beskrivarblogg

Photo by Julius Silver on Pexels.com

Det blev ett blogginlägg, även idag. Och ett till. Annars har jag varit lat med att skriva i min beskrivarblogg. Lat eller alltför upptagen med/av annat.

Nu dansar markiserna på huset mitt emot, vinden ökar uppenbarligen även här. Skönt att inte behöva gå ut, hoppas inget händer på landet där sonen är, och därifrån han ska åka i kväll. Eller sent i eftermiddag. Ringer honom, får inget svar. Blir förstås genast orolig… Förhoppningsvis ringer han tillbaka när han ser att jag ringt. Morsor blir aldrig för gamla för att ängslas, även om ”barnen” är rejält vuxna.

Farbrorn tvärsöver har tänt lamporna i köket igen. Ser honom just inte, bara hans rörelser när han passerar kökslampan eller donar med något vid diskbänken, den lampan börjar jag känna igen.

I morgon kommer Molly tillbaka, hoppas hennes öga är friskförklarat. Kanske åker vi hem till mitt på tisdag och stannar några dagar. Beror på vädret. Och på Jans svullna fot. Och min form.

Soppan doftar lovande. Har klippt bacon i mindre bitar och lagt på hushållspapper för att mikra innan vi ska äta. Och soppan ska mixas. ”Köksfranskan” är full av ord som mina föräldrar inte kände till. Jag använder inte mixern särskilt ofta, tycker till exempel att en trattkantarellsoppa är godare icke mixad. Mikron används mest som tidur för äggkokning. Säkert klimatonödigt. Som vårt bilåkande. Flyger dock icke. Även om jag idag skulle ha råd, och tågåkande förmodligen är dyrare, så känns inte flyg som något alternativ.

Till platser som ingen kan åka tåg till vill jag inte. Fast hur är det med Shetlandsöarna? Alternativa sätt att ta sig dit? Förmodligen tåg till Calais, tunneltåg  och tåg vidare i England? Sedan? För dit vill jag innan jag blir för gammal och orörlig. Vill stanna där någon/några veckor, kanske skriva, kanske bara vara. ”Un sueño”, apropå förra blogginlägget.

Persiljerot var för mig en okänd rotsak, tills jag pratade med kocken som lagar soppan i Näsåkers församlingshem. Han berättade att persiljeroten är det som gör soppan. Och hans soppor var/är (hoppas jag) gudomliga. Har såvitt jag begriper ingenting med persilja att göra, ser ut som en palsternacka – men den ena buktar inåt i blastfästet och den andra utåt. Fråga mig inte vilken som gör vad. Nu har jag båda i middagens soppa. Kan inte bli fel. Den kocken har fått mig att göra egen kålsoppa och flera andra soppor de senaste åren än tidigare i livet.

Jag känner att det doftar gott, Jan gör det tyvärr inte. Undrar hur/om han vet att något är gott. Han verkar veta, säger det när jag frågar. Doft och smak hänger så ihop för mig, även om de är skilda storheter.

Hoppas få beställd hundmat i morgon. Molly kommer hem, och det enda jag har är det som ligger i hennes skål. Blodpuddingen är ännu inte inköpt, men det hinner jag i morgon.

Sonen har inte ringt tillbaka. Jag ringer igen. Nu är det upptaget. Bra, hoppas jag. Min oro är förhoppningsvis ogrundad, men bygger på gamla erfarenheter. Inte av just den här sonen, men obesvarade telefonsamtal som inte innebar något positivt. Långt tillbaka, och nyligare. Frågetecknen går igång. När jag ringer igen efter tio minuter går signalerna fram, men ingen svarar. Det här är definitivt inte en ängslan jag behöver. Nästa gång jag ringer svarar han, telefonen hade legat kvar i lilla huset. Allt var bra. Och jag är lugn. Livet en dröm.

Så har jag än en gång idag gjort rent på toaletten. ”Jag förstår inte”, säger Jan. Försöker hittills förgäves få honom att sitta ner på toaletten, men det är antagligen för besvärligt. Han behöver då ta av sig fleecetröjan och fälla ner hängslena, och dra ner brallorna. Ska det vara så jävla svårt.

