beskrivarblogg

Det börjar mörkna redan klockan tre på eftermiddagen, eller mulna kanske. Jag tänder golvlampan bredvid min stol. Rotsakerna till dagens rotmos kokar på spisen i köket, fläskläggen är klar och väntar bara på att värmas till middagen. Mannen är återkommen välbehållen från sin promenad. Och Molly ligger bredvid honom i soffan. Trafiken stör inte utifrån, en lördag är det inte många bilar som far förbi. Det finns till och med tomma parkeringsfickor längs gatan. Kan handla om att det är höstlov också.

Så här säger Ninna som bor i södra Sverige och är trogen läsare av min beskrivarblogg:

”Gjorde precis som du skrev! Gick in på bibliotekets hemsida. Finns inte mindre än fem exemplar av din bok i närområdet, varav tre här i Helsingborg på olika bibliotek, en i Förslöv och en i Båstad. Och här i stan – ett ex på ”min” bibla! 😀
Men de var utlånade allihop och tre i kö redan, så jag reserverade jag också. Får väl se när det blir min tur.”

Glad blir jag. En stund senare kom hennes nästa kommentar: ”Jag tycker så mycket om det du skriver på bloggen, ditt sätt att skriva. Så jag ser fram emot att läsa din bok!
Förresten! Kan du inte få ihop dina Agnes-inlägg till en roman? Jag skulle gärna vilja läsa en sån bok!”

Jag kanske skulle lägga på ett kol! Den där ”pitchen” som kanske inte är en sådan kanske ska visas upp någonstans…

Undrar hur en Agnes-bok skulle kunna se ut. Med ett Michael Ceken-omslag… Han är nämligen bäst! Jag kanske ska ge ut den på Minsann förlag, har ju till och med två ISBN-nummer. Får nog fundera ett tag till.

Sol. Sedan kom jag inte längre. Facebook hade jag ögnat igenom, och talat om att 15 bibliotek nu tagit hem min bok Free Spin, delat med mig av Postnords senaste information om mitt ”felsorterade paket” – det sägs vara på väg och ska delas ut vid dörren. Efter tre veckor annanstans så hjälpte det kanske ändå att ringa till kundtjänst. Än ropar jag inte hej!

Sol och lite blåsigt, jag höll just på att hävda att marchallerna på huset mitt emot fladdrade. Ett ögonblick hittade jag inte rätt ord, markiser var det som rörde sig i vinden. Detta att inte omedelbart hitta rätt ord, eller ord över huvudtaget, är något som mannen brottas med hela tiden. Ännu en konsekvens av den vaskulära demensen. Just nu diskar han frukostdisken.

Nästa vecka ska jag prata med Julia här i Sundbyberg. Julia går i gymnasiet och ska skriva en uppsats om spelberoende och reklam, och vill veta vad jag kan ha att säga om saken. Bra, hoppas skolans bibliotek (om det finns) också tar hem boken, så att ungdomar kan låna och läsa, eller lyssna. Kanske är ljudboken lättare att ta till sig för en ung människa? .ölpo+0‑öåå´(här hoppade Molly upp i knä och dator)

Lördag, äldste sonen jagar älg, yngste sonen är på landet och bistår förhoppningsvis grannarna med att elda upp allt ris efter vinterns omkullblåsta träd. Själv går jag bort till Ica och handlar det bröd som mannen föredrar – och lite till. Tack och lov att han har en ”dramaten” så jag slipper bära. Vore kanske kul med en stegräknare, bara idag har jag hittills varit ute med Molly två gånger och så den här senaste promenaden, det blir en hel del steg. Just nu är mannen också ute och går med sin rullator.

Rotmos och fläsklägg till middag, bara så ni vet.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Sol annanstans.

Börjar igen. Jag gör ofta det, börjar om. Åtminstone när det gäller skrivandet.

Nu vill jag skriva om annat än spelberoende och elände. Jag börjar bli trött på den identiteten, hur glad jag än är över att Free Spin hittade sin förläggare och blev både bok och ljudbok nu i höst. Tacksam också över Michael Cekens (Tegel & Hatt) lockande omslag, det bidrar säkerligen till den försäljning som sker. Och hittills har 14 bibliotek tagit hem boken, BTJs (Bibliotekstjänst) lektör gav som helhetsomdöme 4 (mycket bra) av 5 möjliga.

Ni som läser detta kan väl fråga efter min bok på ert bibliotek, hänvisa till BTJs omdöme och be dem köpa in boken! Många behöver läsa den, inte bara min släkt och mina vänner…

En peppande vän menar att jag nu ska börja ett nytt liv, ett med en annan inriktning på mitt skrivande. Nu finns jag i bokvärlden, är indexerad (!) och om jag vill få ut till exempel en roman, så bör det vara möjligt. Han tror att jag hinner med minst två bestsellers innan jag dör!

