beskrivarblogg

Idag är det en annan luft utomhus, lite härligt svalare och lite vind. Sol ändå, men inte så stekande het som de senaste dagarna. I förmiddags försökte jag handla lite som saknades i affären i byn – men det var tomt i glassdisken, ingen Indian Tonic, ingen finsk påläggskorv till före detta maken. Mjölk och fil fanns, liksom Bregott och ägg. ”Sommargästerna” tömmer butiken så här års, och vi hör förstås till dem – även om vi har huserat här i snart sextio år. Mest under sommarhalvåret idag, men när barnen var små var vi här så gott som varje helg året runt. Det är länge sedan.

Min vinteröverlevda pelargon har kommit igång igen med många blommor. Den tog ett par veckors vilopaus nyligen, efter att ha blommat hela våren. Persiljan (ursprungligen butiksinköpt, inte avsedd att odla) frodas, liksom gräslök och timjan. Eftersom butiken inte hade någon stenbitsrom, blir det örter i gräddfilen till den rökta laxen och färskpotatisen, som utgör måndagsmiddagen.

Som var god, uppäten nu och tillbehören diskade av före detta maken. Nu är tvätt intagen, fönster och dörrar stängda, och himlen mörknar. Det ser ut som om regnet kanske kommer till natten. Molly ligger i sin bädd efter att ha bökat runt så att dynan är halvt ovanpå henne, men kudden därunder fortfarande under.

Är så glad, den enda sondotter vi har kommer hit ut på lördag! Har saknat henne.

Jag åskådar före detta makens sätt att få tofflorna på fötterna, utan att behöva böja sig ner. Han riktar in dem med hjälp av käppen, men så ska fötterna i utan att toffeln försvinner och det är svårare. Men går till slut. Jag biter ihop och sitter still, han må klara det själv. Men det drar i mig att hjälpa till… Vilket inte vore hjälpsamt.

Hans kropp vill inte alltid det han tror att han vill. Benen är motsträviga, gången mycket osäker och käppen oftast annanstans än han själv. Än tar han sig dit han ska, även om det tar tid och ibland ser farligt ut. Än diskar han middagsdisken (och frukostdisken ibland). Han har helt slutat att laga mat, och bryr sig inte om att värma den jag gjort i ordning de få gånger jag inte är hemma för att laga middagen. Då blir det en eller två smörgåsar i stället. Det händer inte så ofta. Jag insåg häromdagen att jag varit borta härifrån över midsommar och så nyss, tre plus fem dagar sedan första april. Borta innebär borta över natt. Jag far iväg några timmar hem till mitt och kommer tillbaka samma dag, eller in till stan i något ärende, till förlaget eller tandläkaren.

Nu har jag ordnat så att Mollys ”gamla” matte och lillmatte tar hand om henne de sista dagarna i september, då jag räknar med att åka till Bokmässan i Göteborg. Tror att det kanske kan bli så att jag och före detta maken dessförinnan åker ut till äldste sonen. Det är möjligt att en av de vuxna sonsönerna är ledig den torsdag och fredag det handlar om. Då kan hans farfar vara där med honom. Son och sonhustru är lediga lördag och söndag, jag återkommer förmodligen lördag kväll, kanske söndag. Logistik. Den här sorten har till nu varit okänd för alla inblandade. Nu gäller det att få ihop det. Alla hjälper till bäst de kan.

Utgivningsdatum 5 september.

En aning svalare mot kvällen. Har läst korrekturläsarens förslag i mitt manus idag, och skickat till förlaget. Känns bra så långt.

Nu har tydligen före detta maken sett tillräckligt med teve för stunden, och stänger av. Jag har redan stängt av, vilket i mitt fall innebär att jag tagit hörapparaterna ur öronen. Molly är belåten med att ligga inne under min stol. Hon har druckit massor idag, så det gäller att hon kissar massor också innan vi så småningom gör natt.

Tvätt torkade fort idag. Till och med ett täcke, tämligen tunt och kanske skönare än det som dittills varit före detta makens.

Äldste sonen har byggt en ”minialtan” utanför husgaveln här på landet, medan jag var hemma hos mig och donade. Jättebra, och stadigare att gå på när någon av oss ska ut till mulltoan. När han och familjen kommer hit igen om två veckor för att fiska kräftor kanske han hinner göra ett räcke också. Själv tänker jag då ta med mig Molly och åka in till stan, tror att yngste sonen och hans vän bor hemma hos mig då. Och veckan därefter fyller den yngste femtio år. Svårt att omfatta.