Tror det är dags för gentlemannen i Moskva igen. Om jag fortfarande vore spelmissbrukare är det nu jag skulle sätta igång. Det gör jag inte. Och det är jag omåttligt glad över.

Läser, sakta för att vara jag, om greven i Moskva. Ord, meningar, skeenden är värda uppmärksamhet som lätt tappas bort vid snabb läsning. Jag läser ofta fort, ibland för fort. Det gör inget om boken är ”lätt”, men den här gentlemannen kräver min långsamhet. Författaren heter Amor Towles, och boken En gentleman i Moskva. Rekommenderad av min kära svägerska, utan henne hade jag aldrig hittat boken.

Boken erbjuder en sorts vila från dagens verklighet. Inte för att det liv som levdes då i Moskva på något sätt var enklare. Tvärtom. Men via boken kan jag lämna mitt eget liv ett ögonblick, och se, känna, dofta, uppleva grevens liv i hans husarrest på ett hotell. Hans livsrum inskränktes till ett litet vindsrum, när han föll i mera onåd än tidigare. Och han började arbeta som kypare där han tidigare varit uppskattad gäst. En bok med många bottnar.

Omstart, denna söndagsförmiddag. Nu lyser solen, och livet blir genast lite lättare. I natt när jag vakendrömde försökte jag komma ihåg vad Olof Palmes hustru hette. Jag gick igenom så många kvinnonamn jag kom på, men visste hela tiden att det var något annat. Så släppte jag det, och visp stod namnet där, väldigt tydligt, Lisbeth. Då började jag försöka minnas vad en granne en gång hette, och hans sambo – till slut lyckades även det. Sedan gick jag upp, runt åtta.

Nu är det dag enligt den elektriska kalendern i köksfönstret. Kvart i tio. Jag sitter i morgonrocken i min stol, har ingen brådska att klä på mig. Har just klarat Svenskans supersvåra sudoku. Spar DNs till senare.

Förmodligen blir det potatis- och purjosoppa till middag, kanske lägger jag till ett par palsternackor och någon persiljerot också. Idag åker julstjärnan ut.

Solen var inte långvarig, nu är det grått igen. Dags att bädda sängen, kanske till och med byta lakan. Mitt påslakan har Molly-spår. Nej, det får vänta till i morgon, Jan har redan bäddat sin säng och jag vill byta i båda sängarna samtidigt. Sol igen. Aprilväder?

Jan är svullen i vänster fot. Dålig cirkulation förmodligen, just nu har jag jagat upp honom att gå i lägenheten. Helst vill han sitta och sova i stolen. Jag får lust att rymma. Det var vänster knä han hade ont i också, kände tydligen av det igår och sen försvann det igen. Att foten är svullen har han inte märkt… Det är vänster sida som är mest skadad av stroken.

Markiserna på huset mitt emot rör sig i vinden. Solen blåser visst också bort emellanåt. Som nu till exempel.

Min rygg har hämtat sig när jag väl rört på mig några timmar. En lätt huvudvärk lurar, och halsen känns okej nu, men inte i morse.

Nu har Jan förmodligen satt sig i köket eller på sängkanten, eftersom jag inte hör käppen.

Det blir nog ingen blogg idag heller. Det blir en lång dag om jag känner mig så här less redan klockan tolv. Dags att gå ner med soppåsen. Och boka tvättstuga igen. I morgon klockan tolv. Det blåser rejält nu.

Vi har gymnastiserat lite med armar och ben, Jan sittande på en stol. Om jag står framför honom och gör det jag menar att han ska göra, så fungerar det. Ska ta en vända till i eftermiddag.

