beskrivarblogg

En ny dag, med en fantastisk perfekt full måne fortfarande på himlen under morgonpromenaden med Molly. Nu är himlen blå, och det blåser lite. Molly sover vid sidan av Agnes fåtölj, frukostgröten med hemgjort äppelmos är äten, tekoppen står som vanligt och kallnar.

Snart är det mars, och april, och vår på riktigt. Törs inte riktigt tro på temperaturerna just nu, de signalerar värme, ”men än är det vinter kvar, säger mor” eller hur sången i den orangea sångboken gick. Barnen ville gå utan strumpor och skor. Agnes är nöjd med att kunna gå med både strumpor och skor, och inte behöva de älskade islopporna. Åtminstone inte just nu.

Ljuset är här nu, det kan nog inte mera vinter förstöra. Agnes inser hur viktigt det är, och vad avsaknaden gör med henne. Hon får alldeles för lätt att deprimera sig, försumma att se de glädjeämnen som finns i hennes närhet, låta sig dras med av mörkret. Nu vaknar hon utan att genast vilja gömma sig under täcket, med en försiktig förväntan på ännu en dag, en levande dag. Den kanske blir jobbig, hon kanske kommer att morra och kverulera, men hon lever. Att vara full av liv är ibland inte så kul, inte alltid det som kallas lycka. Ibland ett rent elände, som ändå ska levas och kännas och hanteras. För ögonblicket mindre elände och mera glädje, försiktig sådan.

En dag i taget, ett ögonblick i sänder. Månen får ni föreställa er.

Rastlösheten får Agnes att öppna ännu ett tomt dokument. Vad som kanske ska skrivas där vet hon som vanligt inte. Något blir det.

Just nu visas Silbersky på teve, och hon slipper tack vare fd makens hörlurar höra vad som sägs. Hon ser en gammal man, en ”terrier med en bulldogs bett” tror jag underrubriken till Tom Alandhs film sade. Tja. Han är känd, han har jobbat flitigt, emellanåt i sammanhang som för Agnes verkat suspekta. Antagligen tjänat massor med pengar. Nu är han trött, ryggen är böjd, men han hänger i. Undrar vad som driver honom? Kanske kan Alandh berätta det, i så fall lär Agnes väl få läsa om det i pressen. Där skymtar också en ung Henning Sjöström med hustru (som benämns fd jurist i bildtext, trodde inte ”juristskapet” gick över), liksom Astrid Timander och den unge Leif Silbersky. Leif GW Persson ryms visst också där. Jan Guillou. En annan värld, och ändå samma gamla.

Tillbaka till Agnes värld. Den är för ögonblicket lugn och stillsam. Om en stund ska ännu en hundpromenad företas, men hon vill gärna vänta tills det är absolut nödvändigt. Så slipper hon kanske väckas av en kissnödig Molly alltför tidigt i morgon bitti.

Alla de där oskrivna orden Helen W L påminde om, de sprattlar i Agnes sinne. Gör henne nyfiken, ger henne rent av skrivlust – de må skrivas, hon har inte längre omätbart lång tid att slösa bort på icke-skrivande. Hon ägnar fortfarande alltför stor del av sin resterande tid till att inte göra/skriva någonting. Det där eviga väntandet som är så välbekant, det tar ännu stora tuggor av hennes liv. Utan att hon kan uttrycka vad det är hon väntar på. Det är inte döden, den får vänta alldeles på egen hand. Inte är det någon frälsare av obekant slag heller. Och inte tror hon längre att hon ska bli lycklig, veta vad hon vill bli när hon blir stor, särskilt mycket gladare än hon ibland är, rikare, vackrare eller vad hon nu någon gång kan ha väntat på.

Lika fullt väntar hon. Kanske på de där oskrivna orden, antagligen på dem. Det här får ses som jakten på de oskrivna orden, inga diamanter och ingen …. Jones, vad han nu hette. En fördel med att bli gammal är att det är tillåtet att glömma, till exempel namn. Ibland dyker de upp oombedda, så icke den här gången. Google talar om att Agnes menar ”Indiana Jones”.

Photo by Pixabay on Pexels.com

För fem år sedan undrade jag om det fanns ”en himmel för alla oskrivna ord?”. Det kom Helen Wohlin Lee ihåg, jag hade glömt det. Hon påminde mig på Facebook. Nu sitter den där frågan  i mitt huvud, och jag försöker förgäves komma på varifrån den ursprungligen kom.