Middag idag, massor med sallad, gräslök, persilja och färsk timjan, plus franska ”crèpes”, djupfrysta från Picard. Ätbara, men inget vi behöver leta efter igen. Vanliga osten, St Agur, därefter, plus en glasspinne för före detta maken. En GT för mig.

Alla fönster i huset är öppna för att möjligen ge korsdrag. De fick vara öppna natten som gick också, med persienner nerdragna. Inga mygg slapp in (och inget annat oönskat heller). Ibland kunde jag inbilla mig att det faktiskt fläktade en aning. Sov och vaknade, när jag tittade på klockan var den kvart i fyra. Någon gång somnade jag om, och vaknade halv åtta, tung av drömmar jag inte minns. Hade förmodligen med mitt manus att göra, att återuppleva alltihop flera gånger om denna sommar är tungt.

I Näsåker plockar man hjortron, jag blir avundsjuk. Får kanske anstränga mig lite och ta bärplockaren ut till blåbären i morgon. Än finns de i mängder. Det gör antagligen myggen i skogen också. Kantarellerna väntar nog på regn. Hittade några små goda skogshallon nära vedboden idag. Före detta maken uppskattade att få smaka dem, han har aldrig varit någon bär- eller svampplockare, och är det än mindre idag. Men han gillar både och.

Photo by Viktor Talashuk on Pexels.com

Mina var färre och mindre, men söta som skogshallon är.

Jag läser John Bergers Gräs och rötter och kan inte svara på varför han är så bekant, så nära mig i sitt språk och sina iakttagelser. Jag har länge tyckt  om hans böcker, och jag såg ett program på teve om honom som gjorde mig glad. Och ledsen, att han numera är död,  han också. Han har gjort och gör intryck.

Hans skildring av hur det gick till att slakta en ko är så förfärligt full av allt som gör hela proceduren levande, nästan så att man/jag känner hur det luktar, hur de svettas, hur han och modern skär och tar isär kossan. Hon som var en ko, som nu är kött.

Han skriver om att vara både författare och bonde, och om hur berättandet inte är så olikt vartannat för båda. Han ser och kan förmedla det han ser. Som jag läser honom skriver han rakt av det han ser och tänker, känner, upplever. Och jag får ta del, jag får vara där han är ett ögonblick, medan jag läser hans ord.

I hans tankar kring berättandet finns något som ännu undgår mig. Något viktigt, något om att vi skriver vår historia, som är allas historia, oavsett tid och plats. Och hans historia lever, som om den vore idag.

Jag, eller kanske Agnes, sitter här – på en altan utanför ett litet hus nära Norrtälje. Vi sitter i skuggan och solen är på andra sidan huset. Det är skönt, klockan är halv sju, en av oss eller kanske båda, har badat i sjön. Nere vid badhuset med en ny trappa ner i sjön, den känns pålitlig. Har inte frågat gårdsägaren om lov. Handduk och baddräkt hänger på tork utanför trappen.

Gräsmatteklipparautomaten – som heter något annat – har klippt gräset kort igen, önskar att den  lät bli emellanåt. Gräset gulnar. Men, inte mitt bekymmer, jag är glad att slippa klippa. Även om jag borde framför huset, där är lite väl vildvuxet, kanske kan någon kalla det bivänligt. Rabatten tänker jag glömma, den får se ut som den gör tills det blir ny vår och nya påskliljor, tulpaner, snödroppar och småningom kanske igen, pioner.

De där som du fick en av, på din kista tillsammans med grankvisten. Du ville ha granris, du fick granris, både runtom kistan och ovanpå. Hoppas du vet det, eller visste innan du dog, att vi/någon skulle ordna det så. Och du fick din cowboy-kista. Det hedrar dina söner.   

Har börjat klyva veden från landet, som behöver torka ett bra tag. En vindfälld tall som sonen sågat upp. Har också tömt den stora säcken med spillvirke som jag fått till vedboden av förvaltaren här på gården. Det skulle annars ha hamnat i en container och försvunnit. Nu kan jag elda med det när det blir kallt. Och jag har lastat ur bilen den ved jag tog med från ”landet”, färdig, torr och lagom stor. Det blir bra.  I morgon lite fortsatt klyvande, sedan kommer syrran och då blir det annat av. Prat till exempel.