Jag läser om venöst ödem på vårdguiden, och inser att det nog handlar om det. Och att det är bra att försöka röra på sig mera än Jan gör. Jag får fortsätta tjata. Och ringa vårdcentralen om en tid för läkarundersökning. Det är dags, även om han lär få vänta. Hur vi ska ta oss dit är ett annat bekymmer, som också får vänta. Färdtjänst två kvarter? Han orkar inte gå, och jag hittar ingen parkering vid vårdcentralen på grund av byggverksamheten. Nu vet jag att Jan sitter i köket på en stol och sover. Käppen hörs inte. Han får vila en stund innan jag skrämmer upp honom igen. Ska försöka komma ihåg att kolla om det finns några stödstrumpor hemma hos mig, annars är det kanske dags att skaffa sådana åt honom.

Läser lite i En gentleman i Moskva. Tar den i portioner. Titeln på ett drama från 1635 kommer för mig, La vida es sueño, Livet en dröm. Ord, av få, som jag minns från spanskastudierna för mycket länge sedan. Calderon skrev om en kung som spärrade in sin son på grund av (hotfull?) spådom.

Livet en dröm, nog känns det så ibland. Och kanske var det så för den där stackars inspärrade sonen. Ofta känns inte livet riktigt verkligt. Inte mardrömsaktigt heller, men som någon sorts dröm. Ibland behaglig, ibland mindre behaglig.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Torsdag, 6 feb 2020 – har varit hos tandläkare Ulrika och tandhygienist Gun-Britt, kostade mig bara drygt 300 eftersom jag fick 2 100 i statligt tandvårdsskydd. Bra. Därefter for jag till Klippet på Fridhemsplan och handlade lite godsaker, bl a en mortadella. Gjorde en smörgås till Jan när jag kom hem, med det goda valnötsbrödet och mortadellan. Han drack ett glas vatten och Molly slukade mackan. Hon är förskräcklig. Undrar om hon alltid har gjort så här, nu har hon snott något tre gånger på sista tiden – leverpastej, en hel nyöppnad bit, en skiva skinka från min smörgås, och så denna hela smörgås nu.
Jessica från hemtjänsten var hos Jan medan jag var borta, och de gick ut på en promenad. Jag tog upp rullatorn när Molly och jag varit ute. Hon ligger bredvid min stol och fiser nu, inte bra för hennes mage med sån här konstig ”mat”.
Det är definitivt otrevligt att bli behandlad av Gun-Britt – hon är säker och trevlig, men det hon gör är inte kul. Nödvändigt dock, fick med mig ett par olika mellanrumsborstar och en särskild tråd, har haft svårt att komma in bland tänderna i bryggan. Inga hål, men många gamla lagningar som måste hållas koll på. Och pricken på tungan (ofarlig enligt Ulrika) ska också kollas av en specialist som hon skickar mig till, jag får kallelse. Nöjd med dagens visit, nästa till Gun-Britt i slutet av juni, hon kallar. Inget tal om ny tid till Ulrika, hon kanske kallar hon med när hon menar att det behövs.
I morgon är det dags för glasögonundersökning, det är några år sedan. Och så ska Linn hämta Molly, och lämna tillbaka henne på måndag, efter veterinären. Därefter inget speciellt på programmet, inget som jag känner till i alla fall. Inte förrän födelsedagsfirande, den 14 mars.
Har tagit fram ett par burkar ur frysen med något som jag misstänker är fisksoppa, smakade så åtminstone när jag tinat tillräckligt för att kunna smaka. Till Keldas skärgårdssoppa, med stora räkor, ost efter och kanske någon av efterrätterna vi inte åt igår. Just nu ligger Jan en stund på sängen, en vana sedan någon vecka tillbaka. I natt tyckte jag åter att han var mera vaken än sovande, och därmed jag också. Men han hävdar att han sovit bra.
Tittade in på Akademibokhandeln vid Hötorget, min bok står bland biografierna. Vet inte om jag ska tycka att det är bra att den står där – de ex som fanns kanske har stått länge.

En torsdag, då Ola Magnell dog.

Onsdag kväll, trött och less på att skriva, också. Uppdrag Granskning pågår, jag hör just inte och vill inte se, verkar ledsamt och sorgligt. Vill inte veta mera om Robin. förmodligen död, stämningen är sådan.

