beskrivarblogg

Idag har jag och förlaget varit gäster hos Spelfriheten. Finn, psykolog och verksam inom Spelfrihetens program för spelberoende, tog emot oss. Han har varit vänlig nog att skriva ett efterord i min bok Free spin. Just nu sätts manuset, Mia Fallby fixar det. Börjar tro att det kan bli en bok till releasen den 6 september på Östermalmsgatan 84, Spelfrihetens lokaler i magnifikt Östermalmshus nära Fältöversten. Min sista korrekturläsning får gå fort!

Just nu låter det också som om TV4 vill intervjua mig den 5 september… Det börjar bli mycket, och ganska knepigt att fixa hundvakt och annat som behöver skötas även om jag är upptagen annanstans. Dessutom ska yngste sonens 50-årsdag firas den 7 september hemma hos mig. Snacka om fullt program. Kul och lite skrämmande. Hur många vill till exempel komma på releasen? Jag vet inte, är inte säker på att de som vill har anmält sig ”på rätt ställe”. Många är intresserade, om det också innebär att några kommer är en annan fråga. Det visar sig.

Försöker se den jag tror är jag i bilderna av mig, med rynkor eller snarare skrynklor, i blå klänning ärvd av bästa vännen, armband från Marrakesh där mannen min var med en annan kvinna. Rynkorna är mina, de gamla händerna också, och ringen jag köpte för många år sedan, åt mig själv. Halsduken tror jag att jag fått i julklapp av mannens min sonhustru… Också för länge sedan. Jeansjackan är min, så gott som utsliten numera, inköpt second hand i USA. Gillar den.

Vet inte riktigt vad det är jag ser. Ett samlat liv, en kvinna med diverse livserfarenheter, en del goda, andra inte. Fotograf var duktiga, trevliga, lugnskapande Viktoria Davidsson som på uppdrag av Ordberoende förlag förevigade mig i våras.

Klockan är ännu inte sju på morgonen, det är dimmigt ute och solen orkar inte ta sig fram. Lite svalt i luften. Molly och jag är hemma hos mig över helgen. Idag ska jag flytta torr ved från bilen till min vedbod. Har ”plundrat” vedboden på Djurö. Och vedkorgen i köket är  full av brädspill från landet.

Högsta förvaltningsrätten har just avslagit Ninja-casinots överklagande, ingen får spela på det casinot medan det hela utreds. Ett litet steg i rätt riktning, förhoppningsvis håller sig övriga internetcasinon till gällande lagstiftning.

I slutet av augusti ska jag följa med förlaget till Göteborg och prata om min bok inför en stor grupp bibliotekarier. Vad kan jag säga på några minuter? Vi har en kvart på morgonen och jag förmodar att Ordberoende förlag vill prata om andra böcker också.

Betrakta nedanstående som en övning…

Free spin är min personliga berättelse om mitt spelmissbruk – och samtidigt är boken allmängiltig.

Spelberoende och -missbruk kan drabba vem som helst. Det går fort att ta sig från nyfikenhet och nöjsamt tidsfördriv till skuld och skam, svek och raserade relationer. Ingen vet säkert hur många vi är, men Folkhälsomyndigheten anger att antalet kvinnliga spelmissbrukare ökar.

Att spela på internetkasinon är ett snabbt sätt att förlora pengar. Och när du har förlorat för mycket, är det lätt att inbilla sig att det går att vinna tillbaka pengarna. Det gör det inte. Spelberoendet tar över, om du vinner så spelar du snabbt bort vinsten.

Ett par års intensivt internetspelande raserade mitt liv – jag förlorade allt. Inte enbart pengar. Självrespekt, andras tillit och förtroende, min identitet. Jag var inte längre någon jag kände igen. Jag var spelmissbrukare.

När mannen min friade sa jag nej. Där gick min gräns för smussel, tystnad och lögner. Jag berättade allt om mitt katastrofala spelande. Vårt liv tillsammans tog slut. I höst är det tio år sedan allt kraschade.

Sedan 2018 har kommuner och landsting skyldighet att förebygga och behandla också spelmissbruk. Då var det inte så. Socialtjänsten avslog min ansökan om behandlingshem, jag överklagade till förvaltningsrätten som efter ett halvår också sa nej. Min husläkare såg till att jag fick träffa en psykolog för tio samtal. Och så småningom blev skrivandet min egenterapi.

