beskrivarblogg

Idag, i kväll, är jag seg. Vill just ingenting, är svårmodig. Inte hela tiden, såg en skåpbil tidigare idag med ordet ”Skubbet” och kom ihåg hur jag och vi ungar skubbade förr. Det betydde då ”sprang fort” – har inte använt ordet eller sett det använt på många år. Då log jag. Annars har den här dagen varit tung av obestämd anledning. Kanske handlar det helt enkelt om att november snart är här och jag ska uppfylla min vana att då deprimera mig.

I morgon bitti är det tvättstuga. Här i stan är det enklare att tvätta lakan än hemma hos mig så här års. Och senast jag bytte lakan gjorde jag misstaget att ta vita påslakan – de är inte vita längre. Molly har satt sina spår.

Det har nyss regnat, är runt noll grader just nu. Bilen är bra parkerad i en ficka längre ner på gatan, och där får den stå tills vi åker ut på landet. När vi nu gör det, kanske i helgen. Däcken ska bytas i Gustavsberg nästa vecka. På lördagen ska jag vara i Karlstad, på en kvinnomässa. Vet för ögonblicket just inte mera än så, men behöver bestämma hur, när och var Molly ska överlämnas. Och om mannen kan vara hos äldsta sonen.

Veckan därefter är det dags för bilbesiktning. Men först, nu på torsdag kväll, ska jag äta ostron med Ingwor. Det är bra.

Har räfsat och skottkärrat bort löv idag. Det kan jag göra i morgon också. Mitt enda stora träd vid grindstolparna (grinden är borta sedan länge, men stolparna står kvar) har fortfarande löv att tappa. På köpet tog jag bort de grenar och kvistar som sagda träd också släppt i den senaste tidens blåst. Hade hoppats att någon av ”gubbarna” på gården skulle förbarma sig, men icke.

Nu är kroppen mör. För att kunna använda skottkärran till ovanstående, behövde jag klyva de vedträn som låg i kärran. De som var för stora för att rymmas i vedspisen. Nu ligger de i vedkorgen och eldas upp vartefter. Det är varmt och gott i köket. En soppa av något slag (diverse från frysen) står på spisen och doftar gott. Den blir middag idag, det vi inte orkar äta upp åker nog ut. Inte en gång till in i frysen.

Mannen trodde han sett ett fält med svamp, det var löv – det också. Men de löven behöver jag inte bry mig om. Hade det varit svamp hade jag brytt mig.

Befriade en död mus från fällan i morse. Den andra fällan smällde medan jag höll på, men där var bara hasselnöten borta. Ingen mus. Vet ju att det finns hur många möss som helst (har haft söner som hade möss hemma för länge sedan) – men vill ändå inte ha dem ätande på än det ena och än det andra.

Stökade in diverse dynor med mera i skrubben i förmiddags. Nu får ingen annan än jag öppna den dörren. Altanen är hyfsat fri från löv, det tog någon timme att få alla att trilla ner nedanför. Skavsår i tumgreppet.

Love löv – inte.

Photo by Simon Matzinger on Pexels.com

Middag äten. Molly ligger lugn under matbordet, hon har insett att det inte kommer att ramla  ner något mera (än den paprikabit jag tappade). Snart diskar mannen, medan jag sitter här och använder datorns tangentbord. Skriver är att ta i.

Läser i ”Mitt Roslagen” om en man som förskingrat sin dementa mammas pengar, 6 miljoner. Jag har lite för lätt att föreställa mig ångesten och våndan och ”ändå-görandet”, mannen har dömts till fängelse och skadestånd till sin mamma. Det lär inte hjälpa vare sig honom eller mamman. Hoppas hon är så dement att hon faktiskt inte förstår vad som hänt, hoppas något eller någon kan hjälpa mannen att välja ett annat liv än spelmissbrukarens. Den lilla notisen om ett brott och en familjs tragedi gör ont i mig.

Och fortfarande är det ingen ökning av antalet bibliotek, fortfarande 15. Fråga efter Free Spin därhemma, be biblioteken ta hem boken, hänvisa till Bibliotekstjänsts utomordentliga recension, 4 av 5= mycket bra!!!