Har duschat och tvättat håret, ska ju till tandläkaren i morgon. Som om de bryr sig. Hoppas jag inte luktar Dry Martini, eftersom jag just nu dricker en sådan. Människors sorg bärs så olika. Sneglar på personerna i programmet. Och ser en bild på ett kommunalhus, därinne tar någon fram en pärm och bläddrar och pekar med ena handen i fickan. Journalisten sitter och ser i papperen. Boendet har uppenbarligen inte fungerat som det skulle, är det pojken som drunknade därför att ingen såg till honom? Kanske.

Var finns någon glädje? I Turkiet har just ungefär 30 personer dött i laviner, och några till när ett flygplan bröts mitt itu. Krig på olika platser tar hela tiden livet av många, inte alla soldater. Israel, Palestina, Iran, Irak, Syrien, Turkiet, gränsen mellan USA och Mexico. Sydamerika. Kina just nu med coronaviruset.

Världen är sorglig, full av död, full av fattigdom. Människor är inte lika mycket värda, definitivt inte här i Sverige heller. Romer som tigger vill vi inte se, flyktingar eller asylsökande ska skickas tillbaka till länder de kanske aldrig varit i – på grund av byråkratiska regler. Sjuka människor utförsäkras, och ska jobba – men jobben finns inte. Ändå ska de sökas.

Hyreslägenheter ”renoveras” så att hyran blir så hög att de som bott där länge inte har råd att bo kvar. Landsbygden avfolkas, storstäderna har inte bostäder nog. Invandrare skickas till avlägsna kommuner och ensamhet från de kommuner som ursprungligen tog emot dem. De dumpas, ny term för hantering av redan skadade människor. Sjukvården fungerar inte, i Östersund ska personalen på sjukhuset ”undvika att använda elreglagen för dörrarna” – sparkrav som låter som något som Kronblom kunde ha hittat på. Landstinget ska spara 90 miljoner, gör det knappast med det sparrådet.

Vart har sunt förnuft tagit vägen? Försvann det med alla vinstintressen i vård och omsorg? Och skolor. Några lurar försäkringskassan på miljoner, några assistenter gör inte det de ska – därmed nekas många ”funkisar” den assistens de har lagstadgad rätt till. Medan miljardärerna i landet blir fler och fler. De fattiga ökar i samma omfattning. Många gamla är också fattiga. Och ensamma. De lever ensamma och de dör ensamma. Och begravs utan att någon människa är där och sörjer dem. En katt någon gång, och så den som förrättar begravningen. Ingen släkt, inga vänner. Ingen som saknar den döde.

Inte vet jag hur jag tog mig hit. Via Robin och ett ”boende” som uppenbarligen inte fungerat som det skulle – i alla fall inte för Robin. Vet ju faktiskt inte vad programmet handlade om, bara att det lilla jag såg och hörde gjorde mig ledsen.

Och nu berättar Superstars ”allt”. Jag kräks (nästan) och vänder bort ögonen, öronen kan jag stänga av genom att ta ur hörapparaterna. Så det gör jag.

Önskar så att jag fick vara alldeles ensam några dagar. Men det får jag inte. Tanken gör dock att jag kan låtsas allt jag då skulle göra, allt jag skulle klara av, allt jag skulle skriva. Och det är inte sant, det är ingen verklighet. Det är inte en jackpot på 49 miljoner heller, med Harry Boy. Tror Jan har program 5 på, bara reklam och korkad reklam. Fyran har kockprogram. Suck.

Men, vi är hemma där teve finns och Jan är nog nöjd med det, även om han står ut med att enbart se Rapport via min dator, hemma hos mig. Nu ska vi (jag) klara av det som ska göras den här veckan (tandläkare, synundersökning, lämna Molly fredag och få tillbaka Molly på måndag) och sedan kanske åka hem till mig igen. På tisdag – därefter har ingen av oss något program under februari. Förutsatt att jag ser till att vi får med oss det vi behöver så kan vi stanna åtminstone någon vecka, kanske lite längre. Ved har vi tack vare Erik och Lotta. Bilen fungerar. Jag med so far.