Jag skrev om spelberoende och missbruk, om återfall, kärlek och sorg. Skam, skuld, och ensamhet. Jag drog mig undan kontakten med andra människor.

Mannen min blev min igen, efter några år. Inte som tidigare, men till låns emellanåt. Kärleken fanns kvar, även om den haltade ibland. Han dog för tre år sedan och jag saknar honom varje dag.

I sommar har jag redigerat mitt manus och tagit mig igenom det som hände, upplevt det igen. Jag har läst Free Spin, och hoppas förstås att många andra ska göra det också.

Fortfarande förstår jag inte hur det gick till, hur jag kunde tappa eller släppa kontrollen så helt. Jag har börjat acceptera att det kanske inte går att förstå, att spelberoende inte har med förstånd att göra. Kanske är det så att vissa av oss är mera benägna att fastna i beroende än andra. För säkerhets skull har jag registrerat mig på Spelinspektionens spelpaus.se. En självavstängning tills vidare innebär ett år, avstängningen förlängs därefter automatiskt om man inte vill annat. Det innebär att man inte kan spela på internetcasinon som är licensierade i Sverige. Nära fyrtiotusen andra spelberoende har också registrerat sig där.

Jag hoppas att Free spin kan avskräcka någon från att börja spela. Jag vill bidra till att flera talar öppet om eget eller andras spelberoende och medberoende. Jag hoppas också att behandling och förebyggande av spelberoende utvecklas, att kommuner och landsting skapar den kunskap och andra resurser som krävs för att följa lagen.

Bokrelease den 6 september 17.30-19.30 på Spelfriheten, Östermalmsgatan 84 i Stockholm, hemsida spelfriheten.se. Rätt miljö för att presentera Free spin, min berättelse om spelberoende och spelmissbruk.

Idag spelar jag inte. Varje dag spelar jag inte. Det ger mig ett liv värt att leva.

Så – nu är datum, plats och tid bestämda för releasen av Free spin. Östermalmsgatan 84, Spelfrihetens lokal, 17.30-19.30 den 6 september. Se till att komma dit, alla ni som kanske tycker att det är viktigt med en bok om spelmissbruk och spelberoende.

Eller bara kom om ni är nyfikna på den där gamla kvinnan som spelade bort sin tillvaro. Inte för att hon/jag kan berätta hur det kom sig, vad som fick mig att göra det jag gjorde. Men jag kanske kan avskräcka någon, eller trösta någon med en närstående med samma beroende som jag. Eller bara lyssna till den som behöver dela med sig av sina erfarenheter av spelberoende. Jag kommer i alla fall att vara där. Och jag kommer att vara stolt över att ha skrivit den här boken om de värsta åren i mitt liv, de ledsnaste och de mest skamfyllda, de sorgsnaste. År som jag ändå överlevde, tack vare stöd från familj och bästa vän, och tack vare att jag började skriva.

Det jag tror att jag vill säga är att livet på något konstigt sätt för det mesta ändå rätar upp sig och fortsätter, ibland lite bättre, men framför allt annorlunda än dittills. Inte så att allt plötsligt är strålande fantastiskt och ohemult härligt. Men möjligt att leva, möjligt att fortsätta. Flera av er som (kanske säger jag idag eftersom jag inte vet) är här har hjälpt mig på vägen. Ni ska ha tack.

Läser gratisböcker på Kindle/Amazon. Ibland dör någons älskade, ofta är den döda ung. Kvinna eller man. Och den efterlämnade, kvarvarande, överblivna möter efter stor tveksamhet, sju sorger och åtta bedrövelser åter kärleken. Ännu en himlastormande kärlek, ännu en lycka att bli förunnad.

Hmmm.

Om jag skriver om min längtan efter kärlek och närhet, och samtidigt berättar (för den som inte vet) att jag är sjuttiosju år, tämligen fattig, skrynklig och förmodligen fortfarande spelberoende, men inte spelmissbrukare. För närvarande. Vad händer då i läsaren?

