Att jag kommer att vara med honom när han dör – om jag inte dör före honom, knall och fall. Jag hoppas att jag är där, hoppas att jag kan hålla hans hand och därmed försäkra honom om att ingenting någonsin mera är farligt. Ingenting kommer någonsin att vara så obegripligt förfärligt som när vår son Mats dog. Han dog en gång, min före detta make och jag kommer att dö en gång, varsin gång.

Jag pussar honom, kysser inte längre. Det räcker kanske, och gör det inte det, så är det så. Han är ledsen ibland, jag är ledsen ibland. Det är vårt nuvarande liv, det liv som min svärdotters mamma levde med sin man, tills det inte gick längre. Jag förstod inte ens då hur det kanske var. Livet är snällt emot oss när vi inte förstår. Att förstå och inse skulle kanske göra oss oförmögna att hantera det vi har att hantera, att leva det liv som är oss givet.  I varje stund, varje ögonblick, Lina Sandell, ett ögonblick i sänder. Hur stod du ut med det liv som blev ditt till slut? Det förmår jag inte ens försöka förstå.

”Hej, Margareta

Nu har jag med stort utbyte läst Free Spin och vill bara tacka. Det är en viktig bok som ger mycket att tänka på och även fundera över. Väldigt bra att det blev en bok.

Dess speciella karaktär bygger på upprepningarna, som är många men ändå inte monotona – och står i stark kontrast mot din förmåga att gestalta också de små skiftningarna i tillvaron, inklusive de öppenhjärtiga redogörelserna för vanmakt och leda.

Men hoppfullheten har ändå överhanden, och som hyllning till skrivandets (och läsandets) livsuppehållande kraft är boken övertygande.

Det där att nånting händer när man skriver, särskilt om det sker motvilligt. Det där som inte händer i väntan på storvinsten eller Godot.

Hoppas få se fler böcker av din hand.”

En vän på Facebook, som tillika är översättare och skriftställare skrev detta till mig. Jag är glad och tacksam, och stolt.

Och, ni som hellre lyssnar än läser – den finns som ljudbok också, där sådana säljs.

Om nu inte Agnes bryr sig om att berätta någonting om sig själv just nu, så får jag väl hitta på.

Jag försöker föreställa mig henne, i ett varmare klimat – men ändå inte hett så här års. Hon har för säkerhets skull en lätt tröja över axlarna och skor som hon orkar promenera långt i. Tunna långbyxor, ryggsäcken från förr hänger där den ska. Där har hon säkert en flaska vatten, sin lätta, tunna Mac om hon skulle vilja sätta sig på ett kafé och skriva, batterier till hörapparaterna, en enkel ordbok med användbara fraser på spanska från engelska. Förstås också mobilen, inte för att ringa så mycket med, men kanske fotografera. Pengar, nycklar och pass. (Hoppas hon inte glömmer den någonstans.)

Håret var nyborstat när hon gick ut, nu har det blåst lite hur som helst. Hon ser ganska nyklippt ut. Hennes stora solglasögon  gör att det inte går att avgöra om ögonen är glada eller inte. Jag får bestämma det också, hon är glad, men det syns enbart i ena mungipan. Inget stort garv på gång.

Lätt solbränd har hon hunnit bli. Men visst ja, hon har ju faktiskt varit här i snart tre veckor. Undrar vart hon är på väg, har hon hyrt en bil så att hon kan ta sig fram utan att behöva försöka hitta lokala bussar? Det verkar faktiskt som om hon ska hämta en bil, eftersom hon går in i ett stort garage under ett av boningshusen några kvarter från hennes egen bostad. En liten stund senare dyker hon upp igen, nu i en röd Renault Clio. Typiskt Agnes. Det är svårt att säkert se att det är hon när hon far iväg. Men ingen annan kommer just nu, så jag drar slutsatsen att det är Agnes som kör den röda bilen. Hon tycks åka i riktning mot byns utfart, och vidare vägen ner mot Puerto de la Cruz. Kanske har hon tröttnat på byns lantlighet och vill känna lite turistig miljö ett tag?

Jag låter henne fara vidare och funderar över vad hon kan tänkas vilja se eller göra i Puerto. (Behöver kolla vad en liten Renault heter mera än Renault. Google: Clio, jag var på väg att komma på det alldeles själv, hade ju skrivit CCC för att markera att något fattades. Nu fattas det inte längre.)

Photo by Artūras Kokorevas on Pexels.com

Well, red anyhow…