Lördag 1 februari 2020 – regnar, tre grader varmt.

Jan väckte mig och Molly kvart över sju när han tände i köket, jag talade om att det var för tidigt. Om vi båda sover, är det för tidigt. Sur var jag, men det gick fort över, släppte ut Molly och fixade frukost. Nu sover Jan i sin stol med filten över sig, spisen brinner och fläkten surrar. Jag är hyfsat vaken. Kallt te i muggen.

Datorns batteri hade nästan laddat ur, glapp någonstans eftersom kontakten satt i. Nu laddas det, men antagligen börjar batteriet ta slut. Nu är batteriet snart fulladdat igen. Bra att det går att följa processen.

Jan rakar sig med rakapparaten, han gillar nog bäst att raka sig med hyvel, men ibland är det bekvämt att som nu sitta i sin stol med filten om sig och sköta rakningen.

Har diskat frukostdisken, diskbänken ser härligt tom ut. Där står nu kompostpåsen i sin hållare (hittar inget annat ställe för den, skåpet under diskbänken har besök av möss emellanåt). Bestickburken står där. Övriga diskattiraljer, borstarna i svärmors fina keramikkanna och diskmedel, plus knivstället, står på den smala kakelytan längs vasken. Handtvål bredvid kranen, liksom den lilla fenomenala burken att dutta borsten mot när man bara vill ha lite och inte fylla hela diskhon. Ett dolt lysrör ovanför diskbänken. Och en lätt musäten Wettexduk hängande på ”väggen” mellan vask och diskho.

Till höger om diskbänken finns en liten yta där brödburk och tekanna får plats, ovanpå lådorna. Bakom brödburken, rostfri från Avesta och Neijmans för länge sedan, står ett lock till en ostronlåda. Det minner mig om alla de ostron vi åt, mannen min och jag. Numera är jag för lat för att själv öppna ostron, och de är godare att äta i rätt sällskap. Med någon som älskar ostron.

Jan sover igen, slocknar nästan mitt i en mening. Jag börjar vänja mig.

25 januari 2020 – datorn gick inte igång. Bara alldeles svart. Jag klämde här och där, stängde locket, flyttade sladden, försökte många gånger. Inget hände – förrän jag tryckt lite överallt och den plötsligt tändes. Vet tyvärr inte varför. Nu har jag kopierat till USB det mesta av det jag har i datorn. Puh, vilken skrämselhicka jag nästan fick. Började undra om det finns någon datorhanterare i Norrtälje etc. Kände mig väldigt hjälplös. Och nu är jag glad igen.

Jan satt i sin stol och kände varmluften från fläkten på bänken. Den som han har i sitt rum, påslagen, varje natt. Nu frågade han varifrån varmluften kom.

Jan verkar avstängd idag, har inte koll på någonting. Nu fikar vi, dvs dricker te i stället för kaffe, det verkar fungera bättre för hans del.

Datorn fungerar fortfarande.

Nu har jag utlovat potatismos till middag, köttbullar ur frysen. Klockan är lite över ett. När han ville gå ut, och jag tagit fram rullatorn, skulle skorna på. Han kunde inte knyta själv idag. Och när han väl var påklädd och jackans dragkedja uppdragen – skulle han gå och kissa. Jag börjar känna att jag närmar mig gränsen för vad jag tål. Jag blir elak. Vill inte vara elak. Nu är han ute en liten stund, och då börjar Molly klättra på mig. Men hon går ner när jag säger ifrån.

Nu sitter Jan utmattad och sover i sin stol, promenaden var mycket kort. Molly sover också, huset är alldeles lugnt och rofyllt. Jag har fyllt på fröautomaterna. Idag bara tre grader (sex i solen) varmt ute. Vedspisen har äntligen tagit sig efter lite ommöblering av veden. ”Mitt hjärtas fågel” sjunger i mitt huvud – ”när du ser mig, när jag finns i dina tankar, då flyger mitt hjärtas fågel högt mot skyn”. Wiehe och Afzelius.