Jag är fortfarande kvinna, i en gammal kvinnas kropp, med en gammal kvinnas händer – etcetera. Mina händer vill ännu smeka, min kropp vill ännu smekas. Och jag vill hitta en hand i sängen bredvid min när jag famlar där i mörkret. Vill att någon gläds åt att laga mig och sig en god middag, dricka ett glas vin eller flera, spela canasta (jag har nästan glömt hur det går till). Vill att någon flamsar i min närhet, och får mig att skratta. Vill att någon också när det behövs morrar åt mig. Får mig att lägga av och fundera ett varv till.

Nu är det inte så. Nu är ingen kärlek på ingång, ingen ”lycka” mig förunnad, en gång till. Kanske har jag redan fått mitt mått, det finns kanske en vågmästare någonstans som säger ”nog nu”. Så, jag läser och jag skriver. Ungefär som detta. Talar om för mig att jag ändå ännu finns, ännu har fingrar som skriver och en hjärna som för det mesta fungerar tillräckligt bra.

Och inombords finns min yngre kvinna fortfarande, inte så att jag önskar henne åter – men hon är livskraftig, hon har hittills överlevt det livet givit henne, även om hon förtvivlat. Hon vill inte vara ensam tills hon dör, hon vill vara nära någon igen, inte enbart som vårdande sin före detta anhörige. Hon vill både vara sig själv, för sig själv, och vara nära den älskade. Ibland.

Och så är det release för min bok, Free Spin. Den 6 september, 17.30 – 19.30 på Spelfriheten, Östermalmsgatan 84 i Stockholm. Kom och gör mig glad!!

Den som läste min sida på Facebook i morse kan hoppa en bit ner i texten…

”Har använt större delen av den senaste timmen till att leta efter en av mina hörapparater. Visste att jag flyttat båda från skrivaren när jag skulle skriva ut. Hittade bara en när de sedan skulle in i öronen. Har nu plockat upp alla döda flugor längs golvlisterna runt fönsterväggen, krupit omkring på golvet, ruskat hundens bädd och mattan, tittat misstänksamt på Molly. När jag skulle lägga undan ett par solglasögon lyfte jag på mina som jag flyttade på i morse. Där hängde hörapparaten, på ena skalmen…

Skönt, eftersom jag ska telefonintervjuas om en halvtimme. Nu har jag inget att skylla på om det inte går som det ska!”

Nu är det snart eftermiddag. En sorgmantel fladdrar förbi. Molly drar sin vattenskål med sig i kopplet när hon förflyttar sig. Jag förflyttar mig och hindrar skålen från att välta. Hon lägger sig bredvid sin bädd här på altanen. Vackert väder, en pessimist ser kanske åska och regn i den mörknande himlen bortöver, men inte jag, inte ännu.

Telefonintervjun avklarad, resultatet får jag se innan det går till tryck i Sydsvenskan. Tycker fortfarande inte om att pratas med via telefon, hör dåligt även med hörapparat i. Kändes inte som om det blev mycket sammanhang, men det visar sig. Vi pratade om tystnad och skam, om att kvinnliga spelberoende/-missbrukare tycks öka, lite om aggressiv spelreklam och om statens dubbla roller i sammanhanget. Om att jag åker till Bokmässan i Göteborg fredag-lördag sista helgen i september. Om spelpaus.se och om skyldigheten sedan 2018 för kommuner och landsting att förebygga och vårda spelberoende människor. Och om att skrivandet var det, är det, som får mig att låta bli att spela på internetcasinon. Varje dag låter jag bli, en dag i taget, ett ögonblick i sänder.

Onsdag, golven är avtorkade. Även om Molly fick mycket kort päls i somras fäller hon hår. Båda sängarna är nybäddade med rena lakan, frukostdisken avklarad, en tvättmaskin går. Hoppas solen fortsätter lysa så att tvätten kan torka utomhus.

Det är Agnes som sitter här och skriver idag. Hon har just inget annat att göra. Läslusten är just nu liten. Alldeles nyss kom en snäll man uppför stigen med en 12 kg tung kartong med hundmat som hon nu tagit hand om. Fantastiskt att slippa bära hem den själv, får nog börja med människomaten också via nätet. Ser ju leveransbilarna härute, så det fungerar.