Det handlar nog också här om att smida medan järnet är varmt. Synd att jag har så svårt att fokusera och få ihop ett manus av alla ord. Har ju sida upp och sida ner, tog med mig en bunt i ryggsäcken senast jag var hem till mitt. (Mycket är inte utskrivet.) Borde naturligtvis gå igenom alla papper, kanske finns där något användbart.

En roman behöver ju inte vara drygt 300 sidor (som Free Spin). Annika Bengtssons Såren som aldrig läker är 183 sidor, köpte den på Bokmässan, men har inte hunnit läsa än. Ibland fantiserar jag om att slänga ut allt som skrivits ut på golvet i en enda röra, sätta mig där och plocka upp och lägga i tre högar: ”kanske användbart”, ”släng”, ”riktigt bra”. För dylika övningar krävs ensamhet, och den är det ont om numera.

Har precis skrivit ihop något jag kallar ljudbokspitch. Om Agnes. Jag har inte visat den för någon. Vet inte ens om det faktiskt är en pitch. Kritikern i mig gör mig osäker, och därmed händer ingenting.

Tror inte att det går att tänka fram ett manus. För min del handlar det alltid om att gräva där jag står, hitta det som är viktigt att skriva om, det som bränner, i mig själv. Det måste inte nödvändigtvis vara biografiskt korrekt eller självupplevt. Men det finns inom mig, ofta mycket otydligt, ibland mera krävande. Mera ”skriv!”, ”skynda dig”. Andra skrivande människor går skrivkurser. Jag har inte gjort det.

Tror att akvarellkursen i skärgården för trettio år sedan gjorde att jag nog aldrig kommer att gå någon kurs igen. Där lärde jag mig enbart att jag inte kan måla – det vill säga avbilda. Så jag slutade måla. Vill inte sluta skriva. Vill inte lära mig allt jag inte kan. Jag är dessutom en riktig fegis när det vankas negativ kritik. Går omedelbart och kraftfullt i försvar, och där är min metod att attackera. Inte särskilt begåvat eller fruktbart.

Idisslat en fredagseftermiddag mitt i oktober 2019. Artikeln i Aftonbladet (papperstidningen) kommer, men jag vet inte när. ”Du lär bli varse det” säger Britt Peruzzi som intervjuade (och kanske är ledig när reportaget går att läsa).

Photo by Pixabay on Pexels.com

Like this cow – but my writing is not about money…

Det här dokumentet heter ”mall” innan jag skrivit något jag vill spara. Det ligger där och ropar på mig från datorns skrivbord, och ibland hör jag ropet. Utan att veta vad jag ska skriva. Har börjat lära mig att det går an att skriva ändå.

Idag kan jag till exempel berätta att jag bad bilverkstadskillen om ursäkt för att jag varit sur i telefon igår, när bilen inte var klar. Idag var jag glad, och tacksam (även om kalaset kostade skjortan, mannen och jag delar på kostnaden). Bilen känns nu säker igen, bromsarna är fixade och alla cylindrar fungerar som de ska. Fick dessutom ha hyrbilen i två dagar till en dags kostnad. Tack för det.

Jag kan också berätta om sådant som inte fungerat – Postnord. De skickar påminnelse om paket, utan att först ha skickat någon avi alls. Och paketet skulle ha hämtats igår, när jag satt annanstans och väntade på bilen. Idag har det returnerats. Postnords kundtjänst bad så mycket om ursäkt, utlämningsstället konfirmerade att ”de har haft problem”, och mitt paket är förmodligen på väg till Frankrike igen. Min skulptur, skapad av barnens kusin Ulrica Ullman i Saumur, som är en härlig konstnär, och använder så skilda material som brons och papier maché. Nåja, så småningom får jag säkert min läckra röda ”kvinna som tar för sig”.

Vi är tillbaka i Sundbyberg, och strax behöver Molly gå ut och kissa, åtminstone. Hon blir tämligen spattig när vi kommer tillbaka till stan, trivs som jag bäst på landet. En stund till får hon hålla sig. Som tur var kollade jag boendeparkeringen, vi hade två dagar kvar, så nu är en ny månad betald. 600 kr (höjning med 100% nyligen), samtidigt som det är garanterat svårt att hitta parkeringsplatser i stan. Många gator är uppgrävda och nya vattenledningar dras, och många hantverkare jobbar och behöver parkera. Ett stort parkeringshus har försvunnit. Trist historia. Vi hade tur och hittade en lucka där bilen kan stå några dagar, eftersom vi inte behöver använda den varje dag.