Löst Svd´s supersvåra sudoku. Vi har ätit kex med philadelphia-ost och ett glas vin för Jan, en DM för mig.

Två trisslotter, ingen vinst. Har eldat upp lotterna, kunde lika gärna ha slängt tre tjugor i spisen. Men det gör jag inte. Det var länge sedan jag köpte en lott, och nu lär det dröja igen.

Ska snart skala potatis, och kommer just ihåg att jag slängt potatispressen jag hade, en sån där delbar som bara föll isär. Men jag har en gammal stomp, den får duga. Det blir gott mos med den också, med smör och kanske en äggula. Och uppvärmda köttbullar som gör Molly ”galen” av längtan. Sallad och tomater, lite ost, och en glass efter.

De billiga tulpanerna från Hemköp är fortfarande fina. Glad att jag tog dem med hit.

Det börjar skymma, men det är ändå väldigt märkbart att ljuset också börjar återvända.

Corona-viruset sprids. I Kina talar presidenten/premiärministern, eller vad högsta hönset nu är, om att viruset sprids snabbt. Kaos, inga bussar tillåts lämna Peking, Hong-Kong utlyser nödläge. I Frankrike två konstaterade fall, Finland? När kommer det hit? Och vad händer då, med en sjukvård som krisar utan pandemi?

Potatis skalad. Köttbullarna är inställda i ett skåp, men Molly sniffar efter dem ändå. Hon ska få en när vi äter.

Oj, vad jag önskar att jag hade någonting som gav mig en ”passiv inkomst”, någonting som bara kom och som jag inte behövde anstränga mig för. Som kvinnorna i adeln som ”bara fick 10 000 kr” en vacker dag – från (förmodar jag, iddes inte läsa) någon förmögen adlig person som donerat medel en gång. Jag riskerar inte den sortens påfyllnad, men de nio kronor jag fick för ett par månader sedan från Svenska spel gör mig fortfarande undrande. Och lite mer än nio kronor en gång vill jag nog ha. Ena pensionssumman ökade i år med hela fem kronor i månaden, den andra med 67. Statliga pensionen ökade faktiskt med drygt 200 kr. Jag klarar mig.

Har tänt nya ljus, det är nu svart utanför fönstren.

Tror att jag handlade på Ica för sista gången idag, och tog min bonuscheck om 25 kr samtidigt. Vill inte handla där mera, vill inte tituleras ”stammis” – hela den lilla Ica-butiken bredvid biblioteket var full med glada hyllskyltar och ”stammis”-tillrop. Jag fick lov att säga till kassörskan att jag nog hade en bonuscheck att lösa in…

Det får bli Coop i fortsättningen. En gång i veckan i Sundbyberg, med bilen till Hallonbergen. Eller på nätet? Har ju inte kollat.

Dags för lite Otori-läsning före middagen. Klockan är nu sex, vi har ätit en god middag, med glass efter, för Jans del. Jag hoppar över glassen. Har gjort i ordning diskvatten, får se om han nappar. Grytorna är klara, resten ligger i diskhon..

Jag skulle vilja ha en rejäl och hårdhänt massage. Längesedan. Min kropp behöver beröring, numera får jag nöja mig med den professionella, om jag ser till att få ändan ur vagnen. Än har jag inte fått det.

Jan har gått till sängs. Jag sitter här och läser lite, FBar lite, kollar mejl (tomt). Tänker på Lena och syrran på Cypern. Nu tycker Molly att hon ska få flera köttbullar, men icke. Inte jag heller. Eldar i stället. Och släcker lampor utom i sovrum och kök, och tavelbelysningen i rummet övre Sala-tavlan av Stig Engström. För så hette han väl? Gjorde han inte, Stig Engberg. Ficklampan gav mig rätt namn…

Nu är klockan nio. Borde lägga mig jag också. Molly sover nöjd i sin bädd. Men jag vill inte. Inte för att jag har någon bättre ”sysselsättning” för mig. Vill bara inte. Så jag sitter väl här en stund till, med tända ljus och läser kanske. Eller inte.