Plockade kantareller på eftermiddagen, med Molly. Båda kom hem trötta, med ganska mycket svamp. Nu är den rensad och stekt, passar nog på sonens västerbottensostpaj när han firas av grannarna här ute. Vi åt idag finskrubbad gotländsk god potatis, sylta och rödbetor – ost därefter.

Sol fortfarande, en stund såg det ut som dimmoln, men de försvann. Tvätten är torr och intagen, torkställningen undanställd. En av före detta makens sovtröjor har nu sjungit sin sista vers, nästa stadium är fönstertrasa. Sonen och hans vän kommer inte hem till mitt hus, det innebär att jag kan åka hem i helgen, härligt.

Agnes är trött nu, mätt och trött. Före detta maken har diskat, hon har bara suttit. Och Molly ligger under hennes stol. Dagen är snart gången.

Nu har jag läst det jag vill på nätet för ögonblicket. Jag har kollat Facebook, fått mejl om att jag missat att skicka med en bok till en kund på Bokbörsen (det var flera i samma beställning), har talat om att jag ska undersöka detta när jag är hemma hos mig igen på fredag. Molly ligger under min stol. Ibland vet jag inte om hon är inne eller ute… Jag ser att före detta maken har hörlurarna på och teven likaså. Jag har tagit ur hörapparaterna.

En rejäl regnskur under dagen, därefter mer eller mindre soligt.

På torsdag ska jag telefonintervjuas av journalist på Sydsvenskan, den 25 och 26 augusti kommer reportage om mig och min bok i Hemmets Veckotidning och Året Runt. Gillar inte tanken på telefonintervju, men inser att det kanske är det enda möjliga. Hör ibland dåligt i telefon, men det får väl gå. Vad jag ska säga går inte att förutbestämma, det får bli som det kan. Kul med intresset. Förlaget planerar ljudbok, den uppläsare de föreslagit gillar jag också.

Glömde köpa ägg när jag var i byn och handlade, men kom ihåg att lägga bok på brevlådan och lämna tillbaka sonens låneböcker till biblioteket. Och slänga alla sorterade förpackningar. Allt ryms inte samtidigt i min hjärna numera. Något fallerar ofta, tur att det just nu enbart var ägg, när det ändå finns sex dylika i kylen.

Helgen kommer förmodligen att tillbringas i Sundbyberg. Yngste sonen är hemma hos mig, den andre med familj fiskar kräftor här på landet och före detta maken stannar med dem. Molly följer med mig. Ser fram emot en lugn och mycket stillsam helg, utan åtaganden mer än att möjligen tvätta ett täcke från landet om tvättstugan är ledig. Och kanske hitta födelsedagspresent åt sonen som fyller femtio om ett par veckor… Kanske städa också, det är ett tag sedan sist, vi har varit på landet hela sommaren.

Jag ska också se till att göra en god middag bara åt mig, och dricka ett gott vin till.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Grå tisdag, tänder taklampan till frukost. Tog in tvätten i huset, den lär inte torka utomhus, ens om den står under tak. Bra med blötan för svamp i skogen dock.

Har fixat tågbiljetter till Göteborg och Bokmässan. Åker ner tidigt fredag morgon alldeles i slutet av september och hem sent lördag kväll. Får låna säng hos en Facebook-vän – vännerna där är inblandade i min bok ända fram till mål. Maria, Jack och Johanna fick igång mitt skrivande, Helen hjälpte mig sortera och kom med kloka synpunkter på ett mycket tidigt stadium. Och Eva bistod vid kontakten med Ordberoende förlag.

Därifrån har manuset på något konstigt sätt rullat på, och till Bokmässan lär det ha formen av en bok med stiligt omslag av Michael Ceken och jag själv fotograferad av Viktoria Davidsson. När Ewa på förlaget talade med Michael om fotograferingen hörde jag ”hon får inte skratta”. Så det gjorde hon inte, men hon har sällan känt sig så bekväm med en fotograf som med Viktoria. Det vill inte säga lite.