En liten notis i gratistidningen Mitt Roslagen 18 oktober 2019:

Mamman är dement och därmed kanske inte så ledsen som hon kunde vara – och sonen är eller var spelmissbrukare. Så här kan det gå, och gör det förmodligen oftare än någon vet! Sorgligt, tragiskt, eländigt – jag kan bara hoppas att fängelse åtmistone gör att mannen inte kan spela där…

Julia och jag pratade idag också om vad som kanske ändå varit bra med det katastrofala casinospelandet.

Mitt skrivande, alla vänner, på skrivsajten 1.av.3 (tack Maria och Jack) först, och Facebook och bloggen sedan. Vänner som är mina för livet, även om jag inte mött alla i den så kallade verkligheten. Den energi och lust att leva som kraschen också medförde var överraskande, och viktig. Lättnaden. Den gjorde klart för mig att jag inte längre ville ha de hemligheter jag haft, och att jag fortfarande (”kanske” till en början) kunde skapa mig en tillvaro, igen. Nu vet jag att det gick, trots andra och oväntade sorger efter vägen.

Jag lever. Och jag är glad i mitt liv, även om det inte alltid hörs eller syns. Jag är innerligt tacksam mot alla som bidragit till att jag idag har ett gott liv – före detta maken, barn och barnbarn med familjer, systrar, bästa vännen, och alla ni andra. Tror ni vet vilka ni är.

Livet fortsätter utan att du alltid har en aning om hur det kommer att se ut. En dag, ett ögonblick i sänder. Det är allt vi vet, ögonblicket då vi lever. Och tanken att leva tills vi dör är inte dum!

Photo by Wayne Evans on Pexels.com

Jag borde skriva om Agnes. Eller kanske Agnes borde skriva om mig, fast det är väl det hon gör när hon berättar något. I alla fall för det mesta, ibland lägger hon nog till eller drar ifrån. Allt går ju inte att skriva om.

Idag är Agnes låg, om av väder eller annat låter sig inte tydligt bestämmas. Hon har bytt från hemmamyskläder till aningen mera lämpliga för att möta en ung kvinna och prata spelberoende. I kassen ligger utskrivna texter, tidningar och bok. Datorn får stanna hemma. Hoppas Julia får ut något av mötet. Vi ska ses i eftermiddag när hon är ledig efter skolan.

I morgon vill både Agnes och jag åka hem till mitt igen. Ingen av oss tycker om att vara i stan, och om vi räknar in Molly så är vi tre mot en. Mannen är inte aktiv i sitt motstånd mot mitt hem, men tycker nog att det är bättre att vara hemma i Sundbyberg. Det är ju hans hem. Han finner sig i att till exempel vara utan teve. Nyheter kan han kolla på SVTplay.

Varje vecka tror både Agnes och jag att någon av oss ska kontakta kommunen och försöka få lite avlastning i omsorgen om mannen. Hemtjänst en dag i veckan kanske. Varje vecka tar ingen något initiativ.

Någonstans läste jag om en 95-årig kvinna som var olycklig över att hennes demente man till slut måste flytta till ett ”boende”. Hon kunde inte längre klara av det han behövde. Och så är det nog – det är svårt att bistå och hjälpa med det som behövs, och det är lika svårt att till slut tvingas upphöra och släppa taget. Än är vi inte där, mannen och jag – men viss avlastning blir allt nödvändigare.

Varje morgon går jag och Molly förbi ett av hemtjänstföretagen i Sundbyberg, det största tror jag kommunkontakten nämnde när vi sågs på försommaren. Personalen står utanför och röker. Nästa gång jag går förbi med hunden samma sak. Det företaget och dess rökande och illaluktande personal vill jag inte ha hemma hos mannen.

Nu har Julia och jag pratat i en timme nästan om spelberoende, reklam, vems ansvar vad är, vad som behöver göras för att inte flera ska fastna i spelmissbruk. Jag har mött en skärpt och vacker ung kvinna, och önskar henne allt gott – med det här projektet och med livet. Ett fint möte. Ser fram emot att få ta del av hennes arbete när det är klart.

Och Free Spin har fått två fina recensioner hos Bokus! Det gläder mig!

Photo by Adrianna Calvo on Pexels.com

Skål och tack!

Dagen efter. Publicitet i Aftonbladet kring mig och min Free Spin, förstasidan och helsida inne i tidningen. Många positiva kommentarer och reaktioner, gillatryckanden. Idag tyst kring boken och reportaget. FB gillar min ändrade profilbild, från en skugga till en skrynklig en.