Ser ingen måne på himlen. Bara diverse huslampor och gatdito som lyser. Det här är ingen kolsvart landsbygd, här has det koll.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Syrran mejlar att vännen på Cypern efter sin stroke fortfarande inte har kontakt med vänster sida, men kan äta och använda höger hand, pratar och fungerar. Blommor var inte att tänka på på sjukhuset, men då kanske det kan bli ljudböcker att lyssna till i stället. Så glad att ändå få höra nyheter och få en aning om hur vår vän mår. Hon har en fight framför sig, men har ändå möjligheter att klara den. Kära syster, förstår att du är trött av alla känslor, och allt du vill ge vår vän av kärlek och omtanke. Vila och möt henne igen i morgon. Tänker på er.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Inga hundbajspåsar i någon av tre butiker, nästa Molly-promenad får gå ner till hundaffären, där borde jag hitta det jag söker. Och hon tycker om att komma in där, med alla goda dofter.

Jan satt i hallen med uteskorna på när jag kom tillbaka. Men har så ont i knät att han valde att ta på tofflorna igen. Nu sover han i sin stol. Det här är inte bra.

Läste om en 95-årig österrikisk författare som skrivit en bok där anteckningar, semikolon, dikter, dagboksmeningar – allt finns. Hur hon i den skenbara oredan skapar sig själv, om och om igen. Patos och svala av Friederike Mayröcker. En mening i recensionen av Amelie Björck i Aftonbladet fastnar hos mig ”det poetiska jaget och dagboksgenrens jag är samma – varken fiktivt eller dokumentärt definierat genom handling. Det är ett skrivande jag som uppfinner sig självt genom texten och blir till just och bara där.”

Vet inte riktigt vad det betyder, eller vad jag läser in i de orden. Men de pratar med mig, kanske är det igenkänning, att jag när jag skriver gör ungefär detsamma (inga likheter i övrigt). Uppfinner mig själv, just här och nu, varje ögonblick. Särdeles poetiskt är det nog inte, men dagboksaktigt. Och inte fiktivt. Inte dokumenterat genom handling – vad betyder det? Förstår jag nog inte. Jag dokumenterar ju mina handlingar, det jag gör genom att berätta om det. Är det samma sak eller något annat? Jäklar vad knepigt det blev. Mitt förstånd kommer till korta. Ungefär som en ingresskrivare apropå börstips skrev (också idag, möjligen i samma Aftonblad): XX gör sig ann bla bla börsbla bla – i stället för att skriva att XX tar sig an… Trist med människor på tidning som inte klarar av språket.

Tråkigt att Jan inte kom ut idag, det var skönt ute.

Tog ur en hörapparat, för att slippa höra det som antingen är trafikbuller eller vatten i elementet bakom mig. Nu är det väldigt tyst. Jag bara tuggar. En stunds läsning kanske, tredje delen av Sagan om klanen Otori.

Men jag har ingen ro, småplottrar och plockar, slänger ett blomblad som äntligen ramlat av julstjärnan som stått sedan ett par veckor före jul och försummats vad gäller vattning. Den ser likadan ut, minus ett blad nyss. Otrevligt, men jag kan inte med att slänga hela blomman heller. Någon sorts liv är det ju i den. Som i oss, vi två gamlingar som sitter här bredvid varandra. Den ena lite längre bort än den andra. Jan och jag, igen, efter många år isär. Nu isär på ett annat sätt än då.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vad är det som gör att jag ofta kommer på att jag ska tvätta glasögonen, när jag just smort in händerna? Det finns säkert någon ”lag” som förklarar detta, Murphy´s law till exempel, vad säger den? Har jag glömt om jag någonsin vetat.

Googlar och lär mig att ”om något kan gå snett, så gör det det”. Vet inte om det är direkt användbart i det här sammanhanget. Han, Murphy, måste ha varit en obotlig pessimist. Kan inte låta bli att kolla, han var tydligen ingenjör och uttalandet hade först enbart med tekniska lösningar att göra, något med slädar på 40-talet.