Jag skrev orden i februari 2014, vår son levde då fortfarande, liksom mannen min. Så det var inte de oskrivna kring dem orden handlade om. Idag vet jag inte – nog är många ord fortfarande oskrivna, och kanske vill jag att de ska ha en plats i en ordens himmel, om de inte får något annat utrymme. Tack Helen för påminnelsen, orden känns nästan poetiska. Vet inte riktigt vad jag ska göra med dem, skriva dem kanske? Tror jag låter Agnes ta hand om dem.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Tillbaka i Sundbyberg, hittade parkeringsplats där bilen kan stå i veckan. I morgon audiologen för fd maken.

Agnes är smått utmattad efter att ha packat bilen och sedan lastat ur allt, när de väl var hemma. Varje gång är som en smärre flytt, med mat och pinaler. Och då fick ändå rullatorn stanna i stan den här gången. Det fick räcka med käppen för de korta promenader fd maken tog. Detsamma här idag. Hoppas han kommer att gå ut och röra på sig oftare och lite längre sträckor, nu när snön inte är ett hinder. Hoppas också att den inte kommer tillbaka. Skönt att gå i vanliga skor på visserligen grusiga, men ändå snörena trottoarer.

En liten ynka snödroppe satt i rabattkanten utanför ”Agnes” hus på Addarsnäs. Den sista av det hundratal som mannen hennes och Agnes planterade där för ett antal år sedan. Rabatten är nästan övervuxen av gräs, men Agnes vet att tulpaner och påskliljor letar sig fram när våren hunnit längre. Och ännu senare blommar de två pionerna.

Nu är det kväll, lasagne till middag. Fd maken har diskat. Molly ligger i sin bädd och tar igen sig innan det är dags att gå ut igen. Mitt nyklippta hår är fortfarande väldigt bra, men jag tänker inte försöka ta någon selfie – syrran tyckte att jag ”inte såg klok ut” på den förra. ”Man ska titta upp, inte ner.” Selfies får därmed vänta.

Photo by Pedro Sandrini on Pexels.com

Det är icke jag, varken hår eller resten!!

Nyss hittade jag en hyfsad mall för mina texter. Som om det vore viktigt…

Det är viktigt, för mitt välbefinnande, om inte för den som eventuellt läser det jag skrivit. Fotografering i mars, helfigur och porträtt – vad har man på sig för dylikt? Har gått ner i vikt det senaste året, garderoben var inte välfylld tidigare och är än armare nu… Håret är ok efter senaste klippningen, går att fixa till strax före fotograferandet. Fotografen lär ordna sminket, jag är dålig på sådant. Det ger sig, långt dit. Under tiden klipper jag bort det trådslitna på kragen till min gamla, mycket älskade jeansjacka. Den kanske jag vill ha på mig.

Idag har jag möjligen avslutat en essä, inspirerad av FB-vännen Eva Ullerud som berättade om Hans Ruin-tävlingen i Finland. Och Fredrik Sjöbergs ”Vad håller man på med?” Hur som helst har jag gjort ett försök. ”Essayer” på franska betyder just försöka. Om inte annat så faller texten förmodligen på kravet att vara lärd, mera så än skönlitteratur. Det är svårt att leva upp till. Om jag skickar iväg texten återstår att se, men jag har adressen och slutdatum om en månad.

Montaignes Essäer vill jag äga, senaste översättningen, alla delarna, och kommer att köpa när ekonomin tillåter. Finns på Bokbörsen. Där finns mycket annat också, bland annat mina drygt tre tusen böcker av skilda slag – säljarnamn ”kultamanka”. Det är böcker jag fått, köpt på loppis och återvinning, hämtat hos någon som ville bli av med dem. De får nya läsare tack vare Bokbörsen. Och jag får åtminstone betalt för portot.

Agnes är irriterad. Hon har tappat bort den mall hon brukar använda för sina skriverier. Nu försöker hon få till den igen, men det vill sig inte utan ohemula omvägar och trassel. ”Nytt dokument” visar sig börja högst upp och hålla på till längst ner, hur hon än försöker ändra alla marginaler.

Håller hon på med prokrastinering eller vad? Stavas ordet så, lär betyda ”uppskjutande”, inte av missiler eller liknande, utan av sådant man kanske borde ägna sig åt, i motsats till det man gör.