P4 Radio Stockholm har idag inslag om Kalle Knuters som tog sitt liv i julas på grund av spelmissbruk. Hans vän Johnny Ekdahl har jobbat hårt för att Kalle inte ska glömmas bort, inte bara bli en markering i statistiken. Har inte hört programmet, hoppas många lyssnade, hoppas många blir avskräckta från att fortsätta eller börja spela på internetcasinon.

Om ett par timmar ska jag träffa en ung gymnasist som ska skriva uppsats om spelreklam. Jag har tagit fram det material jag själv använt till boken kring reklam och spelberoende. Kanske kan hon ha nytta av det. Hon får boken också, kanske läser hon eller någon annan den.

Jag blir lite ”bakis” efter varje publicitetsansträngning, i torsdags efter intervjun för AB, förrförra veckan efter Go´kväll. Tydligen blir både kropp och hjärna utmattade av att gå in i spelberoendet igen, även om det är utan att faktiskt spela.

Här hemma tappar jag tålamodet med både hund och man. Vilket har till följd att åtminstone hunden blir ännu mera krävande, vill ha ännu mera uppmärksamhet. Ännu mera blodpudding… Mannen vill inte ha blodpudding, men blir nog lite ledsen när jag morrar över något. Morrandet är dessutom alldeles utan effekt annat än ledsnaden, han kan ju inte hjälpa det som sker eller inte sker.

Min måndag so far – nej, jag har inte fått någon leverans från Postnord, och boken jag trodde jag skulle kunna hämta fanns heller inte där post hämtas. Men jag har skickat boken till vännen från länge sedan.

Här sitter jag just nu, med ett glas bubbel nära datorn, och en liten skvätt upphälld även åt före detta maken (som inte vill ha alkohol längre). Bara för att skåla med varandra, för oss och för mig.

Idag är jag på förstasidan i Aftonbladet och med reportage på en helsida, om min bok Free Spin och mitt spelmissbruk. Mannen har just somnat till i soffan efter sin promenad, som jag misstänker bara går bort till en bänk ett par kvarter bort… Han orkar just inte mer numera.

Men han kom ihåg ”Tekla” som var en i gänget när vi träffades för sextio år sedan på dansbanan Slåtterängen på Resarö. Hon ringde idag, hade på olika vägar hört om Go´kväll i teve och ville ta kontakt. Jag blev så glad. Hon heter Birgitta egentligen och vi har faktiskt inte setts sedan vi tog studenten ihop. Liven våra har tagit andra vägar, men nu har vi kontakt igen. Och jag skickar min bok i morgon. Kanske ses vi framöver i Stockholm. En skål också för dig, min vän!

Jag har mycket att vara tacksam för, inte minst att mitt spelmissbruk kunde vändas till att bli en bok. Och att jag numera inte spelar alls, peppar, peppar. Spelberoende är jag förmodligen fortfarande, men numera kan jag hålla det stången. Till exempel genom att fortsätta skriva.

Tidig Molly-promenad i ett söndagstyst Sundbyberg. Ihållande regn, inte hällregn som känns häftigare, men så där genomblötande vått. Hon fick sitta i trappen när vi kom hem, medan jag torkade henne. Nu ligger hon nöjd i sin bädd vid mina fötter.

Agnes tar nog igen sig idag, det är möjligt att jag bläddrar i alla hennes papper, men än ligger de kvar i ryggsäcken. Mannen diskar frukostdisken, medan jag sitter med datorn i knät. Kommer på att det ju är bra att det regnar idag, om det eldades ute på landet igår. När det regnar syns det mera än annars att fönstren behöver tvättas. De högst upp framför allt, som jag inte når utan att klättra på stege och som öppnas krångligt inåt.

Kanske tar jag fram de sista frysta lingonen ur frysen och kokar lite sylt, om det finns socker hemma. Vet aldrig var det finns någonting, här eller hemma hos mig eller på landet. Ibland tror jag att jag vet och sätter igång något projekt, och så hittar jag inte det som behövs när jag väl börjat. I stan kan jag ta mig ner till butiken (om jag ids), hemma hos mig och på landet krävs bilkörning och lite mera tid.