Mera vardaglig spridning anger exempel som att det enbart regnar när man glömt sitt paraply, eller att den kö man väljer i butiken oftast är den långsammaste. Så att, om jag smörjer in händerna är det klart att jag därmed måste tvätta glasögonen (och därmed ”förlora” handinsmörjningen). Tja, kanske är det så.

På väg in till möte i Norrtälje – rejäl punka som inte blev bättre av att jag var tvungen att köra med trasigt däck tills jag kunde stanna efter vägen… När jag så ska ringa efter ”någon” (bärgare eller så) inser jag att telefonen ligger kvar hemma. Så, jag sätter på varningsblinket och bara står och ser dum ut.

En assistancekårenbil kör åt andra hållet, jag vinkar, men de fortsätter. Efter ett par minuter kommer bilen tillbaka och stannar bakom mig. Två killar säger i mun på varandra ”vi såg att du har problem, vi är visserligen på väg på ett uppdrag, men…”.

Snabbt backar den ena in min halta bil på en liten väg, snabbt halar de fram allt som behövs för att byta däck – och jag inser att jag ju har ett nytt däck i skuffen. Det tog 10 minuter – så kunde jag ge dem varsin kram och åka till mitt möte, kom dit med en minut till godo.

Tack vad ni nu heter, vi presenterade oss inte – men jag är innerligt tacksam och glad över hjälpsamheten.

Efter ett bra möte gick jag in på biblioteket – och där formligen lyser min bok från karusellen med nya faktaböcker!

I morgon blir det två nya däck fram.

”Tröstekvist” är ett nytt ord skapat av en vän (Ulla Björneberg, tack)  i norr, ett vackert ord, för mig fyllt av mening. Lärkträd har många sådana tröstekvistar, både vintertid när de står där ruggiga och stripiga, och på sommaren när de är odisciplinerat gröna för att på hösten bli otroligt vackert orangefärgade, ungefär som hennafärgat grått hår (har provat en gång när mitt hår blivit grått, gör inte om det). Hade rött hennahår i flera år, och gillade det. Jag var stursk nog då, är det inte längre. Inte på samma sätt.

Önskar ibland att jag vågade vara som de där fantastiska gamla tanterna med orange hår och stooora brillor, som klär sig som de vill och som tycks ha ekonomi att skaffa sig alltihop. Borde leta på dem på nätet och glädjas åt deras livslust. Trots att de är gamla, som jag. Livslusten tar inte slut, om man är lyckligt lottad. Min har återkommit, den var mycket svag ett antal år när jag spelmissbrukade. Viktigt att påpeka, den tog inte slut, inte ens då. Att avsluta livet var aldrig ett alternativ. Tyvärr är det den enda möjligheten för många spelmissbrukare, och kräver ett aktivt ställningstagande. En narkoman kan ”råka ut för” en överdos, en alkoholist kan dricka ihjäl sig även om det tar några år. En spelmissbrukare måste bestämma sig – leva eller dö.

Har inte skrivit om eller tänkt på spelberoende på länge. Vill inte bara vara den spelberoende människan. Naturligtvis har det triggats igång av morgondagens möte. Hoppas vi kan ge varandra någonting.

Har just sett på ett danskt program om en demens pappa och familjen. Sista dagen, så bra. Så är det. Alla gör vad de kan, ingen kan göra någonting egentligen, mer än att se till de lekamliga behoven. När jag slutar titta frågar Jan ”var bor du egentligen?”. Så är vi där igen. Jag kommer aldrig att förstå hur och varför detta händer? Uppfattar han att jag ser på ett teveprogram som gör mig ledsen? Och hur får han ihop det med sin fråga om var jag bor? Jag talar om att jag har mitt rum innanför köket och han sitt vid sidan av – han säger ”okej, vet inte riktigt”… Och jag vet inte heller riktigt. Men det danska programmet var bra. ”Pappa. är du där.” Svar nej.

Photo by Public Domain Pictures on Pexels.com