Har just nu en soffa full med böcker, från en vän som rensat i sitt bokförråd. Jag har bara börjat lägga in böckerna på Bokbörsen, men småningom ska de dit. Allihop. Eller de flesta, några hamnar på bibliotekets ”återbrukshylla”, några vill jag läsa först.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Jag är tacksam för att jag fick dem (och hade plats i bilen, ovanpå all veden). Sonen och hans vän ska bo här ett tag om någon vecka, de blir glada över kanske olästa böcker.  Och de som ligger i soffan behöver de inte vara noga med att lägga tillbaka där de togs.

Har tvättat lakan och bäddat rent i gästsovrummet. Nu är kroppen lätt mör, och vill vila.

Det är tomt utan Molly. Hennes ursprungliga matte och lillmatte tar hand om henne när jag far ner till Göteborg för Bokmässan i september. Natten mellan torsdag och fredag (då mässan öppnar) delar jag rumt med Ewa Å på Ordberoende förlag, tacksam för hennes generositet. Men jag behöver sova under tak även natten mellan fredag och lördag. Alternativt åka sent tåg till Stockholm… Jag lägger ut en fråga på Facebook, kanske någon kan låna ut en säng.

Före detta maken hittade inte sin hörapparat. Den är viktig, den får inte komma bort. Jag har bäddat om hans säng, dragit fram byrån (fick dammat därbakom samtidigt), krupit under sängen, känt i fickor. Ingen hörapparat. Jag har muttrat och knorrat, han gick till slut iväg för att ändå ta en promenad. Och stannade en bit ner i backen och såg fåraktig ut. Hörapparaten satt redan i örat…

Så kan det också vara. Trots pust och stön (mitt) är jag ändå glad att den återfanns. Utan blir olidligt. Nu vilar före detta maken en stund på sin rullatorpromenad, från mig och mitt knorrande. Och Molly ligger under min stol ute på altanen, jag tar en (1 oz) lugnande whisky, det sista i flaskan. Kom på att jag ska spara tomflaskan för nästa sats limoncello, ska göra en till.

Photo by Lukas on Pexels.com

Nu är jag här igen – har öppnat ett oskrivet dokument, eller törs jag skriva, ett med oskriven text? Inte vet jag vad som kommer att stå här om en liten stund, något brukar det bli. Kan ju börja med att tala om att vi ska äta pannbiff (eller liknande) med råstekt potatis, aubergine, squash, lök och champinjoner. Ost, St Agur, efteråt. Vitt vin till för min del, Indian Tonic för före detta maken, hans alkoholfria vin är slut. Sonen tar med sig förstärkning på måndag.

Vi har smuttat på den hemgjorda limoncellon till ett par skivor salami och coppa som förrätt till middagen om någon timme drygt. Vi far inte illa. Har just kollat hur mycket 1 oz är – nära tre centiliter. De små whiskyglasen rymmer så mycket (eller litet), glömmer alltid bort vad det är på svenska.

Vitklöver med inslag av rosa blommor har vuxit upp efter midsommarens grässlakt utanför altanen. Det har för all del även maskrosblast och mindre vackert grovt gräs gjort också – men jag gillar att det är grönt och behöver inte ha något som ändå inte liknar en gräsmatta.

Ännu en säck med färdig ved är instuvad i bilen, kanske får ytterligare en Ikea-kasse rum. Känns bra inför vintern.

Söndag, Molly är tillbaka efter sin tidiga morgonrunda i frihet. Jag gör frukost, resten av hushållet ville sova en stund till. En vacker dag idag också, sol på altanen, och skugga under taket. Fortfarande när klockan är mitt på dagen sitter jag i tunn morgonrock och gör ingenting. Eftersom jag inte har satt i hörapparaterna ännu är det också ljuvligt tyst omkring mig. Jag plockar ihop sådant jag tror att jag behöver ta med mig hem i morgon. Förmodligen för mycket. Baddräkten får följa med, kanske blir det ett dopp i Addarn om värmen håller i sig. Inbillar mig att jag ska skriva, när jag är ensam hemma hos mig. Kanske prata lite med Agnes också. Försöka få klart för mig vad hon håller på med, vad hon vill, vad hon inte vill. Det är fullt möjligt att hon är klokare än jag.