Nyss ringde en författande vän från Göteborg och talade om att jag var på förstasidan av Aftonbladet, plus en helsida inne i papperstidningen. Jag kutade ner till butiken och inhandlade tre ex… Blev lite skärrad må jag medge. Britt Peruzzi, journalisten som skrev kunde inte tala om när texten skulle publiceras, men sa att ”det lär du bli varse”. Onekligen! Nu har jag sett och läst, tycker kanske att den stora rubriken på förstasidan inte är så kul, men förstår att den kanske säljer. Både tidning och bok.

Nu ska jag kolla om det finns någon ledig tid i tvättstugan. Livet är glamoröst nästan jämt.

Agnes, nu får du kvickna till. Kom igen, göm dig inte. Vill du bli utsläppt i bokform eller som ljudbok? Vill du bli frisläppt alls? Vi får ta ett rådslag, spåna om vad vi båda vill och inte vill, och hur det vi kanske vill i så fall ska bli verklighet.

Vi är ju många som idag vet ganska mycket om Agnes – hon har varit med ett tag. Om inte annat så syns hennes liv på händerna och i ansiktet, kanske hörs det också i hennes röst. Där har jag ingen klar uppfattning.

Hon är just nu 77 år. Singel låter som ett ord som passar bättre på en yngre människa, men i meningen att hon inte har någon partner idag, stämmer beteckningen. För närvarande bor hon mesta tiden med sin före detta äkta man, som behöver hjälp. Och hon är fodervärd åt Molly, cockertik, elva år, rödbrun, lockig och vacker. Dessutom vet alla som någon gång läst något om Agnes att hon skriver, helst någonting varje dag. Hon har ett förflutet som spelmissbrukare, skrivandet var hennes terapi då och hon fortsätter skriva nu. Men inte spelmissbruka.

Mannen hon svek med sitt spelmissbruk för nu tio år sedan, är död sedan tre år. De fortsatte älska varandra, ibland mera och ibland mindre under åren efter att deras relation brutit samman. Och hon talade med honom samma kväll som han dog i en hjärtinfarkt. Han fick sin granruska och en röd pion på cowboykistan vid begravningen. Fortfarande fattas han, allt det som var han. Det hon tyckte om och det hon ogillade. Idag är Agnes ensam, även om hon finns där i sin gamla säng i det före detta gemensamma hemmet bredvid före detta äkta maken.

Det här vet ju mina bloggläsare redan. De vet också att hon gärna skulle vilja möta en man igen, i kärlek och närhet. För samtal, god mat och dryck, kanske resor, och förstås sex. Även så gamla människor som Agnes vill ha sex, i de former som ålder och kropp medger. Hon har aldrig varit särskilt övertygande när hon prövat att tillfredsställa sig själv. Och när hon läser om tryckluftsvibratorer blir hon nästan rädd, de verkar mera plågsamma än njutbara. Men hon vet inte. Har alltid föredragit en levande, öm, smeksam man som älskar sin kvinna.

Det är nog vardagsnärheten Agnes saknar mest. Att småprata om vad som behöver göras under dagen, vem som ska laga middag, något någon av dem läst någonstans, något de ska komma ihåg… En hand om nacken när den andre går förbi. En hand som finns där när det är dags att somna om kvällen. Som finns där att hitta också på morgonen. Någon som ibland går upp och eldar i vedspisen så att det blir varmt i köket till frukost. Som gärna är praktiskt händig, problemlösande och påhittig. Och inte alltid stramt seriös… Han måste också älska ostron och kunna öppna dem utan att de blir fulla av skalsmulor.

En man som också har behov av att vara ensam emellanåt, som vill göra saker utan Agnes. Som hon utan honom. Nu är hon ensam hela tiden, även om hon har sin före detta make i närheten. Hon är hushållerska och annat som kan underlätta tillvaron för den som försvinner mer och mer i en otillgänglig värld. De älskar varandra, men älskar inte med varandra. Båda är snälla (för det mesta), båda gör vad de kan för att tillvaron ska fungera. Än går det.

Nu tar både jag och Agnes en paus. Det visar sig vad som händer framöver. Den sista oktober ska jag och en tidigare arbetskamrat och fortfarande vän äta ostron – tack för tips om Oyster Bar Storgatan i Stockholm. Wasahof var för bråkigt, ljudnivån alltför hög.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Inte varken den ena restaurangen eller den andra – förmodligen någonstans i Frankrike.