I morgon intervju för Aftonbladet, kanske blir det ett helt uppslag. Vi får se.

Jag står inte ut med att läsa en Amazon/Kindle-bok till. Hur gratis de än är.

Bilen är på verkstad, har hyrbil över dagen, automat, längesedan. Men jag kom hem. Förutom att reparation av diverse är dyrt, så kostar också hyrbilen drygt 600 kronor, plus lite diesel. Jag behöver få in lite jobb!! Korrekturläsning, redigering, språkgranskning.

Vedspisen sprakar, det börjar bli skönt varmt i köket. Idag blåser det just inte, och regnar inte heller. Än. Molly är nöjd att ligga i hundburen på köksgolvet, tycks inte längta ut.

Har lyssnat lite på Free Spin som ljudbok. Orkar inte lyssna alltför långa stunder, värre att höra än att läsa och redigera. I början trivdes jag inte med My Holmstens sätt att läsa, men när jag så har lyssnat på lite olika avsnitt känns det bra. I Umeå, före Go´kväll-sändningen, fick jag frågan varför jag inte läste in min bok själv, ”du har ju så bra röst”. Jag hade inget självklart svar, kanske är texten alltför nära författaren för att det ska fungera bra?

Intervju för Aftonbladet på torsdag efter lunch, någonstans på Kungsholmen. Och just nu sitter jag och väntar på besked om att bilen är klar på verkstaden, så att jag kan lämna tillbaka hyrbilen och hämta den andra… Det blev inget av med det – bilen är inte klar, en reservdel som oväntat behövdes kommer inte förrän i morgon… Hyrbil en dag till! Tur att vännen som skulle kommit hit i morgon är förkyld och inte kan komma. Nu kan jag i alla fall börja förbereda middag i vettig tid, potatisplättar på det potatismos som blev över häromdagen, med bacon och lingon till. Vi har just stoppat i oss varsitt äppelmuffins, så vi står oss till middagen.

Och, för en stund sedan körde gårdens stora traktor mycket sakta förbi huset. I ”skopan” stod en STOR uppstoppad (hoppas jag) björn i en träställning. Den forslades bort till en av de många magasinsbyggnaderna på gården. Och den var vacker, så mycket större än jag hittills trott, när den stod upp på två ben, som denna. Sorgligt att den behövde dö. Hoppas den inte var skjuten här… Jag hörde Molly skälla ute, och när jag tittade ut förstod jag varför.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Den här ser glad och levande ut.

Hemma. Tvättar, städar bort muslort, tejpar för ett hål som möss kanske kommer in i huset genom. Hänger ute, vi är här några dagar och kanske regnar det inte. Nu fem grader ute och nermörkt, klockan är drygt 19. Välsignat tyst. Ingen svampplockning idag, kroppen säger att det räcker med att packa bilen med allt som ska flyttas från ett ställe till ett annat… Massor med löv från träden, tänker inte räfsa.

Det var igår, i natt har det regnat och tvätten hänger tung. Tar kanske in den senare, men samtidigt så blåser det kraftigt. Något av vätan kanske blåser ur. Bilen är nära nog täckt av löv.

Eldar förstås. Mannen har diskat frukostdisken. Jag släcker taklampan i köket.

Oj, oj, och oj. Tur jag inte har en stegmätare. Den skulle ha chockat mig. Idag har jag gått alltför många steg i skogen. Över stock och sten, utan att bryta benen. Plockat massor med svamp, trattisar, kantareller, några gula trumpeter, fjällskivlingar. Och gått fel och tappat bort Molly, som slapp koppel en stund för att inte fastna i alla grenar. Eftersom hon är klokare än jag sprang hon hem, mannen larmade grannen som ringde och talade om att hunden var hemma. Jag var på väg, så trött att jag knappt trodde benen skulle bära mig. Men glad ändå att jag inte kom ut på Överbyvägen som häromåret. Nu var jag lite närmare hemma.

Och sedan rensade jag svamp, och rensade svamp. Som nu ligger förvälld i frysen. Vi har ätit middag (flankstek med potatismos, och svamp och paprika). Mannen har diskat och jag bara sitter där jag sitter. Törs inte föreställa mig vad kroppen kommer att säga i morgon. Är mycket tacksam att Molly sprang hem. Hon är nog lika trött som jag.

Skogen är inte att känna igen med alla fallna träd. Jag skyller på det när jag tar fel väg i en skog jag gått i under ungefär femtio år. Ändå hittar jag de flesta av mina gamla svampställen. Ett, svart trumpet, är dock fullkomligt borta. Gör inget, de andra har jag skattat också i höst.

Rapport från en söndag. Samtidigt som Turkiet dödar människor i Syrien, och Sara Danius är död. Livet och döden pågår hela tiden, jag är tacksam att befinna mig på de ännu levandes sida.