Jag har tillbringat sommaren med gamla minnen och alla sorters känslor. Glädje, sorg och saknad. Längtan efter det som var gott, och tacksam saknad av annat som också var, men mindre gott. Min skam tycks ha lugnat sig något, men sticker upp trynet (det är nog ett tryne) ibland. Jag förstår fortfarande inte hur det kunde hända, det som pågick under några år av okontrollerat spelmissbruk. Det gör ingen annan heller, de flesta jag talar med om detta säger just ”jag förstår inte”. Jag brukar säga att det nog inte har så mycket med förstånd att göra, spelberoendet. Det existerar i sitt eget ”land”, utanför kontrollen och förnuftet, på alldeles egna och galna villkor.

Numera har jag bommat igen om spelmissbruk och -beroende. Och jag kollar att det förblir stängt varje dag, spelar inte varje dag. Förmodligen så länge jag lever. Skriver i stället, som just nu denna regniga tisdagsmorgon, med Molly vid fötterna och före detta maken i morgonrock i soffan efter frukosten.

En dag när jag emellanåt kände igen min före detta man, skymtade den han varit (och är fortfarande även om det inte märks alla dagar). Han har njutit av solen, suttit ute mest hela dagen. Nu undrar han som vanligt om jag vill titta mera på teve – jag har inte tittat alls på teve på länge, och definitivt inte ikväll. Men den frågan kommer varje kväll innan han stänger av apparaten och hänger upp hörlurarna på laddning. Känns som en liten uppmärksamhet, en vänlighet.

Himlen är fortfarande ljus bakom de mörka tallarna utanför fönstren. Ingen vind som rör några grenar. Tyst, delvis därför att hörapparaterna ligger bredvid mig på tevagnen med skrivare, böcker, pennor och skrivböcker. Och ett glas rosé, Fumée Blanc. Molly ligger i sin bädd vid mina fötter. Snart ska jag också gå till sängs, flytta hennes bädd till mitt rum, rulla ihop mattan här i rummet ifall hon blir kissnödig mitt i natten… Släcka lamporna. Göra kväll.

Kanske fortsätta läsa lite i New Forest av Josefine Klougart,  översatt från danskan. Boken är vacker, men jag inser att den är för tjock för läsning i sängen. Den får vänta till i morgon. Jag tror ofta att jag vill läsa när jag lagt mig, men så bara ligger jag där, och efter en liten stund åker glasögonen av och hamnar i bokhyllan bredvid sängen. Läsningen finns kvar nästa dag. Om jag gör det.

kvällshimmel

Söndagskväll, yngste sonen är på hemväg, huset är tyst medan före detta maken ser på teve med hörlurar på. Plockade kantareller idag, torra men goda stekta till ugnsrostad klyftpotatis och entrecôte med vitlökspersiljesmör. Ost efteråt. Hade bärplockaren med mig i skogen och kom hem med någon deciliter skräpiga blåbär. Inte värt besväret.

Vår sondotter var här igår, det var härligt att se henne. Det blir alltför sällan, alla barnbarnen har sina liv och dagar fyllda av allehanda. Till helgen nu kommer äldste sonen med familj hit för att fiska kräftor, då far jag och Molly hem till Sundbyberg. Husen här på landet blir bebodda utan oss, och  yngste sonen och hans vän  bor i mitt hus på Addarsnäs.

Det är ett farliga pusslande att få allt att fungera, än här och än där.

Fick två överkast av grannfrun idag, de kan passa på mina fläckiga soffor därhemma. Det är intressant att märka hur jag numera inte har några som helst bekymmer med att tacka och ta emot om någon vill ge mig något. Beror inte enbart på min svaga ekonomi, tror faktiskt att det också är en långsam förändring mot mindre konsumerande och mera återanvändande. Av allt möjligt. Inte enbart min egen förändring, förhoppningsvis större än så.

Nu är det bara tio grader ute. Har inte kollat någon väderrapport, idag har det varit soligt men lite smygande kallt i vinden. Skogen behöver regn, mycket regn. Tror inte jag någonsin har hittat så torra kantareller. Eller inte hittat någonting annat i ätbar svampväg. Karl Johan missade jag helt, den kom alldeles för tidigt. Svart trumpet har inte visat sig ännu, rynkade tofsskivlingar har jag bara hittat ett par stycken för någon vecka sedan. Inte ens några ilsket röda oätliga kremlor syns i markerna.

5 september är utgivningsdatum för min bok på Ordberoende förlag. Free spin – berättelsen om mitt spelmissbruk.