Hon vet att hon borde göra färdigt bokföring och deklaration. Borde jobba vidare på det manus hon åtagit sig. Borde städa skrubben. Borde sortera kläder, ge bort, slänga eller kanske försöka sälja. Göra sig av med alla snapsglas med flera glas hon aldrig använder numera. Sortera böcker i sökbar ordning, och för det ändamålet skaffa flera bokhyllor. De ryms i sovrummet. Hon väljer att prokrastinera. Nu har hon kollat stavningen, den är rätt.

Nu har Agnes läst annans manus, plockat kvistar och smärre grenar från tomten närmast huset, tagit in ved, lagat en kycklinggryta som lovar gott till middagen. Det doftar i köket. En aning curry (Raijahs, den bästa, svårfunnen) ger färg åt kycklinglårbitarna. Kastanjechampinjoner, vitlök, gul lök, röd paprika, grädde. Tvättat en tvätt, inte en maskin…

Sovit gott också större delen av natten, somnade om fram mot morgonen och vaknade av en mardröm där pappa förlorat sina skor och vi skulle med en färja, var försenade när vi hittade skorna storlek 43 (han hade ganska små fötter) och precis kom ombord och började leta efter resten av familjen… Svettigt uppvaknande.

Nu dags att göra något annat. Skriva kanske. Började på en essä igår, om att överraskas långsamt av åldrandet. Så läste Agnes en förklaring av vad en essä är, och kände sig klart oförmögen. Tänker nog fortsätta ändå och se vart texten tar vägen.

286 visningar av bloggen igår, någon rusar igenom inläggen i förmodat rasande fart. Vore kul att veta vem och varför. De allra flesta från Sverige, men Thailand (syrran), Cypern (Lena) och Irland (Klara?) Kram på er allihop vilka ni än är.

En underbar dag, nästanvår. Småfåglar och sol, ingen blåst idag. Fick lust att ställa in snöskyffeln och ta fram räfsan i stället, men min mera pessimistiska sida lät skyffeln stå kvar på trappen. Räfsan får vänta. Molly är otroligt skitig när hon glatt stormar in efter att ha varit Agnes vet inte var. Dum som Agnes ibland är har hon en vit skjorta på sig idag. Den är inte vit längre, men går att tvätta. Igår kom Molly stolt hem med ett avgnagt ben, förmodligen slaktavfall från hjort. Det gillar Agnes inte, men Molly gör det. Ändå protesterar hon inte när Agnes slänger det i soporna. Hon är förlåtande. Och vacker för det mesta.

Lördag hemma, strålande sol. Fick nästan för mig att vi kunde sitta på altanen, men snön får försvinna därifrån först. Har borstat Molly och hennes hundfilt – hoppas småfåglar hittar allt hår när de ska bygga bo. Men än är det nog inte dags, det sägs bli orkanvindar i Lapplandsfjällen, här blåser bara kraftigt. Igår haltade Molly, idag gör hon det inte. Har tagit in ved, men tänker inte elda förrän till kvällen.

Bloggen har haft många visningar, och flera besökare än vanligt – från Hong Kong bland andra ställen. Veterligt känner jag ingen där. Många nya vänförfrågningar också på Facebook, någon verkar OK, andra mera tveksamma (även om vi tycks ha gemensamma vänner). Tackar bara ja till de som av någon anledning verkar intressanta. Den som inte har lagt in något sedan 2017 har inget för sin förfrågan. Har Facebook fått ”vänspader” eller har alltihop att göra med nyheten om min bok till hösten?

Instagram verkar också dra till sig alla sorter, en del vill ha min vänskap även där. Nöjer mig med de jag känner sedan tidigare. Jag har hittat ”neka alla”-knappen.

Nu ett par timmars redigerande av annans text. Ett bra manus.

Avslappnad Molly, foten är fd makens, stolshörnet mitt.

och ofiltrerad…

Idag blir det officiellt, åtminstone på Facebook, att min bok om spelberoende kommer till hösten på Ordberoende förlag. Titel ”Free spin – berättelsen om mitt spelmissbruk”. Åtminstone för ögonblicket.

Jag är försiktigt glad och försöker undvika alla ängsliga tankar kring vad som kan hända. Ewa Åkerlind är en kreativ klippa, en redaktör ska bistå med att skapa ett färdigt manuskript av alla mina ord (en del kommer med säkerhet att strykas).

Tacksam för möjligheten att sprida mina ord om eländet till en förhoppningsvis vidare krets! Och kanske därmed få någon att inte förledas av all aggressiv reklam för internetspelande…