De senaste dagarna har mycket hänt – Free Spin fick vara med på teve, i Go´kväll från Umeå, i onsdags (kan ses på SVTplay), Free Spin kommer som ljudbok på måndag (Storytel) och Aftonbladet vill kanske intervjua nästa vecka… Just nu pustar jag, mannen och Molly ut på landet, för att åka hem till mitt på måndag, lämna bilen på verkstad på tisdag, få besök av gammal god vän på onsdag och ännu en på torsdag (om inte Aftonbladet kommer i vägen). Det visar sig.

Min skrivande människa har härmed haft annat för sig och inte skrivit just någonting. Alldeles nyss gick hon till komposttunnan med vissna pelargonblommor och -blad och passade på att plocka en smörsopp och några kantareller samtidigt. Flera i morgon förhoppningsvis, till kalvlever med amandine-potatis, lök och lite grädde…

Nu är det fredag, tveksam sol men inget regn. Det blir svampskogen en sväng med Molly i koppel. Jag får kliva försiktigt så hon inte drar omkull mig i sin iver att lokalisera alla dofter.

Tidigare svampskörd, idag blir det förhoppningsvis trattkantareller.

Vilken dag. Den började med ett telefonsamtal strax efter halv åtta i morse. Förlagschefen (Ordberoende förlag) Ewa Å hade blivit uppringd av teve, Go´Kväll, som undrade om jag kunde ställa upp i morgon i programmet. Så småningom pratade jag med en kvinna som ställde diverse frågor och fick diverse svar. Jag har fått bekräftelse på taxi till Bromma, flyg till Umeå, taxi igen. Inspelning och så småningom taxi och flyg tillbaka till Bromma. Ojojoj. Håll tummarna för att jag har huvudet med mig i morgon, och min bok. Den SKA synas i det här programmet.

Yngste sonen ställer upp och tar hand om Molly och sin pappa under dagen. Jag är tacksam för den hjälpen.

Frissan (Nettan i Sundbyberg) hade tid att klippa mitt hår lite, och jag såg till att få en enkel manikyr på Sturegatan. Båda behövdes. Vännens ärvda blå klänning och de där tighta jeansen som jag har glömt namnet på, klär jag mig i, plus nya boots som är stora – och sköna. Det får duga så, skrynklor med mera liknande är inte mycket att göra åt. De är mina.

Kanske vi ses i morgon kväll, själv kan jag inte se programmet, eftersom jag är på hemväg när det sänds. Jag kanske törs titta när jag väl kommit hem, SvtPlay (hur det nu skrivs) visar det nog. Jag gläds åt allas lyckönskningar, de hjälper mig andas hoppas jag.

I Sundbyberg igen. Molly och jag har just varit ute. Mannen glömde käppen i mitt hus… Tur att han har rullatorn, om han vill gå ut. Idag är han trött, vill inte ta någon promenad.

Jag är nog också trött, i alla fall är jag inte i någon toppform, om jag ens minns hur sådan känns. Har handlat det som behövde handlas, tänker inte göra annat än gå ut med Molly några vändor till den här måndagen. Städade här gjorde jag innan vi for hem till mitt, så det behövs inte ännu.  Tvättstugan är ledig i morgon bitti för tvätt av trasmattor och lite annat.

Det var nollgradigt i morse, och fjorton grader inne i huset. Varmare ute här i stan förstås, men ändå kallt. Kom ihåg att ta handskar med mig. Kan inte riktigt vänja mig vid temperaturen inomhus här, alldeles för varmt. Men mannen är frusen av sig, så det får vara för varmt för mig.

Så här trist skrivolustig är jag.

Och just när jag är seg och trist – så delar min förläggare Ewa Åkerlind en fantastisk recension från BTJ (Bibliotekstjänst). Så nu är jag stolt och glad, och tacksam!!

”Margareta Börjesson berättar avskalat och drabbande om sitt beroende av spel på internetcasinon  –  ett beroende som först ganska nyligen börjat klassas som sjukdom och vars utbredning ger hennes bok stor aktualitet.

Börjessons berättelse gestaltas i gränslandskapet mellan det personliga och det djupt allmänmänskliga, i form av bitvis mycket smärtsam läsning som ändå behåller sin giltighet och förmedlar en vägran att ge upp. Skrivandet blir ett sätt att inte endast överleva, men leva.

Boken är en djupdykning i spelberoendet, dess rottrådar och ödeläggande konsekvenser, men inger samtidigt ett trotsigt hopp. I den totala förlusten finns valet kvar att leva, oavsett i smärta eller glädje. Där är Börjesson både klarsynt och utmanande. Helhetsbetyg: 4.”