Citat ur Jens Christian Gröndahls bok Ofta är jag lycklig

”Det har gått upp för mig, att det inte är meningen att människan ska blidka sin saknad med förnuft, inte på saknadens bekostnad. Som om jag kunde älska honom mindre, bara för att han är död.”

Photo by Berend de Kort on Pexels.com

Har plockat lite kantareller på tomten. Lastat ved i bilen, en säck till ska in. Och tvättat…

Natten var livlig. Strax före halv tolv började Molly tala om att hon ville ut, jag öppnade dörren och hon försvann i mörkret. Exakt 0.00 kom hon tillbaka, glatt viftande på svansen. Sedan kunde jag inte somna om, och det var lika bra det. Klockan tre lyckades före detta maken missa sin kissflaska, han tände lampan och jag torkade golv. Någon gång därefter somnade jag om och sov till halv åtta.

Det är ljuvligt ute, Molly och jag hålls i skuggan, före detta maken gör sin morgontoalett, eller middagsdito, vad det nu kan kallas. Han tar det så sakteliga, men han gör det han ska. Och det är bra. Jag har skrivit en lång lista till son och sonhustru om rutiner etcetera inför nästa vecka.

Nu vill jag ha skrivinspiration, hittar den inte här. Jag behöver nog sitta i min bubbla mitt ibland folk och bara iaktta och skriva. Det blir för ensidigt att bara försöka hämta allt inifrån mig själv. Känns rätt tomt därinne.

Jag har hämtat några (torra) kantareller i skogen, plus ett par rynkade tofsskivlingar (som numera heter något jag aldrig minns). Vi har ätit detta och vad som kallas ”murkelpaté” – gott, men nog inga murklor, åtminstone inte den svenska sort jag känner till. Mera trattkantareller, inte fel ändå. Nu har före detta maken diskat, jag sitter fortfarande ute och tycker det är skönt, Det gör Molly också.

Det är sommar, här ute på altanen är inga mygg tack vare en lätt vind. I skogen däremot var det inte kul. Grannen grillar, röken sprider sig över nejden, lamm tror jag. De hämtade timjan här för några timmar sedan. Det är länge sedan jag grillade. Häromåret skaffade jag en liten klotgrill och trodde att jag skulle använda den någon gång. Numera finns den här, tillsammans med den stora grillen sonen och hans familj använder när de är här. Jag kommer förmodligen aldrig att grilla igen. Inget jag saknar.

En vecka sedan jag skickade min senaste version av mitt manus till förlaget. Antar att det kommit fram, antar att någonting kanske händer med det – vet inte. Tidigare angavs att det skulle sättas ungefär nu. Tror att det ska gå till tryck någon vecka in i augusti. Det ligger utanför min kontroll, jag försöker hänga med.

Längtar ut i skärgården, längtar efter att sova i en tryggt förankrad båt, vill vaggas, vill vila.

”Idag har jag slängt din tandborste.”

Ord på papperet överst i högen av ord om mannen min och hans död. Jag har lyckats glömma hans telefonnummer också, men inte hans artiga röst i telefonsvararen. Inte hans röst annars heller. Och inte hans händer, hans smekningar, hans mun.

Just nu ryms han inte riktigt i mig, men jag tar med mig alla papperen och alla orden när jag far hem till mitt i nästa vecka. När sonen och hans hustru kommer hit till före detta maken och Molly. Kanske kan jag om inte annat slänga en del, kanske skriva ut annat. Se var jag hamnar.

Ringde för att boka tid hos frissan idag, hon har (välförtjänt) sommarledigt ett par veckor till. Så mitt sommarhår får frodas. Ska mejla en vän som vill bli av med böcker, och se om det passar att jag kommer dit i stället på måndag. Det gjorde det.

Nu har vi ätit middag ute, och före detta maken ser på teve. Molly ligger bakom min stol, inte i sin bädd. Och jag sitter här och kan inte annat. Vet inte vad jag annars skulle göra. Vill helst gå till sängs redan, men eftersom klockan bara är kvart i åtta så skulle det innebära att jag vaknar vid fyra  i morgon bitti. Kanske gör jag det ändå, gör ofta det, men vill helst inte bidra medvetet till så tidigt vaknande.

Har läst och redigerat lite åt en vän, dito åt en kund under dagen. Fortsätter med vännens manus i morgon. Mitt eget vilar så länge jag inte hör något från förlaget… Nu ett glas vin som knappast gör mig piggare.

Photo by Adrianna Calvo on Pexels.com